Gullholmen, hundvakt och lite annat

Tycker du bilderna är för små. Klicka och du får se på underverk

Jag har inte hunnit blogga på ett par dagar. Anledningen är att jag har haft hundvakten. Det är beaglarna August (14,5) och Pajo (3) som fått stå ut med mig ett par dagar då min far åter varit på sjukhus för vård av en ny attack av rosfeber. Men nu har han kommit hem igen med nya mediciner och ny försäkran att nu är alla bakterier borta ur kroppen. Vi får väl se. Jag har tappat räkningen på hur många gånger rosfebern har slagit till hos honom denna sommar. Sex eller sju gånger tror jag. Varav två har lett till sjukhusvistelse. Rosfeber innebär alltså att febern plötsligt går upp till 38 - 39 grader. Dessutom blir det utslag på kroppen, i hans fall på ena benet eller foten som varit eldröda och lär verka som om det verkligen vore eld.

Så det har alltså blivit två timmar sammanlagd hundpromenad per dag för mig. Något som kanske inte mitt knä varit helt förtjust i men träning lär ju bara vara nyttigt. Vågen har också tagit glädjeskutt - om man nu kan ta glädjeskutt nedåt. Från 96 till 93,5 kilo på fyra dagar! Lika mycket glädjeskutt har Pajo tagit var gång jag kommit upp för att ta ut dem på promenad. I torsdags kväll lyckades han slita sig och sprang glatt skällande omkring på området. När man går ut med två hundar händer något konstigt: grannarna börjar prata. Men det mesta av tiden är det ju lugnt och den tiden har jag använt till att lyssna på talböcker. Man hinner två CD-skivor under dagens promenader och därför har jag hunnit "läsa" Karin Wahlbergs utmärkta Tröstaren och har nu börjat på Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann. Har inte mycket mer än börjat på den men den verkar lovande. Författaren själv läser och gör det utmärkt.

I torsdags hann jag med ett besök på Orust och Gullholmen. Den senare visade sig vara en angenäm bekantskap och min vistelse gynnades av ett strålande väder. Visserligen blev den bara en och en halvt timme lång men det räcker för att se hela ön med sin täta bebyggelse till skydd för stormarna. På själva Gullholmen och den så gott som sammanbyggda (en bro förenar) Hermansö bor drygt 100 personer året runt. Antalet sommargäster är många gånger fler. För att komma dit måste man först åka till Tuvesvik, 7 km från Ellös. Det är egentligen bara en enda stor parkeringsplats. Det lär finnas över 500 parkeringsplatser här, ändå räcker det inte under högsommaren. Eftersom det kostar 5 kronor i timmen eller 40 kronor per dygn att parkera här så torde det vara en lysande affär för föreningen som driver den.

Från Tuvesvik får man åka färja (ja den kallas så) över till Gullholmen. Överfarten tar cirka fem minuter, men den gör flera stopp där och vill man till "centrum", alltså hamnen där ICA-affären finns så tar det en kvart.

Redan som liten grabb hörde jag talas om den hemska kyrkan i Gullholmen. Ja, inte själva kyrkan men religiositeten. Det var nämligen så att i Seglora (inte på Skansen, men församlingen sålde en kyrka dit) fanns en mycket omtyckt präst och han var några år präst på Gullholmen innan han kom tillbaka till Seglora.

- Helt förstörder, sa de i församlingen.

Seglora församling ingår i Borås stad och är dess sydligaste utpost.

Det är svårt att berätta om Gullholmen under andra halvan av augusti så jag lockar någon dit. Så jag tar bilder till hjälp.

Vi var många som passade på att besöka Gullholmen den här dagen. Det beror mest på att det var en pensionärsgrupp från Trollhättan med.

På vägen åter mot Tuvesvik passerade vi denna trevliga ö, som heter Tvestjärten. Fast en besserwisserdam bland resenärerna påstod att det var Ellös. Jag kunde inte låta bli att rätta och det var tillräckligt för att få tyst på henne på resten av överfarten.

För jämförelsens skull kan visas en bild från hamnen i Ellös.

Det finns många hot mot svensk tågtrafik. Banverket har jag redan nämnt ett antal gånger. Riksdagsledamoten Karin Svensson-Smith (MP) har jag väl också nämnt. Så har vi ju lövhalka på hösten, is i växlarna på vintern, översvämningar på våren och solkurvor på sommaren. Ett tidigare icke känt hot höll på att drabba Tågkompaniet i helgen. Det visade sig nämligen att kodlåset till personal- och trafikledningslokalerna i Gävle plötsligt slutade att fungera. Det gick alltså inte att komma in i lokalerna utifrån. Nu föll det sig så väl att det fanns folk innanför dörren som kunde öppna och för övrigt gick stränga order ut om att dörren inte fick slås igen. Hade någon gjort det hade det knappast gått att köra några tåg. Låssmed, säger någon? Jovisst, ett gammalt hedervärt yrke som dock har slutat jobba lördagar och söndagar. Kodlås är väl bra, men en gammal hederlig nyckel är heller inte dumt. Nu var det lyckligtvis ingen som smällde igen dörren utan Tågkompaniets trafik i helgen gick som den skulle.

På fredag skall det meddelas som får köra Tåg i Väst under åtta år framåt med ett par optionsår. Det är spännande. Tågkompaniet är med och har lagt anbud. Så jag håller tummarna.