Jag är lite svanshuggen i dag

Tänk hur underbart livet var innan datorer fanns. Inget att vara nervös för på morgonen: skall datorn starta, skall internet fungera, skall e-posten fungera, skall min hemsida fungera, har hårddisken kraschat, har jag utsatts för virus? Har jag fått några otrevliga mejl?

Den här söndagen började som vanligt. Datorn startade som den skulle. Det är bara klockan som lagt av så den får jag alltid ställa in manuellt numera när jag startar datorn. Har den varit avstängd några dagar så får jag ställa in datum manuellt också. Men vet man bara hur man skall göra så är ju det inget problem. Och det vet jag.

Det var tre mejl under natten. Två som sålde Viagra. Jag har nu kommit till den åldern att jag snarast känner mig smickrad över att få sådan reklam. För ett tag sedan passade jag på att prova men det blev något fel. Antagligen svalde jag dem inte tillräckligt snabbt för jag blev bara styv i nacken. Och så var det någon vänlig själ som ville sälja en äkta Rolex till mig för 15 euro.

Det som dock inte stämde i morse var att min hemsida inte fungerade. Alla bilder jag lagt ut i Bussnack var ersatta av röda kryss. Först tror man att det bara är jag, men det visade sig att alla som har Sajtx som webbhotell har drabbats av samma sak. Lite lugnare och det är ju bara att hoppas att felet snart skall vara avhjälpt. Inte mycket jag kan göra i alla fall.

Som journalist är mardrömmen att man skriver fel namn på en person i en artikel. Jag är mycket noga med namn - och att få dem rättstavade. Men ändå händer det att Vikström blir Wikström eller - ännu värre - Wiklund någon gång. Kanske min noggrannhet beror på att jag själv har ett krångligt namn. Staffan blir ofta Stefan, Stellan, Steffen, Staffen eller - i värsta fall - Satffan. Efternamnet är ju inte bättre: Säfvenfjord, Säwenfjord, Sevenfjord, Sävenfjordh... Eller Sävenberg, Sävenfjäll, Sävenhög, Sävenland. Ja, en gång blev jag till och med kallad Sävenfjant. Av rent misstag visserligen men ändå. Ungefär som när jag råkade kalla en bekant vid namn Ascheberg för Aschelberg.

Att jag kom att tänka på detta beror på att jag i dag läste en artikel där samma person fick fem olika namn. I samma artikel. Peio Alceley, Peio Aceley, Pedro Alecley, Peio Alecley och Peiro Alecley. Irriterande att läsa. Och inte minst irriterande därför att artikeln stod i den tidning där jag själv medarbetar.

Nåväl, jag får nog möjlighet att diskutera detta med chefredaktören över en av hans berömda pannbiffar på hans veranda i Vingåker i morgon. Jag skall nämligen åka och hälsa på honom i morgon. Ett besök jag ser fram emot. Vi kommer väl också att diskutera vårt framtida samarbete. Jag fyller 65 nästa år och det är alltså hög tid att lämna yrkeslivet. Men jag vill nog trots allt gärna ha en fot kvar där även fortsättningsvis. Jag känner mig ju piggare nu än jag gjorde för fem år sedan.

På kryssning till Grönland, del 5: Island

Strokkur-gejsern i Geysir sprutar upp en kaskad av hett vatten var tredje minut.

Vi går på historisk mark: Thingvellir på Island. Här hölls på sin tid alltinget och här möts den europeiska och den amerikanska kontinentplattan.

Gullfoss med sitt 30 meter höga vattenfall i tre våningar är en fantastisk syn.

Kyrkan i Skalholt, ett gammalt isländskt biskopssäte.

En lagun har bildats vid Kerid.

Den gyllene cirkeln
Morgonen därpå kommer vi fram till Reykjavik. Två bussar från Snæland Grimson står framkörda på kajen och vi gör den utflykt som brukar kallas ”Den gyllene cirkeln”.

Vi börjar med att besöka Thingvellir, där den isländska riksdagen Alltinget hölls redan på 900-talet. Det är en naturskön trakt och här finner vi också Islands största sjö. Den europeiska kontinentalplattan möter här den amerikanska, så man kan stå med en fot i Europa och en i Amerika.

Solen har nu kommit fram och blir en ständig följeslagare till oss på resten av kryssningen.

Nästa besök blir vid Gullfoss, ett vattenfall på 30 meter som dessutom faller i terrasser. Här serveras vi också lunch, soppa med fårkött.

Så kommer vi till Geysir, som har gett namn åt all världens gejsrar. Den ursprungliga gejsern, som sprutade vattnet upp till 60 meter, har nu lagt av. Men det finns fortfarande en gejser, som sprutar hett vatten 20 meter upp i luften var tredje minut. En fantastisk upplevelse att se detta.

Via den vackra kyrkan i det gamla biskopssätet Skalholt och lagunen vid Kerid återvänder vi till Reykjavik. Det blir tid till ett par timmars vandring i Islands huvudstad, som i dag har cirka 120 000 invånare. I området runt Reyjkjavik bor 60 procent av Islands befolkning .

Jag passar på att kolla in tätortstrafiken med buss. Gula bussar från Stræto går förhållandevis tätt. Fast det lär vara dyrt att åka med dem.

Vägnätet på Island är dåligt utbyggt och för att kunna åka tvärsöver ön krävs fyrhjuldsrivna fordon. Man kan därför se en del konstiga skapelser som kallas bussar.

En vanlig regnig dag

Det har varit en helt vanlig dag. Ja, i Borås får man väl kalla en regnig dag för vanlig. Således har inte mycket hänt. Jag har dock drabbats av en lindrigare förkylning och den nyinköpta medicinen hos Fleggaards i Heiligenhafen har fått göra tjänst. Jag har väl inte blivit så mycket bättre men det har i alla fall varit roligare att vara förkyld. Skall man handla i de här affärerna, som är helt specialiserade på att sälja öl och sprit till svenskar, skall man tydligen komma vid 18-tiden. Det var helt tomt i affären förutom vår grupp. Sedan kan man ju undra över det vettiga i att Mariestads öl skickas i stora mängder till norra Tyskland och sedan körs hem igen i ett par hundra gånger så många fordon.
Sov länge i morse. Klockan stod på 09.30 när jag gick upp. Det var väl infektionen som bidrog. Men sedan satte jag i gång och jobbade undan en del mejl som samlats, gjorde några insatser för Tågkompaniet som blivit liggande och skall vara klara senast i fredags. Så ringde jag och bokade in besök ett par reportage. Det är bara att konstatera att numera uppskattar de som jag våldgästar att jag kommer. Det behövs ingen övertalning alls som på den tiden jag var ny på tidningen. Nu vet tydligen alla vem jag är och att jag inte kan vara elak. Inte alltför elak i alla fall.
Såg för övrigt på Daniel Olssons blogg http://www.ljungskilebuss.se/bussbloggenssenaste.html att han var glad över att jag ringt. Han till och med kallade mig artig. Det tror jag inte någon har gjort sedan farmor levde. Hon dog 1965 och brukade säga när man bugande tackade för det godis eller den 50-öring man fick "Nu var du riktigt artig". Daniel och hans bussbolag Ljungskilebuss har nämligen beställt en ny konferensbuss och jag hänger på tråden och - för att travestera en branschkollega - som första bussjournalist får jag tillfälle att se den.
Sedan gick jag igenom lite post som blivit liggande och fann att jag hade fått ytterligare restskatt på drygt 10 000 kronor. Men i nästa kuvert fanns besked från SEB Trygg Liv att min livförsäkring (som en gång tecknades av min mamma) nu har upphört och att jag kommer att få utbetalt cirka 12 000 kronor. Skattefritt. Så var det besked från AMF pension. Gud vare prisad: jag kommer att få ett pensionstillskott från mars nästa år då jag fyller folkpension och livet ut. Det blir på hela 52 kronor per månad! Nåväl, det visade sig att jag de första fem åren får ytterligare 1 836 kronor och de följande fem åren får jag ytterligare 735 kronor per månad. Men jag undrar vad får för 52 kronor år 2019. En kvällstidning? Så passade jag på att ansöka om folkpension också. Det är ju märkligt att man inte får den automatiskt utan måste söka. Myndigheterna vet ju lika väl som jag när jag fyller 65 år.
Slötittade lite på TV i kväll. Först den där frågetävlingen med Rikard Olsson, där det ställs hur många frågor som helst. Självklart kunde jag svaren på alla. Nä, jag bara skojar. Jag klarade mig ungefär lika bra (dåligt) som de som tävlade i TV. Men det är ju lika märkligt som trevligt att man i dag kan ordna frågesport utan alla krusiduller. De tävlande behöver inte ens inleda sina svar med "Vad är?". Fast i soffhörnet gör jag det ändå av gammal Jeopardy-vana.
Så var det en repris med Povel Ramel. Eftersom jag såg det första programmet tittade jag på en inspelning av Sommarkrysset i stället. Om det nu är många frågor i Vem vet mest som jag inte klarar så är det väl nästan omöjligt att missa frågorna i Sommarkrysset. Men Gry Forssell var slut, liksom mina öron, lagom till att Povel Ramel kommit fram till den mycket roliga historien om en ung Bertil Perrolf som ville att han skulle sjunga några "visårr" tillsammans med Evert Taube. Jag har hört den historien tio gånger nu, tror jag, men skrattar lika gott varje gång. Povel Ramel, varför skulle du ryckas bort från oss?

Med anledning av en kommentar om Hasselt

Såg just att min gamle vän Donkeyman uppe i Tromsø hade kommenterat min blogg om resan till Belgien. Tackar för den kommentaren! Kanske rentav Donkeyman seglat på Albertkanalen?

Nu blev det tyvärr inte mer än drygt en regnig timme i Hasselt för att kolla in stan. För övrigt blev det bara att gå tvärs över gatan från transferbussen till hotellet. Men det verkade vara en smart trafiklösning med en enkelriktad boulevard i ring runt stadskärnan. Det blev långa omvägar för våra transferbussar när de skulle betjäna mer än ett hotell men det fungerade för övrigt utmärkt.Att det var fria bussar i stan upptäckte jag först när jag läste i en broschyr strax innan hemresan. Men det slog mig att staden hade väldigt tät busstrafik i förhållande till sin storlek (något större än Borås - och därmed också Tromsø eftersom dessa båda städer är nästan exakt lika stora). Inte blev det tid att besöka genevermuseet heller. Får väl försöka övertala Magnus och teamet att ta lite mer tid i Hasselt nästa gång - det vill säga om tre år.

Donkeyman kanske gläds åt att höra att vi faktiskt har planer på en Nordkalottresa framöver. Magnus har nämligen kommit över en av de grön-gula SJ-bussar som på sin tid gick på de Nordkalottresor som SJ anordnade på sin tid. Och det vore ju trevligt att göra om en sådan resa i dag. Ett besök på Jernbanestasjon i Tromsø blir då naturligtvis en självklarhet. Då kommer vi också med råge att slå längdrekord för en Team Knutsson-resa.

Bland veteranbussar i Belgien

Jag har inte skrivit här på en vecka nu. Anledningen är att jag har varit i Belgien, närmare bestämt i Hasselt och Diepenbeek. Vad gör man där undrar säkert mina läsare. Jo, jag har varit på veteranbussträff.

Bussen på undre bilden är den jag åkte med. Det är ju inte precis årets modell utan det är en Scania-Vabis från 1966. Den tillhör min vän Magnus Knutsson i Jönköping, som är ägare till 20 veteranbussar! De flesta av dem kräver visserligen en hel del jobb innan de kan rulla igen men ändå.

Men det är ju ett lämpligt fordon att åka på veteranbussträff med och det är naturligtvis också så att denna då kommer till användning i korteger och vid förarprov. Magnus fick pris för längsta resa: 118 mil enkel väg var tillräckligt och mest bland de cirka 65 deltagande bussarna. Dessa kom från England, Tyskland, Österrike, Schweiz och förstås hemlandet.

Dessa 236 mil sätter också sina spår i rygg och lemmar, och jag har känt mig rätt mosig i dag. Men inte så konstigt: efter 21 timmar i bussen (nåja, då är raster och färjefärder inräknade) så blir det så. Och min blir ju imponerad av att bussen klarar en sådan här resa utan ens antydan till mankemang. Klockan 5 i morse steg jag in över min tröskel i Borås. Och då var det bara att bära upp kartonger som det kluckade om. Visst är det billigt att köpa alkohol i Heiligenhafen, men det är tungt att bära. Dessutom går väl det man har hemma åt så mycket fortare så frågan är om det egentligen blir så mycket billigare.

Det som ägde rum i Diepenbeek var det 2:a "International Oldtimer Bus & Coach Rally". Tre europeiska bussbolag turas om att arrangera detta och i år hade turen kommit till det belgiska bussbolaget de Zigeuner. Det visade sig vara en otroligt trevlig bekantskap. Som namnet antyder drivs bussbolaget av en familj av romskt ursprung. Och som den romska traditionen bjuder var hela familjen engagerad. Pappan är 92 år gammal men kan fortfarande köra om det kniper. Inte långfärd förstås men kortare turer. Äldste sonen, Ric, är vd för företaget och hans två bröder och två systrar jobbar också i företaget på hel- eller deltid. Sedan är det svågrar, svägerskor och barnbarn. Bussarna är läckert röda, se den mittre bilden, där för övrigt en av systrarna kör.

Ric är inte bara intresserad av sina moderna bussar utan också i högsta grad av veteranbussar. Bland dessa finns en London-dubbeldäckare, en Routemaster. Men också bussen på den översta bilden, en Chevrolet från 1950. Förutom bussar har han också veteranbilar, bland annat en London-taxi, och dessutom kör han gärna off-roadrally. Även några sådana fordon stod på gården.

Man kan inte berätta om detta utan att också berätta om den gästfrihet vi möttes av. God mat serverades alla tre kvällarna i ett av garagen, som hade byggts om för detta. Tvätthallen hade byggts om till beredningskök, även om maten nu kom från en cateringfirma. Där bjöds också underhållning. Dels en icke oäven sångerska och dels en tysk ståuppkomiker. Det sista är ett släkte som jag har svårt att uppskatta. Medan en svensk ståuppare försöker vara så rolig som möjligt så verkar det som om en tysk skall se så dum ut som möjligt och skrika så högt som möjligt. Dessutom är det svagt av en artist att inte hälsa svenskarna välkomna när han hälsade andra nationaliteter välkomna. Han hade väl dock inte mer betalt för att fråga vilka nationer som fanns med. Men hemmapubliken tyckte han var rolig.

Ett par trevliga dagar i Belgien blev det i alla fall...

På kryssning till Grönland del 4: Västmannaöarna

Lotsbåten hjälper oss i det trånga inloppet till hamnen på Västmannaöarna.

Surtsey – världens yngsta ö bildad vid ett vulkanubrott 1963.

Eldfell på Västmannaöarna är Europas nyaste berg. Bildades vid ett vulkanutbrott 1973.

Minsann är det inte en elefant som döljer sig i klippan på Västmannaöarna.

Søpapegojer som de heter på danska. Eller lunnefågel som vi säger. Visst är de gulliga där de finns i riklig mängd på Västmannaöarna.

Tätorten på Västmannaöarna sett från Eldfell.

Ett vulkanutbrott 1973 ödelade en tredjedel av bebyggelsen på Västmannaöarna. I dag gör man utgrävningar där och platsen har fått namnet Pompeji.

Vulkaner på Västmannaöarna
Efter ytterligare en dag på havet kommer vi på morgonen fram till Västmannaöarna. Denna ögrupp ligger halvannan mil söder om Island och bara en av öarna är bebodd, Heimön.

Fast det var ytterst nära att denna i dag också varit obebodd. År 1973 blev det nämligen ett vulkanutbrott som höll på att ödelägga hela ön och inte minst hamnen. Utan den hade Västmannaöarna knappast varit kvar i dag. Men det visade sig att utbrottet slutade just som det skapat en lagom skyddad infart till hamnen.

Hela ön fick evakueras men de flesta inbyggarna eller deras efterkommande har nu återvänt, så här finns i dag knappt 5 000 invånare, lika många som före utbrottet.

Vi gör en bussutflykt och kan bland annat stiga upp på Europas yngsta berg, Eldfell, som bildades vid vulkanutbrottet. Vi kan också se utgrävningarna som gjorts av de byggnader som förstördes då, ett slags isländsk Pompeji.

Båten passerar förbi Surtsey, ön som skapades vid ett annat vulkanutbrott 1963. Den är förvånansvärt stor trots att dess storlek minskat under åren och kommer att minska ytterligare de närmaste 100 åren innan den fått sin definitiva storlek. I dag får bara vetenskapsmän gå i land där.

Tallink bryr sig inte om mig

En läsare av min blogg ringde och sa att han delgett någon på Tallinks marknadsavdelning min kritik av dem den 14 augusti. Svaret blev: "Vi bryr oss inte om vad någon skriver i sin blogg".
Bryr sig Tallink inte om mig så borde väl inte jag bry mig om dem heller. Men den där tuffingen på marknadsavdelningen kanske borde betänka att det finns en länk till bloggen på tidningen Bussbranschens hemsida och jag har fått bevis för att mycket bussfolk läser vad jag skriver i bloggen. Så det är klart att ett litet annat svar på min kritik kanske hade varit nyttig för dem. Mig kvittar det lika. Jag kommer nog ändå att åka med Viking Line nästa gång jag åker till Riga. De går ju samtidigt. Någon gång skall jag fundera på om det är bra för konkurrensen att alla båtar går samtidigt. Kan ju vara bra att veta, menar jag, om någon ber mig om goda råd inför avregleringen av tågtrafiken 2010. Fast det kanske inte är möjligt där.
Men Unionsexpressen, som kör Stockholm-Oslo redan i dag (tågtrafiken till och från utlandet är redan avreglerad), låter sina tåg gå strax före SJ:s på samma sträcka. Jag trodde det var av konkurrensskäl men det har också visat sig praktiskt. Allemellanåt behöver Unionsexpressen ställa in sina tåg och det tjogtal resande man då i bästa fall har kan alltså lät hänvisas över till det efterföljande tåg.