... sedan jag senast skrev i bloggen. Det beror på att jag varit bortrest. Jag har återigen varit på kryssning men denna gång bara till Lettland. Och bara över dagen. Jag var nämligen där med Bo och Bobby Nelson från Transportmarknaden i Åseda samt bussägaren Magnus Pettersson från Karlskrona för att hämta tre nya små Mercedes-bussar.
Bussarna har byggts om vid en fabrik i Jelgava cirka fem mil söder om Riga och det var ett gott jobb de hade gjort med en ny inredning och en tuffare front än orginalet. Så skoleleverna i Karlskrona blir väl glada på måndag när de får åka i nya bussar, dessutom torde det väl vara de första i Sverige som gjorts i Lettland.
Det är förvånande att det är så mycket folk på båtarna till Tallin och Riga. Smart nog avgår de också samtidigt så att det skall bli rejält kaos i biljetthallen innan man får ut sina bokade biljetter. Den här dagen var det dessutom datorkrångel så det tog ännu längre tid än vanligt, men båten väntade och trots att vi gick en timme sent från Stockholm var vi i rätt tid i Riga. Där finns det reservkapacitet i tidtabellen, något man kan så på med viss avundsjuka som tåg- och bussman.
Vad skall man mer säga. Ja, en hytt för två man som inte var större än min klädkammare här hemma. Men den gick ju bra att sova i. Så maten då. Byffén första kvällen var inte direkt dålig men inte den där jättehöjdaren heller. A la carte-maten kvällen efter var då bättre, men det var inga rejäla portioner precis. Frukosten kostade 97 kronor och då fanns det inte ens bacon. Dessutom var brödurvalet milt sagt torftigt. Därför åt vi frukost i à la carte-matsalen dagen efter. Den kostade 157 kronor och då fanns det bacon. Vilket i stort sett var enda skillnaden. Jovisst ja, vi som inte skulle köra kunde njuta av champagnen som ingick.
Sedan var det då krånglet med att få med bussarna. Trots att de var inbokade och Bo hade ett bokningsnummer så fanns det inte plats för dem. Till sist gav de i alla fall med sig, men vi fick inte köra ombord dem själva. Anledningen var troligen att de inte ville visa att bildäcket var fyllt till ungefär två tredjedelar. Nästa morgon fick vi gå ett par kilometer för att hämta ut dem, men då möttes vi i alla fall av stor hjälpsamhet. Sedan gick bussarna bra, åtminstone till Linköping där jag lämnade sällskapet och tog tåget hem. Eller tågen - tre byten. Dock var alla tågen i rätt tid och det blev en trevlig tågresa som jag ägnade åt att läsa en biografi om Ingvar Kamprad.
Men åter till Silja Festival. Det bästa ombord var helt klart underhållningen. En fantastiskt duktig dansorkester och ett antal lika duktiga dansare. Det sämsta var när man skulle lämna båten. Först en lång väntan innan de öppnar landgången. Skall det behöva ta 20 minuter från det båten lagt till? Och så trängsel för att komma ut på den långa landgången. Till på köpet kom båten från Tallin in samtidigt så även dessa resenärer fick vi trängas med. Terminalen var helt klart inte byggd för detta och det tog nästan en timme från det båten lagt till tills vi var ute igen.
Om Riga och Lettland har jag inte så mycket att skriva. Vi blev trevligt mottagna men det var ju inte så mycket tid till närmare studier av landet. Och så fick vi nog det sämsta kaffe jag någonsin druckit till lunchen.
Sedan kan man ju undra vad vitsen är med att klistra igen rutorna på den buss som Interbus kör som transfer-buss mellan Vasagatan och Terminalen i Stockholm så att man inte kan se ut. Det är trist nog att sitta i bilköerna vid Norrmalmstorg, men när man inte ens kan se ut så blir det närmast outhärdligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar