I förra bloggen gick jag till hårt angrepp mot Banverket. Två dagar efter det var känt att banarbetet norr om Ängelholm skulle dra över tiden med en vecka (!) kom Banverket med ett pressmeddelande om saken. Det innehöll ungefär samma som tidigare sagts men med med 20 gånger så många ord som tidigare. Orsaken uppgavs av att man måste ha tid för att hänga upp kontaktledningen.
Hallå där! Att hänga upp kontaktledningen efter ett banarbete är lika naturligt som att TV-reparatören sätter i sladden sedan han är klar för att se att TV-n fungerar. Skillnaden är att det tar lite längre tid. Ja, mycket längre tid. Det här är alltså ett arbete som borde ha varit påbörjat senast i mitten av förra veckan. Senast i onsdags borde man alltså ha märkt att någon "glömt" hänga upp tråden igen.
Nu är förstås inte det den rätta förklaringen. I ett internmeddelande meddelar Banverket att man vid en "förbesiktning" i fredags upptäckte så många brister att entreprenören Strukton Rail fick en vecka till på sig för att rätta till bristerna. Andra rykten - Banverket kan inte ta bladet från munnen så man får gå på rykten - talar om att kontakledningen förvisso var upphängd men det var så illa gjort att första tåget på banan skulle ha rivit ned den igen. Dessutom skall en växel strax norr om Ängelholm ha varit felbyggd.
Det är alltså entreprenören Strukton Rail som är den största boven i dramat. Men ännu återstår frågan varför Banverket inte gjorde någon kontroll av deras arbete förrän i fredags. Sådan kontroll bör väl i rimlighetens namn göras fortlöpande. Frågan är också vilken kompetens Strukton Rail hade för arbetet. På deras hemsida står det mycket om vad de gjort men inget om jobb av den här digniteten. Strukton Rail (var alla svenska namn slut) hette från början Banproduktion och var en del av Storstockholms Lokaltrafik (SL). Kompetensen finns alltså ursprungligen i att bygga och underhålla tunnelbana. Har ingen på Banverket talat om för dem skillnaden mellan hur järnväg och tunnelbana kraftförsörjs? Medan tunnelbanan har en strömskena bredvid spåret har järnvägen en kontaktledning i luften.
Nåväl, hänt är hänt och jag hoppas nu att det här kommer att utredas. Men tågoperatörerna där danska DSB genom sitt dotterbolag DSBFirst är hårt drabbade och lär väl inte slå sig till ro. Om inte annat så lär Skånetrafiken, som är huvudman för den här trafiken, se till det. Under tiden kan konstateras att det influtit uppgifter om att ersättningstrafiken med buss fungerat bra de första två dagarna. Men resenärerna blir cirka 20 minuter sena norrut och nästan det dubbla söderut. Allt för att Banverket anlitat en i det här fallet inkompetent entreprenör och brustit i sin kontroll. Kan verkligen generaldirektören för ett sådant verk sitta kvar efter detta? Mitt svar är klart: nej, det kan hon inte. Men det kommer hon säkert att göra ändå. Kan BV:s styrelseordförande Mats Hulth sitta kvar? Ja, om han tar krafttag för att se till att det som hänt utreds. Men det kommer han säkert inte att göra. Han kommer nog att sitta kvar ändå.
Så till ett banarbete där allt fungerade enligt planerna, vilket ju i sanningens namn är det vanliga, nämligen det mellan Göteborg och Trollhättan. Jag brukar åka till Trollhättan för att övervaka den sista utväxlingen till buss och avtacka stationsvärdarna, som slitit hårt under fem veckor för att få allt i övergången mellan tåg och buss att fungera. Det blir också tillfälle att tacka bussförarna. Ja, inte alla förstås men i alla fall de fyra som är på plats för att köra de sista bussarna. Så gjorde jag också i söndags men det blev ingen utväxling att övervaka. Arbetet var nämligen klart cirka fyra timmar tidigare än planerat och det sista tåget från Oslo till Göteborg kunde därför gå hela vägen. Sådana avvikelser från det uppgjorda banutnyttjandeavtalet är bara positiva. Tack till alla som jobbat med detta och gjort ett bra jobb! Antagligen var det bara en olycklig slump att tre tåg av sex Oslo-Göteborg i går blev kraftigt försenade på grund av krånglande strömförsörjning. Eller också var det åskan.
Jag har fått lite extra motion de två senaste dagarna. Min fars rosfeber bröt nämligen ut igen i söndags så det blev att åka in till akuten. Sedan blev han inlagd på infektionskliniken men skrevs ut igen i förmiddags med lite medicin och förhållningsorder. Under tiden har jag fått agera hundvakt till beaglarna Pajo och August. Dessa hundar kräver fyra promenader om dagen på sammanlagt två timmar. Så det har blivit nyttig motion för min kalaskula och mitt knä. Jag har också haft trevligt sällskap av dem på nätterna och vi har alla tre tydligen samma intresse: sova länge på morgnarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar