söndag 2 december 2012

Olle Möller - fallet som aldrig lämnar mig

I kväll blir det ett mycket långt inlägg. Jag kan inte tvinga någon att läsa det men gör mig gärna den tjänsten att du läser genom detta. Källan är diverse sidor på Internet, egna hågkomster och framför allt en bok av Lena Ebervall och Per E Samuelson - "Mördaren i folkhemmet".


Ni lite äldre minns säkert Olle Möller. Alla som är uppvuxna på 1940- och 1950-talet torde minnas honom och hur våra farmödrar hotade oss om vi inte lydde: "Då kommer Olle Möller och tar dig."

På något sätt har denne man några gånger kommit in i mitt liv. Inte så att jag någonsin träffat honom men jag var ett kortare tag arbetskamrat med hans yngsta dotter. Hon slutade dock snart och först sedan hon slutat så fick jag veta vem som var hennes far. Annars skulle det varit roligt att diskutera fadern med henne, fast det hade kanske inte hon tyckt.

När jag på 1970-talet jobbade på restaurangvagnarna hade jag ofta Möllers advokat, den kände Einar van de Velde, som gäst. Rent ut sagt var det en riktig gringubbe, men det gick i alla fall att svara honom med samma mynt och han tycktes uppskatta det. Kanske därför att han inte väntade sig att en hovmästare på TR inte skulle visa honom den vördnad han var van vid att känna. van de Veldes far var för övrigt häradshövdingen Axel Carlsson och det var han som var upphov till uttrycket "Kyss Carlsson". Det var två italienare som anklagades för mord, men Carlsson skötte försvaret och lyckades få dem fria. Den enes mor rusade vid den friande domen fram till domaren och skulle kyssa honom, men denne utbrast förskräckt:
- Kyss inte mig, kyss Carlsson.

Nåväl, en gång när van de Velde kom in i restaurangvagnen hade jag just läst hans bok "Med alibi och utan" som jag köpt på rea och när han i vanlig ordning klagade på att det han ätit var dyrt flög det ur mig:
- Nu skall advokaten inte klaga för jag köpte advokatens bok häromdagen så lite pengar får väl advokaten för det.
Jag ångrade mig med detsamma och försvann för säkerhets skull ut i köket. Då såg jag att van de Velde vinkade på mig. Han var inte alls arg utan tvärtom frågade han om det var sant det jag sagt och det var det ju. Han frågade om jag hade tid att sätta mig ned och prata med honom.

Jo, det var lugnt så det gjorde jag. Då frågade han om jag läst om Olle Möller också och det hade jag. Han berättade sedan om Möller på ett sätt så att jag förstod att denne var oskyldig till de två mord han dömts för och än mer förstås till det tredje som han misstänkts för men där man långt om länge hittade den riktige mördaren.

Vem var då Olle Möller? Jo, han var en mycket känd idrottsman. Nio SM-guld i terränglöpning talar sitt språk och då får vi komma ihåg att terränglöpning på den tiden var en stor sport.I december 1939 mördades Gerd Johansson. Det var ett tydligt sexuellt övergrepp som låg bakom mordet. Polisen hittade en skåpbil i närheten av mordplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg och där fanns potatissäckar och hundhår. Hundhår och rester av juteväv från säckarna hittades också på Gerds kappa. Olle Möller körde ut potatis och hade en hund som alltid var med honom i bilen.

Möller förstod att det fanns indicier som talade mot honom och gjorde därför en del för att skaffa sig alibi som inte var riktigt med sanningen överensstämmande, något som naturligtvis talade mot honom när det upptäcktes. Han hade också kort efter det mordet skett avlivat hunden för att den var sjuk. Detta och lite till gjorde att han anhölls för mordet på Gerd.

Olle var till sin natur gladlynt och det återspeglade sig i polisförhören där han ibland svarade dumt på frågorna. Fast många vittnen kunde ge honom alibi för morddagen och kunde vittna om att den man de sett i lastbilen inte var han. Den de sett var bland annat kortare men i övrigt mycket lik Olle.

Olle anlitade Sveriges mest kände advokat, Hugo Lindberg, som gjorde en mycket blek insats och inte gjorde någon sak av att åklagaren hemlighöll alla vittnesmål som talade för Olle. Han dömdes därför till 10 års fängelse trots att han med all sannolikhet var oskyldig.

I juli 1955 mördades Kerstin Blom på ett likartat sätt som Gerd. Misstankarna föll genast på Olle Möller, men denna gång hade han ett vattentätt alibi. Det enda som talade för Möller var likheterna med Gerd-mordet och eftersom han var dömd för det så var det förstås han nu också. Så resonerade man inom polisen och rättsväsendet på den tiden. Möller frikändes dock "i brist på bevis". År 1964 erkände Kjell Hugo Färnström mordet på Kerstin sedan hans förra fru hade identifierat den väska som Kerstin hittats i. Frun hade inte saknat den på alla år men behövde den nu och saknade den. Hon kände igen väskan eftersom den var karakteristiskt lagad.

När Färnström anhölls frågade han om det gällde Gerd-mordet, som då var nära att preskriberas, och det tyder ju på att det var han som låg bakom även detta. Han åtalades dock aldrig för det. Färnström hade nämligen 1939 också kört potatis, hade en liknande hund som Möller samt en skåpbil. Han var dessutom mycket lik Möller till utseendet fast cirka 10 centimeter kortare.

Men Möller hade då redan 1959 på nytt råkat ut för det usla svenska rättsväsendet. Då mördades nämligen Rut Lind, mer känd som Fjugesta-frun. Hon hade varit på ortopeden i Örebro och där hade varit mycket folk, bland annat också Olle Möller eftersom han hade problem med ryggen. Rut Lind hade setts prata med en man i rutig skjorta och Olle berättade sedan för Börje Heed på Aftonbladet (som skulle in och peta i detta under föregivande av att han ville hjälpa honom men i stället råkade sätta dit honom) att han hade haft en rutig skjorta den dagen.

Nu missade dock polisen en viktig detalj: Olles skjorta var blårutig medan den man som Rut Lind pratade med skulle haft rödrutig skjorta, något som sedan visade sig stämma med en ingenjör på Alfa Laval som Rut var bekant med. Denne hade enligt egen utsago på gammeldagar också varit på ortopeden den här dagen, dock inte som patient utan för att det "var lätt att ragga fruntimmer där" (sic!). Han sade också till en granne att det var han som mördat henne och det fanns också en militär i Stockholm som helt oberoende av detta sagt sig veta att det var han. Polisen hade dock avfärdat detta som struntprat.

För övrigt fanns inte en enda sak som talade för Olle. Nu var han terränglöpare och inte rallyförare men inte heller det hade räckt för att han skulle hinna köra Rut från Örebro till Fjugesta, mörda henne och gömma undan liket under den timme som han inte hade alibi för. Till yttermera visso hittades liket ett par mil åt andra hållet från Örebro räknat och då blev det ju ännu konstigare trots ett vittnesmål att man sett den lastbil Olle körde i Vintrosa. Konstigt nog hade andra sett den samtidigt i Örebro.

- En gång mördare, alltid mördare, konstaterade rätten och dömde Olle Möller på nytt till 10 års fängelse.
Nu finns det inte ett enda exempel i svensk rättshistoria på att en seriemördare helt byter tillvägagångssätt. Om nu Olle - mot all förmodan - var skyldig till två barnamord (av vilka han blev helt avskriven från det ena ett par år senare) skulle inte det vara ett indicium på att han mördat en 34-årig hemmafru. Något sexuellt våld hade heller inte förekommit i samband med mordet på Rut Lind.

Einar van de Velde gjorde en mycket dålig insats vid tingsrätten i Örebro, där Möller dömdes och inte heller van de Velde märkte att bevis som talade för Olle ånyo hade sopats undan. Det berättades att advokaten, åklagaren och flera andra som medverkade vid rättegången festade varje natt på  Stora Hotellet i Örebro under de utdragna rättegångsdagarna.

Först sedan Olle blivit frisläppt började van de Velde ta tag i saken och fann att det fanns tillräckligt för att ansöka om resning i Högsta domstolen. Han tröttnade dock på mållinjen. 1981 gav dock Möller själv in en ansökan om resning. En polis i Örebro, Stig Sandin, och en i Glanshammar, Karl Junevall, tog tag i saken och fann många belägg för att Möller inte kunde ha mördat Rut Lind. Dock hade de otur. Deras vittnen dog strax innan de hann få tag i dem. År 1983 dog Olle Möller och resningsansökan togs över av hans yngsta dotter, alltså min f d arbetskamrat. 1985 meddelade HD att resning inte beviljades. Då hade Sandin och Junevall hittat många bevis på att den ovannämnde ingenjören mycket väl kunde vara mördaren.

År 1966 gav Olle Möller ut boken "Jag är oskyldig". Man undrade hur Olle Möller kunde skriva så bra men det visade sig att han anlitat Olov Svedelid som spökskrivare. En  intressant bok är det i alla fall.

Anledningen till att jag skrev allt detta är den här boken av advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Det är en roman om Olle Möller, men det finns många fakta i boken så att den åtminstone bör kallas "faction". Det är en mycket bra bok och jag rekommenderar den verkligen till läsning. Själv hade jag turen att få tag i den som talbok på biblioteket. Den har som en av tre nominerats till "Årets ljudboksdeckare" och det är mycket uppläsaren Björn Granaths förtjänst. Han har gjort en mycket bra inläsning utan överdrifter men ändå så att han gett karaktär åt de många inblandade.

Det finns de som säger att Olle Möller är en lika stor rättsskandal som Thomas Quick (Sture Bergvall). Jag skulle vilja säga att det är en större skandal. Quick erkände åtminstone ett stort antal mord, även om han av allt att döma var oskyldig, men Möller förnekade och det har dessutom i efterhand framkommit troliga mördare i alla de tre fallen där han var anklagad varav de två han blev dömd.

Genom Ebervall och Samuelson har Möller nu fått en hel del upprättelse. Heder åt dem för det. Men för många är säkert Olle Möller fortfarande den fruktansvärde massmördaren. Det finns bara ett sätt att ge honom och hans efterlevande, som finns kvar bland oss, upprättelse. Nämligen att skriva om honom och hans fall. Det får inte falla i glömska att journalister, poliser, åklagare och domare förgrep sig på en av allt att döma oförvitlig svensk medborgare. Kanske därför att de inte vågade erkänna för allmänheten att de inte klarade upp två fruktansvärda mord.





4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller just nu på att läsa boken mördaren i folkhemmet, för övrigt en mkt bra bok. När jag köpte boken trodde jag det var en vanlig deckare men förstod snart att den handlade om en sann historia. En sak som upprör mig väldigt är att Olle kan bli dömd 2 ggr för mord som han under inga omständiheter kan ha begått samt att han inte har fått rättelse och resning i målen, är detta vårat rättsväsen ? En sak som oxå förbryllar är varför ingen blir dömd för Rut mordet.Detta är en rättsskandal av stora mått, man undrar har vi gjort samma antaganden gällande Olof Palme, hade vi inte en hets i media liknande O,Möller.

Anonym sa...

http://www.nyhetsverket.se/nyhet/18100/Henry-Sidoli-granskar-domarna-mot-Olle-M%C3%B6ller

Journalisten Henry Sidolis bok är väl värd att läsa. Sidoli fokuserar på Gerdfallet och tar bara upp mordet på Rut i sista kapitlet. Författaren ansåg nog att faller bevisen i Gerdmålet så faller allt det som Möller senare skulle komma att anklagas för.

M v h

Patrik

TOMMY LUNDGREN sa...

mellan 1976 till 1979 jobbade jag extra i ett av stockholms första gatukök s0m hade öppet dygnet runt.det hette DONALDS efter ägaren DONALD KARLSSON. LÅGI HÖRNET PÅ DROTTNINGGATAN-TUNNELGATAN.NÚMERA KÄND SOM OLOF PALMES GATA. DROTTNINGGATAN 84. PÅ DEN TIDEN VAR DET VANLIGT ATT MAN FICK SKRIVA UPP DET MAN HANDLADE FÖR. SEN BETALADE MAN SINA VAROR NÄR LÖNEN KOM.EINAR VAN DER VELDE BRUKADE SKRIVA UPP. OM JAG INTE MINNS FEL RÖKTE HAN LOOK. TILL SAKEN HÖR ATT HAN ALLTID LÖG EFTER MED BETALNINGEN.MEN DEN KOM ALTID.SÅ EN GÅNG NÄR HAN INTE HADE BETALT DET HAN HANDLAT SÅ VAR DET JAG SOM FICK SÄGA ÅT HONOM ATT HAAN LÅG EFTER. VILKET HAN VISSTA.MEN EINER VAR INTE EN MAN MAN SADE ÅT- INTE JAG I ALLA FALL FÖR HAN HADE NÅGOT SPECIELLT. MAN VAR ALLTID I UNDERLÄGE OCH HAN FICK OFTAST SOM HAN VILLE.TROR ATT HAN LOG EN GÅNG UNDER ALLA ÅR.MEN DET STÄMMER ATT HAN VILLE DISKUTERA MYCKET. JAG GLÖMMER ALDRIG HANS VITA HÅR SOM GICK I EN SKIFTNING GRÖN. DET SADES ATT DET VAR AV VATTNET IKOPPARLEDNINGARNA I STAN SOM GJORDE ATT HÅRET BLEV GRÖNT.HÄLSNINGAR TOMMY LUNDGREN ÅKERSBERGA

Allan Ladd sa...

Tack för en intressant läsning. Jag minns Olle Möller från när jag växte upp på 50-talet.