Som jag skrev i söndags har jag varit i Vingåker - eller rättare sagt i Läppe 12 kilometer utanför Vingåker - och hade en trevlig kväll med Bussbranschens chefredaktör Bjarne Wilmarsgård. Det var en fin sommarkväll och med hjälp av lite konstlad värme kunde vi sitta ute på verandan till en bit efter midnatt innan vi kände att vi diskuterat färdigt. Med konstlad värme menar jag infraröd värme, men OK då - det kom också lite värme från en fin gammal 15-årig och rökig whisky.
När jag satt på tåget hem från Vingåker ringde Cristian Hillbom från Svenska Järnvägsklubben (SJK) och ville att jag skulle skriva en liten artikel till deras jubiluemsbok. SJK fyller nämligen 50 år i år. Jag fick samma erbjudande till 25-årsboken men avböjde då. Något som grämt mig sedan dess. Men jag blev ändå omnämnd i boken med anledning av att jag serverat vid en SJK-resa 1978. Så här skriver signaturen Gruf-Maja. Om mig alltså:
"Herr Hovmästaren, Staffan vid namn, ... visade mig gesvint och chevalereskt till Restaurangtvaggonen. Har jag för övrigt sällan skådat ståtligare Mansperson. Hans charmanta Unjeform satt som gjuten, skinande vit Rock med svarta Akselklaffar (fast egentligen var de i guld, min anm) och Gyllene Knappar. Desslikes med svarta Böxer."
Texten handlar alltså om mig. Och till detta är bifogat ett foto, för övrigt taget av tidigare nämnde Hillbom, där en mager (!) och långhårig (nåja, de förusättningarna finns fortfarande) hovmästare Sävenfjord ses i restaurangvagnen.
När jag åkte hem från Vingåker i dag så hade jag letat förbindelse på SJ:s hemsida. Den snabbaste på förmiddagen visade sig börja med att man först skulle åka i fel riktning, till Katrineholm, och sedan byta till X2000 där och så åka buss från Alingsås till Borås. På det sättet sparade jag 8 minuter jämfört med den mer naturliga resvägen direkt till Hallsberg och sedan byte till tåg i Herrljunga.
Men det var ju kul att se Katrineholm. Där var det fullt liv på planen framför stationshuset med ersättningsbussar. Ett par tunnlar mellan Katrineholm och Åby hotar nämligen att rasa in och därför är tågtrafiken avstängd på sträckan i fyra veckor och ersatt av bussar. Jag hade inte mer än kommit med min kamera förrän en av stationsvärdarna kom fram. Han såg bekant ut och mycket riktigt: det var en ung man som jag kände från busshobbyn och som nu funnit sin rätta plats. Det känns tryggt att det finns sådana som kan ta över från oss gamla frilansande stationsvärdar.
Tågmäst..., tågvärd..., ombordpersonalen heter det visst nu, på X2000-tåget tog emot mig med ett glatt hej och det gjorde att man kände sig välkommen. Men minsann: såg han inte vilken ädel och fin person jag innerst inne är och klassade upp mig till plus-resenär. Alltså fick jag varm mat till lunch, och det smakade mycket bra. Mycket bättre än "den matiga smörgås" som ingår i första klass på X2000 brukar göra. Heder åt denne unge man!
Apropå tågmästare så har jag äntligen blivit utsedd till en sådan. Det är Hallands Nyheter som står för utmärkelsen. Läs vad de skriver om mig http://www.hn.se/m_ka1.php?avdelning_1=178&avdelning_2=289 Extra roligt är det att krönikan skrivits av Torsten Andersson, en journalist jag gillat sedan jag för ett par år sedan läste hans historik om Gekås i Ullared. Dock har den gode Torsten missförstått en del. Jag är platsansvarig på frilansbasis för Tågkompaniets verksamhet i västra Sverige (sex tåg om dagen Göteborg-Kornsjö och åter). Tågmästare har jag aldrig varit och det är för sent att bli det nu också. Sedan var det inte det belgiska paret som fick en biljett Bergen-Falkenberg utan det är lokförare Mennerholm som har blivit lovad biljett för två för en resa till valfri plats i Norge. Dessutom har kanske inte SJ ansvar för att förbindelsen håller men däremot Tågkompaniet. Givetvis skulle någon form av alternativ ha ordnats - om de bara fått veta något. Men tack vare Anders Mennerholm ordnade det ju sig ändå. Heder åt sådan SJ-personal.
Donkeyman i Tromsø har kommenterat det jag skrev i går om att dra sig tillbaka från yrkeslivet: Du skriver att du har lust att lämna yrkeslivet. Det tror jag är dumt. Det tror jag med. Jag skrev ju faktiskt inte heller det utan: Men jag vill nog trots allt gärna ha en fot kvar där även fortsättningsvis. Jag känner mig ju piggare nu än jag gjorde för fem år sedan. Och i går kom vi överens om att jag skall fortsätta skriva för Bussbranschen även nästa år. Visserligen skrev vi inget kontrakt men ett handslag har fungerat i över åtta år nu. Det fungerar säkert i ett år till.
I morgon skall jag hälsa på hos Söne Buss i Lidköping. Och på torsdag har jag ett av de angenämaste uppdragen jag vet som platsansvarig enligt ovan. Men jag återkommer till det. Det har med tårta att göra. Som min gamle chef, Sven Malmberg, brukade uttrycka det: "När man pratar med samarbetspartners skall man ha en tårta i ena handen och ett bollträ i den andra." Fast den här gången behövs inte bollträt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar