Jag återfick min längtan till Støtt

I går började en ny norsk TV-serie, Himmelblå, att sändas i SVT1. I korthet handlar den om kocken Marit som tillsammans med sina två tonårsbarn och manlige bekanten Kim (det är oklart om han är pojkvän eller rätt och slätt en kompis) flyttar från Oslo till ön Ylvingen i Nordland, mellan Sandnessjøn och Brønnøysund. Bara en sådan sak! Jag satt tårögd hela tiden därför att när jag såg den här vackra trakten av Norge fick jag en längtan hit. En längtan som väcktes när jag åkte Hurtigruten i april 2007.

Det är bara att avundas dem som vågar ta steget och flytta till en ö i Nordnorge. Själv blev jag starkt tänd på att göra samma sak när vi gjorde en utflykt med den här båten till bland annat Svartisen men också till den lilla ön Støtt.

Fast Støtt är större än Ylvingen. 47 fastboende mot 30.

Och precis som på Ylvingen finns det affär. Fast här drevs den inte av Brynjar utan av en äldre dam, som berättade att det faktiskt borde en svenska på ön. Närmare bestämt förra landshövdingen i Jämtlands län. Så Støtt är känt på nätet: http://www.maggissida.se/

Det var väl det som fick mig att börja fundera på att börja om på nytt och tillbringa mina pensionärsdagar på denna stillsamma norska ö. Nu är det ju dock så att det är rätt långt från tanke till handling, åtminstone i mitt fall och det lär väl aldrig bli något av min flytt till Støtt. Så jag får väl nöja mig med att se hur livet på Ylvingen fortsätter för de "invandrade" Oslo-borna. Och vem vet: när jag sett färdigt serien så kanske jag är glad att det aldrig blev av att jag flyttade.

Så till något annat. Apropå den tragiska branden i Rinkeby så kollade jag mina brandsläckare i går. Det är länge sedan sist. Men de fungerade. Förra gången jag kollade dem var för några år sedan när det brunnit i grannarnas lägenhet. Det var deras TV som exploderade och deras lägenhet blev helt utbränd. Det var mitt i natten och jag vaknade av en kraftig smäll samt att deras brandsläckare tjöt. Jag rusade ut på balkongen och där stod då båda två, chockade men oskadda. På sin knaggliga svenska (de kom från Finland) förklarade de vad som hänt och att ingen mer var i lägenheten.

Jag rusade in till mig och ringde 112. Den som tog mot samtalet sa till mig att det var viktigt att jag försökte få ut dem ur lägnheten. Förgäves försökte jag förklara att trappuppgången var rökfylld och att de var i säkerhet på balkongen. Men operatören gav sig inte. Lyckligtvis struntade jag i vad hon sa. Jag hade ju ändå inte kommit in i deras lägenhet, eftersom de antagligen hade dörren låst. Och jag hade släppt in all röken i min lägenhet. Kanske jag rentav hade omkommit i röken i trappan.

Brandkår och ambulans kom snabbt och hade också snabbt elden under kontroll. Min lägenhet blev aningen sotig och det luktade lite rök, men jag fick låna ett par kraftiga fläktar av brandmännen så att den sögs ut. Jag behövde aldrig utrymma lägenheten och kunde bo kvar där hela tiden. Men jag har sedan dess ofta tänkt på vad som hänt om jag följt larmoperatörens råd och hur hon kunde ge ett så fullkomligt vansinnigt råd. Nu efter Rinkebybranden talas det återigen om att man absolut inte skall gå ut i ett rökfyllt trapphus. Troligen hade de sju nu omkomna människorna överlevt om de inte gjort det. Om man stannar kvar i lägenheten klarar man sig i minst en timme innan röken tränger in. Under den tiden har förmodligen brandmännen fått bukt med röken.

Om nu SOS-operatörens yrkesskicklighet var tvivelaktig så gällde det inte brandmännen. Mycket proffsigt tog de hand om allt och gick sedan runt och pratade med oss alla i uppgången. Samt berömde mig för att jag gjort allt precis rätt. "Det är inte så ofta någon gör det".