En gammal bankbok

År 1967 fick jag 1 000 kronor av min moster att användas till ett speciellt ändamål när jag blev klar med mina studier. Nu blev jag dock aldrig klar med mina studier och innan min moster gick bort fick hon också klart för sig att jag sannolikt inte skulle bli det heller, men hon lät mig ändå behålla tusenlappen. "Du behöver den säkert till något annat", sa hon. Men där hade hon fel, jag har inte behövt den - ännu i varje fall. Den var insatt på en röd bankbok och där satte mamma sedan in ytterligare 1 450 kronor under årens lopp.

När vi gick igenom mammas kvarlåtenskap hittade vi den röda bankboken - som jag inte tänkt så mycket på att den skulle finnas - och sedan blev den liggande i över två år i en låda hemma hos mig. I dag tog jag mod till mig och gick med den röda boken till banken. Kassörskan blev alldeles lyrisk när hon såg boken och var väl också rätt övertygad om att den var "död". Men hon kollade och minsann: den röda bankboken hade på något sätt blivit överförd på ett nytt konto - kallat Sjuhäradskonto. Och det visade sig att de knappt 2 500 kronor vuxit till lite över 17 000 kronor. Nu kom det inte precis som en överraskning för mig: banken har varje år skickat kontobesked med behållningen men jag har inte tänkt på hur lite som verkligen satts in på kontot. Över 14 500 kronor var alltså ränta och ränta på ränta.

Min mamma tecknade också en livförsäkring för mig när jag var så där 7-8 år. Jag minns hur en granne kom cyklande en gång i månaden - eller var det en gång i kvartalet - och inkasserade 3 kronor i premie. Det kändes säkert hårt för mamma. 3 kronor var mer än vad hon tjänade i timmen. Det räckte till 9 "flasker" hos "dreckabilen". Banancider som var så gott. Varför finns inte det i dag? *) Så småningom kom räkningarna på försäkringen att skickas till mig och jag betalade 30 kronor om året för den. I år sades försäkringen bara upp och insatt belopp skulle utbetalas. Således fick jag häromdagen en avi på drygt 12 000 kronor, som jag också satte in på mitt Sjuhäradskonto. Så nu har min mosters tusenlapp på drygt 40 år blivit nästan 30 000 kronor.

Och så finns det de som talar om bankkris...

*) Apropå banancider så blev den så småningom Zingo med banansmak. På 1960-talet fanns en utmärkt apelsindryck vid namn Zingo, särskilt lämpad att blanda ut med vodka. Från början hade den Ingo - jodå, efter boxaren - men det var någon strid om namnrättigheten **) och det blev Zingo. Så förstördes drickan med ett nytt recept någon gång runt 1970 och samtidigt lanserades två nya smaker: banan och choklad (sic!). Det borde man inte ha gjort. Zingo med chokladsmak är nog det djävligaste jag någonsin druckit näst ricinolja. Vill någon dricka något som liknar gamla Zingo i dag så går det bra att åka till Norge. Där har man Solo. Smakar som apelsinläsk skall smaka.

**) Det berättas att Ingo blev erbjuden en tredjedel av inkomsterna på Ingo-drickan men han var inte nöjd:
- Jag vill ha minst en fjärdedel.