Den andra fina dagen i Värmland

Som vanligt gäller att bilderna blir större om man klickar på dem.

Det var torsdag på Quality Hotell Selma Lagerlöf i Sunne och tidig frukost. Eller tidig och tidig men klockan var 7 när den öppnade. Så utcheckning och en sak som slog mig är att de var väldigt trevliga i receptionen. När det gäller hotellreceptioner kan jag minnas tre stadier efter alltför mycket boende på hotell under mitt liv:
1. Den då man nästan fick be om ursäkt för att man besvärade (fram till cirka 1990).
2. Den då personalen trodde att artighet bestod i att man tilltalade gästerna med ni (under 1990-talet).
3. Den nuvarande då man blir trevligt bemött utan konstlad artighet. Det går bra att säga du till mig, som alltid har tilltalat självaste Gud Fader med det ordet.
På Selma Lagerlöf hade man nått till 3,5: man fick känslan av att personalen verkligen tyckte det var roligt att man bodde på deras hotell.

När vi kom i väg strax före klockan 08.00 var det en vidunderligt vacker morgon och jag fick denna utsikt över Fryken. Temperaturen visade på 7 grader. Minus.

Vi började med att hitta till stationen i Sunne och så åkte vi vidare på östra sidan av Övre Fryken. Järnvägen går nämligen på den sidan.

Det var vackert nog men ännu vackarare skall det vara om man åker E45 på den vänstra sidan. Det var många små hållplatser att lokalisera men de flesta av dem ligger intill vägen och är lätta att hitta. Detta är Ivarsbjörke:

Det gör också hållplatsen i Badabruk men eftersom den bara består av en plattform var det mycket letande på allt mindre småvägar innan vi hittade den.

Vid en av hållplatserna körde vi en liten extra sväng för att se om vi kunde hitta en plats där det gick att vända med buss. Vi hittade ingen sådan men plötsligt sa Magnus:
- Titta, det är ju där Svennis bor.
Känt från TV identifierade vi Svennis herrgård. Genom porten såg vi en stor gårdsplan där bussarna kunde vända men vi motstod frestelsen att ringa på och fråga Svennis om han kunde gå med på det.

Där de gamla stationshusen finns kvar är de välbevarade och numera privatbostäder.
Så småningom kom vi fram till Fryksdalsbanans slutpunkt, Torsby, och här fanns det dubbel anledning att bli glad. Dels ligger hållplatsen Stjerneskolan alldeles intill infartsvägen med hållplats bredvid plattformen.

Och dels ligger stationen i Torsby alldeles intill busstationen och också med hållplats bredvid plattformen.

Så skall stationer vara utformade med tanke på bussersättningar. Inte ligga på någon otillgänglig väg så att bussföraren måste stanna något hundratal meter därifrån och ropa till sig resenärerna.

Efter Torsby var det en lång transportkörning eftersom vi skulle till Genvägens norra utgångsstation. Genvägen är en linje som körs av Värmlandstrafik via delar av gamla Bergslagsbanan och södra Inlandsbanan mellan Ludvika och Kristinehamn. Fyra tåg om vardagarna och ett vardera lördag och söndag. Vi for över till Ekshärad med sin vackra kyrka, via Hagfors och Fredriksberg och passerade LO:s skola i Brunnsvik (där jag för övrigt själv tillbringat ett antal veckor av mitt liv) innan vi kom fram till Ludvika och åt snabblunch på MacDonalds. Sedan började letandet. Inte efter stationen för den visste jag var den låg utan efter en Shell-mack. Efter mycket letande visade det sig att Shell-macken i Ludvika (som skulle ligga vid stationen) var riven sedan ett par år.

I Ludvika hittade vi också Sveriges äldsta motorvagn i reguljär trafik. Den är mer än 50 år gammal och är målad i färger som för tankarna till just Värmland. Det är nämligen en retro av den lackering som Nordmark Klarälvens Järnväg (NKlJ) använde på sina tåg Uddeholmaren.

På väg söderut igen med första stopp i Grängesberg. Där fanns en Shell-mack. Sedan fortsatte vi via Ställdalen och sedan förstod man varför tåglinjen kallas Genvägen. Medan den gick tvärs genom skogen till Bredsjö tvingades vi till en lång omväg via Kopparberg och lyckades till sist hitta stationen efter en del letande på småvägar. Sedan var det bara att pricka Hällefors och även Grythyttan. Vi letade oss ut ur Grythyttan förbi Carl-Jans gästgiveri (ja, det är väl inte han som driver det nu) och ut på vägen igen. När vi gjort denna långa omväg kom vi tillbaka till stationen igen och fann att det fanns en väg som var ett par kilometer närmare. Men vi fick i alla fall se Grythyttan.

Nu blev det resans värsta felkörning. Enligt min karta skulle det gå en väg från Loka (ni känner väl till mineralvattnet) över till Nykroppa men någon sådan väg gick inte att hitta i verkligheten. Nu har jag visserligen fått lära mig att om kartan och verkligheten inte överensstämmer så gäller kartan men detta blev ju nästan löjligt. Nåväl, vi fick vända och kom åter till Grythyttan och fick göra en rejäl omväg innan nästa station, Nykroppa, dök upp. På den här sträckan skulle bussen ta mer än dubbelt så lång tid som tåget.

Sedan lyckades vi pricka stationen i Storfors där också ett av Genvägens tåg dök upp.

Vi körde fel i Kristinehamn och kom visserligen till stationen men från fel håll och då var det en låg vägport som lade hinder i vägen. Så vi körde tillbaka och hittade nu stationen från rätt håll. Det blev sedan en baggis att hitta hållplatserna i Väse (ortsnamnet som inte kan uttalas av stockholmare) och Välsviken. Föredömligt väl skyltat. Slutligen nådde vi vårt mål Karlstad bakvägen så att säga eftersom vi först körde över Klarälven men det visade sig vara en bra väg och lätt att förklara. Slutligen kartlade vi direktvägen Karlstad-Grums eftersom vägen via Kil, där tåget går, är dubbelt så lång. Vi avslutade den aktiva delen av resan med att äta middag vid Rasta Nyängen. Rasta har den goda vanan att servera dagens rätt hela dagen och eftersom det torsdag blev det ärter och pannkaka.

Sedan hade vi nästan två timmar kvar innan Magnus kunde släppa av mig i Öxnered. Ett par minuter senare kom tåget in och jag kunde ta detta till Göteborg och sedan vidare till Borås med buss klockan 22.35, den buss som jag förmådde Västtrafik att sätta in. Vilket jag var tacksam för att jag gjort. Väl hemkommen återstår många timmars arbete med renskrivning av mina noteringar och göra om dem till användbara körplaner.