Saltsjöarna i Torrevieja

Torsdagen i Torrevieja inleddes med att besök på Mercadona, en stor livsmedelskedja ägd av en spansk familj. Den finns över hela landet och har 70 000 anställda i cirka 1 150 supermarkets. Det är roligt att gå omkring  i spanska sådana och om man vill kan man ju jämföra med Coop Forum eller Ica Maxi här hemma. Så mycket kan sägas som att de senare båda i jämförelse mer framstår som små kvartersbutiker.

Till eftermiddagen hade jag uttryckt önskemål om att få se saltsjöarna i Torrevieja. Roger tog därför med sig mig och toypudeln Isa i bilen för att åka till Torretas där den största saltsjön finns. 

 

Saltsjöarna i Torrevieja har en intressant historia som man kan läsa mer om på Anders Trenses blogg. Det är fem delar:
http://anderstrense.se/?p=1092
http://anderstrense.se/?p=1116
http://anderstrense.se/?p=1168
http://anderstrense.se/?p=1200

http://anderstrense.se/?p=1233

Saltet har sedan länge en viktig roll för Torrevieja.  I slutet av 1950-talet blev salthanteringen i stort sett automatiserad och många som tidigare arbetade i näringen blev arbetslösa. Å andra sidan slapp de få sår på benen av saltet som de grävde upp för hand.Torrevieja höll på att förvandlas till ett litet fiskeläge, men så kom turismen och räddade staden.

Salt är viktigt för människan. Redan Jesus talar om salt och säger till lärjungarna i Bergspredikan: "Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna." (Matteus 5:13). Fast jag föredrar den gamla översättningen "om saltet mister sin sälta...".

Salt heter på spanska "sal". Och att sal var värdefullt kan man se av att lön på spanska heter "salario".

Det finns två saltsjöar i Torrevieja. Den stora saltsjön kallas Laguna (Salada) de Torrevieja men också Laguna Rosa. Den mindre kallas Laguna de la Mata men också Laguna Azul. Rosa och azul syftar på sjöarnas färger: "rosa" är förstås rosa och "azul" är blå. Det är bara den förstnämnda som i dag används för saltutvinning och hälsosamma bad. Den sistnämnda är naturreservat. 

 

Vägen ner till sjön påminner om hur det brukar se ut om man skall gå ner till en havsstrand på svenska västkusten.

 Isa trivs i gruset.

Så kommer vi då ner till stranden och av den här bilden förstår man varför sjöns andra namn är Laguna Rosa.

Många som badar smörjer in kroppen med svart lera innan de stiger ned i det salta vattnet. 

Salthalten är så hög att man lätt flyter på vattnet (se till höger på bilden nedan). Närmare bestämt är den 15-18 procent. Som jämförelse kan nämnas att Medelhavet vid Costa Blanca har 3 procent. Och för den som undrar: Döda havet har 33,7 procent.

Saltet samlas ihop i stora högar (syns i bakgrunden på bilden ovan) och går sedan på ett transportband ner till hamnen, där den lastas på fartyg. En del av dessa går till Sverige och saltet hamnar på våra gator och vägar när det blir halt. Den här bilden från hamnen tog jag förra året.

På hemvägen körde Roger via den fashionabla stadsdelen Quesada. Om man hittar ett hus i rätt del av denna får man denna fantastiska utsikt.

 

Fortsättning följer. Tidigare inlägg från mitt besök i Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.