I dag är det uppror i Sverige. Ja, inte mot kärnkraftsbeslut, rasistiska poliser eller något sådant. Utan något mycket viktigare för nationen: Schlagerfestivalen. Det är så hemskt att "tittarna" nu hotar med bojkott enligt Aftonbladet. Ja, man blir ju verkligen rädd. Tänk om Sverige än en gång kommer bland de sista i Eurovisionsschlagern. Kommer vi att klara ett nederlag till. Naturligtvis inte, det kommer att bli inbördeskrig. Eller schlagerkrig. Eller tittarkrig. Christer Björkman, den hedervärde boråsaren vars farbror är gift med min kusin, kommer att lynchas. Han kommer i historien att framställas som mannen som sköt nationen i sank.
Nåväl, jag tycker förstås att hysterin är överdriven. När man ögnar genom Aftonblarrets och Excessens hemsidor i dag får man en känsla av att det mesta skrevs innan tävlingen "för så kommer de säkert att tycka". Själv hade jag slagit mig ned framför TV-n. Eftersom jag beslutat mig för en vit vecka så blev det ingen whisky i glaset. Precis under första numret med en okänd artist ringde telefonen. Problem med tåget från Oslo som var nästan en timme försenat. Två resande till Falköping skulle missa sin anslutning i Göteborg. Beställde därför en taxi för dem till Trollhättan - och de kom fram till Falköping en halvtimme tidigare än de skulle ha gjort tack vare en tågförsening! Taxi beställer vi genom Interbus och där var det svårt att komma fram. När det till sist lyckades visade sig problemen bero på att flyget hade ännu större problem. Det behövdes ett 20-tal bussar till Gardermoen. Bosse höll på att leta bussar i Småland när jag kom fram till honom. Att mitt under sportlovssäsongen få tag i 20 bussar med tillhörande (nykter) förare en lördagskväll är inte det lättaste. Men jag är säker på att han lyckades.
Återvände lagom till Shirley Clamp. Förmodligen var ljudet felinställt på min TV för det lät som en raspig 78-varvare på fel hastighet. Inget ont dock om Shirley - hon är ju också från Borås eller till och med Viskafors, precis som jag. Det lät inte bättre om de andra numren heller, tycker jag. När det blev omröstning sparade jag pengar. Det fanns absolut ingen låt att rösta på. Det var mig fullkomligt likgiltigt vem som vann. Så kom då duellen. Det vill säga att låtarna skulle slå ut varann två och två. Det innebar att de båda segertippade Scotts och Alcazar fick slå ut varann. Så där slapp vi i alla fall Scotts. Alltid något. Sedan förde Caroline af Ugglas en ojämn kamp mot Emilia, som givetvis den senare vann. Mycket kul, jag gillar den tjejen. Men tyvärr: i Moskva har hon något inte mer att hämta än vad Scotts skulle ha haft. Nästa år skall visst Sven-Ingvars vara med, hörde jag.
Sedan sjöng Freddie Wadling ett av Towa Carsons paradnummer "Alla har glömt". Jag gillar Freddie Wadling. Hans raspiga röst ger en helt ny dimension åt det han sjunger. Men hur hade man tänkt här? En låt som skall sjungas i högt tempo för att uthärdas skall inte tilldelas Wadling. Även programledaren Petra Mede har fått kritik. Obefogat tycker jag. Jag tycker hennes insats var bra precis som allt annat hon har gjort. Förbaskat snygg är hon också.
Nu är det bara fem veckor kvar, sedan är detta över för den här gången. Och löpsedlarna får ägna sig åt bortsprungna katter eller rasistiska poliser igen i ställer för "Fel låt vann" respektive "Storfavorit på lördag".
En blogg som jag kan rekommendera är Ulo Maasings http://maasing.wordpress.com/ Han skriver intressant om kollektivfrågor. Lite förvånad blir man när man läser avslutningen på hans senaste blogg: För den som är intresserad av buss- eller övrig kollektivtrafik finns för övrigt något annat att också se fram mot fredag den 13:e. Då kommer årets första nummer ut av tidningen Bussbranschen – den svenska bussbranschens fria tidning. Den enda. Det hade inte Ulo skrivit för ett år sedan. Kanske mycket beroende på att han då var chefredaktör för "konkurrenttidningen". Men när fan blir gammal blir han religiös, heter det. Om det nu är så tycker jag att det är bara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar