Chockbesked

I går ringde telefonen just som jag avslutat lunchen och skulle lägga mig och ta en tupplur. Det var min far som var på väg till sommarstugan. Han lät väldigt skärrad: "Jag har krockat. Kan du komma hit och hämta oss." Jag hann fråga om han och hundarna var oskadda och fick besked att de i stort sett var det. Han hade bara slagit i näsan. Det var inte läge för att prata mer, om man så säger.

Jag satte mig alltså så fort som möjligt i min bil och åkte till Svaneholm, där det hade hänt. På vägen kom en polisbil i full fart och körde förbi mig. Inget blåljus och ingen siren men helt klart hade den bråttom. Jag började ana det värsta. Så kom jag fram till olycksplatsen. Där stod min fars Toyota RAV4 med hela fronten intryckt. Och lika illa: en Citroën med fronten också intryckt. Frontalkrock. Dessutom på den väghalva där min far inte skulle vara.

Jag parkerade min bil på behörigt avstånd och gick dit. Polisen hade just börjat förhöra honom och visst var han uppjagad men verkade ändå klar och redig. Tydligen hade han råkat komma över på fel sida av vägen. Lyckligtvis hade han ingen hög fart och inte heller den mötande. Det är 50-sträcka men många kör här i 70 knyck. Bland annat händer det att jag gör det. Därför klarade sig båda utan egentliga skador. Lite omtumlade naturligtvis och lite ömma efter bilbälten och krockkuddar men inget brutet eller stukat.

Sedan kom ambulanspersonalen och började tala lugnande med honom. De övertalade honom att åka med i ambulansen för säkerhets skull till akuten. Det kunde ju finnas skador som skulle visa sig lite senare. Så blev det några timmar på akuten med grundliga undersökningar, röntgen och så vidare. Förutom några rejäla sår på magen efter bilbältet och en röd näsa från krockkudden hade han klarat sig oskadd.

I baksätet låg de båda beaglarna August och Pajo. Pajo var lite lugnare än vanligt (alltså mer som en normal hund nu) och hade dessutom kräkts men de verkade inte skadade, inte ens särskilt chockade. Jag tog ut dem och gick en liten promenad innan jag låste in dem i min bil för att prata med poliser, ambulanspersonal, bärgare och inte minst insatschefen, som visade sig vara gammal jaktkompis till min far. Jag hämtade hundarna och visade honom för att få hans mening om de verkade skadade. Men han sa att det fanns inget som tydde på det.

Där var också bärgaren. Snabbt kom en vänlig kille fram och undrade om jag kunde tömma bilen på det vi ville ha och så skulle han köra den till Toyota sedan. Jag tyckte det var jättebra, bilen kom undan snabbt och utan några egentliga formaliteter. Jag fick hans kort, han fick mitt. Så fick jag i Borås Tidning i dag läsa detta:
http://www.bt.se/nyheter/boras/huggsexa-om-att-barga-krockade-bilar-efter-olyckor-i-boras(1285461).gm
Nu fungerade det bra för oss, men det är ju lite konstigt att det inte går att organisera detta på ett vettigt sätt. Tre bärgningsbilar för att bogsera två bilar är definitivt en för mycket. Och om det gäller att komma först kan man väl tänka sig att fartbegränsningarna på vägen upplevs mer som en rekommendation.

När det var lugnt på olycksplatsen och jag pratat lite mer med polisen, som också gosade med hundarna, samt med Djurens vänners förra ordförande som råkade komma förbi så åkte vi alla tre hem i min bil. Jag fick ta hand om hundarna och gå ut med dem medan min far var på sjukhuset, men de tog det fortfarande lugnt.

Så började då formaliteterna. Ringa till Toyota för att fråga hur de ville ha det med bilen. De trodde säkert att det skulle bli skrot och ville därför att vi skulle komma och tömma den på allt löst. Det gjorde vi i förmiddags. Toyota har också ordnat hyrbil från i morgon. Så försäkringsbolaget, där servicen var utmärkt och jag fick skadenummer och besked hur vi skulle förfara i fortsättningen.

Jag skriver detta i glädje över att ingen blev allvarligt fysiskt skadad. Att både min far och jag sedan känt oss deppade i går och i dag kanske vi kan stå ut med. Men också för att allt fungerade så fruktansvärt bra. Möjligen då med undantag för bärgarna, men det var inget jag märkte något av på platsen. Tack till alla, som hjälpte till! Det finns så många fantastiska människor.