Förutom miljöbilen var det också en bil för grovsopor. Hur det hela var upplagt syns på bilden härovan. Den tog jag för tre år sedan men det såg ungefär likadant i dag. Där kom alltså grannar från alla håll. En del med bara en plastkasse med en uttjänt radioapparat och en rakapparat i. Andra med en vagn med diverse saker som en gammal TV, en gammal dator, gamla kläder och böcker samt alla dessa tomkartonger man hinner samla ihop på ett halvår.
Priset i år togs nog av några män som kom med en vagn fullastad med halvruttna bräder. Varifrån de fått dem vet jag inte men de blev i alla fall nekade att lasta in dem i sopbilen. Hade de fått göra det hade den blivit full efter tio minuter... Lika glada som de var när de kom dit var de när de gick tillbaka:
- Det var i alla fall värt ett försök...
Förutom mina egna sopor hade jag också min fars den här gången. Det var en gammal dammsugare som lät som ett mudderverk. Så var det lite kartonger och en hundbur. Den här buren köptes på sin tid till beaglen Pajo, och det här han som ligger i den på den här bilden.
Efter Pajos bortgång fick Sicko ärva den. I början gick han gärna in och lade sig i buren (med dörren öppen) men det blev alltmer sällan och sedan något år ligger han heller under en gardin när han vill vara i fred.
Så buren var mest i vägen. Därför bestämde vi att vi skulle kasta den. Jag kände mig dock som en miljömarodör eftersom jag skulle kasta en fullt fungerande hundbur i soporna. Dock: jag slapp göra det. För när jag kom ner till sopbilen så stod där en tjej:
- Skall du kasta hundburen?
- Ja, jag tänkte det. Vill du ha den?
Jo, det ville hon. Så hundburen fick en ny ägare och jag överöstes av tacksamhet. Hoppas nu bara att hennes hundar uppskattade buren. Hon berättade att hon hade två hundar men bara en bur. Så hundarna borde ju ha blivit glada.
- Det är skönt med en egen bur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar