Blogginlägg nr 200

Jag började blogga i juli förra året och har i och med detta inlägg kommit upp i 200 stycken. Så det är alltså ett litet jubileum i dag.

Medan jag som vanligt vid den här tiden på lördagarna sitter och lyssnar på Melodikrysset, där just nu La Paloma spelas och jag följdriktigt har skrivit in Duva på rätt plats, sammanfattar jag veckan. Som sagt förut: det blev mest hundpassning. Den här gången gav sig infektionskliniken sjutton på att hitta orsaken till min fars ständigt återkommande rosfeber så han fick ligga kvar till i torsdags för en massa prover. Under tiden blev jag riktigt god vän med hundarna och fick släpa runt dem på promenad fyra gånger om dagen. Det har nog varit mest nyttigt för mig och mitt midjemått. Har drömt mardrömmar om att Pajo försvunnit och i natt drömde jag att han hoppade ut genom brevlådan! Men det var ändå bara en dröm och det skulle behövas en rejäl brevlåda för att han skulle kunna ta sig genom den.

Dagarna har således varit inrutade:
07.00 - 08.00 hundpromenad
08.00 - 12.30 hemma för frukost vid datorn för att göra en del jobb samt lunch
12.30 - 14.00 hundpromenad och en liten tupplur tillsammans med hundarna
14.00 - 15.30 hälsa på min far på sjukhuset
15.30 - 17.00 liten stund hemma
17.00 - 17.45 ny hundpromenad
17.45 - 18.45 hemma för kvällsmat
18.45 - 07.00 sällskapa hundarna och titta på TV samt lägga sig tillsammans med dem. Jo de har egen säng men föredrar att ligga och trängas med mig i samma säng.
Det är tur att vi bor i husen bredvid varann.

I går var jag i Karlstad på en blixtvisit. Man hinner rätt mycket på en dag. Taxin hämtade 05.45, tåget gick 06.00 till Sveriges mest gudsförgätna håla - Öxnered. Där blev det 27 minuters väntan på tåget till Karlstad. Tåget var annonserat att gå från spår 1, till höger på bilden. Så det var bara att ta sig över dit via tornet. Lyckligtvis finns det hissar, som är några av Sveriges långsammaste. Men jag hade ju gott om tid. Så kommer då tåget och jag ser att det svänger in på spår 2. Det gäller alltså att så snabbt som möjligt ge sig upp i tornet och över till spår 1. Den här gången är inte hissarna att tänka på utan jag får småspringa så fort som mitt onda knä tillåter. Nu hade jag inte behövt springa. Det visar sig nämligen att ombordaren (eller konduktören som man sa förr) var en gammal klok man med förmåga att "läsa trafiken" så han väntade i cirka fem minuter innan han gav avgång så att alla säkert skall hinna över. Tåget var fortfarande skyltat att gå från spår 1 och visserligen hördes att någon sa något i högtalarna men det hördes inte vad denne någon sa. Det kan finnas en bra förklaring till spårbytet. Åtminstone hoppas jag det annars är det skandalöst uselt skött av Banverket. Undrar vad SJ gjort om vi inte hunnit över. Nästa tåg hade gått fyra timmar senare och då hade jag varit i Karlstad klockan 14.00. Just när mötet skulle ha varit slut. Fast jag förstod ju att detta byta skulle jävlas. Tåget hade nämligen nummer 666. (Tåget på bilden har inget att göra med det tåg jag åkte med. Det är en schweizisk motorvagn som varit i Norge på prov. Bilden tagen den 1 mars i år. )

Hem åkte jag bil till Öxnered med en annan av mötesdeltagarna som ändå skulle den vägen. Bilresan gick bra men strax innan Frändefors hade en trafikolycka inträffat strax innan vi kom. Det visade sig vara en bil som kört ned i en å och den stod inte i vägen för oss men många hjälpande - eller kanske de var nyfikna - hade stannat så att de blockerade ett av körfälten. Vi såg just hur ett av räddningstjänstens fordon råkade komma förbi och en civilklädd brandman hoppade ur. I GT kunde jag sedan läsa att han lyckats få ut bilföraren och att hon hade klarat sig utan skador. Vi fann ingen anledning att stanna - hjälp var redan på väg. Strax utanför Vänersborg mötte vi sedan ambulanser, dykare och räddningsledare med blåljus och sirener. De torde ha varit framme vid olycksplatsen nästan en halvtimme efter det den inträffat. Så det var nog bra att brandmannen råkade komma förbi.

Om tågresan Öxnered-Borås finns inte mycket att säga. Lokföraren vinkade glatt åt mig när han stannade i Öxnered men jag hann inte uppfatta vem det var. Det är lite frustrerande med vinkande förare eftersom man aldrig ser upp i hytten vem som sitter där och sedan får man försöka ägna resan åt att identifiera rösten i högtalarutropen. Åtminstone om det är en gammal hederlig motorvagn av typ X12, som den på bilden (just den jag åkte i för övrigt även om bilden är tagen tidigare) där lokföraren gör utropen. Är det en modernare motorvagn av typ Regina är det Plåt-Stina som står för utropen. Dessa är alltså förinspelade och säkert bra för dem som hör dåligt. Men så mycket tråkigare.

Klockan 17.57 var jag tillbaka i Borås och jag gick mot lokalbussen. En sådan var just på väg till hållplatsen när jag hade cirka 100 meter kvar. Men jag har lärt mig att man inte skall springa efter bussar eller fruntimmer. Det kommer alltid fler. Då hände något mycket underligt. Bussföraren såg att vi var flera på väg från stationen till hållplatsen och slog av blinkersen igen för att svänga ut och väntade tills alla hunnit över. Det var alltså andra gången samma dag som förnuftigt folk kunde läsa trafiken och vänta. Jag borde ha köpt en trisslott. Heder tilll denne bussförare!

Helgen förväntas bli lugn och jag lyckades just plita in det sista ordet i Melodikrysset. De här orden på två bokstäver är betydligt marigare än de på tolv: i dag blev det Törnfåglarna och Teddybjörnen. Nästa vecka planerar jag att få se Frölunda tvåla till Södertälje på Scandinavium och så två dagar ytterligare i Värmland för att utröna hur ersättningsbussarna till tågen skall köra när Tågkompaniet om två månader tar över tågtrafiken. För en gångs skull hoppas jag att det blir ett onödigt jobb, nämligen att tågen skall fungera så att inga ersättningsbussar behövs.
Värmländsk Regina i väntan på att komma in i verkstaden i Kristinehamn.

Värmländsk ersättningsbuss.