Man blir mörkrädd

När detta skrivs har jag haft åldern inne som folkpensionär i fyra dagar. Officiellt blir jag det dock inte förrän i morgon. Jag har inte märkt någon skillnad i min livsföring. I dag blir det bruna bönor och fläsk. Precis som det brukade vara på tisdagar tidigare. Men nu gäller det att komma ihåg att man skall ha pensionärsrabatt på många ställen. Det är nackdelen med att man ser yngre ut än vad man är. Det var bra när jag fyllde 12 år och skulle börja betala vuxenavgift på bussen (ja, det var den gränsen på den tiden) för jag kunde fortsätta i minst två år till och åka på halvbiljett. Jag såg så liten ut att jag fick en sådan automatiskt när bussföraren såg mig. Sedan blev det ju problem när jag skulle börja handla på Systembolaget, så jag fick anlägga mustasch för att se äldre ut. Men den försvann fort igen. Helt plötsligt hade jag förvandlats till turk och fick uppleva hur det är att vara invandrare i sitt eget land. "Du förstår väl inte svenska". - "Åk hem till ditt eget land i stället för att stå i den här krogkön." - "Jävla svartskalle, du skall inte tro att du kan komma hit och ta våra brudar." Och tyvärr: tjejer faller inte för turkar automatiskt. I varje fall föll de inte för mitt turkiska utseende.

Jag ber att få passa på att tacka för all uppvaktning. Ingen nämnd och ingen glömd men jag illustrerar med de blommor jag fick från Lena och Bjarne på tidningen Bussbranschen.

Rubriken syftar på en artikel i dagens Göteborgs-Posten, där min gode vän Ulf Nyström skriver om Göteborgs Spårvägars bussar. Ulf är något så ovanligt som en dagspressjournalist som kan kollektivtrafik. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=486225

Även Ulo Maasing skriver om detta på sin blogg http://maasing.wordpress.com/2009/03/31/stort-bussforetag-med-usel-sakerhetskultur/

När man läser detta blir man mer och mer övertygad om att kommuner inte skall äga bussbolag. Av det 40-tal kommuner som en gång hade egna bussbolag är det nu bara sju kvar: Göteborg, Borås, Uddevalla, Uppsala, Västerås, Skellefteå och Luleå. Av dessa kör de tre sista trafiken i "skyddad verkstad", det vill säga den upphandlas inte utan tilldelas det kommunala bussbolaget. Västerås Lokaltrafik ägs av länsbolaget, och Västmanlands län är det enda som kör merparten av sin trafik utan upphandling.

Det är de fyra där trafiken upphandlas i konkurrens som är problemet. Ett kommunalt bolag har svårt att hävda sig mot ett privat, i synnerhet i en bransch där pressade priser är det vanliga. De stora internationella Swebus, Veolia Transport och Arriva må ha råd att köra med underskott några år men ett kommunalt bussbolag har det inte. Därför har alla dessa fyra en mycket dålig ekonomi. Och alla vill sälja men ingen vill köpa. Borås Lokaltrafik fick för ett par år sedan ett ägaretillskott i 25-miljonersklassen. Tack vare detta kan man nu uppvisa en hyfsad vinst på ett par miljoner om året. Men de måste köpa nya bussar. 15 av bussarna som används i dag blir i sommar 14 år gamla. Västtrafiks krav i upphandlingen var högst 12 år (eller i praktiken 13 enligt viss tolkning). Andra bussbolag räknade förstås utifrån detta och hamnade på högre kostnader, och därför fick de inte trafiken. Måste kännas bittert att så då att Borås Lokaltrafik fick den på oärligt sätt.

I höstas kom tio nya Scania-bussar till Borås. Det behövs minst tio till. BL har option på sådana men någon beställning lär ännu inte ha lagts. Leveranstiden kan bedömas till nio månader så de gamla bussarna får rulla fram till årsskiftet. BL förlorade också regiontrafiken i upphandling till Veolia Transport. Trafikstart var utsatt till mitten av juni i år, men är nu framflyttad till mitten av december. Anledningen var att BL överklagade till länsrätten och där fick de inte medhåll på en enda punkt. Länsrätten avvisade alltså överklagandet. BL ger sig inte: nu går man vidare till kammarrätten. Vad hoppas man på egentligen? BL kom fyra i upphandlingen. Hoppas man på en ny upphandling så att man än en gång kan lurpassa på de andras redan lagda bud och narras med att köra med gamla bussar. För att de tre buden som ligger före dem skall diskvalificeras finns inte ens på kartan.

Jag blir mer och mer övertygad om att de fyra kommunala bussbolag, som är ute på en konkurrensutsatt marknad, skall säljas. Problemet är dock bara att det inte finns någon som vill köpa. Och det lär ju inte bli lättare ju mer misskötta dessa bussbolag blir.

Grattad i cybervärlden

Min lilla enkla och ojämna födelsedag är uppmärksammad på webben http://www.busstidningen.se/funderingar.html Gratulationen är åtföljd av den här bilden, som sägs föreställa mig i aktion. Detta är stor humor. Jag är annars känd för att vara den enda pressfotograf ("vi äpplen, sa svinskiten") som vägrar att investera i en systemkamera utan nöjer mig med min semikompaktkamera Canon Powershot. I dag skriver jag mina artiklar på ordbehandlare men på den tiden jag skrev dem på skrivmaskin blev de inte bättre för att jag köpte en ny superduper-skrivmaskin av senaste modell. Snarare tvärtom eftersom jag inte begrep en tiondel av finesserna och irritationen över detta kom säkert att avspegla sig i texten. Jag hävdar med stor envishet att det är samma sak med en kamera. Bilderna blir inte bättre än vad fotografen klarar.

Det kanske är tur att den gamla Instamatic-kameran inte finns att köpa längre. Annars skulle jag nog haft en sådan. Men det skulle ju bli alldeles för dyrt med film, så det hade väl ändå fått bli en digitalkamera. Egentligen är det en otrolig utveckling. I dag springer 10-åringar omkring med en digitalkamera och fotograferar precis hur mycket de vill. Det kostar ju ändå knappt något. När jag var 10 år - alltså år 1954 - fick jag en lådkamera. Snålade man rejält när man satte i filmrullen kunde man få ut nio bilder i storlek 6x9 på en rulle. Då blev första och sista bilden lite kantklippta. Sedan kostade det framkallning och kopiering. En rulle totalt kostade tio kronor. Det motsvarar rätt av 130 kronor i dag för 9 bilder. Om man envisas med filmrulle i dag får man fyra gånger så många bilder för samma pris. Och dessutom i färg. På den tiden hade jag en krona i veckopeng. Om allt använts till fotografering hade jag alltså kunnat ta 45 bilder på ett år. Det är inget ovanligt att jag kommer hem med dubbelt så många i dag efter att ha gjort en fotorunda på en eftermiddag.

Vissa saker har blivit bättre under de 65 år som jag hittills har levat.

Först att gratulera

Som jag väl nämnt lite i förbigående fyller jag 65 år i dag. Jag vill ta det lugnt utan något större firande. Men redan klockan 06.01 kom den första gratulationen på mejlen. Det var från en whiskyfirma i Skottland, Laphroaig, som skickade ovanstående grattiskort. Jag köper en eller två Laphroaig per år och så uppvaktar de mig på det här sättet. Det är väl sådant som kallas marknadsföring. Jag åker på Västtrafik för ungefär 10 gånger så mycket på ett år. Inte fan har de skickat något grattiskort. Inte ens ett gratiskort... Men bussföraren i går log i alla fall glatt när jag laddade mitt värdekort och det trots att hon var sen. Alltid något.

Det ordnade sig

Jag har med hjälp och stort tillmötesgående från Banverket, ISS-Trafficare och NSB löst problemet med uppställningen av Oslo-tåget på Göteborg C på skärtorsdagen. Lokföraren körs upp ur sängen vid halv åtta-tiden och får helt enkelt gå ned och flytta på tåget så att det inte står i vägen. Och så får han en timme senare backa tillbaka det igen. Det finns lösningar på alla problem, heter det. Ibland kan det dock vara svårt. Den här gången var det lätt. Klarades med två telefonsamtal och ett mejl.

Den största svårigheten var att få tag i min kontaktperson på Trafficare då jag saknade hans direktnummer. Förr i världen hade alla stora företag en telefonväxel, där man blev bemött av en trevlig telefonist och kopplad till den man ville ha tag i. Visste man namnet gick det fortare, visste man bara vad man ville tog det lite längre tid men förr eller senare kom man alltid rätt. I dag är telefonväxeln ersatt av ett nummer för kundkontakter. Där har de tydligen inte ens tillgång till en telefonlista över företagets viktigaste nyckelpersoner. Men så kom jag ihåg ett gammalt nummer jag hade i bakhuvudet, ringde det och fick inte tag i den jag sökte men den som svarade var just den som hade övertagit uppdraget. Så jag köpte en trisslott. Men man kan ju inte få sådan träff två gånger samma dag så det blev inget.

Jag undrar om den där kundkontaktfunktionen fanns i Moldavien. I varje fall är det där man skall hamna från nästa vecka när man beställer färdtjänst i Borås och övriga Västtrafik. Skall bli intressant att se hur de lokalgeografiska kunskaperna om Västra Götaland är där nere. Själv vet jag inte ens var Moldavien ligger. Men det kanske inte blir så stor skillnad. Det är tydligen redan nu så att de som kör färdtjänst har svårt att hitta. Ibland verkar det som om telefoncentralen har uppdraget att anlita det taxibolag som ligger längst från i stället för det som är närmast och vars förare har en viss lokalkännedom.

Nu är det också så att man i Stockholm använt en beställningscentral i Moldavien för färdtjänstbeställningar. Om det är samma som Västtrafik nu skall använda framgick inte av lokalradion, däremot framgick det att man i Stockholm tröttnat på den dåliga kvaliteten och sagt upp avtalet. Detta avskräcker inte Västtrafik, vars informationschef Gunilla Wicktor säger i Radio Sjuhärad:
- Vi har inte samma problem här.
Tack, det förstod jag redan att det är olika problem i Stockholm och Västra Götaland. Man måste till exempel använda olika kartor. Men borde man inte dra öronen åt sig i alla fall.

I går var det årsmöte med Klubb Gamla 45-an. Vi var ett 30-tal där, vilket motsvarar halva medlemsantalet i klubben, och åt sedvanligt våfflor som Kerstin och Vajlet stod för tillagningen av. Tack skall ni ha! Och det blev som vanligt ett trevligt årsmöte, där mötesförhandlingarna gick snabbt och utan bråk. Den enda fråga där det hettade till var vad den som hyr bussen för eget bruk, t ex för att köra ett examens- eller bröllopsgäng, skall betala. Efter mycket om och men enades vi om 30 kronor milen vilket närmast motsvarar dieselförbrukningen. Utflykter för medlemmar i klubben skall fortfarande vara gratis.

En dag då man inte borde stigit upp

Vissa dagar känns det som om man inte borde ha stigit upp utan bara sovit över. I dag har det varit en sådan dag. Det började i morse med att jag vaknade klockan 7 och inte kunde somna om fast jag kände mig långt ifrån utsövd. Nåväl, i stället för att ligga och vrida mig i sängen steg jag upp. Det borde jag alltså inte ha gjort.

Satte i gång datorn och det fungerade som det brukar. Det märks att min dator snart är 5 år gammal för den är väldigt morgontrött. Men när den väl har laddat e-postbrevlådan så får man först ägna lite tid åt att rensa bort spam. Att de orkar skicka dem? Blir ett spam av 1 000 lästa. Ingen miljonvinst från något lotteri i dag i alla fall. Loggade sedan in på Svenska Järnvägsklubbens debattforum, Postvagnen, där jag också är moderator. Eller kvast som det kallas i vardagsslag. Jag hann svara på ett inlägg innan alltsammans lade av. Det har i efterhand visat sig att det var webb-hotellet som helt enkelt stängde ner forumet därför att det använts för mycket bandbredd. Att varna i förväg så att vi skulle ha en chans att göra något åt det fanns tydligen inte i deras föreställningsvärld. Nåväl, jag har inte kunnat göra så mycket men mina kollegor har fått en tuff dag för att komma på vad som kan göras. Men några dagars driftsstopp i Postvagnen lär det bli...

Så kom ett mejl från Banverket i Göteborg. Man har ingen plats för att ställa upp Oslo-tåget på skärtorsdagens förmiddag vid Göteborgs central. Norge har nämligen helgdag på skärtorsdagen och kör därför söndagstrafik, medan de svenska tågbolagen kör fredagstrafik. Och då är morgontåget till Oslo inställt och skall stå kvar till klockan 12.45. Så nu gäller det att hitta någon i Göteborg som har 108 meter spår över några förmiddagstimmar. Det är väl bara att jobba med problemet. Det lär inte lösa sig självt. Då kanske Banverket stänger ned hela trafiken eftersom vi överskridit uppställningsbredden.

Sedan fick jag ett ryck och började städa i köket. Fläkten över spisen såg ut att behöva en rengöring så jag tog ned skyddskåpan. Innanför denna finns en skumgummimatta, som skall samla upp allt fett. Den behöver också göras ren. När jag tog ur den föll den i småsmulor. Så det var bara att ringa Bo-butiken och fråga vad jag skulle göra. Jag var tydligen inte den förste som råkade ut för detta utan tjejen som svarade sa lugnt att det bara var att hämta en ny matta. Så då gjorde jag det och lyckades pilla dit den utan att det gick sönder och nu kunde jag steka fläsk utan att fettet via omvägen i spisfläkten droppade ned i pannan igen.

Så var det då sjukgymnasten. Han hotade förra gången med att sluta med akupunktur och att jag skulle börja träna i stället. Och så blev det. Jag bytte om till gymnastikkläder. Det torde ha varit första gången på 45 år, alltså sedan jag gjorde lumpen. Så var det bara att sätta sig på motionscykeln och trampa i fem minuter och sedan pröva på diverse andra infernaliska redskap som skulle träna upp musklerna. Samt stå på en slags studsmatta som svängde åt alla håll och ändå hålla balansen. Det såg så lätt ut när Henrik gjorde det och jag sa kaxigt "Det är här blir inga problem för jag har serverat på tåg". Det borde jag inte ha gjort. De två första minuterna var det helt omöjligt att stå kvar men sedan hittade jag hur man skulle göra. Det viktigaste var dock att knät kändes mycket bättre efteråt. Fast samtidigt känns det ju lite bittert att behöva träna om det skall bli bra. Jag hoppas fortfarande på den där mirakelmedicinen.

Dagen slutade med att jag tillsammans med en kollega reviderade räkenskaperna för Klubb Gamla 45-an. Det visade sig stämma men det var rätt mycket frustration innan vi hittade bland alla pappren. Men nu kan vi tillstyrka ansvarsfrihet under årsmötet i morgon, då det också blir traditionell servering av våfflor. Klubb Gamla 45-an är en förening egentligen bestående av gamla anställda vid SJ Buss och som är till för att bevara just en SJ-Buss från just 1945. Så här ser den ut:

Men nu har också andra bussintresserade inbjudits att vara medlemmar och därmed har jag kunnat bli en av dem. Tur är väl det, för annars skulle föreningen snart dö ut. Det ser mer ut som "Föreningen urgamla bussgubbar" på mötena än en förening vars huvuduppgift är att rädda en gammal buss till eftervärlden. Men bussen är en pärla och den går hur bra som helst. Trots att den är 64 år.

Därmed är den ett år yngre än jag. På fredag fyller jag folkpensionär. Det kommer att firas lugnt och jag har satt in en annons i Borås Tidning: "All uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligen. Staffan Sävenfjord. Plusgiro xx xx xx-x." Så det är ingen idé ni kommer. Men födelsedagshälsningar i form av mejl och kommentar mottages gärna.

Turistmässa i Göteborg

Så var jag i går på TUR-mässan i Göteborg. Trevligt som vanligt men jag hann inte med ens tiondedelen av vad jag tänkte sett. Så om de saknade mig i Borås stads monter så beror det på att jag fastnade på en mängd andra ställen. Först blev det Busstorget, där man naturligtvis är garanterad att träffa bussfolk. De hetaste frågorna i branschen just nu tycks vara (om man skall tro dem jag pratade med): 1. Den avreglering av busstrafiken som föreslås i en utredning av Ulf Lundin. 2. Daniel Olssons nya limousine. 3. Mitt knä. Förvånansvärt många läser tydligen min blogg och har följt utvecklingen av mitt knä. Ber därför att få passa på att tacka för visat deltagande och kan meddela att trots mycket gående och stående under gårdagen så har jag inga större problem med knät i dag. Det kanske kan vara så illa, som min sjukgymnast säger, att det blir bättre om jag tränar mer. Jag som hade hoppats att det skulle finnas någon slags mirakelmedicin...

Så var det Daniel Olssons nya limousine. Daniel är ägare till Ljungskilebuss och en av de yngre bussägarna i landet. Detta gör att han inte är rädd för att prova något nytt. Det som annars präglar branschen är fullkomligt främmande för honom. Alltså "Så kan vi inte göra, så har vi aldrig gjort förut" och "Så kan vi inte göra, vi provade det en gång för 25 år sedan och då gick det inte alls". Han har på sin blogg retat vår nyfikenhet ett tag om att han har ett nytt projekt på gång, och på TUR-mässan visade han upp vad det var: en 8,1 meter lång Chrysler limousine med plats för 8 personer, som sitter på en långsoffa mitt emot bardisken. Daniel tänker använda den i kombination med sin VIP-buss, en specialinredd Setra som visades upp utanför mässan och saknade man bussfolket vid Busstorget så var det där de satt i gemytlig stämning.

Mycket mer fanns det naturligtvis att se och den här gången råkade det för min del bli mycket Tyskland. Där hoppas man mycket på turismen inför det kommande året så här 20 år efter murens fall. Man kör på temat "ostalgi" så man kan bo på hotell som ser ut precis som på DDR-tiden. Eller köra Trabant-rally. Skall visst bli något slags studiresa till Sachsen-Anhalt i maj så det blir kanske anledning att återkomma. I Tysklands monter fick jag också träffa Thomas Ravelli, som var intervjuade Tyska turisbyråns chef Iris Müller.

Så var det estraddebatt på Busstorget. Jag noterade inte så noga vad som sades för det var ungefär detsamma som brukar sägas. Gabriella Ahlström, känd från bland annat radions "På minuten och som syster till Kattis, försökte hålla ihop diskussionen och gjorde det med den äran men tyvärr: några visioner var det inte utan det viktigaste tycks vara att skatten på bussar och körkortsåldern sänks. Vilket man fått igenom nu. Vad spelar det då för roll att dieselskatten kommer att höjas så det blir lika mycket - lite menar jag - kvar i bussägarnas kassaskåp. Om det nu är någon som tycker det är lönt att investera i ett sådan. Det kanske räcker med en cigarrlåda med texten "Strängt förbjudet att stjäla ur denna låda".

Det må vara finanskris men någon pessimism bland turismaktörerna kunde inte märkas. Antalet besökare var många, trots att torsdagen och fredagen bara är för fackfolk. Och blev man hungrig var det inga problem. Det var bara att ställa sig där det var lagom mycket folk för där bjöds mat. Var det ännu mer folk så bjöds det något att dricka till, vanligtvis med alkohol i.

Men visst är turismen värt en mässa. Missa den inte, lördagen och söndagen är det öppet för allmänheten.

Biltvätt

Jag har just varit och tvättat bilen. Det är något med biltvätt jag inte förstår. Ja, det är två saker. Det ena är att gör jag det själv så blir bilen inte ren utan det enda som händer är att jag blir rejält våt. För att råda bot på detta investerade jag för många år sedan tillsammans med min far i en högtryckstvätt. Jag har använt den en gång, han har använt den två. Det är alltså den i särklass dyraste biltvätt jag har gjort. Enda trösten är att det väl aldrig blev av att jag betalade min andel för investeringen till honom.

Det andra konstiga är att om jag lämnar in bilen för manuell tvätt så kostar det mindre och blir bättre än om jag gör det i automat. Dessutom sliter det mindre på lacken. Det tar aningen längre tid att tvätta manuellt, men då har jag inte räknat med tiden jag behöver vänta på min tur vid automaten. Vid manuell tvätt bokar jag en tid. Så varför tvättar folk bilen på trädgårdsgången med en illa fungerande högtryckstvätt (det är väl dessutom förbjudet) och varför tvättar de i automat? Själv anlitar jag ett företag som heter Mr Robinson, som också en gång om året för några hundralappar städar ur bilen invändigt.

Nästa steg är bara att man ringer och så hämtar de bilen och ställer tillbaka den i garaget nytvättad. Ungefär som en ungkarlskollega som investerade i en helautomatisk diskmaskin. Efter en vecka ringde han till försäljaren:
- Maskinen fungerar inte.
- Jaså, vad är det för fel?
- Jo, jag satte på den för fyra dagar sedan och den har inte ens dukat av bordet än.

På radion i dag fick jag veta att mitt liv kommer att förkortas med mellan 8 och 10 år. Nej, jag röker inte men kraftig fetma är lika farligt, sades det. Om man både röker och har kraftig fetma då? Ja, nu är jag inte för tjock egentligen utan jag är för kort. Närmare bestämt cirka 30 cm enligt vikttabellerna. Men om jag inte varit det så hade jag alltså varit 75 år i stället för 65 i dag.

Apropå det: nu blir det spännande att se vem som vinner tävlingen om att betala ut min första ålderpension. Det fortsätter att komma besked från olika håll om tilläggspension och jag har för länge sedan tappat kontrollen. Så det får väl bli som det blir...

Annan välgörenhet utövas av Telia. Häromdagen ringde en trevlig kille på min mobiltelefon och erbjöd mig ett billigare abonnemang än det jag hade. Enda haken var en bindningstid på 24 månader. Eftersom jag ändå inte har planer på att byta telefonileverantör så var ju det inget problem. Att ha bundet telefonabonnemang är för övrigt väldigt bra. Man kan ju i dag inte gå in på ett varuhus utan att det står minst en teleleverantör som vill pracka på en gratis mobiltelefon och ett svindyrt abonnemang. Men då säger man bara: "Jag har bundet abonnemang" och så är man av med dem. Det fungerar säkert även om man inte har sådant också.

Säljare som ringer är annars inte så vanligt numera när det finns Nix-registret. Någon enstaka gång ringer någon och då frågar man om han glömt kolla i Nix-registret. Då kommer han av sig i svadan och jag har fått ett övertag. Långt före Nix-register och till och med innan telefoner blev allmän egendom så fanns det försäljare som åkte omkring i husen och försökte sälja t ex försäkringar. En gammal gumma hemmavid fick ett sådant besök och försäljaren beskrev i vidlyftiga ordalag alla fördelar med försäkringen (nackdelarna råkade han glömma). Till sist utbrast gumman:
- Ôm ja bara kunne begripa va ja har gjort denne kar'n fôr gôtt ättersôm han vell me så möcke väl.
Försäljaren kom av sig och det blev ingen försäkring såld.

I morgon skall mitt onda knä och jag besöka TUR-mässan i Göteborg. Om det är någon av mina bloggläsare som också är där så ses vi kanske. Lokalradion rapporterade just att turistnäringen inte märker av finanskrisen så det blir kanske en trevlig TUR-mässa - i år också.