Vi i Klubb Gamla45an lyckades få allt att klaffa så att vår buss, en Volvo B513 från 1945 (tidigare Statens Järnvägars Biltrafik 850) kunde delta. Det har tidigare år varit en del mankemang med detta: för få deltagare, krånglande körriktningsvisare (bussen har inte blinkers utan gammaldags pil) och brist på förare.
Nu var det bara en sak som inte klaffade riktigt: vädret. Det var förutspått regn i stort sett hela dagen. De snällaste prognoserna från SMHI liksom norska YR talade dock om skurar. Och minsann: hade vi inte i stort sett uppehållsväder under de stunder vi var utomhus. Eftersom bussen är försedd med tak gjorde det ju inte så mycket om det regnade när vi förflyttade oss.
Med Bror och Dennis som förare och mig som reseledare startade vi klockan nio från Nettbuss område på Göteborgsvägen. Vi brukar starta därifrån och det är bra eftersom det är gott om parkeringsplatser där.
Vi var tolv deltagare inklusive förarna. Nio av dem syns på bilden, förväntansfulla innan avresan.
Första etappen blev inte så lång. Det tog bara en kvart till Viared, där startplatsen för rallyt var beläget. Många veteranfordon hade redan samlats.
Vi fick ställa oss bland motorcyklarna så att vi kunde starta först av de fyrhjuliga fordonen. Eftersom bussen går saktare än bilarna så var detta ett smart drag. Snart hade vi en rejäl kö av personbilar bakom oss. Men vem hade bråttom? Det var ju veteranrally!
Den utmärkta vägbeskrivning vi fått skickade oss först till Seglora. Ja, inte Seglora kyrka på Skansen utan Seglora kyrka i Seglora. Församlingsborna där sålde nämligen sin gamla kyrka till Artur Hazelius på Skansen och byggde sig en ny.
Därifrån fortsatte vi på smala och kurviga men asfalterade vägar till Hyssna på en av Sveriges vackraste vägar. Här var den andra kontrollen - den första hade varit på startplatsen. Vid kontrollerna gällde det dels att svara på tre kluriga tipspromenadsfrågor och så ett praktiskt prov. Här bestod det i att kasta bollar genom ett alltför litet hål.
Strax efter Hyssna gjorde vid en kort rast vid Sjölyckan. Här blev det möjligt att hälla upp en kopp kaffe för dem som hade tagit med sig sådant.
Sedan körde vi vidare till Sätila och Fotskäl, där den tredje kontrollen var. Här gällde det att rulla exakt ett varv med framhjulet. Inte så lätt.
Vi fortsatte via Hajom, Skene och Örby. Strax före Torestorp svängde vi av åt höger och nu var målet nära. Det låg nämligen uppe på Hyltenäs kulle - eller Seatons kulle som nog de flesta kallar den. Grosshandlare George Seaton byggde nämligen här 1916 ett jaktslott med fantastisk utsikt över Öresjö. Men den 17 december 1923 brann slottet när till grunden och återuppbyggdes aldrig.
Man kan än i dag se slottsruinen. Hyltenäs kulle är numera ett naturreservat som sköts av Marks kommun. Däruppifrån är utsikten magnifik. Den här bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle.
Upp till kullen går en smal och mycket brant väg. Funktionärer såg till så att man skulle slippa möten i backen. Medan vi körde upp bussen begärde vi att all trafik skulle stoppas i fall något skulle hända så att bussen gled baklänges. Det blev därför en rätt rejäl kö bakom oss.
Men vi kom upp med bussen utan missöden. SMH var lite tveksamma till om vi skulle lyckas men både Bror och Dennis hade kört upp där tidigare med vanliga bussar. Och även om 45an är gammal och saknar såväl servo som synkroniserad växellåda har den fördelen att den är knappt 10 meter lång och 2,3 meter bred. Dennis skröt med att han kört upp en buss som var 13 meter lång och 2,6 meter bred! Bror lade in ettan innan vi började bestigningen och det gick hur bra som helst. Den gamle trotjänaren hade säkert gått upp på tvåan också.
På kullen var det arrangerat lite trevligt och SMH bjöd alla på hamburgare.
Så kom de det alla väntat på: prisutdelningen. Pris utbetalas inte för bästa tid och inte heller för bästa körning utan för goda resultat vid kontrollerna. Det hade tyvärr inte vi varför vi fick nöja oss med den Led-lampa och plakett som alla deltagare fick. SMH:s vice ordförande Janne Mellqvist stod för kom-fram-och-sägandet och hördes bra tack vare megafonen.
Deltagarna står och väntar förväntansfullt: skall vi få något pris?
Vädret inbjöd inte till någon längre vistelse så när alla i bussen fått sin hamburgare vände vi hemåt igen. Nu var det att börja med att köra nedför den branta backen och det var Dennis som körde. För säkerhets skull körde han på ettan även nedför, något som bromsarna tyckte om.
Bilder på några av de deltagande veteranbilarna kommer i särskilt inlägg.
Som vanligt: bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar