Blogginlägg nr 200

Jag började blogga i juli förra året och har i och med detta inlägg kommit upp i 200 stycken. Så det är alltså ett litet jubileum i dag.

Medan jag som vanligt vid den här tiden på lördagarna sitter och lyssnar på Melodikrysset, där just nu La Paloma spelas och jag följdriktigt har skrivit in Duva på rätt plats, sammanfattar jag veckan. Som sagt förut: det blev mest hundpassning. Den här gången gav sig infektionskliniken sjutton på att hitta orsaken till min fars ständigt återkommande rosfeber så han fick ligga kvar till i torsdags för en massa prover. Under tiden blev jag riktigt god vän med hundarna och fick släpa runt dem på promenad fyra gånger om dagen. Det har nog varit mest nyttigt för mig och mitt midjemått. Har drömt mardrömmar om att Pajo försvunnit och i natt drömde jag att han hoppade ut genom brevlådan! Men det var ändå bara en dröm och det skulle behövas en rejäl brevlåda för att han skulle kunna ta sig genom den.

Dagarna har således varit inrutade:
07.00 - 08.00 hundpromenad
08.00 - 12.30 hemma för frukost vid datorn för att göra en del jobb samt lunch
12.30 - 14.00 hundpromenad och en liten tupplur tillsammans med hundarna
14.00 - 15.30 hälsa på min far på sjukhuset
15.30 - 17.00 liten stund hemma
17.00 - 17.45 ny hundpromenad
17.45 - 18.45 hemma för kvällsmat
18.45 - 07.00 sällskapa hundarna och titta på TV samt lägga sig tillsammans med dem. Jo de har egen säng men föredrar att ligga och trängas med mig i samma säng.
Det är tur att vi bor i husen bredvid varann.

I går var jag i Karlstad på en blixtvisit. Man hinner rätt mycket på en dag. Taxin hämtade 05.45, tåget gick 06.00 till Sveriges mest gudsförgätna håla - Öxnered. Där blev det 27 minuters väntan på tåget till Karlstad. Tåget var annonserat att gå från spår 1, till höger på bilden. Så det var bara att ta sig över dit via tornet. Lyckligtvis finns det hissar, som är några av Sveriges långsammaste. Men jag hade ju gott om tid. Så kommer då tåget och jag ser att det svänger in på spår 2. Det gäller alltså att så snabbt som möjligt ge sig upp i tornet och över till spår 1. Den här gången är inte hissarna att tänka på utan jag får småspringa så fort som mitt onda knä tillåter. Nu hade jag inte behövt springa. Det visar sig nämligen att ombordaren (eller konduktören som man sa förr) var en gammal klok man med förmåga att "läsa trafiken" så han väntade i cirka fem minuter innan han gav avgång så att alla säkert skall hinna över. Tåget var fortfarande skyltat att gå från spår 1 och visserligen hördes att någon sa något i högtalarna men det hördes inte vad denne någon sa. Det kan finnas en bra förklaring till spårbytet. Åtminstone hoppas jag det annars är det skandalöst uselt skött av Banverket. Undrar vad SJ gjort om vi inte hunnit över. Nästa tåg hade gått fyra timmar senare och då hade jag varit i Karlstad klockan 14.00. Just när mötet skulle ha varit slut. Fast jag förstod ju att detta byta skulle jävlas. Tåget hade nämligen nummer 666. (Tåget på bilden har inget att göra med det tåg jag åkte med. Det är en schweizisk motorvagn som varit i Norge på prov. Bilden tagen den 1 mars i år. )

Hem åkte jag bil till Öxnered med en annan av mötesdeltagarna som ändå skulle den vägen. Bilresan gick bra men strax innan Frändefors hade en trafikolycka inträffat strax innan vi kom. Det visade sig vara en bil som kört ned i en å och den stod inte i vägen för oss men många hjälpande - eller kanske de var nyfikna - hade stannat så att de blockerade ett av körfälten. Vi såg just hur ett av räddningstjänstens fordon råkade komma förbi och en civilklädd brandman hoppade ur. I GT kunde jag sedan läsa att han lyckats få ut bilföraren och att hon hade klarat sig utan skador. Vi fann ingen anledning att stanna - hjälp var redan på väg. Strax utanför Vänersborg mötte vi sedan ambulanser, dykare och räddningsledare med blåljus och sirener. De torde ha varit framme vid olycksplatsen nästan en halvtimme efter det den inträffat. Så det var nog bra att brandmannen råkade komma förbi.

Om tågresan Öxnered-Borås finns inte mycket att säga. Lokföraren vinkade glatt åt mig när han stannade i Öxnered men jag hann inte uppfatta vem det var. Det är lite frustrerande med vinkande förare eftersom man aldrig ser upp i hytten vem som sitter där och sedan får man försöka ägna resan åt att identifiera rösten i högtalarutropen. Åtminstone om det är en gammal hederlig motorvagn av typ X12, som den på bilden (just den jag åkte i för övrigt även om bilden är tagen tidigare) där lokföraren gör utropen. Är det en modernare motorvagn av typ Regina är det Plåt-Stina som står för utropen. Dessa är alltså förinspelade och säkert bra för dem som hör dåligt. Men så mycket tråkigare.

Klockan 17.57 var jag tillbaka i Borås och jag gick mot lokalbussen. En sådan var just på väg till hållplatsen när jag hade cirka 100 meter kvar. Men jag har lärt mig att man inte skall springa efter bussar eller fruntimmer. Det kommer alltid fler. Då hände något mycket underligt. Bussföraren såg att vi var flera på väg från stationen till hållplatsen och slog av blinkersen igen för att svänga ut och väntade tills alla hunnit över. Det var alltså andra gången samma dag som förnuftigt folk kunde läsa trafiken och vänta. Jag borde ha köpt en trisslott. Heder tilll denne bussförare!

Helgen förväntas bli lugn och jag lyckades just plita in det sista ordet i Melodikrysset. De här orden på två bokstäver är betydligt marigare än de på tolv: i dag blev det Törnfåglarna och Teddybjörnen. Nästa vecka planerar jag att få se Frölunda tvåla till Södertälje på Scandinavium och så två dagar ytterligare i Värmland för att utröna hur ersättningsbussarna till tågen skall köra när Tågkompaniet om två månader tar över tågtrafiken. För en gångs skull hoppas jag att det blir ett onödigt jobb, nämligen att tågen skall fungera så att inga ersättningsbussar behövs.
Värmländsk Regina i väntan på att komma in i verkstaden i Kristinehamn.

Värmländsk ersättningsbuss.

Tappade hjul och hundvakt igen

Borås Lokaltrafik har problem med sina bussar. De nya bussarna krånglar och de gamla från 1995 får sättas in i stället. Ibland är det inte ens så att dessa räcker. Men bussar som har gått i hård stadstrafik i 14,5 år har passerat sitt bäst före-datum även om de fräschades upp för något år sedan och fick ny stolklädsel samt ett informationssystem. De flesta av dem vill säga. I fredags åkte jag med en buss utan sådant monterat och med den gamla slitna röda klädseln, som har hängt med lika länge som min soffa hemma. Nu skall dock dessa bussar bort nästa år eftersom Borås Lokaltrafik har beställt 10 nya Scania med biogasmotorer. Frågan är hur dessa skall kunna ersätta 16 bussar.

Häromdagen tappade en av dessa gamla bussar två bakhjul (hjulen satt bredvid varann) när den gick i linjetrafik. Vad det berodde på har inte riktigt klarlagts men det mesta tyder på att det var muttrarna som lossnade. Dåligt dragna eller för hårt dragna så att de trängt igenom? Bilden visar en buss av samma typ, dock inte den som tappade hjulen även om denna också åter är i trafik.

Sedan framkom att ytterligare en buss skulle ha tappat ett bakhjul förra veckan. Det var dock en boggibuss så då finns det ju ändå försvarligt antal hjul kvar i bakänden. Överhuvudtaget verkar Borås Lokaltrafiks vagnpark rätt sliten. Den här bussen är inte så gammal men så här såg det ut när den stannade vid Resecentrum i fredags. Jag såg bussen ett par timmar senare och den gick fortfarande kvar. Nu är det inte så dramatiskt som det ser ut utan det är rök från avgasröret. Men så skall det förstås inte se ut.

Swebus Express har fått en ny look. Eller en förenklad design om man så vill Den blå-röda randen har tagits bort och bussarna är nu helvita med bara Swebus Express logga. Jag tycker det ser snyggt ut. Den blå-röda randen var ett arv sedan Stagecoach ("skotten") ägde Swebus och deras färger var blått, rött och orange. När sedan Concordia tog över så hade de färgerna blått och rött och det var bara att slita bort det orange bandet. Men snyggt blev det knappast. Nu när Säfflebussen blivit GoByBus och målat om sina bussar från i stort sett helvitt till rött så är ju färgen ledig för det andra stora expressbussbolaget.

Swebus Express säger att det går bra för dem nu och de har haft en fantastisk resandeökning i sommar. Lite sämre går det för norskägda Nettbuss Sverige, där också Nettbuss Express ingår. Men de kör vidare med sina lyxbussar Bus4you och just den delen av verkamheten rapporteras gå bra. Nu kan man också få mat ombord på bussen om man beställer i förväg. Inte tournedos eller stekt fasan precis men i alla fall en förhoppningsvis smakfull sallad. Ett steg i rätt utveckling även om man kunnat äta gott på de här bussarna förut också. Om man haft egen mat med sig vill säga.

Veckan har varit lugn och innehöllslös. Jag var i Göteborg i tisdags och åt lunch samt hade "en hyggelig prat" med några av mina kollegor på NSB. Norrmän är roliga. De äter aldrig lunch i sitt hemland utan nöjer sig med "matepakke". Men när de kommer till Sverige tar de gärna tillfället i akt att få lagad mat även mitt på dagen.

Det har åter blivit för mig att vakta beaglarna August och Pajo. Tyvärr sammanföll detta med årets första regnrusk och blåst. Anledningen är att rosfebern slog till mot min far igår igen efter att ha skonat honom i något mer än en månad. Den här gången värre än tidigare med 39 graders feber, som ännu efter en dag inte har gett sig. Det blev ambulans till sjukhuset och där är han nu inlagd igen medan jag tar hand om hundarna och får lite välbehövlig motion. I samband med hundpromenaderna lyssnar jag på en talbok. För närvarande är det Viveca Stens "I den innersta kretsen". Deckarförfattarinnan som jag lånade "av misstag" förra året eftersom jag tyckte det stod Viveca Lärn på omslaget och jag tyckte det var trevligt att hon börjat skriva deckare. Men misstaget var inte så farligt. Viveca Sten skriver bra deckare och miljön är Sandhamn.

Pajo

August

Det har varit lugnt med Anna Anka senaste veckan. Hon hotar med att stämma TV3 på 100 000 dollar om de klipper ihop ytterligare ett avsnitt av Hollywoodfruar. Och så är hon missnöjd med sitt blixtbesök i Sverige med bland annat framträdande hos Skavlan. Bland annat blev hon arg på den där komikern (hon nämner inte hans namn men det är alltså Henrik Schyffert) som var så elak mot henne. Inte för att jag förstår varför Skavlan hade kallat henne. Han brukar ju bara omge sig med intressanta personer som har något vettigt att säga. I fredags var det en hjärnforskare som själv fått stroke och tillfrisknat samt en kille som köpte en lejonunge på Harrods i London och sedan placerade ut det i Kenyas vildmarker. Efter ett år var det dags för en reunion och man kunde se det 140 kilo tunga lejonet först tveka men sedan rusa fram och krama om sin välgörare. Då behövdes det en pappersnäsduk.

Det nu närmar sig mitt blogginlägg 200, när det nu kommer. Under den kommande veckan skall också tillkännages vem som blir årets nobelpristagare i litteratur. Det blir säkert inte jag. Jag tror inte det blir Anna Anka heller. Eller ens Camilla Läckberg eller Björn Ranelid.

Oss bussnördar emellan och lite till

Förra fredagen damp senaste numret av Bussbranschen ned i brevlådan. Ett nummer som helt saknade min medverkan. Det mesta tyder nu på att det kommer att förbli så, men därom ber jag att få återkomma. Det är väl lite förmätet att recensera en tidning, där jag själv så länge medarbetat så det avstår jag ifrån. Men jag fäste mig vid Ulo Maasings ledare, där han skriver om oss som vissa i branschen kallar nördar. "I stället för nördar skulle vi vilja sätta epitetet entusiaster på de människor som mer än genomsnittet är intresserade av bussar, busstrafik eller andra aspekter av kollektivtrafik. Vad mer är - dessa entusiaster är kollektivtrafikens bästa vänner." Sedan tar Ulo upp frågan om hur branschen tar hand om dem. Svaret kan sammanfattas: i stort sett inte alls. Han jämför med Storbritannien där de större bussbolag på sina hemsidor har speciella avdelningar för entusiaster med historik och fordonslistor. I Sverige är det bara något enstaka bussbolag som har sådant. Byberg & Nordin i Nordingrå till exempel. För övrigt är entusiasterna hänvisade till vad andra entusiaster totat ihop. Bland detta finns Svensk Busshistoria http://www.svenskbusshistoria.se/ där Ulf Rådeström samlat ihop uppgifter om 49 000 bussar som rullar eller rullat i Sverige. En helt otrolig insats även om han naturligtvis inte gör allt själv.

En sysselsättning värdig en bussentuasiast, tidigare kallad bussnörd: fotografera bussar

Ulo Maasings ord är glädjande för en som ett halvt liv försökt få branschen att inse att entusiaster är deras bästa vänner. Tyvärr slinter han på tangenterna i slutet av ledaren - för det är väl inte en freudiansk felskrivning: "... då måste man tänka marknad. Och kanske t o m sluta kalla nördarna för nördar utan för entusiaster." Hur var det nu? Är vi nördar eller är vi nördar?

Sedan 1958 har det funnits en organisation för järnvägsintresserade, Svenska Järnvägsklubben. Den kunde alltså förra året fira 50-årsjubileum med en innehållsrik jubileumsskrift där till och med jag hade med en mindre artikel. Den handlar om Postvagnen, ett forum för att diskutera järnvägar http://postvagnen.com/forum/index.php Dock, om man följer debatterna här, så finner man att många av de entusiaster (eller är det nördar) som skriver här inte är järnvägens bästa vänner alltid.

Men så har heller i synnerhet SJ inte heller visat SJK någon större aktning. På 1960-talet och början av 1970-talet var ett medlemskap i SJK något som SJ-anställda höll hemligt. Det fanns flera chefer som öppet sade att de aldrig skulle anställa någon SJK-are. En av dessa chefer visade sig dock inte vara så noga med kontrollen. Alla hans närmaste medarbetare visade sig vara medlemmar. Varför denna rädsla för att utnyttja folks intresse och därmed kunskaper har jag aldrig förstått. Själv har jag heller inte varit i den situationen. Jag fick jobb på SJ mer på grund av mitt järnvägsintresse än för mina formella kunskaper.

Veckan som gått har för min del varit lugn. SJ bjöd på tårta i Göteborg i tisdags i samband med att vi skulle utvärdera hur det fungerat under sommarens avstängning Göteborg-Trollhättan i somras. Vi var rörande överens om att det hade fungerat bra och det utbyttes ömsesidiga artigheter om detta. Bristerna var snabbt avklarade och som vanligt stavades de bristande information. Eller kanske snarare att informationen kunde ha varit bättre. Helt bra lär den aldrig bli. Människan fungerar inte på det sättet.

Resan till Göteborg gjorde jag med tåg. Vi var många på tåget den dagen eftersom förarna på bussen till Göteborg rekommenderade folk att ta tåget i stället. Det var inget självdestruktivt beteende som föranledde detta utan en onanerande lastbilsförare. http://www.bt.se/nyheter/boras/chaufforens-forklaring-till-lastbilsolyckan-jag-onanerade(1538803).gm Efter att ha kört i diket vid Boråstorpet och blivit bärgad kom han bara någon kilometer på motorvägen riksväg 40 innan han plöjde igenom mitträcket och välte med sitt ekipage på den motsatta körbanan. Han blev därmed en effektiv propp i trafiken västerut som fick köra gamla vägen där köer bara var förnamnet och det tog dubbelt så lång tid som vanligt att köra de 65 kilometerna mellan Borås och Göteborg.

Resan hem gjorde jag med buss. Mitt nördiga beteende att fotografera bussar vid Nils Ericsonsterminalen (Nisse-terminalen gemenligen kallad) i Göteborg gjorde nämligen att jag kom i ett trevligt samtal med några av bussförarna på linje 100 till Borås. Eftersom det var gott om plats i bussen och tjejen som körde sade att det inte var några större problem att ta sig fram i den riktningen valde jag bussen framför tåget. Efter Bollebygd infann sig en spöklik stämning. Inte ett enda fordon i den mötande körbanan. Och knappast några i vår körbana heller.

En ovanlig syn: helt tomt på riksväg 40 fast det är mitt på dagen.

Inte förrän vi närmade oss olycksplatsen. Det var nämligen just då som lastbilen skulle bärgas. Så det var stopp i båda riktningarna. Där stod vi alltså stilla i världens kö, men det löste upp sig på cirka 10 minuter. Lite sent alltså till Borås men chauffösen var lite bekymrad för hon skulle återvända direkt till Göteborg. Gamla vägen.

Lastbilen har just bärgats sedan den vält på motsatt körbana efter det att föraren tagit fel spak.

I går gästades Skavlan i SVT av Anna Anka. Mitt intryck av henne var redan tidigare rätt lågt. Det blev inte mycket bättre. Inte ens Skavlan lyckades få så mycket vettigt ur henne. Men det var trevligt att se min gamle idol Paul Anka sjunga en hyllningssång till sin unga och vackra hustru på melodin My way. Den utstrålade värme och humor. I kväll får vi väl se vem Oldsberg har som gäst. Min förhoppning att det inte blir Anna Anka kvarstår. Men förra lördagens Här är ditt liv med Svennis blev en trevlig tillställning.
Anmärkning: det är Paul Anka som skrivit My way. Sedan snodde Frank Sinatra den. På samma sätt gjorde han med After Shaves Borås Borås och kallade den New York, New York (det återstår lite att kolla där men jag är helt säker på att var så det gick till).

Apropå TV så förstår jag inte TV4:s satsning Kommissarien och havet. Bara den löjliga titeln. Serien bygger på Mari Jungstedts deckare, där handlingen är förlagd till Gotland. Så långt är det bra och även om manusen är förvanska... omskrivna menar jag så var intrigen bra i de två avsnitt som hittills sänts. Men vad i all sin dar hände när man skulle göra inspelningen? Det måste ha gått till så här:
- Vad skall vi göra? Vi får inga skådespelare. Persbrandt och Haber håller på med Beck, Henriksson med Wallander, Andrée gör Fagervik, Jonas Karlsson Mannen under trappan...
- Inga problem. Jag pratade just med tyska teaterförbundet och de har en massa bildsköna skådespelare som kan hoppa in.
- Bra. Men pratar de svenska?
- Nej, men det fixar vi genom dubbning. Och så hörde jag att danska Paprika Steen var ledig också.
- Bra, hon pratar ju svenska.
- Visst, men här blir det mer action om hon får prata danska.
- OK, vi gör så. Men då vill jag ha Inger Nilsson ("Pippi Långstrump") som rättsläkare. Och Frida Hallgren som sexfixerad lärarinna.
- Ja, du får väl det då om jag får peta in Anders Ekborg någonstans men bara i de två första avsnitten.
Lösningen på att många skådespelare pratade tyska tycks ha varit att man inte gjorde några ljudinspelningar i samband med filminspelningen. I stället samlade man alla rollfigurers repliker i ett häfte och skådespelare fick läsa upp dem utan att höra tonfallet i den replik de svarade på. Resultatet blev att dialogen låter som i en dåligt dubbad porrfilm. Sämsta tänkbara amatörteater skulle ha gjort det bättre.
Fast jag blev glad när jag såg rollistan i första avsnittet. Jördis Triebel var med. Ni minns väl Maria från tyska serien Kriminaljouren, där hon gjorde en mycket fin rolltolkning av en ständigt kåt polis. Fast nu var hon med några minuter. Sedan blev hon mördad.

Den kommande veckan innebär ett besök i Göteborg igen. Sedan är det lugnt. Under allhelgonahelgen är vi ett gäng som skall åka veteranbuss till Magdeburg. Det kom an på mig att fixa hotellrum. Det visade sig inte vara det lättaste. Inte nog med att rummen blir någon hundralapp dyrare per person och natt om man beställer i grupp jämfört med att man gör det individuellt utan man måste också bestämma sig fem veckor innan ankomst och sedan får man inte avboka. Resebyrån föreslog att vi skulle boka två veckor innan. Det är bara att hoppas att det finns rum kvar då. Men med den inställningen från hotellen så torde väl det inte vara några problem.

Bland tandhygienister, bankmän och en Anka

Tänk vad mycket som kan hända på en vecka. För en vecka sedan hade jag inte hört talas om Anna Anka. I dag har jag inte hört talas om mycket annat. I dagens Borås Tidning nämns hon på fem ställen. Hon skall till och med få göra det som torde vara mest attraktivt för vilken kändis-wannabe som helst: få medverka hos Skavlan. Anna Anka är alltså inte någon seriefigur i Kalle Anka utan hon heter så på riktigt. Anledningen är att hon är gift med sångaren Paul Anka. Det är visst 30 års åldersskillnad mellan dem. Anna hette från början Åberg och kommer från Bjuv. Där finns också Findus - kanske det är därför hon verkar lite inkokt i huvudet. Efter en karriär som fotomodell och tvåa i Fröken Sverige 1994 har hon nu blivit något slags hemmafruarnas talesmän, detta efter ett framträdande i TV3:s Hollywood-fruar. Hennes uttalanden låter för mig så korkade att jag inte tänker återge dem. Hoppas hon blir bortglömd efter det hon varit hos Skavlan. Men kul namn har hon ju i alla fall. Och inte går det uttala på engelska heller: Anna Änka.

Annars har veckan inneburit ett besök hos min personliga bankman - eller rättare sagt en placeringsexpert som hon anlitat. Han sa väl inte rent ut att jag varit korkad i mina placeringar men han kom i alla fall med ett förslag där jag skulle tjäna mycket mer på att placera om dem. Det lät väldigt bra så jag flyttade en stor del av mina pengar till något slags kapitalförsäkring och om tio år är jag en rik man. Om nu exprätten inte lurat mig.

På tisdag var det tandhygienisten. Som en kollega uttryckte det: tänk att man betalar 800 kronor för att bli utskälld. Det gäller dock inte Christina, min tandhygienist. Hon är alltid lika vänlig och har förmågan att tillrättavisa mig för dålig tandhygien på ett positivt sätt. Det har jag säkert sparat mycket pengar på. Numera får man smärtstillande när de skall slipa bort tandstenen. Jag väntar bara på att de kommer att erbjuda det innan man skall betala räkningen också.

Förut har jag lyssnat på vad tandhygienisten har sagt och så har jag glömt bort alltsammans till dess att de ringt från Tandläkargruppen och erbjudit mig en ny tid. Eftersom jag är en ostruktererad människa som skjuter upp att ringa till tandläkaren i det längsta så har jag avtalat att de ringer mig en gång i halvåret. Då har jag börjat leta efter mina mellanrumsborstar och intensivt borstat tänderna 3-4 gånger om dagen. I förhoppning om att placken skall försvinna som genom ett trollslag. Det har förstås inte lyckats. Efter detta besök har jag varit mer disciplinerad och köpt en stor flaska fluorsköljning på Apoteket. Den ger också bra träning för handledsmuskerna för attans till svår kork att få upp. Men sedan smakar det ganska gott, fast man skall ju inte svälja utan spotta ut. Som på en vinprovning i Sverige alltså. Man känner hur munnen fylls av den goda aromen och blir som en katedral. Man bara längtar efter att få svälja det goda. Då skriker den som håller i provningen: Spotta ut! I Frankrike håller man inte alls på med sådana dumheter. Där får man svälja och gå på lite runda fötter därifrån.

I tisdags var jag också på ortopedteknik och fick en ortos som skall stödja knät. Vi provade två verktyg, det ena mer infernaliskt än det andra. Bara att ta på sig det ena skulle ha tagit halva dagen. Det andra var bättre, så jag bestämde mig för det. Det såg hur lätt ut som helst när teknikern visade hur det skulle användas men jag hade jätteproblem innan jag fått på det rätt. Det gick nämligen att vända på fyra olika sätt. Jag började med de tre felaktiga. Nu går det dock rätt fort att ta på det. Om det gör nytta? Ja, jag vet inte. Jag har blivit lite mer strakbent men det gör inte lika ont när jag går. Så jag går sämre men det känns bättre för att nu sammanfatta.

I torsdags var det möte med Banverket i Göteborg. Nej, inten smörgåstårta. Det får man bara i Skåne. Den här gången handlade det om byte av ställverk vid Göteborg C. Ett stort jobb som just påbörjats och beräknas klart år 2014. Om några år blir det ungefär en veckas trafikavbrott vid Göteborg C för en linje per år. Arbetena förläggs sommartid. Det är trots semestrar då det åks minst tåg. De som skall arbeta med detta har för länge sedan gett upp hoppet om att få en sommarsemester.

I kväll skall jag titta på Här är ditt liv med Ingvar Oldsberg. Inte för att det första programmet var överdrivet bra men man är ju bra nyfiken på vem den hemliga gästen är. Bara det inte är Anna Anka...

Veckan som gick

Blivit lite dåligt med bloggande nu igen. Jag får väl skylla på att det ramlade in en hel del jobb från Tågkompaniet i Gävle och att jag därför inte hunnit så mycket annat. I dag är det den 11 september, ett datum som för evigt är intristade i våra minnen efter händelserna i New York 2001 och Anna Lindhs död 2003. Apropå Anna Lindh läste jag för ett tag sedan Eva Franchells bok "Väninnan" som handlar om henne. Den boken kan rekommenders. 11 september är också min fars födelsedag, så det har varit lite lätt firande i dag. Han fyller inget jämnt så det blir inte så mycket. Kan bara konstatera att en tårta i dag kostar 20 kronor biten. Det är ungefär fyra gånger mer än vad en hel tårta kostade till min 10-årsdag.

I måndags var jag i Malmö för att lösa konflikter. Ja, inte mellan världens stater utan mellan olika tågbolag. Det var dock inte min uppgift att lösa dem utan att vid behov säga "jo, det går bra" eller "nej, det går vi aldrig med om". Under sex timmars intensivt möte uppstod två sådana situationer. Det blev det förstnämnda svaret i båda fallen. Grundproblemet var att få ett godståg från Blöteborg att ankomma Kalleby cirka 20 minuter tidigare. För att få till detta man var tvungen att flytta ett tågmöte Kråkvinkel till Hönseboda. Men då blev det problem i Jönssäter och så fick man flytta ett möte därifrån till Ramhumla, men där blev det tre tåg samtidigt på två spår så det var bara att börja om igen. Nu finns datorstöd så det är bara att flytta några streck och så faller allt ut. Men när man stöter på olösliga problem så är det ju bara att börja om och hitta nya lösningar. Det gör inte datorn men det ger ett gott stöd. Nåväl, så småningom lyckades det med gemensamma krafter att få godståget till Kalleby inte 20 minuter tidigare utan hela 40 minuter tidigare! (Stationsnamnen är fingerade).

Resan till och från Malmö gjordes med buss och tåg. Det var inga problem fast det var förstås lite sömnigt att sätta sig på bussen klockan 05.00 vid resecentrum i Borås. Så mycket bättre kändes det att slå sig ned i X2000-tåget mot Malmö och äntligen få frukost. Eller kanske snarare ett smakprov på frukost. Den frukost som ingår i första klass på X2000 är milt sagt torftig. Men vill man kan man köpa till en dyrare variant, fast då måste man ha bestämt sig i förväg.

Resan hem gick också bra. Det började i Malmö med att tåget var felvänt. Ja, inte som när Strukton Rail byggde kontaktledning utanför Ängelholm och vände tråden upp och ned. Tåget stod alltså med hjulen nedåt precis som det skulle, men vagn 1 som skulle gå sist gick i stället först. Nåväl, de extra stegen i Malmö hade jag igen i Alvesta. Det var nog det smutsigaste X2000-tåg jag sett. Det verkar inte ha gått genom vagntvätt de senaste tre månaderna. Om möjligt var det smutsigare än min bil. Men jag slog mig i alla fall ned på min plats: vagn 1, plats 1. Då kom en dam fram och sa att det var hennes plats. Jag visade henne min biljett. Jodå, tågummer, datum, vagnsnummer och platsnummer stämde. Hon gick småmuttrande därifrån men det hedrar henne att hon sedan återkom och bad om ursäkt. Hon hade läst på biljetten för återresan.
- Bra, då vet du var du skall sitta nästa resa så du slipper tracka oskyldiga medresenärer, käringjävel, fräste jag.
Nej, det gjorde jag förstås inte. Jag bara log och sa:
- Jodå, sådant kan hände den bäste. Det har till och med hänt mig.

Smutsigt x2000-tåg som jag åkte med Malmö-Alvesta

Förr fick man en rejäl smörgås och en dricka när man åkte X2000 första klass. Det ingick i priset. Nu har detta tagits bort men å andra sidan har priset sänkts. Vill man äta vid sin plats får man beställa plusmat. Det hade jag gjort och det var faktiskt inte så dumt. För 96 kronor fick jag en sallad, kycklingfilé med stekt potatis, krusbärssylt med vaniljkräm och en liten chokladbit till kaffet samt en Loka (lämplig dryck att servera på tåg). Det smakade faktiskt riktigt bra, men blev inte dagens bästa måltid. Den stod Banverket i Malmö för: nämligen smörgåstårtan som är en starkt bidragande orsak till att jag gärna åker på möten i Malmö. Denna dag med räkor. Banverket i Malmö har för övrigt flyttat in i nya lokaler med utmärkt utsikt över hela stan med Turning Torso och Öresundsbron.

Bussförar-SM har avgjorts. Tre personer har tagits ut och en av dem kommer att få titeln "Sveriges bästa bussförare" om någon månad. Det är ju gott och väl och för att komma så långt måste man framgångsrikt ha klarat både teoretiska och praktiska prov. Nu är problemet bara det att för att bli Sveriges bästa bussförare bör man väl rimligen jobba som bussförare. Av de tre nominerade har dock två andra jobb och kör bara buss på sin fritid. Visst, de har tävlat med de andra och blivit bäst men borde ändå inte tävlingen vara förbehållen de som har bussföreriet som yrke. Får man be om ändrade regler till nästa år, bästa arrangörer.

I augusti startade en ny busslinje mellan Onsala och Kungsbacka Hede. För att marknadsföra denna har man valt ett milt sagt nytt begrepp, som har retat väldigt många, men också glatt många. I vår himla korrekta värld har alltså Västtrafiks projektledare valt att presentera sin hemsida med en eftertextannons i Göteborgs-Posten, där han hänvisar till sin hemsida http://surf.to/onsalasnabben
Hemsidan ser väldigt hemsnickrad ut, vilket säkert är avsiktligt och retar en del. Mitt sinne för humor må vara defekt men jag hade väldigt roligt åt detta. Och jag önskar Jonas all lycka till med att få folk att välja den här bussen.

Undrens tid är inte förbi: Banverket har tagit lärdom

Så var det då fel på Banverkets datorer i Malmö igen. http://svt.se/2.22620/1.1678529/ Det är ju inte bra att skyltsystemet är utslaget i tre timmar och några manuella rutiner finns förstås inte. Resenärerna får väl gå där och gissa sig fram om de nu inte uppfattar de raspiga högtalarutropen. Man har väl sett Tatis film Semestersabotören.

Men den här gången har i alla fall Banverket lärt sig att inte uppge att det är hela "södra Sverige" som är drabbat utan angett det mer korrekt "Skåne, Blekinge, Småland samt delar av Halland och Östergötland". Banne mig verkar det inte som om Banverket läser min blogg och har tagit rättelse. :-)

Inte så mycket har hänt

Det har gått ett tag sedan jag bloggade sist så det kan väl vara dags med ett livstecken. Den senaste veckan har varit rätt händelselös. Min far ringde i söndags morse och berättade att han fått tillbaka rosfebern. Telefon till infektionskliniken ("vi har ingen mottagning på söndagar så du får ringa sjukvårdsupplysningen"). En trevlig sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen visade sitt uppriktiga medlidande och bad oss åka in till akuten. Där blev det sex timmar innan inläggning på infektionsavdelningen igen. Denna gång dock bara till i förmiddags och så en ny medicin med hem som skall ätas i 40 dagar. Får nu innerligen hoppas att detta tar kål på sjukdomen. Så jag har återigen fått vara hundvakt och det känns lite tomt att gå och lägga sig i kväll utan att ha en gullig hund vilande på armen.

Jag hade sett fram emot att se TV-programmet om På spåret och Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs minnen från de gångna åren. Men det blev ett rätt tråkigt program med en massa meningslösa montage på personer som man inte kom ihåg. Några få pärlor från programmet hade man lyckats få med, men mycket saknades. Det är möjligt att Oldsberg och Hellberg är värda ett äreminne, men det hade kunnat göras mycket bättre. Så det blev en besvikelse.

Inte så stor besvikelse dock som filmen i TV4 i söndags med självaste Persbrandt i huvudrollen. Totalt obegriplig handling och en helt osannolikt story om en kvinnlig polis som var syster till filmens bad guy (alltså Persbrandt) och dessutom förälskad i dess bad guy nr 2. En Kjell Bergqvist som trött polis (Kurt Wallander var rena vitamninjektionen i jämförelse) och ett antal andra milt sagt mediokra skådespelarprestationer gjorde det ju inte direkt bättre. Zara Zetterlund (nej, det är inget dansband) som spelade polisen Tanja överträffade Missis Ellie i Dallas i brist på minspel. Jag tror inte hon rörde på mungiporna en enda gång. Behållningen var till min stora förvåning Malou Hansson i rollen som Nathalie. Jag kände bara till henne som vinnare av Fröken Sverige 2002, den första mörkhyade som vann denna tävling. Men hon var faktiskt bra i sin rolltolkning. Och förbaskat snygg.

Till sist några tråkiga besked: Tågkompaniet vann inte upphandlingen av tågtrafiken i Västsverige utan det gjorde DSBFirst. Vi får väl se hur det går för dem. Deras sätt att sköta Öresundstågen har inte precis imponerat hittills även om de tycks ha blivit bättre. Så har Daniel Olsson på Ljungskilebuss slutat blogga. Åtminstone tillfälligt. Livet har blivit mycket tråkigare. Daniel är frispråkig bussägare och han har genom sin frispråkighet retat upp många. Men han är för bra för att tystas av lite motstånd. Avundsjuka människor finns alltid. Elaka också. Bry dig inte om dem, Daniel!