Jag är lite svanshuggen i dag

Tänk hur underbart livet var innan datorer fanns. Inget att vara nervös för på morgonen: skall datorn starta, skall internet fungera, skall e-posten fungera, skall min hemsida fungera, har hårddisken kraschat, har jag utsatts för virus? Har jag fått några otrevliga mejl?

Den här söndagen började som vanligt. Datorn startade som den skulle. Det är bara klockan som lagt av så den får jag alltid ställa in manuellt numera när jag startar datorn. Har den varit avstängd några dagar så får jag ställa in datum manuellt också. Men vet man bara hur man skall göra så är ju det inget problem. Och det vet jag.

Det var tre mejl under natten. Två som sålde Viagra. Jag har nu kommit till den åldern att jag snarast känner mig smickrad över att få sådan reklam. För ett tag sedan passade jag på att prova men det blev något fel. Antagligen svalde jag dem inte tillräckligt snabbt för jag blev bara styv i nacken. Och så var det någon vänlig själ som ville sälja en äkta Rolex till mig för 15 euro.

Det som dock inte stämde i morse var att min hemsida inte fungerade. Alla bilder jag lagt ut i Bussnack var ersatta av röda kryss. Först tror man att det bara är jag, men det visade sig att alla som har Sajtx som webbhotell har drabbats av samma sak. Lite lugnare och det är ju bara att hoppas att felet snart skall vara avhjälpt. Inte mycket jag kan göra i alla fall.

Som journalist är mardrömmen att man skriver fel namn på en person i en artikel. Jag är mycket noga med namn - och att få dem rättstavade. Men ändå händer det att Vikström blir Wikström eller - ännu värre - Wiklund någon gång. Kanske min noggrannhet beror på att jag själv har ett krångligt namn. Staffan blir ofta Stefan, Stellan, Steffen, Staffen eller - i värsta fall - Satffan. Efternamnet är ju inte bättre: Säfvenfjord, Säwenfjord, Sevenfjord, Sävenfjordh... Eller Sävenberg, Sävenfjäll, Sävenhög, Sävenland. Ja, en gång blev jag till och med kallad Sävenfjant. Av rent misstag visserligen men ändå. Ungefär som när jag råkade kalla en bekant vid namn Ascheberg för Aschelberg.

Att jag kom att tänka på detta beror på att jag i dag läste en artikel där samma person fick fem olika namn. I samma artikel. Peio Alceley, Peio Aceley, Pedro Alecley, Peio Alecley och Peiro Alecley. Irriterande att läsa. Och inte minst irriterande därför att artikeln stod i den tidning där jag själv medarbetar.

Nåväl, jag får nog möjlighet att diskutera detta med chefredaktören över en av hans berömda pannbiffar på hans veranda i Vingåker i morgon. Jag skall nämligen åka och hälsa på honom i morgon. Ett besök jag ser fram emot. Vi kommer väl också att diskutera vårt framtida samarbete. Jag fyller 65 nästa år och det är alltså hög tid att lämna yrkeslivet. Men jag vill nog trots allt gärna ha en fot kvar där även fortsättningsvis. Jag känner mig ju piggare nu än jag gjorde för fem år sedan.