Skäms Banverket

I morgon är det sista dagen för avstängningen av tågtrafiken Göteborg-Trollhättan för den här gången. Likaså för Mjölby-Motala. Det skulle också varit det för linjen Laholm-Ängelholm men så blev det inte. Banverket meddelade nämligen sent i går eftermiddag att de blivit lite försenade. Närmare bestämt en hel vecka.

Det övergår mitt missförstånd att ett planerat banarbete på fem veckor kan dra över med en hel vecka. Jag kan inte heller för mitt liv förstå att man upptäcker det två dagar innan arbetet skulle vara färdigt. Det värsta av allt är att Banverket tycks anse detta som en skitsak av sådan karaktär att man inte ens informerat vare sig järnvägsföretag eller allmänhet om orsaken. Helsingborgs Dagblad intervjuade Banverkets pressansvariga, som inte visste någonting utan hade hört något om att "nog skulle bero på kontaktledningen". Dessutom går vederbörande ut och säger att det kanske inte går att få tag i några ersättningsbussar. "Men vi jobbar på det tillsammans med operatörerna". Kyss mig! Banverket jobbar inte på att skaffa ersättningsbussar. Tågoperatörerna DSBFirst med hjälp av Skånetrafiken och SJ med hjälp av Bussakuten kommer att klara detta. Inte minst för att det finns fullt upp med lojala bussbolag som hjälper "konkurrenten". Så det finns väl ingen anledning till oro, även om det kommer att bli besvärligt.

På måndag kommer alltså resenärerna att till sin överraskning finna att alla offentliggjorda tidtabeller inte gäller. Det blir buss mellan Laholm och Ängelholm och det blir tågförseningar. Tågbolagen får nu jobba för fullt under helgen med att anpassa fordonsomlopp och personalturer. Detta för att Banverket inte förmått bli färdiga i avtalad tid och helgarbetet dessutom därför att de meddelat detta för sent.

Hur sådant här kan inträffa får väl framtiden utvisa. Men det vill till att Banverket kan få fram en bra förklaring till dels själva dröjsmålet, dels den sena informationen. Annars är detta en fråga av den digniteten att Banverkets generaldirektör Minoo Akhtarzand bör allvarligt överväga att avgå. Infrastrukturminister Åsa Torstensson får sitta kvar tills vi ser om hon nu vågar ta till krafttag mot Banverket? Jag tror med andra ord att hon också sitter löst till.

Nu får vi väl se hur det går. Enligt avtal med Banverket skall de stå för operatörernas merkostnader när de bryter avtal och överskrider tiden för ett banarbete. Jag har erfarenhet av att kräva Banverket i sådana fall. Det var ett enormt jobb där man i princip fick motivera varenda krona. Jag säger inte att det blir så nu, men jag tillåter mig vara skeptisk. Banverket kommer inte godvilligt att stå för de kostnader de själva orsakat genom att bryta avtal. Kom ihåg: det var här ni läste det först.


Under tiden får resenärerna Göteborg-Malmö-Köpenhamn en besvärlig resa. Tågpersonalen frontar gentemot resenärerna och får ta en massa skit för sådant de inte kan rå för det minsta. Inte ens det företag de är anställda av rår för det. Alltmedan de ansvariga på Banverket antagligen kommer undan helt. Det känns så jävla orättvist även om jag inte på något sätt hör till de drabbade. Men jag känner starkt för dem och jag vet vilka problem man ställs inför i sådana här fall.

Infrastrukturmnister som nu bör ta i med hårdhandskarna alternativ avgå.

Hit men inte längre. I Laholm är det stopp för Öresundstågen...

... och resenärerna får ännu en vecka byta till buss. Fast den här veckan har de inte förberetts på detta.

Trevligt i Tidaholm

I går hade jag bestämt mig för att göra en utfärd. Inte till något särskilt mål och inte för att hälsa på någon utan bara att åka omkring för att reta Gröna bilister. Jag hade tre olika alternativ: Bohuslän, Småland och Skaraborg. Jag hade svårt för att bestämma mig varför jag gjorde som min mamma brukade göra i sådana tillfällen. Lade patiens för att få råd. Den sade att jag skulle åka till Småland. Så jag åkte till Skaraborg.

Det blev några stopp på vägen för att fotografera kyrkor innan jag kom till Tidaholm och fann att det var fullt på alla parkeringsplatser. Men då hade jag glömt att titta till höger. Där fanns en jättestor parkering i det närmaste tom bara ett stenkast från centrum. Gick runt och tittade lite i stan och fotograferade några bussar vid Resecentrum innan jag såg en skylt "Vulcanön". Det lät spännande så jag gick dit och såg Tidaholms museum i ett vitt hus. Jag kom ihåg att någon pratat om att det fanns gamla bilar där. Tidaholm var fram till 1930-talet ett känt bilmärke när det gällde bussar, lastbilar och brandbilar. Museet är inrymt i Vulcans gamla tändsticksfabrik.

När jag kommer in så berättar tjejen i receptionen om vad som finns i museet och så lägger hon till:
- Vi har gamla bilar också. När du tittat på allt härinne så säg bara till så skall jag visa var de står.
Jag förstår inte hur hon kunde se på mig att jag var intresserad av gamla bilar. Syns det så tydligt?

Nåväl, jag gick först runt och tittade på den vanliga utställningen. Där fanns lite prylar från den tid det gick järnväg till Tidaholm, ett antal hästkärror, en brandbil, en skolsal och en fabrikssal från Vulcans tid. För att nu nämna lite av allt som fanns att se.

Här fanns också en utställning med fotografen och författaren Åke Mokvists bilder. Bland annat bilder från Grönland och Nordkalotten. Men framför allt fäste jag mig vid bilderna "De ovanliga" efter Mokvists bok med samma namn. Den handlar alltså om människor som valt att leva lite utanför det etablerade samhället. Bland dessa fann jag faktiskt en bekant. Nåväl, bekant och bekant men jag växlade en gång några ord med henne på tåget mellan Göteborg och Borås. Nämligen Helena Langenhed, lokalt mer känd som "flygvärdinnan". Flygvärdinna har hon aldrig varit men väl förestått Kanslishusets restaurang och jobbat på svenska ambassaden i Lissabon. Hon lär ha varit oerhört vacker i sin ungdom. Så småningom drog hon sig tillbaka till Hindås mitt emellan Borås och Göteborg. Där drog hon sig tillbaka till en gård men kom i konflikt med grannarna. Antagligen var det några av dessa som brände ned huvudbyggnaden och hon bodde de sista dryga 20 åren i sitt liv i en arbetarbod där det vare sig fanns värme, el eller telefon. Samtidigt drog hon sig alltmer undan umgänge, men författarna Dan Korn och Åke Mokvist brukade ibland hälsa på henne och vittnar om en mycket spirituell och trevlig kvinna som inte alls sköt skarpt på dem trots att grannarna sa att hon skulle göra det. Helena omkom när hennes bod brann och det misstänks att branden var anlagd. Kanske hon rent av hade blivit mördad innan. Anledningen kan ha varit pengar. Det gick rykten om att hon var rik och det var hon. Bara gården var värd 5 miljoner kronor, som några avlägsna släktingar bråkade om efter hennes död. Varför får man veta om dessa fascinerande människor först när de är borta? Jag hade ju inte en aning om att den milt sagt smutsiga damen på tåget klädd i trasor var något annat än en tokfia, som tidigt hamnat utanför samhället. http://www.tidaholm.se/kultur/bilder/mus/ake_mokvist1_600.jpg

Så blev det då dags för bilarna. Först visades en "långtradare" från 1933 som just gjorts i ordning. Det har varit 15 års jobb för detta. Men nu är den fin:

I den stora (nåja) bilhallen hittade jag bland annat denna brandbil med den sedvanliga Bugatti-inspirerade fronten. Den är från 1929.

Och så kronan på verket. Denna buss är från 1925 och restaurerades under åren 1987-1994. Sammanlagt tog det 3 800 timmar. En buss av samma typ gick på sin tid på linjen Tidaholm-Hjo, varför bussen restaurerades i det utförandet.
Efter att ha sett museet och gått runt i den vackra parken, där Tidan rinner igenom, åt jag en utmärkt buffélunch på den grekiska restaurangen Athena vid Gamla Torget. Rejält tilltaget för 75 spänn: köttfärslimpa med grönsaker och grillspett. De senare så goda att det var nära jag bad om receptet. Den rikliga salladsbuffén kunde man också komplettera med pizzabitar om man ville. Resan gick sedan vidare till Hjo och Göta kanal, men mer därom i en kommande blogg.

Bussen i Sverige har fyllt 110 år

Det är i år 110 år sedan den första bussen rullade i Sverige. Det var den s k Bullerbussen, som skrämde slag på folk utmed Drottninggatan i Stockholm. Den blev inte långvarig och det dröjde mer än 10 år innan någon vågade etablera en ny busslinje. Men vi vann i alla fall över Norge vars första busslinje gick mellan Molde och Batnfjordsøra år 1908. Då såg det ut så här:

Ja, lite fusk och rackartyg är det med bilden för den är tagen vid jubileet förra året. Då var det nästan 100 bussar samlade. Inte riktigt lika många var det när Bussen i Sverige 110 år firades i Katrineholm i går. Men tar man bort en nolla (och en nolla betyder ju ändå inget) så stämmer det. Ett 10-tal äldre bussar hade alltså samlats på busstationen i Katrineholm för att celebrera jubileet.

Bland dessa var det många som var tillverkade i Katrineholm, närmare bestämt hos SKV Svenska Karosseriverkstäderna. Den här bussen t ex, som tillhör min gode vän Magnus i Jönköping och som vi åkte till Katrineholm. Här har den stannat vid den gamla fabriken. Den lades dock ned 1961 då en ny togs i bruk och eftersom denna buss är från 1966 har den tillverkats i den nya.

Men också den här som tillhör en annan av mina vänner, Björn i Ösmo. Den som känner till bussfärger kan genast se att den en gång rullade "på Björknäs", alltså Busstrafiken Stockholm-Björknäs-Värmdö.

SKV gjorde också så kallade helbyggda bussar. Något de kanske inte borde ha gjort. Dessa stadsbussar användes i fem svenska städer: Linköping (varifrån den på bilden kommer) , Lund, Stockholm, Västerås och Uppsala. I den senare staden uttydes SKV som "Sandbloms kokande vänthallar". Sandblom var direktör för Uppsala Stads Trafik AB och den som stod för inköpen. Och det var mycket vanligt att bussarna kokade och blev stående utmed linjen. Annars var det trevliga bussar och något före sin tid.
Kan inte undanhålla er bilden på denna snyggt restaurerade Scania med SKV-kaross. Scania köpte för övrigt SKV-fabriken år 1968 och den blev sedan Scanias bussfabrik där flertalet av deras bussar tillverkas. I dag tillverkas bussar av det helsvenska märket Scania i Polen. TGOJ var ett järnvägsbolag, som på den tiden körde såväl persontrafik som godståg. I synnerhet malmtåg mellan Grängesberg och Oxelösund. Företaget finns kvar ännu men kör nu bara godstrafik och ägs av statliga Green Cargo. Men de körde på sin tid också bussar.

Det blev alltså en trevlig dag i Katrineholm i går. Här hemma går det på ungefär som vanligt. Min far blev kallad till läkare i dag eftersom hans rosfeber inte ville ge sig. Så jag hade ställt in mig på att han skulle få tillbringa en tid på sjukhus och jag skulle få ägna den närmsta veckan åt att vara hundvakt. Men hans värdena hade blivit betydligt bättre så han fick åka hem igen och fortsätta med antibiotika-kuren. Vi får väl hoppas att den tar kål på rosfebern den här gången.

I kväll var det andra avsnittet av den fantastiska norska serien "Himmelblå" och även om det var lite konflikter och bråk på den ödsliga ön i Nordnorge så ordnade det upp sig mot slutet. Marit och Kim fick varann och Marit fick ett kommunalt bidrag till sin restaurang- och pensionatsrörelse. Varför är norrmännen så bra på TV-serier? Nåväl, vi har ju Hedebyborna men den är mer än 30 år gammal. Dock fortfarande sevärd. I gårdagens avsnitt fanns många roliga episoder som när majoren sköt sig i foten och trodde att han skulle dö när det i själva verket bara blev en liten rispa. Eller när Nora Setterlind helt apropå flyttade in hos Stora Småland i Södertälje och han fick stora problem med att komma ihåg att inte ha kepsen på sig inomhus. Det är bara fyra avsnitt kvar nu. Missa dem inte!

Slappardagar

Det har varit väldigt lugnt de senaste dagarna. Jag har gått hemma och gjort i stort sett ingenting. Kan vara lite skönt det också. I dag hade jag tänkt ge mig ut på en liten utflykt i dag och titta på cykeltävlingarna i Herrljunga och Vårgårda, men så kom två saker emellan: det uppklarnande vädret kom inte så snabbt som meteorologerna förutsagt och så flammade min fars rosfeber upp. Så jag måste vara beredd att ta hand om hundarna om han skulle läggas in på sjukhus. Så illa blev det dock inte. Efter ett besök på vårdcentralen och en massa prover så fick han åka hem igen med en burk antibiotika. Vi får väl hoppas att den hjälper den här gången. Rosfeber är ingen ständig sjukdom men den blossar upp lite då och då med utslag och febertoppar. Dessa brukar snabbt gå tillbaka: i går hade han 39 grader och i dag var det nere i 36.

I onsdags var jag i Ängelholm och Laholm och tittade på ersättningsbussarna. Det är banarbeten där som gör att tågen ställs in mellan Båstad och Ängelholm, men bussarna tar vid redan i Laholm. Där stod därför ett antal bussar och väntade vid stationen som går under namnet "Det lilla huset på prärien". Det kanske är mest praktiskt att ha den i närheten av spåren men annars har det ju också varit bra att ha den närmare än tre kilometer från centrum. Nu ligger den i ett helt öde område. Fast dessa dagar är det ju lite liv när tågresenärerna skall byta till buss.

Det var gott om bussar - fem bussar till varje tåg - så det blev ingen trängsel för resenärerna. Vid varje avgång sågs några av bussarna gå tomma. De kunde kanske ha stått kvar till nästa tåg men ingen visste ju hur det skulle se ut vid vändningen i Ängelholm. Här kommer resenärerna där från tåget med sina väskor och bussförarna får bättre motion i armen när det gäller att peka på rätt buss än vad de får när de vrider ratten.

Det blev en trevlig dag och dessutom visade sig solen överraskande under eftermiddagarna. Meteorologerna hade talat om regn. Fast det är ju bara bra när de har fel åt det hållet. Och just nu börjar solen tränga fram här i Borås.

Jag återfick min längtan till Støtt

I går började en ny norsk TV-serie, Himmelblå, att sändas i SVT1. I korthet handlar den om kocken Marit som tillsammans med sina två tonårsbarn och manlige bekanten Kim (det är oklart om han är pojkvän eller rätt och slätt en kompis) flyttar från Oslo till ön Ylvingen i Nordland, mellan Sandnessjøn och Brønnøysund. Bara en sådan sak! Jag satt tårögd hela tiden därför att när jag såg den här vackra trakten av Norge fick jag en längtan hit. En längtan som väcktes när jag åkte Hurtigruten i april 2007.

Det är bara att avundas dem som vågar ta steget och flytta till en ö i Nordnorge. Själv blev jag starkt tänd på att göra samma sak när vi gjorde en utflykt med den här båten till bland annat Svartisen men också till den lilla ön Støtt.

Fast Støtt är större än Ylvingen. 47 fastboende mot 30.

Och precis som på Ylvingen finns det affär. Fast här drevs den inte av Brynjar utan av en äldre dam, som berättade att det faktiskt borde en svenska på ön. Närmare bestämt förra landshövdingen i Jämtlands län. Så Støtt är känt på nätet: http://www.maggissida.se/

Det var väl det som fick mig att börja fundera på att börja om på nytt och tillbringa mina pensionärsdagar på denna stillsamma norska ö. Nu är det ju dock så att det är rätt långt från tanke till handling, åtminstone i mitt fall och det lär väl aldrig bli något av min flytt till Støtt. Så jag får väl nöja mig med att se hur livet på Ylvingen fortsätter för de "invandrade" Oslo-borna. Och vem vet: när jag sett färdigt serien så kanske jag är glad att det aldrig blev av att jag flyttade.

Så till något annat. Apropå den tragiska branden i Rinkeby så kollade jag mina brandsläckare i går. Det är länge sedan sist. Men de fungerade. Förra gången jag kollade dem var för några år sedan när det brunnit i grannarnas lägenhet. Det var deras TV som exploderade och deras lägenhet blev helt utbränd. Det var mitt i natten och jag vaknade av en kraftig smäll samt att deras brandsläckare tjöt. Jag rusade ut på balkongen och där stod då båda två, chockade men oskadda. På sin knaggliga svenska (de kom från Finland) förklarade de vad som hänt och att ingen mer var i lägenheten.

Jag rusade in till mig och ringde 112. Den som tog mot samtalet sa till mig att det var viktigt att jag försökte få ut dem ur lägnheten. Förgäves försökte jag förklara att trappuppgången var rökfylld och att de var i säkerhet på balkongen. Men operatören gav sig inte. Lyckligtvis struntade jag i vad hon sa. Jag hade ju ändå inte kommit in i deras lägenhet, eftersom de antagligen hade dörren låst. Och jag hade släppt in all röken i min lägenhet. Kanske jag rentav hade omkommit i röken i trappan.

Brandkår och ambulans kom snabbt och hade också snabbt elden under kontroll. Min lägenhet blev aningen sotig och det luktade lite rök, men jag fick låna ett par kraftiga fläktar av brandmännen så att den sögs ut. Jag behövde aldrig utrymma lägenheten och kunde bo kvar där hela tiden. Men jag har sedan dess ofta tänkt på vad som hänt om jag följt larmoperatörens råd och hur hon kunde ge ett så fullkomligt vansinnigt råd. Nu efter Rinkebybranden talas det återigen om att man absolut inte skall gå ut i ett rökfyllt trapphus. Troligen hade de sju nu omkomna människorna överlevt om de inte gjort det. Om man stannar kvar i lägenheten klarar man sig i minst en timme innan röken tränger in. Under den tiden har förmodligen brandmännen fått bukt med röken.

Om nu SOS-operatörens yrkesskicklighet var tvivelaktig så gällde det inte brandmännen. Mycket proffsigt tog de hand om allt och gick sedan runt och pratade med oss alla i uppgången. Samt berömde mig för att jag gjort allt precis rätt. "Det är inte så ofta någon gör det".

"Vi fick ingen information"

Det är rötmånad nu. Förr märktes det i livsmedelsaffärerna men nu märks det mest på landets tidningsredaktioner. De som redigerar, sätter rubriker samt skriver ingresser och bildtexter är på semester. De ersätts av de reportrarna som har sett sina mer meriterade kollegor läsa en lång artikel på 15 sekunder och sedan skriva ihop en rubrik etc på ungefär dubbla den tiden. Därför tror de att de kan göra på samma sätt varför rubriken alltför ofta kommer att hända om något helt annat än vad det står i artikeln. Reportrarna ersätts av unga finniga volontärer, som har en sak för ögonen: det stora SCOOPET. Eller i varje fall att förklara för läsarna att allting är så jävla fel så där i största allmänhet.

För den bransch där jag jobbat och i viss mån jobbar är sommaren tacksam. Alltsomoftast händer det att det blir fel på något tåg eller på någon kontaktledning vid järnvägen. Det händer året runt men vana resenärer ringer då mer sällan tidningen. Men på sommaren är det ovana resenärer och de ser en stor nyhet i detta och ringer tidningen. Där en ovan vikarie också ser det som en stor nyhet. När sådant händer är det viktigaste för vikarien att få tag i någon som säger "Vi fick ingen information". Letar man lite grann så hittar man nämligen alltid någon som a) inte uppfattar den information som ges som information eller b) inte lyssnar på given information. Jag har själv varit med vid stopp på järnvägen där informationen varit föredömlig men ändå någon som varit med på samma tåg har stått i tidningen och gjort tummen ner "Vi fick ingen information".

Vad vill folk då veta? Jo, två minuter efter det tåget har kört på en bil vill de veta hur lång tid det tar innan de kan åka vidare, när de är framme vid sin slutstation, hur det går med tåg de skall fortsätta med och vad det nu kan vara. Något som naturligtvis ingen kan svara på i det läget. I varje fall inte sedan Saida gick bort för många år sedan.

För många år sedan fick jag ett telefonsamtal från en mamma, som hade haft en son som varit på väg till skolan med på ett tåg som kört på en bil. "De fick ingen information". Nu råkade det dock vara så att jag visste vilka som jobbat på tåget och kände väl till deras förmåga att informera. Även andra resande hade vittnat om den föredömliga informationen, och skolan hade samlat alla elever som var med på tåget för ett möte med en krisgrupp så snart de kommit till skolan. Alltså precis som sådant här skall skötas när det fungerar som bäst. Jag frågade därför mamman och gudarna må förlåta mig om jag lät irriterad: "Vad var det som brast?" - "Jo, ingen berättade för barnen vem det var de hade kört på eller hur det gått för honom. Det fick vi läsa i tidningen i morse." I bilen färdades en man som genom sitt yrke var känd i bygden. Han var vid liv när ambulansen hämtade honom och avled på eftermiddagen samma dag på sjukhuset.

I dag krockade två "färjor" (jag vill nog säga "båtar" eller "fartyg") utanför Nynäshamn och genast var det "Vi fick ingen information". Ursäkta mig, men om två båtar krockar så lär man väl ganska snabbt själv kunna inse vad som hänt. Nu var dock inte alla överens om att de inte fått någon information. En herre berättar nämligen i Expressen att högtalarinformationen var bra men "man kunde ju inte lita på att de sa sanningen".

Ge mig tålamod och styrka men gör det fort.

Hjälp jag har skänkt pengar

När jag städade ur ett skåp (jo, faktiskt) för ett tag sedan hittade jag en gammal s k fastebössa. Ni vet en sådan där som Svenska kyrkan brukar skicka ut inför fastan om man sedan skall lämna in i kyrkan eller på pastorseexpeditionen under Stilla veckan. Den hade dock blivit kvar, jag vet inte i hur många år men det kan inte ha varit mer än 15. Fler kan det inte ha varit eftersom det är 15 år sedan jag flyttade in i den här lägenheten.

Jag skar upp bössan och räknade pengarna i den: 75 kronor. Men det var ju inte mina pengar så jag skickade dem till Svenska kyrkan på ett inbetalningskort jag fått tillsammans med församlingens tidning. Fast först dubblade jag summan så att det blev 150 kronor. Jag hade inte väntat mig så mycket mer av detta, utan blev tämligen förvånad när det kom ett tackbrev. Där rök 20 kronor av hjälpsumman!

Nåväl, att tacka är artigt. Men sedan dess har de börjat komma. Nya brev där man vill ha mer pengar. Nu har man retat upp mig. Pengar skänker när jag vill. Och det var ju meningen att det skulle bli lite av pengarna jag skänkte till hjälparbete. Inte att de skulle bekosta utskick framöver.

Så på detta sätt meddelas: Snälla Svenska Kyrkan skicka inga mer tiggarbrev. Så kanske jag skickar 150 kronor nästa fasta också.

För övrigt kom det fram en ung snygg flicka och pratade med mig i Vara i går. När man blir tilltalad av en ung flicka i min ålder (ja, hon var inte i min ålder utan jag) så rör det sig om tre saker: tigga cigaretter eller pengar, erbjuda tjänster (jag har inte förstått vad men de brukar vara dyra) eller... Ja, det var det tredje. Hon ville frälsa mig. Det känns inte korrekt på något vis: Jehovas vittnen har blivit flickor i tonåren och de är mycket vänliga. Inte lätt att stå emot. Jag lyckades dock och flickan önskade mig en trevlig dag när jag gick och skrek högt så det hördes över hela stationen: "Du har väl en bibel hemma". Jo, jag har en bibel hemma. Dorés familjebibel till och med. Fast jag har bara den gamla översättningen.