I går skrev jag med vemod ett mejl som jag egentligen skulle skrivit för länge sedan. Men det är ju så att man drar på beslut så länge som möjligt och fast jag egentligen redan i somras bestämt mig för att sluta skriva i tidningen Bussbranschen så kom det där mejlet inte i väg. Det kom annat i vägen. Ny redaktör till exempel och det skulle ju kunna se ut som om det var därför jag lämnade in. Så därför låg jag bara lågt, tog inga uppdrag (fick inga heller) och jag fick ett i och för sig lockande anbud när det gällde vårt fortsatta samarbete. Men gubben har blivit lat på gammaldagar och man kan inte göra allt bara för att det är roligt. Det är bundet också.
Att komma ut och träffa folk för research är den trevliga delen av journalistjobbet. Att sitta vid datorn och försöka komma i gång med artikeln kan vara rena helvetet. Ofta dessutom under tidspress. Pressläggning är något heligt som måste hållas. Kommer tidningen till tryckeriet en dag för sent på grund av en slö reporter så betyder det inte att tidningen kommer en dag för sent till prenumeranterna. Det kan i värsta fall betyda att den blir mer än en vecka sen eftersom tryckeriet har andra kontrakterade jobb. Till sist får man i alla fall till en artikel som även om den inte är tillräcklig för Stora Journalistpriset man i alla fall själv är någorlunda nöjd med. Då kommer nästa tråkiga moment: att läsa och rätta det man skrivit.
Detta slipper jag alltså nu. Både det roliga och det tråkiga. Jag hade kanske trott att min uppsägning skulle avfärdas med ett lite formellt tack. Och så läser jag på ägaren och förre chefredaktörens blogg i dag följande http://www.busstidningen.se/funderingar/2009/11/07/en-nypa-vemod%e2%80%a6-2/
Det är inte många som får läsa sådana vänliga ord om sig själv i sin livstid - om man inte skrivit dem själv. Och om det finns tidningar i himlen så man får läsa sin egen dödsruna vet jag inte. Jag diskuterade detta med en bekant en gång och han sa:
- Det kan det inte göra. Det kan inte finnas några journalister i himlen.
Fast i så fall finns det ju tidningar i avdelningen några trappor ned. Och jag säger som den gamla gumman som när prästen berättat om himlen, där änglar sjunger och spelar harpomusik, och helvetet, där den eviga elden brinner:
- I så fall föredrar jag nog helvetet. Musik har jag aldrig förstått mig på men den goa och varma elden har jag alltid gillat.
Fast osvuret är alltid bäst. Ännu har ingen lyckats få tyst på mig och det skulle förvåna mig om jag själv lyckas med det. Så det blir kanske en och annan artikel även i framtiden. Jag har redan fått ett lockande anbud. Men det blir bara gästspel. Med dessa oformliga tankar ber jag att få passa på att tacka Bjarne och Lena för den tid som varit. Samt inte minst läsarna förstås. Sammanlagt blir det faktiskt nio år. Inte mycket om man jämför med Dagens Nyheters reporter och kåsör Red Top - mannen som uppfann ordet skinnknutte - som jobbade där i 45 år. När han avtackades i samband med pensioneringen sa han:
- Kamrater, den här dagen har jag längtat efter i 45 år.
Därefter drog han sig hemåt och skrev inte en rad till. I varje fall inte i tryckt form.
Min blogg berörs förstås inte utan här kommer jag att skriva med jämna mellanrum även i fortsättningen. På måndag avgörs vilka som går vidare i tävlingen om Sveriges bästa blogg för 50-plussare. Någon vänlig själ har som sagt nominerat mig.
Lite bonus-läsning:
Eftersom jag var inne på Red Top kan jag väl ta tre citat från hans vassa men roliga penna:
"Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor"
"Det roligaste med små barn är sättet på vilket de blir till"
"Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, hade vi fortfarande levat i stenåldern"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar