Min mamma hade under sin uppväxt i grannskapet en man som hette Axel. Eftersom han bodde på Råbacka kallades han Axel på Råbacken. Han var också känd som skriftställare under namnet Jonas i Jonsbo. Det var alltså på den tiden då det inte fanns bloggar utan den som ville berätta något fick skriva en bok i stället. Eller små kåserier i tidningar som Kvällsstunden eller Sjuhäradsbygdens Tidning. Det gjorde Axel.
Ofta gick han omkring "på böggda" efter uppslag till nya kåserier. Samtidigt hjälpte han också befolkningen på landsbygden med diverse praktiska göromål. Skrivkunnigheten var på den tiden inte så utbredd och de flesta kunde inte fylla i den enklaste blankett. Då fanns det sådana som Axel som kunde hjälpa till utan minsta tanke på betalning. Vid ett sådant tillfälle kom han till en gumma som just fyllt 67 år. Hon visade honom sin första penisonsutbetalning och undrade vad det var för något och varför hon plötsligt fått så mycket pengar (det rörde sig om ett par tior). Axel förklarade att det var folkpension som staten betalade ut varje månad till alla som var 67 år eller äldre. Den gamla gumman, som aldrig tjänat så mycket i hela sitt liv, utbrast:
- Men dä kan la staten inte hôlla på mä. Fattar di inte att pänga tar slut då.
Lite grann känner jag mig som den gamla gumman nu när min egen folkpension närmar sig. Varje dag kort sagt dimper det nya brev om alla pengar jag skall få. Först har Försäkringskassan meddelat hur stor min pension blir. Det var hyfsat men det kunde förstås vara bättre. Först hörde Livia av sig och ville betala ut en pensionsförsäkring. Så kom AMF med en tjänstepension på cirka 700 kronor (efter skatt = en Laphroaig per månad med en extra till midsommar och jul). Så var det PPM med några hundralappar i månaden (efter skatt = en liten Laphroaig per månad). Ja, så här fortsätter det förhoppningsvis ett tag till. Tråkigt bara att det blir mindre och mindre för varje nytt besked.
Veckan annars har gått som vanligt. Var på möte med SJ i Göteborg i tisdags. Fick åter besöka "gula huset", det vill säga Västgötabanans fd stationshus där jag jobbade i nästan tio år. Jag tror det var tredje gången sedan jag gick i avtalspension som jag var inne där. Och det är alltså nästan fem år sedan. Men jag bestämde mig att jag inte skulle bli som alla gamla gubbar som under min aktiva tid kom på besök:
- Jaha, så där gjorde vi inte på min tid.
Jag har lyckats hålla det löftet hyfsat tycker jag.
I morgon skall jag återigen träffa gamla kollegor. Vi brukar nämligen med synnerligen ojämna mellanrum samlas till en herrmiddag och nu är det dags igen. Det skall bli trevligt. Men någonstans slår det till i mitt samvete: det är min tur nästa gång. Fast det får väl bli på Ranten i Falköping då. Jag bjöd herrarna där vid min 60-årsdag och det blev mycket uppskattat. Tacka för det. Ranten är ett säkert kort.
I kväll tittar jag på Sveriges värsta bilförare igen. Tyvärr åkte min gode vän Ragnar ut i förra numret. Eller rättare sagt Eva som han var co-driver åt. Nu fungerar ju det programmet så att det är bra att åka ut ur tävlingen. Då har man nämligen förvandlats från en värsting till en bilförare till en hyfsat säker sådan. Men nu är det bara de värsta kvar. Det är kul att titta på dem som till och med kör sämre än jag. Men man blir populär på bilverkstaden. Sist rullade personalen ut röda mattan när jag kom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar