På kryssning till Grönland, del 6: Fiskenæsset

Nedstigning i zodiaker – gummibåtar – för att komma till Fiskenæsset.

Barbeque på akterdäck. Det är soligt men besättningen fryser.

Grönland! Kap Farväl skymtar i bakgrunden. Inte alltför ofta det är så klart väder här.

Valar blir synliga några gånger på vår resa. Ibland hoppar de upp men mest ser man dem så här, det vill säga bara ryggen.

Isberg – en vanlig syn på Grönlands västkust.

Qeqertarsuatsiaat – eller Fiskenæsset – är en liten by med cirka 160 invånare.

Kommers i Fiskenæsset. Här säljs hemgjorda suvenirer till ett pris som man själv får bestämma.

Valar och Kap Farväl
Framemot kvällen tar vi farväl av Reykjavik och fortsätter mot Grönland.

Vi har just satt oss till rätta i loungen för att se kvällens film när någon kommer in och skriker ”väler”. Alla rusar ut, så även jag. Men inget märkligt syns. Jag går ned och hämtar kameran och sedan upp igen då jag åter hör glada rop.

Det visar sig vara valar det är frågan om, valar som hoppar i vattnet framför och vid sidan om oss. Det blir några mer eller mindre lyckade bilder.

Nu väntar två dagar till havs i Danmarksstrædet. Reseledarna lovar en flaska champagne till den som först lyckas fotografera ett isberg. Priset tas hem av Hasse, som förut glatt oss med att gå upp och fotografera soluppgången då vi andra låg och sov i våra hytter.

Lite enformigt blir det väl ute till havs, men vår belöning får vi då vi kan sikta Grönlands sydspets, Kap Farväl, i soldiset. Ole Jacobi, som åker båt till Grönland för 21:a gången, kan berätta att det är andra gången som han kunnat se Kap Farväl .

– Vi er heldige, som Annelise kommenterar vid middagsbordet.

Egentligen skulle vi ha gått in vid Qaqortoc, men tyvärr blir det inte så. Storisen lägger hinder i vägen och även om Clipper Adventurer har högsta isbrytningsklass så vill inte kapten ge sig på ett försök.

– In kommer vi nog, säger han, men vi skall ju helst komma ut också.

Så det blir ännu en dag till havs där isbergen blir en allt vanligare syn. På något av dem skymtar sälar snabbt förbi, men några isbjörnar får vi aldrig se.

Efter nästan fyra dygn på sjön längtar jag till land och det blir vid Fiskenæsset. Eller som det heter på grönländska: Qeqertarsuatsiaat.

Nu får vi gå i land med hjälp av gummibåtar eftersom det inte finns någon kaj att lägga till vid. Det hela är välorganiserat och gummibåtsfärden blir inte så obehaglig som jag trodde.

Väl framme tas vi emot av de 160 byborna, som gått man ur huse för att ta emot oss och sälja lite av sin hemslöjd.

Att köpa egentillverkat från byborna är inte som vi är vana vid. Man skall inte fråga vad det kostar utan erbjuda vad man vill betala. Om sedan säljaren ser ut som om han skulle smälla till en så är det för lågt. Om han hjular runt av glädje har man bjudit för högt.

Men gästfriheten är inte att ta fel på. När vi går där på stigarna i byn händer det ett par gånger att folk bjuder oss att komma in i deras hus.

På kvällen när vi lämnar redden ordnas bar på akterdäck, och vi sitter där i den behagliga kvällssolen och kan se hur byborna vinkar till oss från fönstren när vi lämnar dem.