Spårvagnarna är gröna och vita och de är tillverkade av Alstom. Att åka med spårvagnen är billigt, åtminstone jämfört med svenska förhållanden. För 1,40€ får man åka i en timme över hela nätet.
Spårvagnarna går var 10:e minut dagtid måndag-fredag och på lördag-söndag går de varje kvart. Det finns två linjer. Längst är linje 1 som går som ett V genom staden. Centrum är längst ned i spetsen. Linjen är 17,5 kilometer lång och det tar 1 timme och 16 minuter att åka hela linjen fram och tillbaka. Vidare finns den korta linje L, som ansluter till linje 1 i nordvästra änden. Den trafikeras som mest var 22:a minut.
(Klicka på kartan med mushjulet så blir den större)
Vi steg på spårvagnen vid Principe Felippe, markerat med röd ring på kartan.
Nu gällde det dock att veta åt vilket håll vi skulle åka. Nueva Condomina eller Universidades. Det var det senare så den här vagnen fick åka vidare utan oss.
Sedan var det nästa problem: att köpa biljett. Sådan kan inte köpas ombord men man kan göra det i automat på samtliga hållplatser. Roger kämpar med att få ut sin biljett precis som vagnen kommer in. Men det gick bra och när det lite senare blev kontroll på spårvagnen så visade det sig att vi köpt helt rätt biljetter.
Vi slog oss ned längst fram och fick en bra utsikt genom förarhytten. Den kvinnliga föraren satt skyddad i en glasbur och hon hade inget med passagerarna att göra utan kunde helt koncentrera sig på körningen. Här åker vi utmed den långa Avenida Juan de Borbón, uppkallad efter en son till kung Alfonso XIII. Om inte en viss Franco varit i vägen hade Juan blivit Spaniens kung.
Så här ser förarhytten ut. Många knappar är det men ändå verkade vagnen lättkörd.
Jag njuter av resan på stolen precis bakom föraren.
Och Roger gjorde som han gjorde när han var liten grabb i Göteborg och ställde sig bakom föraren för att få bättre sikt framåt.
Därifrån gick vi vidare till fots utmed linjen och det tog en timme innan vi var framme vid Abenarabi (gult på kartan) och kunde åka vidare med spårvagnen. Men då hade vi ju tagit paus för en cerveza (ni har väl lärt er att det är spanska för öl) på vägen.
Så här ser alla spårvagnshållplatser i Murcia ut. Snygg och fräscht, inget klotter och ingen vandalisering så vitt jag kunde se.
Två bilder på Avenida Juan de Borbón igen, nu vid Abenarabi
För att kunna skryta med att vi åkt hela linje 1 åkte vi med till den andra ändstationen, Nueva Condomina (brun ring på kartan). Av namnet att döma trodde jag att det var ett slags skyddsområde men det visade sig vara ett affärscentrum.Bredvid låg även Murcias arena, där fotbollslaget Real Murcia spelar sina hemmamatcher.
Strax innan låg den stora depån för spårvagnarna. Enligt Wikipedia skall det finnas 11 stycken men av numreringen att döma är det minst 14. Vid Nueva Condomina vänder spårvagnarna och byter körriktning. De måste alltså ha dörrar på båda sidor för att det skall fungera. Här får också personalen sin rast och vi får en ny förare.
Roger avvaktar för att se vilken spårvagn som skall gå. Den vi kom med eller den som skymtar till vänster och redan stod inne på stationen. Det visade sig bli den som vi kom med och som för övrigt den vi åkte med allra först.
Vid Principe Felipe tar vi farväl av spårvägen i Murcia för den här gången, men det blir kanske fler eftersom linjenätet håller på att byggas ut.
Vi går i stället till ett närbeläget varuhus och äter lunch. Köttbullar med lingon och potatismos. Och i bottenvåningen kan man köpa svensk sill och svenska snapsar. Det såldes visst också möbler där, men sådana är ju svåra att ta med på flyget. Dessutom köpte jag nyligen en ny soffa och bokhylla i Sverige. Visst blir man nostalgisk när man ser dessa fyra bokstäver på en blå köplada ute på ett fält.
Hemvägen gick via de gamla småstäderna Almoradi och Dolores.
Kvällens promenad till en närbelägen park kommer i nästa blogginlägg.
Större bilder? Klicka på mushjulet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar