Hos ortopeden

Så kom då den stora dagen då jag skulle utnyttja vårdgarantin. Den som säger att man skall få vård tre månader efter det att man ansökt om den. Det fungerade nästan. Diffade bara på 2 månader och 5 dagar. Det var den 23 december 2008 jag sökte på vårdcentralen för mitt knä. Det var i dag som jag fick tid på ortopeden. Nu hade man ordnat kvällsmottagning för att beta av vårdkön, så jag skall förstås vara tacksam i alla fall. I mitt fall var klockan 16.30 att anse som kväll. En utmärkt tid i och för sig men det känns lite fel att jag som pensionär och som i princip disponerar hela dagen skall behöva ta tider som bättre passar dem som arbetar.

Men strunt i sådana småsaker. När jag väl kom till sjukhuset fungerade allt utmärkt, såsom det brukar göra inom vården när man väl har fått komma dit. Det som inte fungerade var bussresan dit. För första gången i mitt liv, tror jag, steg jag på fel buss. En buss som gick i fel riktning. Nåväl, jag upptäckte det vid första hållplatsen och kunde byta till en buss som verkligen gick till sjukhuset. Den var milt sagt fullsatt. Vid Södra torget steg de flesta av men ännu fler gick på och nu var det tur för Borås Lokaltrafik och Västtrafik att det inte gäller samma regler om utrymme för transport av människor som för transport av grisar. Dessutom blev bussen stående länge och väl vid två hållplatser för att dörrarna krånglade. Föraren flippade med dörrarna i ett par minuter innan han kom på att stänga av motorn och starta om bussen. Och si: då fungerade det.

Väl framme hittade jag ortopeden direkt, gick in i väntrummet och blev genast mottagen av en trevlig sjuksköterska som skrev in mig och jag fick direkt gå in i ett mottagningsrum. Där fick jag visserligen sitta en kvart innan läkaren kom, men han kom exakt 16.30 som det stod på min kallelse så det är inte mycket att säga om. Det var en trevlig ung läkare med ett så konstigt namn att jag inte ens skall försöka återge det här. Han visade en röntgenbild på knät och kunde bara konstatera att det är en förslitning och att jag om ett par år nog får räkna med en knäprotes. Men än så länge skall jag klara mig, trodde han, och gav mig en cortisonspruta. Vi får väl se om det känns bättre utav den.

Sedan var det bara hemresan. Bussen blev stående länge och väl vid sjukhuset för att dörrarna krånglade. Nej, det var inte samma buss som förut. Det hände alltså om igen. Bussen efter hann i kapp och precis som vår förare fått igen dörrarna skulle resenärerna byta till den i stället och de automatiska dörrarna öppnades alltså när de gick ut. Det var bara jag som satt lugnt kvar. Nu kom föraren i den andra bussen till hjälp och lyckades få i gång dörrarna. Under tiden kunde förstås inte heller den bussen avgå varför alla återvände till "min" buss och föraren åter fick öppna dörrarna. Det här kunde ha blivit ett perpetuum mobile men nu gick i alla fall dörrarna igen och två bussar hade samlats bakom. Lik förbannat kom en käring och knackade på dörren till vår buss för att få åka med. Tänker inte folk? Tio minuter sena blev vi men vi kom i alla fall i väg.

Det händer alltid något spännande. Få se nu om det blir något kul i SVT1:s Draknästet. Ni vet det där programmet på torsdagar klockan 21.00 där förhoppningsfulla uppfinnare vill ha pengar så att de kan marknadsföra sina uppfinningar och fem finansmän (ja, en av dem är kvinna) skall bevilja dem dessa pengar. Det gör de bara i undantagsfall. Äsch, det är roligare än det låter. Titta själva! Det är också kul att återse programledaren Ebba Blitz igen.