Så var jag i dag för första gången i mitt snart 65-åriga liv hos en sjukgymnast. Med fasa mindes jag skolans gymnastiktimmar - och gymnastik ihop med sjukdom låter ju om möjligt ännu värre. Det var alltså med fasa jag åkte dit. Skulle jag plågas värre än vad jag plågas av mitt onda knä? Var det någon tyrannisk sadist som var sjukgymnast? Jag hade gått efter den telefonlista jag fick av min läkare och hade inte en aning om vilka sjukgymnaster som var bra. Så jag började ringa runt efter listan till dem som låg bäst till för att ta sig dit. På första stället blev jag närmast avsnäst: "Vi har verkligen inte tid att ta in nya patienter." Ja, hon sa kanske inte verkligen men hon sa det i en ton som om hon menae det.
Bättre lycka nästa gång. En trevlig kille vid namn Henrik svarade även om det mesta på listan visade sig vara fel. Enligt denna skulle den som svarade heta Lennart - och jag hade kollat på nätet. Lennart visade sig vara en mogen man på 60+. Lät tryggt. Dessutom stämde inte adressen. "Nej, vi finns i Brämhult". Men det var rätt så långt som att den som svarade för sjukgymnast. Visserligen är det ett par kilometer till Brämhult men knät hindrar inte att jag kör bil.
Jag hittade en parkeringsplats precis utanför. Henrik visade sig vara en ung och mycket trevlig man. Han lyssnade lugnt på mina jeremiader om mitt värkande knä, lade mig sedan på en brits och började böja knät i alla möjliga riktningar frågande om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Märkligt nog gör knät bara ont när jag har det i normal ställning. Henrik såg alltmer frågande ut, men kom fram till att det nog var en förslitningsskada. Sedan sade han något som gjorde mig lite ledsen, nämligen att det är mycket möjligt att röntgen inte visar någonting. Jag skall som sagt röntgas i Ulricehamn nästa vecka. Jag har ställt allt mitt hopp till detta: att man hittar något som är fel, knackar till på rätt ställe och så kan jag springa som vanligt igen.
Nu tar det förmodligen betydligt längre tid och det talades om hård träning och akupunktur. Men jag gör allt bara knät blir bra igen. Och banne mig: känns inte knät lite bättre i kväll. Kan det ändå ha varit Henriks böjande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar