Det blev en bra dag

Vaknade lite dyster till mods i morse. Det var en sådan där dag där man inte kom sig för med någonting utan förhalade allting. Jag skulle vara i Limmared klockan 11.45, men kom mig inte för att tvätta håret och duscha förrän alldeles för sent. Så jag fick stressa i väg. Naturligtvis kom jag bakom en husvagn redan när jag kom ut på riksväg 27. Fantomen som körde lyckades pressa upp ekipaget i 60 km/tim på 90-väg och 40 på 70-väg och det var omöjligt att komma om på flera kilometer. Vajervägar är bra, men inte när man får en sådan lus framför sig. Men så kom vi ut där det gick att köra om och då flög något i fansk... fantomen. Jag fick gå upp i 130 för att pressa mig förbi. När jag kom ner i mer normala 100 (enligt mätaren, hoppas den mäter lite för mycket) så hade jag honom i bakluckan men så blev det ju enfiligt igen och jag drog ifrån när jag körde i 78 enligt mätaren. Hoppas den fortfarande mäter fel. Man vill ju inte bli fotograferad av en fartkamera en gång till. Böterna på 1 500 kan man väl ha råd med men den hemska bilden de skickar till en som bevis är betydligt värre.

Nåväl, nu fanns det egentligen ingen anledning till brådska. Jag hade nämligen tagit fel på körtiden till Limmared och den till Gislaved. Till Limmared tar det 25 minuter även med husvagn framför sig. Till Gislaved tar det 50 minuter, men dit skulle jag ju inte. Nu undrar förstås någon vad i all sin dar jag skulle göra i Limmared. Jo, jag skulle äta lunch på värdshuset. Raggmunk med fläsk. Mycket gott. Och varför nu det då, frågar vän av ordning. Jo, vi skulle ute och provköra en buss och min testförare Magnus och jag inledde med lunch. Sedan åkte vi halvmilen till Tranemo, där Rex Knorr (jo, han heter så) just höll på att tvätta bussen vi skulle köra. Rex är tysk men han har den goda och ovanliga egenskapen för tyskar att han pratar svenska.

Det var en mycket fin buss: en Beulas Gloria på ett Volvo B12B-chassi. Karossen är byggd i Spanien i den lilla staden Arbúcies i Kataloniens bergstrakter. Där bor cirka 5 000 människor men där finns fyra bussfabriker. De som inte jobbar med att bygga bussar där lär jobba med att tappa mineralvatten på flaskor.

Bussen är av den typ som brukar kallas för överdäckad, det vill säga där föraren och guiden sitter på undervåningen medan resenärerna sitter på övervåningen. Det gör att de senare har god utsikt framåt och att de förra slipper störas av dem. Uppskattat av många, men priset brukar vara att åtminstone en lång förare slår huvudet i taket. Så inte här, på något konstigt sätt hade man lyckats få till en rejäl takhöjd även i undervåningen. Det fanns modern utrustning som GPS, men den som gjort den tyckte att man måste vara noga med säkerheten. Så följande instruktion gavs innan den startats:

Nåväl, vi gav oss i väg utan GPS-en. Jag kände till några riktiga rysarvägar i trakten men det största hindret hade Vägverket ordnat åt oss. Vid reparationen av en bro hade man satt avspärrningarna alltför snävt utan tanke på stora fordon. Det blev lite vickande på de vippande varningsmärkena men vi tog oss fram utan skador på vare sig buss eller märken och kom ut på en grusväg där man höll på att lägga ut nytt grus. Och bussen som var nytvättad... Men så småningom kom vi in på en asfaltväg, dock mycket smal, igen och kom fram till Hofsnäs, en av gårdarna runt sjön som Birgit Th Sparre skrev om. Då heter den Lindö.

Sedan fortsatte vi på den smala vägen, som dessutom var kantad av en allé och det var inte lätt med 13,7 meter buss men det gick bra. Bussen svängde följsamt i kurvorna och träden höll sig på avstånd. Vi kom fram till Torpa stenhus, Heljö hos Sparre.

Sedan blev det lite bredare väg igen och vi kom lyckligt och väl tillbaka till Tranemo. Mer om bussen i Sveriges bästa busstidning, Bussbranschen, i nästa nummer (ja, alltså inte det som kommer ut på torsdag utan det som kommer ut efter det).