lördag 9 juni 2012

En vecka har gått

Det har varit en rätt behaglig vecka. I måndags var jag som jag redan berättat på vårdcentralen och tog prover. Vad jag gjorde mer den dagen har jag glömt.

I tisdags såg jag i tidningen att hotell- och restaurangfacket (HRF) varslat från den 14 juni för strejk på det hotell i Göteborg där Tågkompaniet har sina överliggningar. Jag ringde First Hotell Kung Oscar i Trollhättan och frågade om vi i så fall fick bo över där. Jodå, de lovade ställa upp. Men i går så beslöt facket att skjuta på alla konfliktåtgärder eftersom de bedömde det som att ett avtal var i sikte. Så det blir antagligen inget. Jag känner igen det där. Redan på 1970-talet när var aktiv i HRF så brukade det varslas om konflikter. Men aldrig blev det något. Det blev ett rätt dåligt avtal i stället...

Sedan åkte jag till Falköping för att prova lunchen på Hotell Ranten, som nu drivs i ny regi sedan Arne Frisell gick bort för ett par år sedan och hans fru Anita med ålderns rätt drog sig tillbaka strax före jul. Kunde bara konstatera att man hade lyckats behålla den gamla fina stämningen och revbensspjällen var mycket goda. Salladsbordet var inte dåligt men långt ifrån lika överdådigt som på Frisells tid. Det nya var att man skulle betala lunchen innan man åt. Det missade jag men blev lika vänligt bemött för det när jag betalade efteråt.

På vägen dit ringde Sveriges mest optimistiska filmbolag och ville hyra vår gamla buss från 1945 för en filminspelning i Trollhättan en vecka senare och dessutom en dag i Stockholm i början av juli. Tyvärr var vi nödgade att säga nej till Stockholm. Det finns inte medlemmar som orkar köra bussen så långt och frågan är om ens bussen orkar. Därmed blev det heller inget med inspelningen i Trollhättan.
 Ingen filmstjärna - den här gången.

På tisdagskvällen var nämnda buss med på veteranfordonsträffen på Stora torget. Eftersom regnet hängde i luften var intresset inte stort men visst var det några som med förtjusning tittade på bussen. Efter visningen skulle bussen till garaget ett par mil utanför Borås. Det är klart att en så gammal buss inte orkar hålla full fart uppför backarna och 4-5 bilar samlades bakom den i 30 km/tim. Då kom han som inte kunde lugna sig utan han körde om alla bilarna och bussen precis före ett backkrön. Där fick han möte men den mötande hann bromsa liksom vår bussförare så han och vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Men nära var det!


På onsdagen firade alla andra nationaldag. Jag har inte förstått varför man skulle göra just den här dagen till helgdag. Nog var detbättre med annandag pingst. Min kontakt på hotellet i Göteborg jobbade också som vanligt och kunde meddela att de räknar med att kunna hålla öppet även om det blir strejk.

I torsdags var jag först och besiktigade bilen. Den är fem år gammal nu så det kanske var något att anmärka på. Jag provade ett av de privata alternativen, Carspect, och det var bekvämt värre. Bara att parkera bilen utanför, betala och lämna nyckeln och sedan sätta sig med en kopp kaffe i väntrummet medan jag såg hur bilen rullades in och besiktningen påbörjades. Efter ett tag fick jag tillbaka nyckeln och ett papper där det stod att allt var i sin ordning.

Sedan skulle min far på läkarbesök och jag vara hundvakt under tiden. Sicko som förut blev som tokig så fort husse var borta har nu lugnat ner sig och ligger lugnt och sover på sängen sedan han gått en brottningsmatch med kuddarna. Sicko vann och kuddarna hamnade på golvet. Inte kom de upp i sängen heller hur mycket han än skällde.

I går så åt jag lunch med en god vän från Göteborg. Restaurang Köket på Krokshallstorget hade wallenbergare på menyn. Wallenbergare skall vara kalvfärs, de skall serveras med potatismos, krämig gräddsås, rårörda lingon och gröna ärter. Köket hade lyckats till 100 procent och det blev en av mitt livs bästa wallenbergare.

Den var dessutom i  fast penningvärde billigare än den som jag inte åt för 13 år sedan vid den  blivande Öresundsbron i Malmö. Anledningen att jag inte åt den var att jag först blev behandlad av hovmästaren som något som katten släpat in och anvisats den sämsta platsen i hela restaurangen, där jag var enda gäst. På den platsen blev jag tillslängd en meny men sedan såg ingen mig så när jag väntat 15 minuter utan att någon orkat ta upp beställningen gick jag därifrån. Då såg de mig och frågade om jag betalat.
- För vad, frågade jag.
- För det som ni blivit serverad förstås.
- Och vad var det?
- Ojdå, vi glömde visst ta upp beställningen .
Här hade jag väntat mig en ursäkt men en sådan kom inte. Dessutom tilltalar man mig inte med ni ostraffat. Jag är väl medveten om min kroppsvikt men jag vill därför inte bli tilltalad som om jag vore flera personer.
 
Jag gick alltså därifrån. Och tur var väl det för jag serverades sedan en utmärkt lunch på det närbelägna Limhamns Värdshus av en trevlig källarmästare personligen.

1 kommentar:

Anonym sa...

När jag skulle bli korpral på Såtenäs fick jag veta att om man var arg på eller missnöjd med en soldat skulle man säga Ni. Det var det ena jag lärde mig som befälselev, det andra var att marschera fram och tillbaka till bankorset med nyinryckta så långsamt att de inte hann till markan innan de slutade sälja mellanöl. Man behövde därefter bara antyda en upprepning för att de skulle skärpa sig... ;-)