Stilla dagar i Torrevieja, sjätte dagen: spårvagn i Alicante

Den sjätte dagen blev det förhållandevis tidig uppstigning. Klockan 08.00 hade vi nämligen bestämt med grannen Jörgen att vi skulle åka till Alicante och Benidorm. Jörgen skulle följa med som support och sällskap men han passade också på att göra ett affärsärende i Alicante.

Under tiden kunde jag passa på att besöka järnvägsstationen Alicante Terminal och fick bilder på tre olika slags fordon. Först ett lokaltåg. 

Så en gammal restaurangvagn uppställd för något slags utställning.

Och slutligen ett snabbtåg, class 130 även känt som Talgo-tåg.

Alicante har cirka 335 000 invånare och ett nybyggt spårvägsnät med ett spår som är en meter brett. Det räknas alltså som smalspår och att man valt detta beror på att en gammal smalspårsjärnväg är grunden i spårvägssystemet.Det finns fem linjer: 1-4 som framgår av kartan men även linje 9 som går norr om Benidorm till Denia räknas dit. Mer om denna lite längre fram.

Avenida de la Estación leder från järnvägsstationen till spårvagnshållplatsen vid Plaza de los Luceros. Det är några hundra meter att gå men man håller på att bygga ut spårvägen så att den skall gå ända fram till Alicante Terminal.

Vid Luceros finns detta vackra palats.

Och här är själva Plaza de los Luceros, som räknas som Alicantes mest centrala punkt och är en stor trafikmaskin.

Jörgen och jag ser med spänning fram mot spårvagnsresan till Benidorm.

Med dödsförakt ger sig Roger och Jörgen nedför rulltrappan som enligt skylten skall leda till spårvagnen. Men i Spanien kan man aldrig vara säker på att skylten stämmer.

Men visst var det rätt. Vi kom ner i den stora stationshallen och där kunde man köpa biljett i en bemannad lucka. Det går också att köpa biljetter i automat på spårvagnarna. Biljetten kostade 6,40€ för "ida y vuelta" vilket betyder tur och retur. Sträckan är något under 4 mil enkel väg, varför det är billigt jämfört med vad det skulle kostat i Sverige.

För att komma ned till spårvagnarna måste man visa upp pinkoden på biljetten för en läsare som öppnar spärrgrinden om koden blir godkänd. Minsann kände jag inte igen systemet från Stockholm. Det var nära att Jörgen blev kvar här, för han var för långsam. När grinden väl öppnades hade man cirka en sekund på sig att rusa genom grinden, annars stängdes den igen och så stod man där. Till sist lyckades han dock, livligt påhejad av Roger och mig. 

Roger och Jörgen ser ut som om de funderade på vad de gett sig in på men de bestämde sig i alla fall för att följa med.

Det var en kvart kvar innan vår vagn skulle avgå så den tiden kunde användas till att titta på andra spårvagnar på andra linjer. Att gardinen är neddragen för förarhytten är inget skrämmas av för föraren sitter i andra änden och kör. Men han drog ned gardinen för att det inte skulle bli för varmt i hytten när han skulle åka tillbaka från vändstationen.

Ett hus på räls? Nej, en reklamstrajpad spårvagn bara. Jag tycker det ser trevligt ut. Dessa spårvagnar är tillverkade av Bombardier.

Tiden gick och det blev dags för avgång för oss. Men var var spårvagnen? Jo, den kom från oväntat håll precis vid avgångstid. Närmare bestämt kom den från tunneln som skall gå till Alicante Terminal  - eller Estació Multimodal som den skall heta i spårvägsversion. Spanjorerna gör inte mycket för att underlätta för turister och andra ovana.

När vi väl lämnat tunnlarna kom vi ut vid kusten Costa Blanca och kunde också titta upp mot fästningen Sankta Bárbara.

På vägen var det många vackra vyer som rullades upp inför våra ögon. T ex i den här byn, La Vila Joiosa. 













Så kunde vi efter en dryg timmes färd se Benidorms skyskrapor. Benidorm var fram till 1950-talet ett litet fiskeläge men har nu cirka 72 000 invånare. Stadsarkitekten måste ha blivit inspirerad av New York, eftersom bebyggelsen i stort sett bara består av skyskrapor. Dessa går ända ned till stranden.

Vi har kommit fram till stationen i Benidorm. Eftersom det var resan som var allt och målet ingenting så nöjde vi oss med att gå in på stationscafeterian och få oss lite att dricka innan vi efter en dryg halvtimme återvände.

Till cafeterian kommer man genom den stora dörren till höger på bilden. Den mindre leder till toaletten.

Även här kan man köpa biljetter. Jag trodde först att man använde sig av straffångar för att sälja biljetter men gallren är väl till för att skydda kassan - och försäljaren.

Jörgen och jag ser med spänning fram mot återresan. En rejäl biljettkontroll, som skulle fått Västtrafik i Göteborg att bli avundsjuk, måste forceras innan vi kunde gå ut till tåget.

Men där stod i alla fall tåget och det var betydligt mer folk nu än på ditvägen. Vi lyckades få sittplatser bredvid en ung spansk dam som inte rörde en min under hela resan till Alicante. Kanske hon var rädd för att sminket skulle krackelera.

Vagnen är snart klar för avgång. Och rullgardinen i bakhytten är nerdragen. Dessa spårvagnar togs i bruk 2007 och är tillverkade av Vossloh.

I Benidorm finns också anslutning till linje 9 som går knappt fyra mil norrut utmed kusten till Denia. Även denna räknas in i spårvägssystemet och man håller på att bygga om linjen till spårvagnsstandard. När det blir klart skall man kunna åka de 75 kilometrarna från Benidorm till Denia på 2,5 timmar utan byte. Det torde bli världens längsta spårvägsresa på smalspårig spårväg. Än så länge kör man dock med dieseltåg och byte i Benidorm.

Vid stationen stod också ett gammalt dieseltåg uppställt. Har jag förstått rätt så används dessa under rusningstid - om man nu känner till det begreppet i Spanien.

Regntunga skyar över berget får oss att misstänka att det blir nederbörd men om det blev det så nådde den i alla fall aldrig oss.












Så var vi åter i Alicante och det var bara att hämta bilen på parkeringen vid stationen samt äta lunch på vägen hem till Torrevieja.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet. 

Sista dagen närmar sig oroväckande snabbt men mer därom nästa gång.