När jag rev Berlinmuren

Min roll i Berinmurens fall har varit okänd tills nu. Jag var nämligen en av dem som var med om att riva den. Dock var jag lite sen. Jag började inte rivningen för i dag 20 år sedan utan det var i september 1990 som jag råkade passera Berlin och rev en bit av muren. En mycket liten bit. Men stenen jag rev har jag i alla fall kvar i dag som ett minne. Den tar inte stor plats. Den är en centimeter i diameter. En liten sak för min samling. En stor sak för mänskligheten.

Det är alltså i dag 20 år sedan som nyheterna nådde oss att folk börjat ta sig från Ungern till Österrike utan att någon stoppade dem. Lite senare fick vi också höra att de tog sig från Östberlin till Västberlin utan att bli stoppade. Det var med skräckblandad förtjusning man hörde detta. Skräck därför att vi nog inte var många som trodde att detta skulle ske oblodigt. Kanske det rentav var starten till tredje världskriget vi bevittnade. Men snart stod det klart att DDR:s nye ledare Egon Krenz inte skulle vidta några åtgärder. På samma sätt höll sig Gorbatjov i Moskva lugn. Det vi bevittnade var ett av det mest fantastiska i historien - kanske rentav det mest fantastiska. Järnridån och Berlinmuren föll utan någon blodspillan. I varje fall inte från militärs eller polis sida. Den blodspillan som uppstod härrörde sig till alla Trabant-olyckor på motorvägarna.

I juni 1990 var jag med om en fantastisk upplevelse i samband med en bussresa till bland annat Burgenland i Österrike på gränsen till Ungern. Reseledaren berättade att han två veckor tidigare hade fått ta med sig gruppen in i Ungern utan att ha visum. Vi gjorde ett försök att få göra samma sak. När vi gick genom före detta ingenmansland försökte några österrikare som inte hängt med i historien genom rop och gester stoppa oss. Vi brydde oss dock inte och kom fram till ungerska gränsen, där vi möttes av några mycket vänliga gränsvakter, till synes obeväpnade. De hälsade oss välkomna men beklagade att de fått direktiv att inte släppa in turister i Ungern men önskade oss välkomna senare. Men vi fick i alla fall vara med om något som varit totalt omöjligt ett halvår tidigare.

Jag var inte i gamla DDR mer än ett par gånger och då på genomresa, men det har blivit ett 10-tal gånger sedan 1989. Det har varit fantastiskt att följa utvecklingen. Dock är ju inte allt lika bra som det ser ut av fasaderna. Fortfarande är lönerna lägre i öst. Arbetslösheten är också mycket högre till skillnad från DDR-tiden då alla bereddes arbete. Många har alltså faktiskt fått det sämre rent materiellt. Men de har fått en sak som är värd mycket mer: frihet. Ni kanske minns min blogg från i maj när jag berättade om det gamla Stasi-fängelset i Magdeburg. Vår ciceron Johannes hade suttit i sådant fängelse därför att han hade gett västerländska tidningar till grannarna och uttalat sig kritiskt om Berlinmuren. Angivare fanns överallt. Kanske din granne var angivare eller rentav din hustru eller din son.

Jag är i dag glad att detta hände och fylld av tacksamhet mot de styrande som lät det ske. I dag har Tyskland en förbundskansler som är uppvuxen i DDR. Och även om det kunde ha gått lite fortare med östs "anpassning" så går det åt rätt håll.


Stasi-fängelet i Magdeburg

Cell i Stasi-fängelset i Magdeburg

Här påbörjades 1951 återuppbyggnaden efter andra världskriget i Magdeburg. Men det skulle ta 38 år till innan det började bli som före andra världskriget.

Anmärkning: Jag har skrivit här att muren började rivas 1989. Det är inte riktigt korrekt. Den fysiska rivningen skedde först 1990. Men det är den 9 november 1989 som brukar räknas som dagen för murens fall.