Jakten på den optimala napoleonbakelsen - nu i Ulricehamn

Det är inte bara jag som gillar Günters café i Ulricehamn. Det gör nämligen också kungahuset. Det var nämligen Günter Koerffer som fick äran att leverera bröllopstårtan till Victorias och Daniels bröllop. Hade de beställt napoleonbakelser i stället hade de säkert inte blivit missnöjda. Därmed inte sagt att de var missnöjda med bröllopstårtan.

Napoleonbakelsen på Günters smakade alldeles utmärkt trots att det var lite tidigt på dagen, närmare bestämt klockan 09.00. Det var också anledningen till att jag erbjöds att köpa en från gårdagen till halva priset. Även om jag förde ett himla liv häromdagen när Västtrafik försökte lura mig på drygt 14,59 så tycker jag inte att det är värt 16 kronor att avstå från en färsk napoleonbakelse. Bakelsen var utmärkt men glasyren var lite för blek i mitt tycke. Grädden var aningen frusen och det gav associationer till glass. Inte alls dumt. Priset då? 52 kronor inklusive kaffe. 

Betyget blir fyra tårtgafflar. Avdrag för priset och för den bleka glasyren samt lite för lite mördegsbotten och därmed för mycket grädde. Den var också i minsta laget. Plus för att den serverades med tårtgaffel. Visst är Günters värt att göra en avstickare från riksväg 40 om man har vägarna förbi Ulricehamn.

De två övre bilderna blir större om man klickar på dem.

Västtrafik - eller DSBFirst - försökte lura mig

Jag är en förhållandevis välbärgad man. Så att Västtrafik försöker lura mig på 14,59 kronor gör mig inte så mycket rent ekonomiskt. Men det gör mig förbannad. I synnerhet när det går till så här. Nämligen att jag gick på tåget i Borås klockan 13.24 och stämplade in mitt kort med kontoladdning och tryckte på plus precis enligt instruktionsboken. Tåget avgår 13.33 och lite senare kommer två tågvärdar - eller om de är kontrollanter - och läser av mitt kort i en läsare. Jag får veta att jag inte stämplat in det riktigt. Det har jag dock gjort vilket tågvärden tydligt visar att hon inte tror på och sliter till sig kortet för att gå ut i vestibulen och stämpla in det.

Nu är det ju så smart att man på nätet i efterhand kan kolla de transaktioner som gjorts på kortet och när jag nu kollar detta så visar det sig att jag stämplats in från Herrljunga station. Inte Borås Central. Det var naturligtvis det som såg konstigt ut hos tågvärden men hon hade inte kompetens nog att avgöra vad som var fel. Annat än att det säkert var kunden som gjort fel. När jag kollar på nätet visar det sig att jag gjort helt rätt och till och med kom ihåg att checka ut kortet vid Göteborg C.

Personalen hade helt enkelt ställt in biljettavläsaren fel. Jag ringde därför upp Västtrafiks kundservice rätt irriterad och efter ett par minuters väntan i telefonkön ("Tack för att du väntar - du har plats nummer ett i kön" upprepas var femtonde sekund) fick jag tala med en tjej som snabbt förstod vad jag menade och lät lika upprörd som jag. Det är psykologi det. Min upprördhet rann av mig och efter ett konstruktivt samtal fick jag i alla fall tillbaka mina pengar plus lite extra för telefonsamtalet i form av en värdecheck.

Felet ligger antagligen mer hos DSBFirst än Västtrafik men skall folk få förtroende för biljettsystemet så måste detta fungera. Det är inte alla som har tid att gå genom sin resehistorik på nätet - och det skall inte behövas heller.

Pajo in memoriam

Detta är nog det som känts mest tungt att skriva under hela tiden jag drivit den här bloggen.

Pajo fick bara vara seniorbeagle i tre dagar. Pajo var i dag ute och drev tyskhare. Min fars gode vän, som är jaktledare och jobbar på Räddningstjänsten, ringde då och meddelade att polisen hört av sig om en påkörd hund. Lokföraren hade uppfattat det som en drever, men drever och beagle är ju ganska lika så vi anade det värsta. Jag gav mig ut för att leta men hittade först inget. Jag tog då bilen och såg att en bil från Infranord stod vid järnvägen. Antagligen eftersök av en påkörd hund. Jodå, visst var det Pajo som låg där med en krossad framtass och krossad käke. Döden torde ha varit ögonblicklig.

Här är Pajo när han bara var ett par månader gammal:
Och förra sommaren såg han ut så här:

Sävshults Pajo, född 9 juni 2006, död 26 augusti 2011:
Vi saknar dig! Vila i frid!

Sicko har kommit hem

I tisdags var vi i Gunnarsjö och hämtade Sicko, som nu har fått ett nytt hem. Ganska snabbt fann han sig till rätta men seniorbeaglen Pajo satte honom på plats. Han fick inte komma för nära honom. Annars gick det bra mellan hundarna. Sicko visade sin tacksamhet genom att tugga på sladdar och äta upp husses jakttidningar. Han är otroligt sällskapssjuk och det går inte lämna honom ens någon minut utan att han börjar tjuta och skälla. Men det är väl sådant som förhoppningsvis går över.

En glad husse och antagligen lika glad hund efter avslutat köp.

Hemtransporten på ungefär en timme var inte så rolig. Först lade sig Sicko till rätta i buren men efter bara någon kilometer började han skrika. Så det blev att flytta fram i husses knä och sedan gick det bra förutom att han blev lite bilsjuk.

Hemma i det nya hemmet. Men gamle beaglen Augusts halsband visade sig vara i största laget.

Så i dag köpte jag ett nytt halsband till honom. Lite stort det också men det blev i alla fall ett hål över. Han lär väl dock växa så mycket (och gärna) som han äter.

Detta är ju inte precis vad en hunddomare skulle kalla för en ren promenad men det är ju så mycket att titta på. I det här fallet grannens Ludde som kommer en bit bakom.

Om det blir farligt kan man ju alltid ta skydd mellan husses fötter.

- Vart tog husse vägen nu då?

För att han inte skall tugga på sladdar och jakttidningar köpte jag också en leksak till honom - en höna. Det blev snabbt en favoritleksak och den visade sig vara ganska motståndskraftig mot valptänder.

Bilderna blir större om du klickar på dem.

Detta blev mitt blogginlägg nummer 400. Men det lär bli fler...

Sicko - en ny beagle i familjen

Pajo har nu blivit seniorbeagle på riktigt. Min fars lilla familj har nämligen utökats med ännu en beagle, en charmknutte som är 13 veckor gammal och heter Sicko. I går var vi i Gunnarsjö och tittade på dem. Vi skulle bara titta, inte köpa någon. Men det tog ju inte lång tid förrän det blev ett köp. I morgon kväll får Sicko komma hem om allt går som beräknat. Det är väl då bara att hoppas att han och Pajo kommer överens. Men det gick i alla fall bra i går.
Här har vi charmknutten Sicko i egen hög person. Han rör sig lite avvaktande. Det är mycket nytt med en ny husse och ny fosterbror och allting.

Pajos mamma Ronja och syster Pila sitter i sin bur och tittar lite avvaktande på vad som händer. Pila är mamma till Sicko, så Pajo är alltså hans morbror.

Sicko, längst till höger, och hans två bröder ställer upp sig: "Välj mig! Välj mig!"

Sicko vågar sig fram för att underdånigast hälsa på morbror Pajo, som lite nådigt lyfter på svansen.

Glada beaglebröder på språng på gräsmattan. Sicko har kommit sist.

I brist på Napoleon i Askersund

Jag har för mig att det fanns ett trevligt konditori i Askersund förut där man kunde få utmärkta napoleonbakelser. Det kanske finns kvar man jag hittade det inte i så fall. När jag gick Stöökagatan hittade jag i stället Lilla Caféet.
http://www.lilla.se/index.html

Napoleon fanns inte men mycket annat och det var hembakt. Jag beställde lingonkaka med grädde och det passade bra till kaffet. Miljön är gammaldags trevlig och bara den värd ett besök. Det finns också en liten butik där man kan köpa till exempel sylt och marmelad.

Inte för att jag vet om du någon gång har anledning att besöka Askersund men om så är fallet: missa inte Lilla Caféet.

Ett gammaldags motell

De gamla motellen har försvunnit ett efter ett. Men ännu finns ett par kvar, t ex Sjögestad norr om Mjölby och Fleninge mellan Helsingborg och Ängelholm. Dessutom finns Motell Filbyter i Linköping. Det ligger inte långt från motorvägen (E4 trafikplats Linköping östra) men så långt att man inte ser det därifrån.

När man väl hittat dit så får man lön för mödan. Det är alltså ett sådant motell där man får ta med sig bilen in på rummet. Åtminstone nästan.

Om det är ett tyst område, som det är här, gillar jag att bo på bottenvåningen och rummet var fullt acceptabelt om än inte med högsta standard som bredbildsteve och minibar. Men vad behöver man för en övernattning? Jo, en säng. Det fanns och den var bra. Dusch och toalett. Det fanns. Ett skrivbord. Det fanns. Och en bekväm fåtölj. Det fanns inte men det fanns en skön sittsoffa.

Inklusive frukost kostade allt detta 550 kronor. Det är billigt i en stor stad som Linköping. Jag kollade både Motala och Mjölby också och där kostade hotellrummen på respektive stadshotell över tusen kronor för en natt. Frukosten var inte precis överdådig men det fanns precis vad man behövde inklusive perfekt kokta ägg.

Det hela blev inte sämre av den synnerligen trevlige tyske källarmästaren, som själv skötte det mesta. Han driver också Värdshuset Tuppen i Herrbeta, ett rastställe halvannan mil norr om Linköping på E4-an. Där åt jag middag och även den var mycket bra.