Två fina dagar i Värmland

200-inläggsjubileet föranledde inte många kommentarer utan det var tydligen bara i Japan som detta världsrevolutionerande faktum uppmärksammades. Dock: jag har inte haft som syfte med den här bloggen att förändra världen utan snarare att få skriva av mig.

Den här veckan var jag på Scandinavium i tisdags och såg Frölunda spela 2-2 mot Södertälje i en tämligen medioker ishockeymatch. Frölunda var duktiga i första perioden och i förlängningen men Södertälje dominerade den andra perioden och det mesta av den tredje. Jag går inte ofta på hockeymatcher, men nu var det Interbus som var matchvärd och därför passade på att bjuda in sina kunder. Sådant tackar jag förstås inte nej till. Om jag nu anses som en särskild viktig kund vet jag inte men jag blev i alla fall utvald att sitta på en av deras sponsorsplatser med utmärkt sikt över rinken. Dessutom bjöds en maffig räkmacka med säkert ett halvt kilo räkor på innan matchen och tränaren Ulf Dahlén kom upp och berättade om laget som fått ett par förstärkningar inför dagens match. Han var övertygad om seger för Frölunda, men hade tyvärr fel.

Det här blir nog sista gången jag får en sådan inbjudan eftersom Tågkompaniet avslutar samarbetet med Interbus i december. Inte för att de på något sätt har misskött sig - tvärtom - men nu råkar det vara så att Orusttrafiken ingår i samma koncern som Tågkompaniet och ägarna vill därför förstås att vi anlitar dem i stället. I synnerhet som behovet av ersättningsbussar nu ökar när Tågkompaniet också skall börja köra för Värmlandstrafik. Jag är övertygad om att det också blir bra.

I två dagar var därför Magnus från Orusttrafiken och jag i Värmland för att rekognoscera körvägar för ersättningsbussar när tågen inte kan gå av någon anledning. Vi hade tur för solen var upphängd på himlen båda dagarna och det blev alltså också som en fin utflykt. Om än jobbig. Vi började i Åmål för även om det ligger i Dalsland så kör Värmlandstrafik dit. Sedan fortsatte vi upp mot Kil utmed det som en gång hette Bergslagsbanan. I Grums rastade vi vid Nyängen, en av Rastas anläggningar och som alltid varit ett bra ställe. Det fanns ingen anledning att bli besviken denna gång heller men ombyggnad pågick och sådant är ju ändå lite störande. Maten var dock bra.

Efter Kil började äventyret. Vi körde nu utmed Nordvästra stambanan, alltså linjen till Oslo, och här har hållplatser överlevt, som på andra håll i Götaland skulle ha varit nedlagda för länge sedan. De ligger en bit från landsvägen så det blir att köra in ett par kilometer för att nå dem. Ofta på sådana platser att de inte kan nås med buss utan det får bli taxi. Efter lite letande lyckades vi hitta alla hållplatser och stationer - eller trafikplatser som det sammanfattas nu för tiden och prickade stationen i Arvika direkt.

Högboda station mellan Kil och Arvika

Sedan blev det ännu värre. Ottebol nåddes på smala vägar och sedan Åmotfors, där det kunde konstateras att den tidigare trånga passagen under järnvägen byggts bort om man åker på riksväg 61. Däremot får man köra genom den om man skall in till stationen. Sedan skulle vi till Lerot och Ås och det var inte lätt att hitta vägen dit eftersom den inte var skyltad. Lerot är en hållplats vackert belägen vid en sjö och underligt nog fanns det en tågresenär som stod där och väntade. Det visade sig dock att han läst fel i tidtabellen och att det inte alls gick något tåg vid den tiden, i varje fall inte åt det håll han ville åka. Vi fick bort honom innan tåget i fel riktning kom, och tur var väl det för jag är rätt övertygad om att lokföraren skulle blivit chockad om någon stod och väntade här mitt i skogen utan bebyggelse runt om. När vi åkte därifrån var det en vägport som var 2,9 meter hög och 2,4 meter bred. Jag antecknade Taxi och strök under med dubbla streck. En annan liten hållplats heter Ås och just när vi kom dit stannade ett tåg och släppte av två resenärer.

Lerot, en trafikplats mitt ute i skogen.

Här går det inte att köra buss utan det får bli taxi. Vägporten vid Lerot.

Slutmål för den här etappen blev Charlottenberg, en ort som är starkt präglad av gränshandel och där affärerna vanligen skyltar med de norska priserna. Nu åkte vi tillbaka närmaste vägen till Kil. Vid tågersättning kan man ju knappast låta bussarna gå in till varje station och tappa bortemot en trekvart för dem som skall åka långt utan bussarna måste också köras närmaste vägen och bara stanna vid de stora stationerna Åmotfors och Arvika.

Efter Kil blev det Fryksdalsbanan, en mycket vacker järnväg som på första etappen upp till Sunne går utmed Nedre Fryken. Landsvägen går lite mer västerut så även här blir det att köra in till stationerna. Vi lyckades i alla fall hitta Trångstad, Tolita, Västra Ämtervik och Rottneros och vid 19-tiden var vi framme vid vårt etappmål: Hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Jag trodde först när jag såg priset på rummet att jag tryckt på fel knapp vid Internet-bokningen och råkat trycka på "Vill du köpa hotellet?" i stället för "Vill du boka ett rum?". 1 195 kronor för ett enkelrum i Sunne är i saftigaste laget - men visar väl att Sunne är en eftertraktad konferensort. Den här natten var det inte många gäster och restaurangen var därför stängd. Men vi åt en alldeles utmärkt älgentrecôte i baren i stället. Och frukosten var superb. Det fanns till och med möjlighet att grädda våfflor. Inte för att jag någonsin har gjort det men jag uppskattar när möjligheten finns. Men dessvärre tillhör jag dem som ine kan äta så mycket på morgonen så det fick bli en fralla och lite bacon och ägg. Knaperstekt bacon. Mums!

Ett Itino-tåg passerar Trångstad i full fart. Inga resande vare sig hit eller härifrån.

Stationhusen utmed Fryksdalsbanan är mycket vackra och används numera mest som privatbostäder medan det finns en liten väntkur för resenärerna. Här Västra Ämtervik.

Resan fortsätter i ett annat blogginlägg...