När jag städade ur ett skåp (jo, faktiskt) för ett tag sedan hittade jag en gammal s k fastebössa. Ni vet en sådan där som Svenska kyrkan brukar skicka ut inför fastan om man sedan skall lämna in i kyrkan eller på pastorseexpeditionen under Stilla veckan. Den hade dock blivit kvar, jag vet inte i hur många år men det kan inte ha varit mer än 15. Fler kan det inte ha varit eftersom det är 15 år sedan jag flyttade in i den här lägenheten.
Jag skar upp bössan och räknade pengarna i den: 75 kronor. Men det var ju inte mina pengar så jag skickade dem till Svenska kyrkan på ett inbetalningskort jag fått tillsammans med församlingens tidning. Fast först dubblade jag summan så att det blev 150 kronor. Jag hade inte väntat mig så mycket mer av detta, utan blev tämligen förvånad när det kom ett tackbrev. Där rök 20 kronor av hjälpsumman!
Nåväl, att tacka är artigt. Men sedan dess har de börjat komma. Nya brev där man vill ha mer pengar. Nu har man retat upp mig. Pengar skänker när jag vill. Och det var ju meningen att det skulle bli lite av pengarna jag skänkte till hjälparbete. Inte att de skulle bekosta utskick framöver.
Så på detta sätt meddelas: Snälla Svenska Kyrkan skicka inga mer tiggarbrev. Så kanske jag skickar 150 kronor nästa fasta också.
För övrigt kom det fram en ung snygg flicka och pratade med mig i Vara i går. När man blir tilltalad av en ung flicka i min ålder (ja, hon var inte i min ålder utan jag) så rör det sig om tre saker: tigga cigaretter eller pengar, erbjuda tjänster (jag har inte förstått vad men de brukar vara dyra) eller... Ja, det var det tredje. Hon ville frälsa mig. Det känns inte korrekt på något vis: Jehovas vittnen har blivit flickor i tonåren och de är mycket vänliga. Inte lätt att stå emot. Jag lyckades dock och flickan önskade mig en trevlig dag när jag gick och skrek högt så det hördes över hela stationen: "Du har väl en bibel hemma". Jo, jag har en bibel hemma. Dorés familjebibel till och med. Fast jag har bara den gamla översättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar