På kryss till Grönland, del 7: Nuuk

Bybussarna i Nuuk rullar tätt och den här bussföraren vinkar glatt varje gång han ser mig.

Nuuk grundades på 1600-talet av den norske missionären Hans Egede, står staty lite till vänster om den röda kyrkan.

Höghus och små trähus blandas djärvt i den snabbt växande grönländska huvudstaden Nuuk.
Evighedsfjorden med glaciärer och snötäckta fjälltoppar.

Bilden visar en av Grönlands största glaciärer och den bildas vid Sukkertoppen.

Grönlands huvudstad
Morgonen därpå kommer vi till Grönlands huvudstad Nuuk. Den har cirka 16 000 invånare och är således Grönlands största stad. Det är en säregen blandning av gamla hus och icke existerande gator och stora hyreshus i stadsplanelagt område.

En bit utanför själva staden byggs en förstad, Qinngorput, upp med hyreslängor.

Reseledare Bjørn guidar oss och kan berätta att det finns så många bilar i Nuuk att skulle alla vara ute samtidigt skulle väg- och gatunätet inte räcka till. Kanske de många bilarna beror på att bensinen inte är skattebelagd och således kostar ungefär fyra kronor litern.

Han kan också berätta att över 30 procent av flygningarna till Nuuk måste ställas in på grund av dåligt väder. Inte bra i en stad som är beroende av flyget för att kunna nå omvärlden.

Själv tillbringar jag eftermiddagen med att gå runt i staden och bland annat fotografera de gula bybussarna, som är tillverkade av Volvo. De nyaste har dessutom kaross från Säffle. En av förarna blir som en bekant, och han vinkar allt gladare varje gång han ser mig.

Det är relativt billigt i Nuuk så det blir lite shopping innan det är dags att segla vidare.

Nästa morgon vaknar jag av att det är berg på båda sidor om båten. Vi är inne i Evighedsfjorden, som har fått sitt namn av att den är så lång. Vid lunchtid har vi en stor ”isbree” (glaciär) framför oss.

Här ankrar vi upp och lunchen blir i form av barbeque på akterdäck. Det vill säga att de stackars servitörerna får bära upp hela lunchen och vi kan sitta ute i solen och njuta av den. Fast killarna från Filippinerna fryser och har såväl luva som jacka på sig.

Allt emellanåt kalvar glaciären och större eller mindre isblock ramlar under ett ljudligt brak i vattnet.

På återvägen stannar kapten till vid ett berg, där det finns tusentals fåglar.

Frågesport på TV

I dag hände det. Jag var och handlade på Coop Forum och det var en kassa öppen med tio välfyllda kundvagnar i kö. Och precis som jag ilsket småsvärjande närmade mig denna kom en tjej och öppnade kassan precis där jag var. Först i kön i denna och... Ja, jag borde väl ha köpt en lott också.
Är det bara jag som gillar frågesport på TV? I kväll var det extra fest för först var det Rickard Olssons "Vem vet mest?" på SVT2 och så direkt näste frågvise Rickard, denna gång efternamnad Sjöberg på TV4 med "Postkodmiljonären". Som vanligt kunde jag en del av frågorna, medan jag inte alls kunde andra. Men man blir lite frustrerad när man fixar två frågor på 100 000 kronor och den tävlande bränner tre livlinor men ändå inte vågar svara.
Annars gillar jag nog "Ring så spelar vi" mest. Jag har själv varit med i det programmet en gång. Det var 1996 när jag ringde Lisa Syrén och vann en skiva på svaret Alfons Åberg. Ja, jag har faktiskt varit med flera gånger i programmet men inte som ringare utan jag satt nere hos Kjäll Fröderberg i grammofonarkivet och fick också prata med självaste Hasse Tellemar. Jag träffade nämligen Kjäll i Haparanda år 1983 och vi hade mycket att prata om. Han jobbade på radion och var intresserad av järnvägar. Och jag jobbade vid järnvägen och var intresserad av radio. Sedan höll vi kontakten i många år, men nu var det rätt länge sedan jag hörde från honom.
Minns dock att jag låg på hotellrummet och halvslumrade till just "Ring så spelar vi". Då ringer telefonen och det är Kjäll Fröderberg som ringer mig. Det tog ett tag innan jag förstod att det var på riktigt och att Kjäll ringde från rummet bredvid.
Annars tycker jag de där som ringer in och inte kan någonting är roligast. Som den som fick frågan: "Vad heter den religionsstiftare som levde i Palestina för cirka 2000 år sedan?" Den svarande säger något om att sådant kan hon inte varefter programledaren till sist ger det rätta svaret: Jesus. Då säger den tävlande: "Honom har jag aldrig hört talas om." Och så det värsta av allt "Men det var skojigt att komma fram".
Även i Norge hade man åtminstone förr också en version av Ring så spelar vi. Jag lyssnade en lördag i Oslo och det var 385 skivor i potten. I Norge har man tredelade frågor och följande dialog utspann sig:
- Vad hette den förste mannen på jorden?
- Ja, det må bli en ren gjettning (gissning). Må det ha varit Harald Hårfager?
- Nu forsåvitt gäller det icke bara norrmän utan hela världens män.
- Då må det ha varit Adam.
- Det är riktig. Och vad hette den första kvinnan?
- Må det være Gro Harlem Brundtland?
- Nu gällde det allikevel icke bara norske piker.
- Då må jag gjette på ... Eva.
- Det är alldeles riktig. Och vad sa den första kvinnan till den förste mannen när hon såg honom naken?
- Den klarar jag slett ikke av.
- Ja, det är alldeles riktig. Dere har vunnit 385 platter.

En sådan där lyckad dag

När man summerar vissa dagar känns de mer lyckade än andra. Jag tycker nog att den här dagen har varit en sådan. Ja, det var en bra dag i går också. Mötet med Banverket blev kanske lite långrandigt - diskussioner om ombyggd av Skandiahamnens bangård på hamnbanan i Göteborg berör ju bara godstrafiken och inte mig som jobbar med persontrafik. Men det är naturligtvis nog så viktigt. Godstrafiken och därmed utlastningen via Skandiahamnen i Göteborg är större än vad man i allmänhet tror - och jag behöver väl inte säga att den är viktig för svensk industri.
Det kunde konstateras att antalet banavstängningar mellan Göteborg och Trollhättan minskat med ungefär hälften gentemot tidigare planer och om jag räknade rätt i en hast blir det nästa år fem sådana avstängningar förutom den stora sommaravstängningen på fem veckor. Bussbolagen börjar visst redan gnida händerna av förtjusning. Men det kunde alltså ha blivit betydligt värre. Det känns som om Banverket börjar lyssna mer på oss i järnvägsföretagen och inte alltför lättvändigt stänger av banan. Å andra sidan kräver moderna maskiner långa och sammanhängande pass.
Men till dagens äventyr. Jag har varit i Vetlanda och tittat på Ljungskilebuss nya konferensbuss. Den var fantastiskt fin. Fina stolar i läder och ett konferensbord med 9 (i nödfall 11) platser längst bak i bussen. Och så ett stort pentry, där man kan koka korv eller brygga kaffe. Eller grädda våfflor om man så vill. Det borde inte bli några svårigheter för ägaren Daniel Olsson och hans pappa Erland att hitta kunder till den här bussen. Och Setra har än en gång visat att de kan göra snygga jobb.
Setra i Vetlanda, ja. Man känner sig alltid välkommen dit. Nu var jag ju bara där för att titta på konferensbussen. Den kom nämligen upp från fabriken i Tyskland i dag på förmiddagen och en timme senare var Bussbranschen som första busstidning på plats och kunde se den (ja, så skulle vår konkurrent ha uttryckt det, åtminstone på gamle redaktörens tid). Men säljarna tog väl emot mig och bjöd på lunch. Ja, det hade kanske inte behövts. Jag tänker skriva snällt om den här bussen i alla fall. Fann inte så mycket att klaga på nämligen. Med var också en bussägare från Skåne, som var där för att låna en buss medan hans är på repartion. Han hade nämligen haft oturen att bli påkörd bakifrån av en annan buss i färjekön. Och det så illa att bussen flög in i den buss som stod framför. Men lyckligtvis blev det bara materiella skador. Resenärer och bussförare klarade sig utan skador.
På vägen till Vetlanda stannade jag till i Jönköping för att kolla in busstrafiken där. Arriva tog över förortstrafiken från Swebus i somras och fast deras platschef uppmanade förarna att "vad som än händer måste ni säga att det gått bra" så verkade det inte vara så bra. Danskregistrerade boggibussar med anskrämligt utseende hade tagit över efter de ledbussar som Swebus körde. Det har också klagats på platsbrist, på bussar som inte kommer och på bussar som är felskyltade. En kompis åt middag i Jönköping på en plats där han kunde se bussarna och kunde under den tiden summera fem bussar som var felskyltade. Och en som körde med varningsblinkers på. Det kanske de borde göra allihop. Tänk att det skall vara så svårt att ta över busstrafik, som dittills fungerat närmast oklanderligt.
Men det fanns också det som fungerade i Jönköping. Jag tänkte nämligen komplettera mitt Söne-reportage med en bild på en av de gula bussar de kör för Kalmar Läns trafik. En tur om dagen av dessa går nämligen till Jönköping. Jodå, bussen kom som den skulle och när föraren såg min kamera stannade han så att jag skulle få en bra bild. Lite senare fick jag tillfälle att prata med honom och han var mycket nöjd med de nya bussarna av märket Scania OmniExpress. Han körde visserligen Scania förut också, då med norsk Vest-kaross, men han tyckte dessa var betydligt skramligare. Följaktligen har vi nu fått dessa bussar på linjen Borås-Göteborg.
Sedan tog jag vägen via Lindshammars glasbruk och hittade en födelsedagspresent till min far, som fyller år i morgon men som vi skall fira på fredag. Jag har beställt Ristoria-tårta på Borås, nej Västsveriges, bästa konditori: Konditori Gullkragen. Smakar det så kostar det, heter det, och deras priser på tårta är lika höga som huset det ligger i, men det är det faktiskt värt. Missa inte Gullkragen om du har vägen förbi Borås. Ligger en liten bit från "riktiga centrum" men den lilla omvägen är det värt.
Efter Lindshammar fortsatte jag till Åseda och tog mitt eftermiddagsfika på Centralkonditoriet. Ett riktigt smarrigt wienerbröd med massor av god vaniljkräm, men kaffet kunde väl ha varit bryggt något mer innan mitt besök. Det smakade som om det stått i kannan sedan frukost. Men jag blev i alla fall mycket trevligt mottagen av den unga tjejen i kassan.

Några händelselösa dagar

Det har varit ett par händelselösa dagar i mitt liv. Men jag har i alla fall skrivit artikeln om Söne Buss och jag har också skrivit artikeln till Svenska Järnvägsklubbens jubileumsbok med anledning av uppfyllda 50 år.
I fredags fick jag ett glädjande telefonsamtal. Glädjande trots att det innebar jobb. Men det gäller ett jobb som jag gärna vill göra och inte blir det sämre av att jag skall göra det tillsammans med två andra SJ-pensionärer, som jag hyser stor aktning för när det gäller deras kunskaper. Fantastiskt roligt att få spela i den divisionen. Av lättförståeliga skäl kanske jag inte bör tala om vad det gäller. Men det är inte frågan om ett heltidsjobb. Ett sådant vill jag inte ha igen. Men det kanske nu bara blir fyra lediga dagar i veckan ett tag framöver.
I dag var jag och hälsade på min far och hans båda beaglar i sommarstugan. August var trött men kärvänlig som vanligt. Han är i alla fall 13,5 år nu och det är mycket för en hund. Men häromdagen var han trots sin ålder ute och jagade hare. Även Pajo har jagat hare - i flera timmar. Dock har han skadat ena tassen. Han kan gå på alla fyra men när han springer använder han bara tre tassar. Det ser rätt kul ut, fast man lider naturligtvis med honom för han har säkert ont. Får väl hoppas det självläker, annars blir det veterinären. Senast han var där visade han sin glädje genom att slicka veterinären i huvudet och kissa in revir på hans bord.
Om det nu varit lugnt ett par dagar så blir det genast mer nästa vecka. På tisdag är det möte med Banverket då banarbetsavstängningarna för 2009 skall planeras. Det lär bli en hel del sådana på "min" linje mellan Göteborg och Trollhättan. På onsdag skall jag till Vetlanda och titta på Ljungskilebuss nya konferensbuss. Skall man tro ägaren Daniel Olsson skall det vara något alldeles extra.
Veckan därpå åker jag på studieresa till Rügen och som jag redan skrivit så blir det spa-behandling och massage. Eller ettdera. Men det var också mycket intressant vi skall få se där under tre dagar så det blir nog trevligt. Så hinner jag i stort sett bara hem igen och packa om väskan innan jag skall åka på en 8-dagars resa till Provence. Buss dit och flyg hem. Gläder mig mycket åt den resan också.
Var det någon som såg filmen Buss till Italien på TV i går? Ja, det var ingen större förlust om ni missade den. Ett antal hysteriska körmedlemmar i en buss till Italien, där kören skulle göra ett framträdande. Och gamla käringar som närmar sig medelåldern - om de inte redan hunnit dit - som blir som tonåringar på nytt därför att det råkar vara två unga killar med på resan. Behållningen var de fina bussbilderna. Bussbranschens största PR-geni, Johan Ekman, hade inte bara lyckats få med sin finaste buss i filmen utan han spelade också själv rollen som bussföraren. Skickligt gjort, även om den inledande filmsnutten med reklam för Ekmanbuss som finns på DVD-n var bortklippt av Sveriges Television.
Spelade in Jonas Gardells Väckelsemöte i onsdags och började titta på den i kväll. Men det var stört omöjligt att höra vad han sa. Jag som annars brukar gilla Jonas Gardell. Nåväl, han får en kvart till på sig att försöka börja prata så jag hör - annars blir det fimpning. Jag har några trevliga böcker att läsa.

På kryssning till Grönland, del 6: Fiskenæsset

Nedstigning i zodiaker – gummibåtar – för att komma till Fiskenæsset.

Barbeque på akterdäck. Det är soligt men besättningen fryser.

Grönland! Kap Farväl skymtar i bakgrunden. Inte alltför ofta det är så klart väder här.

Valar blir synliga några gånger på vår resa. Ibland hoppar de upp men mest ser man dem så här, det vill säga bara ryggen.

Isberg – en vanlig syn på Grönlands västkust.

Qeqertarsuatsiaat – eller Fiskenæsset – är en liten by med cirka 160 invånare.

Kommers i Fiskenæsset. Här säljs hemgjorda suvenirer till ett pris som man själv får bestämma.

Valar och Kap Farväl
Framemot kvällen tar vi farväl av Reykjavik och fortsätter mot Grönland.

Vi har just satt oss till rätta i loungen för att se kvällens film när någon kommer in och skriker ”väler”. Alla rusar ut, så även jag. Men inget märkligt syns. Jag går ned och hämtar kameran och sedan upp igen då jag åter hör glada rop.

Det visar sig vara valar det är frågan om, valar som hoppar i vattnet framför och vid sidan om oss. Det blir några mer eller mindre lyckade bilder.

Nu väntar två dagar till havs i Danmarksstrædet. Reseledarna lovar en flaska champagne till den som först lyckas fotografera ett isberg. Priset tas hem av Hasse, som förut glatt oss med att gå upp och fotografera soluppgången då vi andra låg och sov i våra hytter.

Lite enformigt blir det väl ute till havs, men vår belöning får vi då vi kan sikta Grönlands sydspets, Kap Farväl, i soldiset. Ole Jacobi, som åker båt till Grönland för 21:a gången, kan berätta att det är andra gången som han kunnat se Kap Farväl .

– Vi er heldige, som Annelise kommenterar vid middagsbordet.

Egentligen skulle vi ha gått in vid Qaqortoc, men tyvärr blir det inte så. Storisen lägger hinder i vägen och även om Clipper Adventurer har högsta isbrytningsklass så vill inte kapten ge sig på ett försök.

– In kommer vi nog, säger han, men vi skall ju helst komma ut också.

Så det blir ännu en dag till havs där isbergen blir en allt vanligare syn. På något av dem skymtar sälar snabbt förbi, men några isbjörnar får vi aldrig se.

Efter nästan fyra dygn på sjön längtar jag till land och det blir vid Fiskenæsset. Eller som det heter på grönländska: Qeqertarsuatsiaat.

Nu får vi gå i land med hjälp av gummibåtar eftersom det inte finns någon kaj att lägga till vid. Det hela är välorganiserat och gummibåtsfärden blir inte så obehaglig som jag trodde.

Väl framme tas vi emot av de 160 byborna, som gått man ur huse för att ta emot oss och sälja lite av sin hemslöjd.

Att köpa egentillverkat från byborna är inte som vi är vana vid. Man skall inte fråga vad det kostar utan erbjuda vad man vill betala. Om sedan säljaren ser ut som om han skulle smälla till en så är det för lågt. Om han hjular runt av glädje har man bjudit för högt.

Men gästfriheten är inte att ta fel på. När vi går där på stigarna i byn händer det ett par gånger att folk bjuder oss att komma in i deras hus.

På kvällen när vi lämnar redden ordnas bar på akterdäck, och vi sitter där i den behagliga kvällssolen och kan se hur byborna vinkar till oss från fönstren när vi lämnar dem.

Ett par trevliga dagar

Det har varit en trevlig vecka - så här långt åtminstone. I morgon skall jag skriva två artiklar så då blir det lite tråkigare. Ja, inte artiklarna alltså (hoppas jag) utan tillvaron.

I går var jag i Lidköping och hälsade på hos Söne Buss. Det är ett gammalt familjeföretag som nu drivs av andra och tredje generationen som ägare. För några år sedan var de rätt illa ute, då de förlorade så gott som all linjetrafik runt hemstaden till Swebus. Men de lyckades ta sig ur detta problem och i dag finns Söne Buss i Lindesberg/Kopparberg, i Stenkullen utanför Göteborg och i Västervik i Småland. Man har i dag dubbelt så många bussar som innan "krisen" år 2004.

Och i dag har jag varit i Göteborg och delat ut fyra tårtor som tack för sommarens insatser i samband med tågavstängningen Göteborg-Trollhättan. Två till SJ med anledning av att deras informatörer skötte informationen på Göteborgs central alldeles utmärkt, även för de tåg som kördes av konkurrenten Tågkompaniet. Och två till Interbus som körde ersättningsbussarna. Också det med den äran.

Det blev en stunds trevligt samtal i Interbus lokaler i Grimbo på Hisingen. Några av förarna som kört tittade in och lät sig väl smakas av tårtan och vi kunde alltså utbyta minnen från den gångna sommaren. Men det blir fler: ytterligare fem somrar kommer det att bli avstängning innan den nya banan (och motorvägen) är klar.

Tja, vad mera? Inte så mycket. En trevlig kille i Malmö ringde och frågade om jag hade några önskemål inför den studieresa till Rügen som jag har anmält mig till och som skall gå den 16 - 18 september. Om det var något särskilt jag ville se och så. Eftersom jag inte känner till så mycket om Rügen - har bara passerat där på genomresa - så hade jag inga förslag men det var ju trevligt att fråga. Och så frågade han om jag föredrar spa-behandling eller massage. Jag svarade artigt att jag ville fundera på det, men naturligtvis bestämde jag mig i samma ögonblick som jag fick frågan. Det kommer inte att bli spa-behandling för min del.

Vingåker tur och retur

Som jag skrev i söndags har jag varit i Vingåker - eller rättare sagt i Läppe 12 kilometer utanför Vingåker - och hade en trevlig kväll med Bussbranschens chefredaktör Bjarne Wilmarsgård. Det var en fin sommarkväll och med hjälp av lite konstlad värme kunde vi sitta ute på verandan till en bit efter midnatt innan vi kände att vi diskuterat färdigt. Med konstlad värme menar jag infraröd värme, men OK då - det kom också lite värme från en fin gammal 15-årig och rökig whisky.

När jag satt på tåget hem från Vingåker ringde Cristian Hillbom från Svenska Järnvägsklubben (SJK) och ville att jag skulle skriva en liten artikel till deras jubiluemsbok. SJK fyller nämligen 50 år i år. Jag fick samma erbjudande till 25-årsboken men avböjde då. Något som grämt mig sedan dess. Men jag blev ändå omnämnd i boken med anledning av att jag serverat vid en SJK-resa 1978. Så här skriver signaturen Gruf-Maja. Om mig alltså:

"Herr Hovmästaren, Staffan vid namn, ... visade mig gesvint och chevalereskt till Restaurangtvaggonen. Har jag för övrigt sällan skådat ståtligare Mansperson. Hans charmanta Unjeform satt som gjuten, skinande vit Rock med svarta Akselklaffar (fast egentligen var de i guld, min anm) och Gyllene Knappar. Desslikes med svarta Böxer."

Texten handlar alltså om mig. Och till detta är bifogat ett foto, för övrigt taget av tidigare nämnde Hillbom, där en mager (!) och långhårig (nåja, de förusättningarna finns fortfarande) hovmästare Sävenfjord ses i restaurangvagnen.

När jag åkte hem från Vingåker i dag så hade jag letat förbindelse på SJ:s hemsida. Den snabbaste på förmiddagen visade sig börja med att man först skulle åka i fel riktning, till Katrineholm, och sedan byta till X2000 där och så åka buss från Alingsås till Borås. På det sättet sparade jag 8 minuter jämfört med den mer naturliga resvägen direkt till Hallsberg och sedan byte till tåg i Herrljunga.

Men det var ju kul att se Katrineholm. Där var det fullt liv på planen framför stationshuset med ersättningsbussar. Ett par tunnlar mellan Katrineholm och Åby hotar nämligen att rasa in och därför är tågtrafiken avstängd på sträckan i fyra veckor och ersatt av bussar. Jag hade inte mer än kommit med min kamera förrän en av stationsvärdarna kom fram. Han såg bekant ut och mycket riktigt: det var en ung man som jag kände från busshobbyn och som nu funnit sin rätta plats. Det känns tryggt att det finns sådana som kan ta över från oss gamla frilansande stationsvärdar.

Tågmäst..., tågvärd..., ombordpersonalen heter det visst nu, på X2000-tåget tog emot mig med ett glatt hej och det gjorde att man kände sig välkommen. Men minsann: såg han inte vilken ädel och fin person jag innerst inne är och klassade upp mig till plus-resenär. Alltså fick jag varm mat till lunch, och det smakade mycket bra. Mycket bättre än "den matiga smörgås" som ingår i första klass på X2000 brukar göra. Heder åt denne unge man!

Apropå tågmästare så har jag äntligen blivit utsedd till en sådan. Det är Hallands Nyheter som står för utmärkelsen. Läs vad de skriver om mig http://www.hn.se/m_ka1.php?avdelning_1=178&avdelning_2=289 Extra roligt är det att krönikan skrivits av Torsten Andersson, en journalist jag gillat sedan jag för ett par år sedan läste hans historik om Gekås i Ullared. Dock har den gode Torsten missförstått en del. Jag är platsansvarig på frilansbasis för Tågkompaniets verksamhet i västra Sverige (sex tåg om dagen Göteborg-Kornsjö och åter). Tågmästare har jag aldrig varit och det är för sent att bli det nu också. Sedan var det inte det belgiska paret som fick en biljett Bergen-Falkenberg utan det är lokförare Mennerholm som har blivit lovad biljett för två för en resa till valfri plats i Norge. Dessutom har kanske inte SJ ansvar för att förbindelsen håller men däremot Tågkompaniet. Givetvis skulle någon form av alternativ ha ordnats - om de bara fått veta något. Men tack vare Anders Mennerholm ordnade det ju sig ändå. Heder åt sådan SJ-personal.

Donkeyman i Tromsø har kommenterat det jag skrev i går om att dra sig tillbaka från yrkeslivet: Du skriver att du har lust att lämna yrkeslivet. Det tror jag är dumt. Det tror jag med. Jag skrev ju faktiskt inte heller det utan: Men jag vill nog trots allt gärna ha en fot kvar där även fortsättningsvis. Jag känner mig ju piggare nu än jag gjorde för fem år sedan. Och i går kom vi överens om att jag skall fortsätta skriva för Bussbranschen även nästa år. Visserligen skrev vi inget kontrakt men ett handslag har fungerat i över åtta år nu. Det fungerar säkert i ett år till.

I morgon skall jag hälsa på hos Söne Buss i Lidköping. Och på torsdag har jag ett av de angenämaste uppdragen jag vet som platsansvarig enligt ovan. Men jag återkommer till det. Det har med tårta att göra. Som min gamle chef, Sven Malmberg, brukade uttrycka det: "När man pratar med samarbetspartners skall man ha en tårta i ena handen och ett bollträ i den andra." Fast den här gången behövs inte bollträt.