Besök hos bussamlare

Jag undrar om ni någon gång tänkt på vilken kulturgärning alla dessa män - och även några kvinnor - gör som ser till att bevara gamla fordon. Det kan vara allt från motorcyklar, amerikanska bilar, Volvo-bilar till lastbilar och bussar.

En buss har i allmänhet en livstid på cirka 15 år. Några blir äldre än så i aktiv tjänst, men någon gång väntar i alla fall det slutliga ödet. De flesta går då till skrot och några säljs österut men det börjar minska nu. Några byggs om till orkesterbussar, husbussar eller racingbussar och några lyckliga bussar hamnar hos samlare som på sina lediga stunder restaurerar dem. Att restaurera en buss innebär mycket jobb och det tar lång tid.

Min vän och fd kollega Anders är till vardags lokförare och susar fram med SJ 2000 (förut hette det X 2000) mellan Göteborg och Stockholm. På fritiden är det dock betydligt äldre och långsammare fordon som gäller. Förutom bussar är det också jordbruksmaskiner och jag kunde också skymta en sådan där gammal Volvo-droska ni vet från början av 1950-talet. Alltså dessa som gick under namnet "Sugga" fast de officiellt hette PV831.

Eftersom han bor knappt tio mil från Borås är det inte så långt att besöka honom och i går gjorde jag det. Han bor med familj i en gammal släktgård, "mitt ute på landet" men ändå bara något rejält stenkast från en tätort. Här finns gott om plats för samlingarna och att förvara dem under tak.

På gården står pärlan i samlingen.

Än så länge väntar den på lackering och diverse kompletteringar av luckor, men dessa finns och kan snabbt sättas på plats. När allt är färdigt skall bussen vara återställd i ursprungligt skick och Anders har själv gjort den här akvarellen av hur den kommer att se ut då. (Klicka med hjulet på musen så får du en större bild, gäller även de andra bilderna i bloggen.)

Bussen, N 200, tillhörde en gång Ernst Carlsson i Vessigebro utanför Falkenberg. Den tillverkades 1948 och är en Volvo B513 med kaross från Skenninge. Karossen förlängdes och inreddes enligt Carlssons anvisningar och denna har betecknats som Sveriges då lyxigaste turistbuss. Den var säkert inte helt lättkörd med sin relativt svaga motor och 6 meters hjulbas med åtföljande rejält baköverhäng. Det berättas att den inte klarade att köra över Hallandsåsen utan att koka.

Icke desto mindre gick den på långväga turer som t ex till Paris. Mat lagades ombord på bussen i ett litet pentry strax bakom förarplatsen där det också fanns vatten och avlopp samt ett gasoldrivet kylskåp.Upp till 31 passagerare fick plats.

Ernst Carlssons bussbolag kallades Interbus. Sedan han lagt ned verksamheten i slutet av 1950-talet användes namnet på ett företag skapat av bröderna Kroll i Göteborg. Det finns kvar än i dag, i många år ägt av Swebus men numera av Strömma.

Bussen blev dock bevarad och köptes så småningom av Göran Karlsson, mest känd som grundare till varuhuset Gekås i Ullared och lite mindre känd som grundare till varuhuskedjan Karlsson. Han var mycket motorintresserad och lär ha haft cirka 400 fordon, därav många motorcyklar. Så småningom skingrades det mesta av hans samlingar även om en del hamnade på museum i Ullared (det är tyvärr nedlagt numera). Bland annat bussen och det var främst Carlssons dotter som kämpade för att bussen skulle bevaras och återställas.

  

Stolarna var bekväma för sin tid. Men mittgången var förfärligt smal. Det var nätt och jämnt jag kunde ta mig fram trots mina tio bortbantade kilo. Och då gick jag ändå sidledes. Lägg märke till glasfönstren uppe i takranden som gjorde det ljust i bussen - och varmt soliga dagar kan man tänka. På köpet fick man dock bra utsikt. 

Förarrummet var avgränsat med en dörr och en vägg. Det var inte bara för att föraren skulle slippa bli störd utan också för att dämpa det ibland rätt påfrestande motorljudet i passagerarutrymmet. I dag har ju turistbussarna motorn i isolerade rum under golvet och inte längst fram bredvid föraren.

Så här såg förarplatsen ut. Enkelt och lättfattligt men det behövdes inte så många reglage eller varningslampor på den tiden. Observera diskhon med vask alldeles bakom och motorn bredvid. Visserligen har man lagt en dämpande matta över huven men den hördes nog ändå.

Här är pentryt med ett relativt stort kylskåp. Ovanför detta fanns ett gasolkök.

Så några bilder på bussen i olika vinklar. Den är nästan klar för lackering och innan dess kommer luckorna att vara kompletterade.

Lägg märke till att bussen är skyltad Paris.  

Omnibusägaren själv ser lite trött ut på bilden. Jag tror dock bara det är som det ser ut och inte att det är för att han tänker på allt jobb som återstår innan vi (ja, jag hoppas få följa med) kan sätta oss i den och åka till Paris igen. 

Hos Anders finns också en gammal International från 1935. En gång tillhörde den Borås Omnibus AB och var med över till Stadsbussar i Borås när detta bildades 1945. Här återstår rätt mycket jobb, men inget är omöjligt. Det är bara olika svårt.

Så här ser förarplatsen ut. Observera anordningen till vänster som var ett sinnrikt hävstångssystem för att manövrera dörren.

I en annan port skymtar N 330, även den en Volvo B513 men med kaross från ASJ och från 1951. Bussen tillhörde från början Buss-Arvid i Falkenberg. Han körde normalt stadstrafiken men den här bussen användes mest på turistresor ut i Europa.

Den här bussen är känd från film och TV. Det var den som var med i TV-serien "Petteri på villovägar" och den var också med i den tyska filmversionen av Nils Holgersson som gjordes för ett par år sedan. Från början är det en militärbuss. Det är en Volvo B615 från 1960 med Hägglunds-kaross. Några närgångna grenar har gjort att taket inte ser så trevligt ut men det skall förstås åtgärdas.

Köper man en buss är det kanske lika bra att köpa två likadana. Då har man dels en i originalskick som militärbuss men också något att plocka reservdelar från. Denna är alltså avsedd som reservdelsbuss och lär inte komma ut i trafik igen.

Är man järnvägare och dessutom har en far som också var järnvägare skall man förstås ha en egen järnväg hemma. Fordonsparken består av ett enda fordon och lok får man vara själv. Men det är väldigt trevligt.

Därmed ber jag att få tacka Anders och Kerstin för ett trevligt mottagande och en intressant visning av det mesta som fanns i samlingarna. Den timme jag trodde skulle räcka för detta visade sig ha blivit närmare fem när jag åkte därifrån. Men det var väl använda timmar.