Ibland undrar man om det är läkemedelsindustrin som ligger bakom hysterin när det gäller epidemier. Vi minns ju aids för ett 20-tal år sedan. Hela befolkningen skulle drabbas. Av en sjukdom som i princip bara smittar vid oskyddad sex med många partners. Jag vet inte hur många som lever på det sättet. Jag gör det i alla fall inte och är och har alltid varit utanför riskzonen. Men domedagsprofeterna gav sig inte: det kan nog smitta med saliv också. Det räcker med att någon spottar på dig. Jag vet inte hur ofta det händer er andra. Men det är minst 20 år sedan jag spottade på någon. Och då var det av misstag. Jag har nämligen en viss förmåga att spruta saliv när jag skrattar.
Sedan var det fågelinfluensan, som skulle drabba hela jordens befolkning. I själva verket har 200 människor drabbats, varav hälften har dött. Det är en sjukdom som inte smittar mellan människor utan bara mellan fåglar och människor. Risken att få den för de flesta av oss torde alltså vara försumbar. Det är säkert fler som dragit på sig hjärtinfarkt bara av bekymmer för vad som skulle hända om man drabbades av fågelinfluensan.
Nu är det då svininfluensan. Eller nya influensan som man säger nuförtiden. I förra veckan var det en pandemi där det bara var en tidsfråga innan den skulle drabba vårt land, som skulle helt slås ut. Om inte av att alla blev sjuka utan av att så många viktiga samhällsfunktioner inte skulle kunna upprätthållas. Ett fall av nya influensan har upptäckts i Sverige - men man vet inte säkert. Damen som hade det var så lindrigt sjuk att hon knappt själv märkte det och hon utvecklade heller inte så mycket virus att de kunde analyseras säkert. Än mindre smitta.
Medan WHO nu funderar på om man skall uppgradera nya influensan till grad 6, alltså värsta graden av pandemi, meddelas från Mexiko att sjukdomen i stort sett har ebbat ut. Inte ens tusen personer i världen har drabbats. Ingen utanför Mexiko har varit allvarligt sjuk. Det är inte mycket till pandemi. I kväll kunde man läsa på SVT Text att faran tycks över för den här gången men dra ingen lättnadens suck än: den kan slå till hårt till vintern. Och så drar man en jämförelse med spanska sjukan 1918-1920, då 50 miljoner människor dog i sjukdomen. Visst, men man glömmer att tala om att spanska sjukan härjade ett Europa i misär och missmod efter första världskriget. Folk var redan innan rejält nedsatta och mat på bordet var långt ifrån någon självklarhet. Den ekonomiska situationen är allvarlig i dag också men inte på långt när lika illa som 1918.
Häromdagen fick jag första mejlet om att det nu finns medicin mot "swine flu" att köpa via nätet. Tack, men nej tack! Vem vet vad man får. I bästa fall något slags sockerpiller som varken gör nytta eller skadar annat än bankkontot. I värsta fall något slag farligt hopkok som man blir riktigt sjuk av. Men visst var det skönt att få lite omväxling i spamen om Viagra och de som hotar att stänga av mitt e-postkonto hos Telia om jag inte genast sänder dem användarnamn och lösenord. Häromdagen var det en lycksökare som skrivit meddelandet på engelska och avsänt från en privatadress. Trodde avsändaren verkligen att jag skulle tro att Telia går till väga så?
Men det kommer säkert att bli hysteri ytterligare någon vecka om nya influensan. Sedan har det intresset ebbat ut. Och läkemdelsindustrin har misslyckats att lura oss. Ännu en gång. Men i Svenljunga tillverkar man 7 miljoner munskydd. Därmed blir det fler som får jobb och orderboken är räddad ett par år framåt. Och vem vet: de kan kanske komma till nytta en annan gång.
måndag 4 maj 2009
söndag 3 maj 2009
Söndagskväll
Ännu en vecka har gått från vår tid. Och i morgon börjar en ny vecka "som ren og obrugt står" för att travestera Alf Prøysen. En vecka, som om det nu går som jag har tänkt, skall innebära att jag tillbringar senare delen på en studieresa till Sachsen-Anhalt i Tyskland. Jag har varit där förut utan att veta att jag var i Sachsen-Anhalt. Wernigerode i Harz hör till området och likaså Halle (an der Saale). Av reseprogrammet att döma blir det mycket trädgårdar och mycket att gå. Samt faktiskt lite cykeltrampning.
Jag har inte trampat cykel på 35 år - om man undantar motionscykeln på gymet - så det skall bli spännande. Lika spännande som när jag gjorde lumpen. Då hade jag inte cyklat på fyra år men väl åkt moped. Att då sätta sig på cirka 100 kg oväxlad militärcykel med bromsar som krävde lika lång betänketid som fanjunkarn, och dessutom gnällde lika mycket, innan han betalade ut dagpenningen var inte det lättaste. Jag klarade mig ända till jag hade kasernvakten. I vaktens uppgifter ingick att hissa flaggan vid överstens bostad. Mina kompisar hade sagt att om jag får det uppdraget så var i god tid, så du inte möter översten får då måste du hälsa och göra anmälan. Jovisst, det var bara det att vaktchefen fem minuter före klockan 8 kom på att han glömt beordra någon till uppdraget:
- Sävenfjord får hissa flaggan hos översten.
Det var bara att hämta ut flaggan, ta fram en cykel och cykla dit. För en tränad cyklist skulle det ha tagit tre minuter. Jag hade två och en halv på mig. När jag i rasande fart kom genom grindhålet till överstebostaden mötte jag förstås översten. Han hoppade piggt - och vant - åt sidan. Att hålla flaggan i en hand, i styret med en hand och göra honnör med en hand samtidigt som man inte körde på översten och gjorde anmälan "Överste!! Kasernvakten. Min uppgift är att hissa flaggan." Det kräver simultanförmåga. Jag klarade det och hörde översten ropa "Tack. God morgon!" cirka 100 meter bakom mig. Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva tala om något som borde varit uppenbart för vilken människa som helst. Men detta var det militära.
Nu skall jag alltså cykla i den del av Tyskland där Martin Luther och Walter Ulbricht härjat före mig. Det blir tydligen inte så mycket Luther på resan trots att vi är i Lutherland. Men jag minns när jag var i hans födelsehus i Eisleben och guiden berättade att familjen från början hette Luder. Vi var många som hade svårt att hålla oss för skratt. Ändå finns det många svenskar som är övertygade om att Martin Luther var en tråkmåns. Det är ett missförstånd och det var väl snarare Gustav Vasa och Olaus Petri som i vårt land införde det som brukar kallas "den lutherska andan". Luther var en glad gamäng som förförde en nunna och gifte sig med henne och gärna tog sig ett glas vin i glada vänners lag. Samt tyckte att det kunde vara lagom att ha sex två till tre gånger i veckan. Det var ingen begränsning utan mycket mer som annars ansågs normalt - i den mån någon överhuvudtaget talade om det.
Påminner mig om de gamla gubbarna utanför ålderdomshemmet:
- Klarar du av det där nuförtiden?
- Jodå!
- Ett par gånger kanske till och med?
- Jodå!
- Vilken gång tycker du är bäst?
- Den på våren.
Annars har inte så mycket hänt sedan sist. Det har varit en sådan där vecka där jag efteråt knappt kommer ihåg vad jag har gjort. Låt se: i onsdags var jag och klippte mig. Gratis den här gången eftersom var tionde klippning är fri. Sedan var jag för att hämta videon. Reparatören förklarade att han först måste laga primärenheten för minst 1 000 kronor. När han väl gjort det så kunde han börja undersöka sekundärenheten. Och vad det skulle kosta visste han inte eftersom han måste undersöka den först. Jag betalade honom 400 kronor för undersökningen och bad honom skrota resterna. Samt fick tillbaka bandet som satt i. Har hittat en ny maskin med VHS på nätet. Det börjar bli svårt med sådana annars. Liksom kassettbandspelare. För att inte tala om rullbandspelare. Eller magnetofon som det hette när jag var ung. I skolan hade vi till och med en trådbandspelare. Det som var inspelat på tråd gick inte att uppfatta. Så mycket mer uppfattade man det som kom ur lärarens mun när han upptäckte att hela tråden hade trasslat till sig. Tänk ett tilltrasslat kassettband och så hundra gånger värre! Tacka vet jag CD-skivor. De trasslar inte. De lägger av helt i stället.
I torsdags hjälpte jag min far att flytta ned till sommarstugan. Lite senare än tänkt på grund av trafikolyckan men lite tidigare än andra år på grund av värmen. Så nu går han där nere och trivs med sina båda beaglar. Och i fredags passade jag på att göra lite hemjobb för Tågkompaniet. Det är nackdelen för oss pensionärer att helgdagar inte avviker från vardagar. Så först när jag försökt ringa ett par samtal till befattningshavare som jobbar kontorstid kom jag på att det var helgdag. Men på något sätt imponerar det säkert att man skickar ut mejl som är daterade den 1 maj. ("Jobbar han jämt?") Jag minns en chef jag hade en gång som alltid svarade på mejl mellan 2 och 3 på nätterna. Man kunde ju undra om han inte kunde organisera sin tid men jag blev bara imponerad. Å andra sidan är det lätt att imponera på mig.
I kväll började Hedebyborna att sändas i repris i SVT1. Den TV-serien är som ett bra vin. Den blir bara bättre och bättre med åren. Tänk att återse skådespelare som Ingvar Kjellsson, Tor Isedal och John Harryson. Därtill en mycket ung Allan Svensson och en lika ung Nina Gunke. Och en ganska normalviktig Peter Harryson. Det blir 17 avsnitt till. Jag ser fram mot dem alla.
Jag återkommer med en berättelse om resan till Tyskland när den är avklarad.
Jag har inte trampat cykel på 35 år - om man undantar motionscykeln på gymet - så det skall bli spännande. Lika spännande som när jag gjorde lumpen. Då hade jag inte cyklat på fyra år men väl åkt moped. Att då sätta sig på cirka 100 kg oväxlad militärcykel med bromsar som krävde lika lång betänketid som fanjunkarn, och dessutom gnällde lika mycket, innan han betalade ut dagpenningen var inte det lättaste. Jag klarade mig ända till jag hade kasernvakten. I vaktens uppgifter ingick att hissa flaggan vid överstens bostad. Mina kompisar hade sagt att om jag får det uppdraget så var i god tid, så du inte möter översten får då måste du hälsa och göra anmälan. Jovisst, det var bara det att vaktchefen fem minuter före klockan 8 kom på att han glömt beordra någon till uppdraget:
- Sävenfjord får hissa flaggan hos översten.
Det var bara att hämta ut flaggan, ta fram en cykel och cykla dit. För en tränad cyklist skulle det ha tagit tre minuter. Jag hade två och en halv på mig. När jag i rasande fart kom genom grindhålet till överstebostaden mötte jag förstås översten. Han hoppade piggt - och vant - åt sidan. Att hålla flaggan i en hand, i styret med en hand och göra honnör med en hand samtidigt som man inte körde på översten och gjorde anmälan "Överste!! Kasernvakten. Min uppgift är att hissa flaggan." Det kräver simultanförmåga. Jag klarade det och hörde översten ropa "Tack. God morgon!" cirka 100 meter bakom mig. Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva tala om något som borde varit uppenbart för vilken människa som helst. Men detta var det militära.
Nu skall jag alltså cykla i den del av Tyskland där Martin Luther och Walter Ulbricht härjat före mig. Det blir tydligen inte så mycket Luther på resan trots att vi är i Lutherland. Men jag minns när jag var i hans födelsehus i Eisleben och guiden berättade att familjen från början hette Luder. Vi var många som hade svårt att hålla oss för skratt. Ändå finns det många svenskar som är övertygade om att Martin Luther var en tråkmåns. Det är ett missförstånd och det var väl snarare Gustav Vasa och Olaus Petri som i vårt land införde det som brukar kallas "den lutherska andan". Luther var en glad gamäng som förförde en nunna och gifte sig med henne och gärna tog sig ett glas vin i glada vänners lag. Samt tyckte att det kunde vara lagom att ha sex två till tre gånger i veckan. Det var ingen begränsning utan mycket mer som annars ansågs normalt - i den mån någon överhuvudtaget talade om det.
Påminner mig om de gamla gubbarna utanför ålderdomshemmet:
- Klarar du av det där nuförtiden?
- Jodå!
- Ett par gånger kanske till och med?
- Jodå!
- Vilken gång tycker du är bäst?
- Den på våren.
Annars har inte så mycket hänt sedan sist. Det har varit en sådan där vecka där jag efteråt knappt kommer ihåg vad jag har gjort. Låt se: i onsdags var jag och klippte mig. Gratis den här gången eftersom var tionde klippning är fri. Sedan var jag för att hämta videon. Reparatören förklarade att han först måste laga primärenheten för minst 1 000 kronor. När han väl gjort det så kunde han börja undersöka sekundärenheten. Och vad det skulle kosta visste han inte eftersom han måste undersöka den först. Jag betalade honom 400 kronor för undersökningen och bad honom skrota resterna. Samt fick tillbaka bandet som satt i. Har hittat en ny maskin med VHS på nätet. Det börjar bli svårt med sådana annars. Liksom kassettbandspelare. För att inte tala om rullbandspelare. Eller magnetofon som det hette när jag var ung. I skolan hade vi till och med en trådbandspelare. Det som var inspelat på tråd gick inte att uppfatta. Så mycket mer uppfattade man det som kom ur lärarens mun när han upptäckte att hela tråden hade trasslat till sig. Tänk ett tilltrasslat kassettband och så hundra gånger värre! Tacka vet jag CD-skivor. De trasslar inte. De lägger av helt i stället.
I torsdags hjälpte jag min far att flytta ned till sommarstugan. Lite senare än tänkt på grund av trafikolyckan men lite tidigare än andra år på grund av värmen. Så nu går han där nere och trivs med sina båda beaglar. Och i fredags passade jag på att göra lite hemjobb för Tågkompaniet. Det är nackdelen för oss pensionärer att helgdagar inte avviker från vardagar. Så först när jag försökt ringa ett par samtal till befattningshavare som jobbar kontorstid kom jag på att det var helgdag. Men på något sätt imponerar det säkert att man skickar ut mejl som är daterade den 1 maj. ("Jobbar han jämt?") Jag minns en chef jag hade en gång som alltid svarade på mejl mellan 2 och 3 på nätterna. Man kunde ju undra om han inte kunde organisera sin tid men jag blev bara imponerad. Å andra sidan är det lätt att imponera på mig.
I kväll började Hedebyborna att sändas i repris i SVT1. Den TV-serien är som ett bra vin. Den blir bara bättre och bättre med åren. Tänk att återse skådespelare som Ingvar Kjellsson, Tor Isedal och John Harryson. Därtill en mycket ung Allan Svensson och en lika ung Nina Gunke. Och en ganska normalviktig Peter Harryson. Det blir 17 avsnitt till. Jag ser fram mot dem alla.
Jag återkommer med en berättelse om resan till Tyskland när den är avklarad.
tisdag 28 april 2009
Bilköp
Jag skrev förut om trafikolyckan som min far råkade ut för och som förvandlade hans gamla Toyota RAV4 till skrot. Min far dock klarade sig bra men har blåmärken över hela kroppen just där bilbältet satt. Vilket gör att det gör ont att köra eller åka bil i dag. Men blåmärken läker ju. Och även om bältet som sådant förorsakade en del blessyrer så räddade det naturligtvis honom från att råka betydligt värre ut.
För övrigt lyckades jag i dag få fram namnet på den s k motparten. Min far hade försökt via polisen men det hade inte gått. Men nu var ju Falcks där och bärgade. De borde veta. Det gjorde de säkert men dels låg deras datasystem nere när jag ringde och dels fick de inte lämna ut uppgifterna. Men den vänliga telefonisten sa att polisen är skyldiga att lämna ut dem så det är bara att stå på sig. Så jag ringde polisen på det där telefonnumret där man hamnar i Göteborg hos någon okunnig som inte har en aaaaning om var Borås ligger. Än mindre Svaneholm. Så har jag hört i alla fall, men man skall ju inte kolla själv för då spricker det. Jag presenterade mig (det är konstigt vilka dörrar till vänlighet det öppnar när man säger sitt namn) och sa att jag ville ha upplysningar om en trafikolycka i Svaneholm. Jag skulle just lägga till "utanför Borås" när telefonisten direkt sa "Då kopplar jag till trafikenheten i Borås".
Där svarade en trevlig kvinnlig polis och lämnade utan problem ut registreringsnumret på den andra bilen. Sedan var det baggis att via SMS ta reda på fordonets ägare och via Eniro telefonnumret till denne. Det var hans hustru som körde bilen och min far ringde upp henne för att höra hur hon mådde. Jodå, hon var helt återställd och hade inte ens ont längre. Och hon var inte arg. Så då var den saken ur världen också.
Men nu skulle vi alltså köpa en ny bil. Vi åkte till Ulricehamn i går och tittade på lite begagnade Toyota i gott skick: Auris, Corolla Verso, IQ (ja den fanns bara ny), Avensis... Jag blev begeistrad av alla (ja, Corolla Verso har jag ju redan själv) men min far såg närmast uttråkad ut. Tills försäljaren berättade att han hade en RAV4 som gått knappt 4 000 mil och var av 2006 års modell. Det blev kärlek direkt och ett inköp. Till förmånligt pris tycker jag. Det var en lycklig slump att den fanns. Toyota i Stockholm hade nämligen skickat en del begagnat till Ulricehamn under helgen. Det är nämligen just nu brist på begagnade Toyota i Ulricehamn. När man inte säljer några nya bilar får man heller inte in något begagnat. Men säljaren var nöjd eftersom man nu får gården upprensad. När det svänger igen så har man alltså plats för att ta emot begagnat.
Olyckan har också fått sin juridiska upplösning. Ett strafföreläggande på 1 000 kronor. Det visar att våra rättsmyndigheter inte bedömt olyckan som alltför allvarlig. En sådan här händelse är ju något men fruktar skall hända men nu när det hänt så visar det sig att det ändå ordnar sig och det tack vare att det finns så många vänliga och hjälpsamma människor.
Men varför var jag orolig när min far var ute och körde själv i dag för första gången efter olyckan? Naturligtvis gick det bra. Förra gången han krockade förutom denna var 50 år tidigare. Så statistiskt borde det inte kunna hända något nu förrän om 50 år igen. Och då kör han knappast bil längre. Åtminstone inte här på jorden.
För övrigt lyckades jag i dag få fram namnet på den s k motparten. Min far hade försökt via polisen men det hade inte gått. Men nu var ju Falcks där och bärgade. De borde veta. Det gjorde de säkert men dels låg deras datasystem nere när jag ringde och dels fick de inte lämna ut uppgifterna. Men den vänliga telefonisten sa att polisen är skyldiga att lämna ut dem så det är bara att stå på sig. Så jag ringde polisen på det där telefonnumret där man hamnar i Göteborg hos någon okunnig som inte har en aaaaning om var Borås ligger. Än mindre Svaneholm. Så har jag hört i alla fall, men man skall ju inte kolla själv för då spricker det. Jag presenterade mig (det är konstigt vilka dörrar till vänlighet det öppnar när man säger sitt namn) och sa att jag ville ha upplysningar om en trafikolycka i Svaneholm. Jag skulle just lägga till "utanför Borås" när telefonisten direkt sa "Då kopplar jag till trafikenheten i Borås".
Där svarade en trevlig kvinnlig polis och lämnade utan problem ut registreringsnumret på den andra bilen. Sedan var det baggis att via SMS ta reda på fordonets ägare och via Eniro telefonnumret till denne. Det var hans hustru som körde bilen och min far ringde upp henne för att höra hur hon mådde. Jodå, hon var helt återställd och hade inte ens ont längre. Och hon var inte arg. Så då var den saken ur världen också.
Men nu skulle vi alltså köpa en ny bil. Vi åkte till Ulricehamn i går och tittade på lite begagnade Toyota i gott skick: Auris, Corolla Verso, IQ (ja den fanns bara ny), Avensis... Jag blev begeistrad av alla (ja, Corolla Verso har jag ju redan själv) men min far såg närmast uttråkad ut. Tills försäljaren berättade att han hade en RAV4 som gått knappt 4 000 mil och var av 2006 års modell. Det blev kärlek direkt och ett inköp. Till förmånligt pris tycker jag. Det var en lycklig slump att den fanns. Toyota i Stockholm hade nämligen skickat en del begagnat till Ulricehamn under helgen. Det är nämligen just nu brist på begagnade Toyota i Ulricehamn. När man inte säljer några nya bilar får man heller inte in något begagnat. Men säljaren var nöjd eftersom man nu får gården upprensad. När det svänger igen så har man alltså plats för att ta emot begagnat.
Olyckan har också fått sin juridiska upplösning. Ett strafföreläggande på 1 000 kronor. Det visar att våra rättsmyndigheter inte bedömt olyckan som alltför allvarlig. En sådan här händelse är ju något men fruktar skall hända men nu när det hänt så visar det sig att det ändå ordnar sig och det tack vare att det finns så många vänliga och hjälpsamma människor.
Men varför var jag orolig när min far var ute och körde själv i dag för första gången efter olyckan? Naturligtvis gick det bra. Förra gången han krockade förutom denna var 50 år tidigare. Så statistiskt borde det inte kunna hända något nu förrän om 50 år igen. Och då kör han knappast bil längre. Åtminstone inte här på jorden.
söndag 26 april 2009
En vecka jag inte vill ha tillbaka
Den gångna veckan har varit en sådan jag inte vill uppleva igen. Men nu börjar det ordna upp sig. Det började i söndags kväll med att videon lade av. Helt plötsligt slog den till och blev alldeles svart. Lite omdragning av sladdar så att åtminstone TV-n fungerade och sedan gjorde jag upptäckten att VHS-video i princip inte finns att köpa längre. Och jag som har en massa VHS-band hemma. Däremot lyckades jag hitta en reparatör som lovade att titta på den och eventuellt ha den klar på onsdag.
Sedan var det då onsdagen med min fars trafikolycka, som jag skrev om förut. Han är fortfarande mörbultad men börjar återfå humöret i alla fall. Och fortfarande inget brutet eller så. I fredags fick han sin hyrbil att använda tills han hunnit köpa en ny. Det blev en Toyota Avensis, en fantastisk bil att köra och åka i men ack så lång. Märks när den skall parkeras. På eftermiddagen ringde försäkringsbolaget och ville lösa in den krockskadade RAV4-an för 75 000 kronor. Ganska hyfsat tycker jag för en bil av 1999 års modell även om den bara gått 6 000 mil. SUV-ar är ju inte precis högvaluta i dag. Så i morgon skall vi åka till Ulricehamn och titta på en ny bil. Helt ny eller lätt begagnad, vi får se vad som finns i lager hos Jimmy på Mats Klassons Bil AB i Ulricehamn. Det är väl alltid en fördel att inte ha något inbyte.
Sedan började datorn krångla i fredags. Antagligen först något virus som gjorde att datorn plötsligt lade av och startade om igen. Jag lyckades få bort viruset men tydligen hade datorns maskinvara tagit någon skada av omstarterna och så var det kört. Ringde först PC för allas support, som ingår som en förmån om man prenumererar på tidningen. Där blev jag nästan snäst därför att supporten numera inskränker sig till tre samtal om tio minuter i månaden. Nå, de bestämmer väl själva villkoren och har ju ingen skyldighet att hålla support överhuvudtaget men det irriterar mig att villkoren ändrats sedan jag bestämde mig för att prenumerera ett år till. Ringde sedan Nordens datavärld i Borås, en butik och verkstad ägd av en invandrare. Han bad mig komma in med datorn vid öppningstid på lördag klockan 10. "Bara själva burken, inga sladdar." Det är rätt många sladdar i en dator som skall tas ur men jag lyckades få bort alla.
Klockan 10 hängde jag porten, killen öppnade datorn och konstaterade först att innanmätet behövde dammas och sedan att fläkten var underdimensionerad. I bästa fall var det "bara" det som var felet. Vid 11-tiden ringde han: Jo, han hade fått i gång datorn genom att byta fläkt och montera en till. Men då hittade han ett mjukvarufel också. Det var bara att reparera Windows och därmed ödelägga hårddisken. Visst: det hade gått att ta en backup på hårddisken men alla program skulle behöva installeras på nytt. Nåväl, vad göra? Vid 13-tiden ringde han igen: datorn var klar och Windows var installerat på nytt. Datorn skulle nu vara mycket snabbare och visst var den det. Jag fick alltså hem den igen på lördagen, vilket måste anses mycket snabbt. Tack min käre datareparatör!
Nu var det att få i sladdarna rätt igen. Jag hade varit förutseende nog och fotograferat dem innan jag drog ur dem så det var inget större problem. Så igång med datorn: Windows hoppade i gång, Internet Explorer fanns installerat och det var bara att klicka på ikonen så startade det. Listan på favoriter var förstås borta men i övrigt inga problem. Likaså lyckades jag installera Outlook även om det krävdes inloggning och identifiering. Så lyckades jag få i gång antivirusprogrammet och återinstallera Office-paketet.
Lyckligtvis tar jag backup varje söndag så det mesta fanns bevarat på den externa hårddisken. Det har nu tagit 10 timmar att föra över allt på datorns hårddisk igen men nu ligger det där! Det som gått förlorat är allt jag hade i Outlook Express och en artikel som jag skrev om Bussmäklarna till nästa nummer av Bussbranschen. Men jag hade hunnit skicka den för genomläsning till Fredrik på Bussmäklarna och jag fick tag i honom i dag. Jodå, den låg kvar i hans dator så i kväll eller i morgon bitti skickar han den till mig. Banne mig vet jag inte om jag inte skall lägga på lite mer beröm över hans verksamhet som tack för knipan han hjälpt mig ur. Att skriva en artikel en gång är jobbigt, att skriva om samma ämne två gånger är lika jobbigt och dessutom tråkigt. Det har hänt förr för att jag råkat trycka på fel knapp. Vill du spara? Då skall man trycka på Ja. Inte på Nej.
Den kommande veckan blir säkert bra. Den kan inte gärna bli värre...
Sedan var det då onsdagen med min fars trafikolycka, som jag skrev om förut. Han är fortfarande mörbultad men börjar återfå humöret i alla fall. Och fortfarande inget brutet eller så. I fredags fick han sin hyrbil att använda tills han hunnit köpa en ny. Det blev en Toyota Avensis, en fantastisk bil att köra och åka i men ack så lång. Märks när den skall parkeras. På eftermiddagen ringde försäkringsbolaget och ville lösa in den krockskadade RAV4-an för 75 000 kronor. Ganska hyfsat tycker jag för en bil av 1999 års modell även om den bara gått 6 000 mil. SUV-ar är ju inte precis högvaluta i dag. Så i morgon skall vi åka till Ulricehamn och titta på en ny bil. Helt ny eller lätt begagnad, vi får se vad som finns i lager hos Jimmy på Mats Klassons Bil AB i Ulricehamn. Det är väl alltid en fördel att inte ha något inbyte.
Sedan började datorn krångla i fredags. Antagligen först något virus som gjorde att datorn plötsligt lade av och startade om igen. Jag lyckades få bort viruset men tydligen hade datorns maskinvara tagit någon skada av omstarterna och så var det kört. Ringde först PC för allas support, som ingår som en förmån om man prenumererar på tidningen. Där blev jag nästan snäst därför att supporten numera inskränker sig till tre samtal om tio minuter i månaden. Nå, de bestämmer väl själva villkoren och har ju ingen skyldighet att hålla support överhuvudtaget men det irriterar mig att villkoren ändrats sedan jag bestämde mig för att prenumerera ett år till. Ringde sedan Nordens datavärld i Borås, en butik och verkstad ägd av en invandrare. Han bad mig komma in med datorn vid öppningstid på lördag klockan 10. "Bara själva burken, inga sladdar." Det är rätt många sladdar i en dator som skall tas ur men jag lyckades få bort alla.
Klockan 10 hängde jag porten, killen öppnade datorn och konstaterade först att innanmätet behövde dammas och sedan att fläkten var underdimensionerad. I bästa fall var det "bara" det som var felet. Vid 11-tiden ringde han: Jo, han hade fått i gång datorn genom att byta fläkt och montera en till. Men då hittade han ett mjukvarufel också. Det var bara att reparera Windows och därmed ödelägga hårddisken. Visst: det hade gått att ta en backup på hårddisken men alla program skulle behöva installeras på nytt. Nåväl, vad göra? Vid 13-tiden ringde han igen: datorn var klar och Windows var installerat på nytt. Datorn skulle nu vara mycket snabbare och visst var den det. Jag fick alltså hem den igen på lördagen, vilket måste anses mycket snabbt. Tack min käre datareparatör!
Nu var det att få i sladdarna rätt igen. Jag hade varit förutseende nog och fotograferat dem innan jag drog ur dem så det var inget större problem. Så igång med datorn: Windows hoppade i gång, Internet Explorer fanns installerat och det var bara att klicka på ikonen så startade det. Listan på favoriter var förstås borta men i övrigt inga problem. Likaså lyckades jag installera Outlook även om det krävdes inloggning och identifiering. Så lyckades jag få i gång antivirusprogrammet och återinstallera Office-paketet.
Lyckligtvis tar jag backup varje söndag så det mesta fanns bevarat på den externa hårddisken. Det har nu tagit 10 timmar att föra över allt på datorns hårddisk igen men nu ligger det där! Det som gått förlorat är allt jag hade i Outlook Express och en artikel som jag skrev om Bussmäklarna till nästa nummer av Bussbranschen. Men jag hade hunnit skicka den för genomläsning till Fredrik på Bussmäklarna och jag fick tag i honom i dag. Jodå, den låg kvar i hans dator så i kväll eller i morgon bitti skickar han den till mig. Banne mig vet jag inte om jag inte skall lägga på lite mer beröm över hans verksamhet som tack för knipan han hjälpt mig ur. Att skriva en artikel en gång är jobbigt, att skriva om samma ämne två gånger är lika jobbigt och dessutom tråkigt. Det har hänt förr för att jag råkat trycka på fel knapp. Vill du spara? Då skall man trycka på Ja. Inte på Nej.
Den kommande veckan blir säkert bra. Den kan inte gärna bli värre...
torsdag 23 april 2009
Chockbesked
I går ringde telefonen just som jag avslutat lunchen och skulle lägga mig och ta en tupplur. Det var min far som var på väg till sommarstugan. Han lät väldigt skärrad: "Jag har krockat. Kan du komma hit och hämta oss." Jag hann fråga om han och hundarna var oskadda och fick besked att de i stort sett var det. Han hade bara slagit i näsan. Det var inte läge för att prata mer, om man så säger.
Jag satte mig alltså så fort som möjligt i min bil och åkte till Svaneholm, där det hade hänt. På vägen kom en polisbil i full fart och körde förbi mig. Inget blåljus och ingen siren men helt klart hade den bråttom. Jag började ana det värsta. Så kom jag fram till olycksplatsen. Där stod min fars Toyota RAV4 med hela fronten intryckt. Och lika illa: en Citroën med fronten också intryckt. Frontalkrock. Dessutom på den väghalva där min far inte skulle vara.
Jag parkerade min bil på behörigt avstånd och gick dit. Polisen hade just börjat förhöra honom och visst var han uppjagad men verkade ändå klar och redig. Tydligen hade han råkat komma över på fel sida av vägen. Lyckligtvis hade han ingen hög fart och inte heller den mötande. Det är 50-sträcka men många kör här i 70 knyck. Bland annat händer det att jag gör det. Därför klarade sig båda utan egentliga skador. Lite omtumlade naturligtvis och lite ömma efter bilbälten och krockkuddar men inget brutet eller stukat.
Sedan kom ambulanspersonalen och började tala lugnande med honom. De övertalade honom att åka med i ambulansen för säkerhets skull till akuten. Det kunde ju finnas skador som skulle visa sig lite senare. Så blev det några timmar på akuten med grundliga undersökningar, röntgen och så vidare. Förutom några rejäla sår på magen efter bilbältet och en röd näsa från krockkudden hade han klarat sig oskadd.
I baksätet låg de båda beaglarna August och Pajo. Pajo var lite lugnare än vanligt (alltså mer som en normal hund nu) och hade dessutom kräkts men de verkade inte skadade, inte ens särskilt chockade. Jag tog ut dem och gick en liten promenad innan jag låste in dem i min bil för att prata med poliser, ambulanspersonal, bärgare och inte minst insatschefen, som visade sig vara gammal jaktkompis till min far. Jag hämtade hundarna och visade honom för att få hans mening om de verkade skadade. Men han sa att det fanns inget som tydde på det.
Där var också bärgaren. Snabbt kom en vänlig kille fram och undrade om jag kunde tömma bilen på det vi ville ha och så skulle han köra den till Toyota sedan. Jag tyckte det var jättebra, bilen kom undan snabbt och utan några egentliga formaliteter. Jag fick hans kort, han fick mitt. Så fick jag i Borås Tidning i dag läsa detta:
http://www.bt.se/nyheter/boras/huggsexa-om-att-barga-krockade-bilar-efter-olyckor-i-boras(1285461).gm
Nu fungerade det bra för oss, men det är ju lite konstigt att det inte går att organisera detta på ett vettigt sätt. Tre bärgningsbilar för att bogsera två bilar är definitivt en för mycket. Och om det gäller att komma först kan man väl tänka sig att fartbegränsningarna på vägen upplevs mer som en rekommendation.
När det var lugnt på olycksplatsen och jag pratat lite mer med polisen, som också gosade med hundarna, samt med Djurens vänners förra ordförande som råkade komma förbi så åkte vi alla tre hem i min bil. Jag fick ta hand om hundarna och gå ut med dem medan min far var på sjukhuset, men de tog det fortfarande lugnt.
Så började då formaliteterna. Ringa till Toyota för att fråga hur de ville ha det med bilen. De trodde säkert att det skulle bli skrot och ville därför att vi skulle komma och tömma den på allt löst. Det gjorde vi i förmiddags. Toyota har också ordnat hyrbil från i morgon. Så försäkringsbolaget, där servicen var utmärkt och jag fick skadenummer och besked hur vi skulle förfara i fortsättningen.
Jag skriver detta i glädje över att ingen blev allvarligt fysiskt skadad. Att både min far och jag sedan känt oss deppade i går och i dag kanske vi kan stå ut med. Men också för att allt fungerade så fruktansvärt bra. Möjligen då med undantag för bärgarna, men det var inget jag märkte något av på platsen. Tack till alla, som hjälpte till! Det finns så många fantastiska människor.
Jag satte mig alltså så fort som möjligt i min bil och åkte till Svaneholm, där det hade hänt. På vägen kom en polisbil i full fart och körde förbi mig. Inget blåljus och ingen siren men helt klart hade den bråttom. Jag började ana det värsta. Så kom jag fram till olycksplatsen. Där stod min fars Toyota RAV4 med hela fronten intryckt. Och lika illa: en Citroën med fronten också intryckt. Frontalkrock. Dessutom på den väghalva där min far inte skulle vara.
Jag parkerade min bil på behörigt avstånd och gick dit. Polisen hade just börjat förhöra honom och visst var han uppjagad men verkade ändå klar och redig. Tydligen hade han råkat komma över på fel sida av vägen. Lyckligtvis hade han ingen hög fart och inte heller den mötande. Det är 50-sträcka men många kör här i 70 knyck. Bland annat händer det att jag gör det. Därför klarade sig båda utan egentliga skador. Lite omtumlade naturligtvis och lite ömma efter bilbälten och krockkuddar men inget brutet eller stukat.
Sedan kom ambulanspersonalen och började tala lugnande med honom. De övertalade honom att åka med i ambulansen för säkerhets skull till akuten. Det kunde ju finnas skador som skulle visa sig lite senare. Så blev det några timmar på akuten med grundliga undersökningar, röntgen och så vidare. Förutom några rejäla sår på magen efter bilbältet och en röd näsa från krockkudden hade han klarat sig oskadd.
I baksätet låg de båda beaglarna August och Pajo. Pajo var lite lugnare än vanligt (alltså mer som en normal hund nu) och hade dessutom kräkts men de verkade inte skadade, inte ens särskilt chockade. Jag tog ut dem och gick en liten promenad innan jag låste in dem i min bil för att prata med poliser, ambulanspersonal, bärgare och inte minst insatschefen, som visade sig vara gammal jaktkompis till min far. Jag hämtade hundarna och visade honom för att få hans mening om de verkade skadade. Men han sa att det fanns inget som tydde på det.
Där var också bärgaren. Snabbt kom en vänlig kille fram och undrade om jag kunde tömma bilen på det vi ville ha och så skulle han köra den till Toyota sedan. Jag tyckte det var jättebra, bilen kom undan snabbt och utan några egentliga formaliteter. Jag fick hans kort, han fick mitt. Så fick jag i Borås Tidning i dag läsa detta:
http://www.bt.se/nyheter/boras/huggsexa-om-att-barga-krockade-bilar-efter-olyckor-i-boras(1285461).gm
Nu fungerade det bra för oss, men det är ju lite konstigt att det inte går att organisera detta på ett vettigt sätt. Tre bärgningsbilar för att bogsera två bilar är definitivt en för mycket. Och om det gäller att komma först kan man väl tänka sig att fartbegränsningarna på vägen upplevs mer som en rekommendation.
När det var lugnt på olycksplatsen och jag pratat lite mer med polisen, som också gosade med hundarna, samt med Djurens vänners förra ordförande som råkade komma förbi så åkte vi alla tre hem i min bil. Jag fick ta hand om hundarna och gå ut med dem medan min far var på sjukhuset, men de tog det fortfarande lugnt.
Så började då formaliteterna. Ringa till Toyota för att fråga hur de ville ha det med bilen. De trodde säkert att det skulle bli skrot och ville därför att vi skulle komma och tömma den på allt löst. Det gjorde vi i förmiddags. Toyota har också ordnat hyrbil från i morgon. Så försäkringsbolaget, där servicen var utmärkt och jag fick skadenummer och besked hur vi skulle förfara i fortsättningen.
Jag skriver detta i glädje över att ingen blev allvarligt fysiskt skadad. Att både min far och jag sedan känt oss deppade i går och i dag kanske vi kan stå ut med. Men också för att allt fungerade så fruktansvärt bra. Möjligen då med undantag för bärgarna, men det var inget jag märkte något av på platsen. Tack till alla, som hjälpte till! Det finns så många fantastiska människor.
lördag 18 april 2009
Avreglering - varför denna rädsla
Minns ni den tiden då det bara fanns ett taxibolag i varje stad. Till och med i storstäder som Stockholm och Göteborg. Skulle man beställa en taxi fick man sitta i kö i växeln i kanske timmar "Taxi, var god dröj". Skulle man ha en bil hem i Stockholm efter en kväll på krogen fick man stå i lång kö och vid centralstationen stod en ilsken taxivärdinna, som hänvisade till en ledig bil allteftersom den kom in och vart det passade föraren att köra. Jag råkade en gång säga ett "Tack för det" när hon visade vilken bil jag skulle ta. Hon uppfattade det som en oförskämdhet (!) och jag blev utan taxi. Lyckligtvis var det när jag bodde på Söder och det tog en halvtimme att gå hem. Tänk om det varit sedan jag flyttade till Jordbro...
Så avreglerades taxi och allt blev frid och fröjd. Det blev inte billigare, men man kunde vara ganska säker på att få tag i en bil när man behövde en. Och så småningom sanerades branschen så i dag kan man känna sig rätt trygg när man sätter sig i en taxi som har gula skyltar och taxiskylt på taket samt prislista i fönstret. Tryggare än när det bara fanns ett taxibolag i alla fall.
Samma sak med telemarknaden. Förr fanns bara Televerket. De bestämde när jag skulle få min telefon. Det kunde ta ett halvår. Abonnemanget kostade en hel del, samtalen förhållandevis ännu mer. En mobiltelefon kostade på den tiden 30 000 kronor i inköp och samtalskostnaden vågar jag inte säga. Ingen skulle ändå tro mig. Så kom då avregleringen och det har blivit allt billigare att ha telefon. Ett tag fick man en mobiltelefon för en krona.
Det finns exempel på mindre lyckade avregleringar. Men de flesta har visat sig bra. Det gäller även de gamla monopolisterna. Jag ringer Taxi Borås när jag skall ha en taxi, jag har abonnemang hos Telia. För jag tycker de är bäst. De har nämligen skärpt sig i konkurrenssituationen till allas glädje. Jag har ett par god vänner som är taxiägare och de betraktar det numera som en bra affär att köra taxi. En win-win-situation.
Nu står tågtrafiken inför en avreglering. Det vill säga att den sista resten av SJ:s monopol skall tas bort. Godstrafiken är redan avreglerad sedan ett 10-tal år. Det har inte varit några problem. Nya godsbolag har kommit till. En del har gått i konkurs. Andra har gett bra resultat. Precis som det brukar vara på en fri marknad antingen man säljer smågodis eller fläskkotletter.
På persontrafiksidan har upphandlad trafik varit avreglerad med början 1990. Chartertrafik är avreglerad sedan ett par år. Likaså internationell trafik om den inte tar med resenärer som bara åker inom Sverige. Det som återstår är alltså de linjer där SJ har monopol. Stora linjer som Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Men nu har riksdagen beslutat att monopolet skall avskaffas från januari 2010. Detta är ett illa valt datum. Tidtabellskiftet äger nämligen rum i mitten av december 2009. För att kunna köra tåg från januari 2010 måste man nämligen lämna in ansökan någon gång sen sommar. Och gör man det så tar Banverket inte upp ansökan. Banverket är en statlig myndighet och är suverän att bestämma. Alla myndigheter har monopol - det finns inte ens två konkurrensverk.
NetRail, ett privat tåginitiativ som skapats av folk från rederi- och bussbranschen, ville börja köra tåg Stockholm-Göteborg (Liseberg) redan i juli 2009. Tillstånd gavs från departementet. Men när de skulle söka tidtabellslägen hos Banverket så blev svaret - ja vad tror ni. Nej, förstås.
Denna rädsla för avregleringen må finnas hos vissa järnvägsvänner. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen blir vi som är för avreglering av tågtrafiken jämförda med nazister som förnekar förintelsen. Att geniet som skrev detta inte ens kan skilja på sådant som är historiskt belagt och spekulationer om vad som kan hända i framtiden säger mer om honom än dem han beskrev. Men ändå. Fackföreningen SEKO är motståndare till avreglering av tågtrafiken. Nu tittar de yrvaket upp och finner att de återstående 20 procenten eller vad det kan röra sig om helt plötsligt också skall konkurrensutsättas. De borde ha sett vad som hänt: lönerna i järnvägsbranschen har stigit sedan avregleringen, det har blivit fler resande och mer godstrafik som tryggar jobben. Men vad bryr en fackförening sig om sådant?
Men när rädslan kommer till riksdagens ledamöter blir jag mörkrädd. Det finns en liten dam från Skåne som heter Karin Svensson-Smith. Hon satt först i Riksdagen för Vänsterpartiet men bytte för några år sedan till Miljöpartiet. Hon brukar betraktas som den riksdagsman som kan mest om kollektivtrafik. Detta säger i så fall mer om de andras bristande kunskaper. Det var hon som för några år sedan ställde en fråga varför man inte kunde anlägga järnvägen över Hallandsås i mittremsan till motorvägen i stället för att bygga en tunnel. Hur hon nu trodde att en järnväg skulle få plats i en smal mittremsa övergår mitt förstånd. Dessutom har motorvägen på nordsidan en lutning på 6 procent. Eller 60 promille för att tala järnvägsspråk. Europas brantaste järnväg med konventionell drift - alltså inte kuggar eller så - skall vara Flåmsbanen i Norge. Den har 55 promille. Det är en fantastisk järnväg ur turistsynpunkt. Men att åka två mil tar nästan en timme. Det går dessutom snabbare uppför backarna än nerför.
Nåväl, Karin Svensson-Smith har nu gått ut och tvärsemot partilinjen kritiserat - eller snarare varnat - för avregleringen. Det behövs mer kapacitet, skriver hon, inte fler operatörer. Visst, det behövs mer kapacitet. Också! Men man kanske kan tänka tanken att man kan få både och. Det är knappast troligt att Banverket låter bygga en massa banor på spekulation och hoppas att någon kommer och vill trafikera dem. Det brukar gå till så att bannättet byggs ut när man ser att det behövs. Så fungerar det nämligen inom vägtrafiken. Så fungerar det - normalt - inom bostadsmarknaden. Optimisten köper ett ägg, pessimisten en höna. Resultatet blir i bästa fall detsamma. Har man ett ägg får man en höna. Har man en höna för man ett ägg. Men realisten köper både en höna och ett ägg.
Jag förstår inte denna rädsla för avreglering. Jag kommer antagligen att fortsätta åka med SJ även fortsättningsvis. I varje fall så länge de är bäst. Och så länge mitt "frikort" (som nu kostar 2 500 kronor om året) gäller.
Så avreglerades taxi och allt blev frid och fröjd. Det blev inte billigare, men man kunde vara ganska säker på att få tag i en bil när man behövde en. Och så småningom sanerades branschen så i dag kan man känna sig rätt trygg när man sätter sig i en taxi som har gula skyltar och taxiskylt på taket samt prislista i fönstret. Tryggare än när det bara fanns ett taxibolag i alla fall.
Samma sak med telemarknaden. Förr fanns bara Televerket. De bestämde när jag skulle få min telefon. Det kunde ta ett halvår. Abonnemanget kostade en hel del, samtalen förhållandevis ännu mer. En mobiltelefon kostade på den tiden 30 000 kronor i inköp och samtalskostnaden vågar jag inte säga. Ingen skulle ändå tro mig. Så kom då avregleringen och det har blivit allt billigare att ha telefon. Ett tag fick man en mobiltelefon för en krona.
Det finns exempel på mindre lyckade avregleringar. Men de flesta har visat sig bra. Det gäller även de gamla monopolisterna. Jag ringer Taxi Borås när jag skall ha en taxi, jag har abonnemang hos Telia. För jag tycker de är bäst. De har nämligen skärpt sig i konkurrenssituationen till allas glädje. Jag har ett par god vänner som är taxiägare och de betraktar det numera som en bra affär att köra taxi. En win-win-situation.
Nu står tågtrafiken inför en avreglering. Det vill säga att den sista resten av SJ:s monopol skall tas bort. Godstrafiken är redan avreglerad sedan ett 10-tal år. Det har inte varit några problem. Nya godsbolag har kommit till. En del har gått i konkurs. Andra har gett bra resultat. Precis som det brukar vara på en fri marknad antingen man säljer smågodis eller fläskkotletter.
På persontrafiksidan har upphandlad trafik varit avreglerad med början 1990. Chartertrafik är avreglerad sedan ett par år. Likaså internationell trafik om den inte tar med resenärer som bara åker inom Sverige. Det som återstår är alltså de linjer där SJ har monopol. Stora linjer som Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Men nu har riksdagen beslutat att monopolet skall avskaffas från januari 2010. Detta är ett illa valt datum. Tidtabellskiftet äger nämligen rum i mitten av december 2009. För att kunna köra tåg från januari 2010 måste man nämligen lämna in ansökan någon gång sen sommar. Och gör man det så tar Banverket inte upp ansökan. Banverket är en statlig myndighet och är suverän att bestämma. Alla myndigheter har monopol - det finns inte ens två konkurrensverk.
NetRail, ett privat tåginitiativ som skapats av folk från rederi- och bussbranschen, ville börja köra tåg Stockholm-Göteborg (Liseberg) redan i juli 2009. Tillstånd gavs från departementet. Men när de skulle söka tidtabellslägen hos Banverket så blev svaret - ja vad tror ni. Nej, förstås.
Denna rädsla för avregleringen må finnas hos vissa järnvägsvänner. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen blir vi som är för avreglering av tågtrafiken jämförda med nazister som förnekar förintelsen. Att geniet som skrev detta inte ens kan skilja på sådant som är historiskt belagt och spekulationer om vad som kan hända i framtiden säger mer om honom än dem han beskrev. Men ändå. Fackföreningen SEKO är motståndare till avreglering av tågtrafiken. Nu tittar de yrvaket upp och finner att de återstående 20 procenten eller vad det kan röra sig om helt plötsligt också skall konkurrensutsättas. De borde ha sett vad som hänt: lönerna i järnvägsbranschen har stigit sedan avregleringen, det har blivit fler resande och mer godstrafik som tryggar jobben. Men vad bryr en fackförening sig om sådant?
Men när rädslan kommer till riksdagens ledamöter blir jag mörkrädd. Det finns en liten dam från Skåne som heter Karin Svensson-Smith. Hon satt först i Riksdagen för Vänsterpartiet men bytte för några år sedan till Miljöpartiet. Hon brukar betraktas som den riksdagsman som kan mest om kollektivtrafik. Detta säger i så fall mer om de andras bristande kunskaper. Det var hon som för några år sedan ställde en fråga varför man inte kunde anlägga järnvägen över Hallandsås i mittremsan till motorvägen i stället för att bygga en tunnel. Hur hon nu trodde att en järnväg skulle få plats i en smal mittremsa övergår mitt förstånd. Dessutom har motorvägen på nordsidan en lutning på 6 procent. Eller 60 promille för att tala järnvägsspråk. Europas brantaste järnväg med konventionell drift - alltså inte kuggar eller så - skall vara Flåmsbanen i Norge. Den har 55 promille. Det är en fantastisk järnväg ur turistsynpunkt. Men att åka två mil tar nästan en timme. Det går dessutom snabbare uppför backarna än nerför.
Nåväl, Karin Svensson-Smith har nu gått ut och tvärsemot partilinjen kritiserat - eller snarare varnat - för avregleringen. Det behövs mer kapacitet, skriver hon, inte fler operatörer. Visst, det behövs mer kapacitet. Också! Men man kanske kan tänka tanken att man kan få både och. Det är knappast troligt att Banverket låter bygga en massa banor på spekulation och hoppas att någon kommer och vill trafikera dem. Det brukar gå till så att bannättet byggs ut när man ser att det behövs. Så fungerar det nämligen inom vägtrafiken. Så fungerar det - normalt - inom bostadsmarknaden. Optimisten köper ett ägg, pessimisten en höna. Resultatet blir i bästa fall detsamma. Har man ett ägg får man en höna. Har man en höna för man ett ägg. Men realisten köper både en höna och ett ägg.
Jag förstår inte denna rädsla för avreglering. Jag kommer antagligen att fortsätta åka med SJ även fortsättningsvis. I varje fall så länge de är bäst. Och så länge mitt "frikort" (som nu kostar 2 500 kronor om året) gäller.
söndag 12 april 2009
En stilla vecka
Så är vi då mitt inne i påsken. Eller egentligen är det väl rent teologiskt i dag den börjar. Påsken firas faktiskt inte till minne av Jesus död, som man så ofta hör. Utan till minne av Jesu uppståndelse. Dör gör ju alla människor, uppstår gör bara Guds son. Det är därför inom kristenheten Jesu uppståndelse är så viktig. Genom den visade han att han inte var en vanlig människa. Sedan är det naturligtvis upp till var och en att tro vad han eller hon vill.
Det är alltså Långfredagen som "firas" till minne av Jesu död. Rent tidsmässigt förknippas ju denna dag lätt med påsken och därför har det blivit som det har blivit. Vi som kommit några år i livet minns vår barndoms långfredagar, då man knappt fick göra något alls. Ja, jag fick i alla fall äta men jag hade en kompis som kom från ett strängt kristet hem där man fastade på Långfredagen. Inte av hälskoskäl utan av religiösa skäl. Men bio fanns inte och inga andra arrangemang heller förutom dem i kyrkorna förstås. När TV kom så var programmet mycket allvarligt och de vanliga fredagsunderhållningsprogrammen fick utgå.
Det där sista kanske man skulle kunna tänka på i dag också. Låt gå för "Så ska det låta". Det blev ett trevligt program i fredags tack vare ungdomarna Molly Sandén och Ola. Men Charlotte Perrelli och Jan Johansen upplevde jag mest som påfrestande. Då förbigår jag Peter Settmans insats. Jag blir nämligen inte klok på den karln. Ibland är han fyndig och kul, ibland bara påfrestande. Peter Harryson, kom tillbaka: allt är förlåtet.
Så kom då "Grillat" där ett antal s k komiker skall kasta skit på en kändis men också sina kollegor. Det låter alltså precis som en vanlig kafferast på jobbet förutom att de som det kastas skit på är närvarande och skrattar med en plågad min åt alla förolämpningar. "Mein Kampf är en bok, Mårten, du kan goggla på bok när du kommer hem." För att nu inte tala om att ett av angreppen gick ut på att en "komikerna" var jude.
Förutom "komikerna" finns också två "vänner" till den som grillas. Jag har inte förstått skillnaden. Skulle jag ha sådana vänner skulle jag noga tänka genom om det trots allt inte är mig det är fel på. I fredags var Gudrun Schyman den som grillades. Det var nog tur det för hon lyfte verkligen program. Hennes slutanförande var superbt. Tala om att ge igen för gammal ost, men det här borde gå till historien. Även om det var gjort med glimten i ögat har jag sällan hört någon göra en så bra sågning av sina kritiker. Möjligen var "vännen" Bob Hansson också rolig, men det var helt omöjligt att höra vad han sa. Man textar norrmän i svensk TV men de som pratar grötskånska - vilket är svårare att begripa än danska - textas inte. Man kan ju också undra varför vissa skåningar inte det minsta bemödar sig om att prata rikssvenska. Jag skulle ju aldrig kunna tänka mig att vräka på med min värsta västgötadialekt ens i lokalradion.
Annars har veckan gått stilla och lugnt fram. I tisdags var jag hos sjukgymnasten och fick akupunktur för sista gången. Nu är det träning som tar vid och knät och jag klarade tio minuter på motionscykeln samt en kvart på gymet. I onsdags och torsdags gjorde jag säkert också något men inget som satte djupare intryck i minnet.
.jpg)
.jpg)
Sent på skärtorsdagens kväll lyckades ett dieseldraget godståg riva ned kontaktledningen på järnvägen i närheten av Mölnlycke. Tåget var lastat med skrot och tydligen var det något som stack upp för högt så att det hakade i kontaktledningen och rev den. Inte blev det bättre av att det hände i en tunnel. Så hela Långfredagen fram till klockan 21 var tågtrafiken mellan Borås och Göteborg avstängd och det blev buss i stället.
Det är alltså Långfredagen som "firas" till minne av Jesu död. Rent tidsmässigt förknippas ju denna dag lätt med påsken och därför har det blivit som det har blivit. Vi som kommit några år i livet minns vår barndoms långfredagar, då man knappt fick göra något alls. Ja, jag fick i alla fall äta men jag hade en kompis som kom från ett strängt kristet hem där man fastade på Långfredagen. Inte av hälskoskäl utan av religiösa skäl. Men bio fanns inte och inga andra arrangemang heller förutom dem i kyrkorna förstås. När TV kom så var programmet mycket allvarligt och de vanliga fredagsunderhållningsprogrammen fick utgå.
Det där sista kanske man skulle kunna tänka på i dag också. Låt gå för "Så ska det låta". Det blev ett trevligt program i fredags tack vare ungdomarna Molly Sandén och Ola. Men Charlotte Perrelli och Jan Johansen upplevde jag mest som påfrestande. Då förbigår jag Peter Settmans insats. Jag blir nämligen inte klok på den karln. Ibland är han fyndig och kul, ibland bara påfrestande. Peter Harryson, kom tillbaka: allt är förlåtet.
Så kom då "Grillat" där ett antal s k komiker skall kasta skit på en kändis men också sina kollegor. Det låter alltså precis som en vanlig kafferast på jobbet förutom att de som det kastas skit på är närvarande och skrattar med en plågad min åt alla förolämpningar. "Mein Kampf är en bok, Mårten, du kan goggla på bok när du kommer hem." För att nu inte tala om att ett av angreppen gick ut på att en "komikerna" var jude.
Förutom "komikerna" finns också två "vänner" till den som grillas. Jag har inte förstått skillnaden. Skulle jag ha sådana vänner skulle jag noga tänka genom om det trots allt inte är mig det är fel på. I fredags var Gudrun Schyman den som grillades. Det var nog tur det för hon lyfte verkligen program. Hennes slutanförande var superbt. Tala om att ge igen för gammal ost, men det här borde gå till historien. Även om det var gjort med glimten i ögat har jag sällan hört någon göra en så bra sågning av sina kritiker. Möjligen var "vännen" Bob Hansson också rolig, men det var helt omöjligt att höra vad han sa. Man textar norrmän i svensk TV men de som pratar grötskånska - vilket är svårare att begripa än danska - textas inte. Man kan ju också undra varför vissa skåningar inte det minsta bemödar sig om att prata rikssvenska. Jag skulle ju aldrig kunna tänka mig att vräka på med min värsta västgötadialekt ens i lokalradion.
Annars har veckan gått stilla och lugnt fram. I tisdags var jag hos sjukgymnasten och fick akupunktur för sista gången. Nu är det träning som tar vid och knät och jag klarade tio minuter på motionscykeln samt en kvart på gymet. I onsdags och torsdags gjorde jag säkert också något men inget som satte djupare intryck i minnet.
.jpg)
.jpg)
Sent på skärtorsdagens kväll lyckades ett dieseldraget godståg riva ned kontaktledningen på järnvägen i närheten av Mölnlycke. Tåget var lastat med skrot och tydligen var det något som stack upp för högt så att det hakade i kontaktledningen och rev den. Inte blev det bättre av att det hände i en tunnel. Så hela Långfredagen fram till klockan 21 var tågtrafiken mellan Borås och Göteborg avstängd och det blev buss i stället.Ersättningsbussar vid trafikstörningar är något som jag jobbat mycket med under mina år vid järnvägen och gör i viss mån fortfarande men då inte för det stora statliga tågbolaget. Som den gamle stinsen gillar jag dock att sitta på en bänk och titta på:
- Där går en ersättningsbuss men den ger jag fan i. Där går en annan ersättningsbuss men den ger jag också fan i.
Dock, det är kul att titta på det mer eller mindre organiserade kaos som bryter ut när ett tåg skall avgå och bussförarna står där utan att veta förrän ett par minuter innan vem som skall köra och vem som skall stå kvar. Bussakutens vägar är nämligen outgrundliga och helst bör man vänta på en buss som kommer fem minuter efter avgång i stället för att ta någon som redan står klar. Alltmedan bussförare och SJ-personal försöker förklara för resenärer att de väntar på besked om vad de skall göra. Och resenärer vill veta exakt när de kommer att vara framme i Göteborg. "Det tar omkring 50 minuter" är inget accepterat svar. Egentligen borde man ju klämma i med "det tar exakt 52 minuter och 20 sekunder". Skulle detta råka stämma är ju allt frid och fröjd. Gör det inte är risken för att träffa på den resenären igen rätt obefintlig.
Om någon - mot förmodan - skulle vilja se bilder på bussarna som användes så finns det här http://www.omnibuss.se/forum/index.php?topic=23403.0
På påskafton hände det äntligen, det man alltid funderar på i en månad innan man kommer till skott. Byta till sommardäck. Och ta av rattmuffen. Grannen på landet är bussreparatör och byter snabbt fyra däck. Så jag anlitar honom. Skulle jag göra det själv skulle bilen antagligen stå uppallad på domkraften fortfarande. Ta av rattmuffen klarar jag dock själv.
Ber att få avsluta med att önska en glad påsk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)