lördag 20 september 2014

Efter 58 år återvände Folke till förarplatsen på turistbussen N200

I går skrev jag i min blogg om bakgrunden till att vi i torsdags (den 18 september) åkte med den gamla turistbussen N200 för att hälsa på bussbröderna (eller de bussiga bröderna) Folke och Helge Johansson vid Ramnareds Busstrafik. Här följer ett reportage om den resan.

Anders mötte mig med bussen vid stationen i Varberg och styrde sedan vidare mot Tvååker. Tvååker är ett litet samhälle på cirka 2 500 invånare men det har eget konditori, Gööks bageri. Där  stannade vi för att köpa kaffebröd till eftermiddagskaffet. Anders hade nämligen lovat att bjuda på kaffe i bussen.

Han kommer han ut med ett par påsar med godsaker.

Färden går vidare mot bussens uppväxtort, Vessigebro. Bussägaren Ernst Carlsson bodde här. Vi parkerar utanför gamla charkuteriet för att äta en utmärkt lunch på Restaurang Ekholmen intill. Här mötte också Inger Fridh, Ernst Carlssons dotter, och Hans Hansson från Ullared upp. Inger var nästan på dagen fyra år gammal när hennes pappa var och hämtade bussen i Skänninge och är uppväxt med den.  Inte konstigt att hon är lycklig över att bussen har ställts i ordning och nu rullar igen.

Efter lunchen backar Anders bussen så att den än en gång skall stå på Pråmvägen, där garaget fanns på sin tid.


Som vanligt när bussen visar sig kom många för att titta. Det var sådana som hade minnen av bussen på den tiden den bodde i Vessigebro men också yngre som hört talas om den och nu såg den för allra första gången. Garaget låg i utbyggnaden under nuvarande altanen på det vita huset till vänster.

Posering framför bussen: Anders, Hans, Inger och längst till höger Gert Svensson, en ortsbo med minnen från bussen.

Bertil Svensson, konstnär och fotograf från trakten, passar på att fotografera bussen när den är hemma. Även han minns den från sin ungdom.

Något försenade enligt den inofficiella tidtabellen rullade vi sedan vidare mot Stora Kärrshult nästan mitt i Halland i dess skogs- och jordbruksbygder.

När vi kom fram dit möttes vi av bröderna Folke och Helge Johansson, som driver Ramnareds Busstrafik. I dag har företaget en buss, men den står avställd i väntan på eventuell reparation. Fortfarande anordnar de dock resor och då hyrs en buss in från bussbolag i grannskapet.  Företaget grundades år 1926 av brödernas far som Robert Johanssons Omnibustrafik. Senare bytte det namn till Ramnareds Busstrafik eftersom telefonnumret var Ramnared 2.

I Bregott-fabriken fick personalen en kort rast för att titta närmare på bussen.

Bussen N200 fick sällskap av Ramnareds Busstrafik fina Setra S215HD från 1991. Denna buss interiör var i ett fantastiskt gott skick trots den för en turistbuss ansenliga åldern.

Till den här bilden skulle man kunna sätta texten "Det blommar för N200". 

 Uppställning för fotografering. Från vänster Inger, Hans, Folke, Anders och Helge. 
  

Dag för kaffe i bussen. Anders hade tagit med sig en kaffebryggare och med hjälp av en förlängningssladd fungerade den fint på motorhuven. Inger och Folke övervakar processen. 

Med en tårta kompletterade Folke kaffebrödet från Gööks (jag tyckte jag hörde någon prata om kaffegöök.) Inger skär första biten. Det är en ära men också ett besvär att få börja på en tårta. 

Bröderna har samlat många minnen från bussbolagets historia. Bland dem denna skylt som satt på bussens sida ovanför fönstren. Lägg också märke till den fina hallandsgården.

Så var det då dags för Folke att sätta sig vid ratten igen i N200. Förra gången var 1956 och bakgrundshistorien är väl värd att berätta. Den då 22-årige Folke var på dans i Vessigebro och på inträdesbiljetten lottades ut en resa till Holland med just Ernst Carlsson och N200. Folke vann resan och när Carlsson hörde det sa han: 
- Då får du vara med och köra. 
Folke hade säkert inte något att invända mot det trots att bussen inte precis var lättkörd. Men att som 22-åring få köra Sveriges då finaste turistbuss var naturligtvis inget han tackade nej till. 

På 58 år hinner man glömma mycket men Folke hade inte glömt hur det var att köra bussen. Han fann sig snabbt till rätta i den fortfarande rätt svårkörda bussen, även om Anders har satt in en kraftigare motor. 

Hans kom sedan på att Folke naturligtvis måste ha en riktig bussförarmössa. 

I Drängsered stannade vi till eftersom Rolf ville se bussen. Rolf är en av de få svenskar som äger ett tågbolag även om det inte varit särskilt aktivt på senare år. 

Så kom vi fram till utflyktens slutmål: bensinstationen i Kinnared. Det är en gammaldags mack där det också finns bilverkstad. Det går inte ta fel på ägaren Sörens glädje över att vi besöker honom med bussen.

Plötsligt dyker en veteranbil upp. Den är ett år yngre än bussen, en Chevrolet från 1949 i ett strålande skick.


Vi håller på att aldrig komma från Kinnared för hela tiden strömmar det till folk som vill titta på bussen såväl utvändigt som invändigt. Men till sist blir det en lucka så att vi kan köra i väg. Folke vänder framför den vackra stenbron över Västerån, även kallad Kilan.

Helge tar över ratten den sista biten. Även han finner sig snabbt tillrätta i förarstolen.

Därmed återstår bara för bussen att åka hem till Väröbacka. I Stora Kärrshult tar vi farväl av Folke och Helge och i Vessigebro av Inger och Hans. Vi kan summera en mycket trevlig dag. 

Tänk vad mycket trevliga människor det finns. Vill man träffa dem är det bara att komma med en gammal turistbuss från 1948.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet. 



fredag 19 september 2014

Efter 58 år återvände Folke till förarplatsen på turistbussen N200, bakgrundshistorien

Den här historien började i december 2006. Någon hade frågat i Svenska Omnibusföreningens debattforum Bussnack om vilken den äldsta bussen i linjetrafik var och man kom fram till att det måste vara den Setra S215HR från 1980 som Ramnareds Busstrafik använde på sina två linjer från Falkenberg till Fegen respektive Kinnared. En god vän såg detta och mejlade en fråga om vi inte skulle ta och åka med bussen i mellandagarna. Varför inte? Så blev det och vid ratten satt en av ägarna till bussbolaget, Helge Johansson.

Det blev en trevlig resa och Helge berättade mycket om vägen vi åkte. Han berättade också att deras båda linjer skulle läggas ned till sommaren. De skulle göras om till anropsstyrd trafik och Ramnareds var inte intresserade av att köra sådan och hade heller inte lagt något anbud på den trafiken. Vardera linjen trafikerades mot slutet bara en gång i veckan: den till Kinnared på onsdagar och den till Fegen på fredagar.

Men så kom dagen då sista bussen skulle gå, fredagen den 15 juni 2007. Jag åkte till Falkenberg för att dokumentera den avgången. Eventuellt tänkte jag också åka med bussen. Jag hade förberett med att kolla hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till Falkenberg, där bilen stod parkerad, med Hallandstrafiken. Men så var det så mycket folk att jag först funderade på att dra mig undan. Då kände Helge igen mig och ropade på mig. 

Det var då jag också fick träffa den andre ägaren, Folke Johansson. Jag hade för övrigt förväxlat de båda bröderna i en krönika jag skrev i tidningen Bussbranschen så Helge hade fått heta Folke i en kort blänkare om resan. Här tar Folke emot blommor från någon som vill uppvakta med anledning av dagen. Ljungby Buss, vars blå buss skymtar bakom, körde för övrigt också sin linje för sista dagen.

Även Helge fick ta emot blommor. I handen har han ett kvittohäfte från den tid då fadern drev företaget. 25 öre kostade det då. Denna dag var det ännu billigare: alla fick åka med utan att betala.

Några som jag kände till namnet dök också upp så jag bestämde mig för att åka med. Och tur var det för det blev en verkligt trevlig resa. Ett 25-tal resenärer hade mött upp vilket var mellan 5 och 10 gånger mer än det brukade vara. Bland resenärerna fanns också ytterligare tre som brukade köra bussen, alla med efternamnet Johansson vilket berodde på att alla var släkt. Även Hallands Nyheter var med. I övrigt var det mest sådana som bodde utmed linjen och som åkt med den om än kanske inte så ofta.

Helge tog ratten...

... och Folke blev "reseledare". Han berättade historier om resenärer på linjen och om folk som bodde utmed den men han började med att presentera oss som inte bodde i trakten och jag representerade egentligen bara mig själv men Folke berättade också för mina medresenärer att jag skrev för Bussbranschen. Han hade också med sig en tidning som han visade upp.

Det råkade också vara så att i just det numret av Bussbranschen hade kollegan och vännen Mats Karlsson skrivit en artikel om en turistbuss "som hade extra allt" och beställts av Ernst Carlsson i Vessigebro 1948. Ni som följer bloggen vet säkert vilken buss jag talar om.

Det visade sig att Folke hade kört den bussen 1956. Det började med att han var på fest i Vessigebro och vann en resa till Holland, som lottades ut på entrébiljetten. När Ernst Carlsson förstod att det var omnibusägare Robert Johanssons pojk som vunnit sa han:
- Då får du hjälpa till att köra.
Jag är rätt övertygad om att Folke inte hade något emot det.

Framme i Fegen avtackades de fem bussförarna Johansson...

... och Helge pratar med Per Fält på Hallands Nyheter medan några andra resenärer tittar på. 

Varför inte låta Folke återuppliva bekantskapen med N200, en gång Sverige finaste turistbuss? Jag pratade med Anders, som i  dag  äger bussen, om detta och vi bestämde oss att vi skulle ta med bussen och hälsa på bröderna Johansson i Stora Kärrshult (med postadress Torup), där deras bussbolag Ramnareds Busstrafik håller till. Företaget grundades 1926 av brödernas far och hette från början Robert Johanssons Omnibustrafik. Namnet Ramnareds Busstrafik fick det från att telefonstationen hörde hemma där. Bussbolaget hade telefon Ramnared 2.

Besöket gjorde vi i går (den 18 september) och det blev mycket uppskattat. Mer om detta kommer i nästa blogginlägg. 58 år senare fick alltså Folke Johansson köra den här bussen igen.
 


Klick med mushjulet = större bild


måndag 15 september 2014

Vägmästare?? - Min syn på valet

Ny vägmästare? Bild från Wikipedia.

Enligt SVT:s Text-TV är denne man efter valet i går vägmästare. Jag trodde att valet gällde platser i riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunaldito. Inte att man börjat välja till vissa yrken också. Men det kanske inte vore så dumt om vi fick välja vägmästare inför vinterns snö och halka. 

Varför säger alla för övrigt att Sverigedemokraterna blir vågmästare? Vågmästaren efter gårdagens riksdagsval måste ju vara Stefan Löfven. Det är han som skall sköta vågen. Sverigedemokraterna blir möjligen tungan på vägen. Men 99 procent av alla journalister och statsvetare säger och/eller skriver fel. Varifrån kommer alla statsvetare så här i valtider förresten? Och var var Sören Holmberg i går? Det blir så tomt när han inte säger vad jag - och så gott som alla andra - redan sett på de redovisade siffrorna. Sådant stärker mitt självförtroende.

Nåväl, den unge mannen med den snygga benan heter Jimmie Åkesson. Det var han och hans parti Sverigedemokraterna som blev valets segrare i går. Det kan man inte komma ifrån men det behöver man inte fördenskull tycka om. 

Nu uppstår att besvärligt läge. Det är ju nämligen så att inget av de båda blocken är tillräckligt stort för att ensamma bilda en majoritetsregering. Om nu Gudrun Schyman och hennes Feministiska Initiativ tagit sig in så hade möjligen det partiet kunnat liera sig med det rödgröna blocket. Eller Alliansen. Det hade nog inte spelat så stor roll för Gudrun vilket det blivit. Det skulle Sverigedemokraterna kunna göra också men såväl Löfven som Reinfeldt har förklarat det som otänkbart. Och det tror jag att Jimmie tycker också. Jag vet att jag tycker så också. 

Nåväl, vi har haft minoritetsregeringar förr. Perioden 2010-2014 t ex. Så jag förstår inte varför detta plötsligt skulle bli så ödesdigert. 

Opinionsundersökningar har sedan länge förutspått att valresultatet skulle bli ungefär som det blev. Möjligen att  Alliansen gjorde ett något bättre val än vad som sagts i undersökningarna och de röd-gröna något mindre. Samt att Sverigedemokraterna blev lite större. Så jag förstår inte varför valresultatet för alla - inklusive alla partiledare (utom möjligen Åkesson) - blev en sådan överraskning. 

Nåväl, min gamla kollega och ibland läsaren av denna enkla blogg Lars Ohly (vi har ju jobbat vid samma företag) var otroligt glad för att Reinfeldt nu inte får fortsätta som statsminister. Jag håller inte med honom. Jag tycker att Reinfeldt varit en bra statsminister. 

Nu gäller det då att se om Stefan Löfven klarar den rollen under ännu besvärligare förhållanden än vad det var för Reinfeldt. Kanske, kanske inte. Löfven har lyckats hålla sig väldigt lugn så det är svårt att säga vad han har för kapacitet. Men lycka till! Och behåll gärna Rut-avdraget och den låga restaurangmomsen. Glöm inte heller det ni lovat om utbyggnad av järnvägen. 

Vem blir förresten ny infrastrukturminister efter Catharina Elmsäter-Svärd? Ja. det finns ju många lämpliga kandidater. Anders Ygeman t ex. Bara det inte blir Gustav Fridolin. 

Jag blev förresten uppringd av Stefan Löfven i går. Jag hade på sociala media kommenterat att hans tåg blivit stående i Skövde i lördags. Orsaken var att ett annat tåg kört på en person söder om Skövde och då blir förstås järnvägen avstängd till dess att räddningstjänsten och polisen klarat av sitt arbete. Så jag trodde det var därför han ringde mig. 

Men så var det nu inte. Det vill säga det var Stefan Löfven men eftersom jag inte lyckades avbryta honom med min fråga hur han hade tid att ringa till just mig gick det så småningom upp att det var ett inspelat meddelande. Vad han ville vet jag inte för jag lade på luren. Som det fortfarande brukar heta. 

Ringde mig i går (bild från Wikipedia).


lördag 13 september 2014

No Limit i Borås - gatukonstfestival: andra avsnittet

Avsnitt 1 hittar du här

Som jag förut skrivit har det varit gatukonstfestival "No Limit Street Art" i Borås. Festivalen avslutades med vernissage i söndags men konsten hänger ju kvar. I undersökningar har cirka 95 procent av boråsarna sagt att de vill ha kvar den. Då går stadsarkitekten Tomas Rossing ut och säger att det måste finnas byggnadstillstånd om de skall vara kvar efter årsskiftet. På honom verkade det som om det var närmast otänkbart att sådana beviljas.
- Kanske något verk kan få vara kvar.
Borås politiker var dock snabba - det är ju val i morgon - och förklarade att de kommer att bevilja byggnadstillstånd bara ansökan kommer in. Och ansvariga på kommunen bakom festivalen säger att sådana redan är klara att inlämnas. Så stadsarkitekten får tycka vad han vill. Konsten lär bli kvar tills dess att konstnärerna själva tröttnar eller fastighetsägarna gör det. Eller om tidens tand förstör konstverken.

Jag tog en förnyad promenad i går för att beundra verken. Nu var det inga byggnadsställningar framför och de var färdiga. Några orkade jag inte heller med förra gången så de kommer nu.

Först har vi Kobras fina porträtt av Alfred Nobel vid Sandwalls plats. 

Det var så här det började. För två år sedan gjorde Shai Dahan denna målning vid Sandwalls plats som ett led i den då pågående skulpturbiennalen. Dalahästarna har alltså funnits där ett tag och väckt boråsarnas och besökarnas uppskattning. Shai Dahan har nu varit curator för hela festivalen. 

I korsningen Göteborgsvägen-Alingsåsvägen finns Ektas målning. Lite att fundera över vad det föreställer. Men snyggt. 

Inte långt därifrån men fortfarande en bit från centrum på Västgötagatan finns Etam Crus verk. 

Och så den mest omtalade målningen. Den syns bra från motorvägen, riksväg 27/40 om man åker genom Borås österut. Konstnären är Carolina Falkholt, som mest är känd för sina vaginamålningar. Eller "graffittor" som hon själv kallar dem.  Fast jag undrar om man inte måste ha lite rubbad sexuell fantasi för att tolka bilderna så. Fast konstnären vet väl bäst.
 

Carolina Falkholt var lite sur över att hon skulle måla på en vägg där det fanns en elektronisk reklamskylt, som bland annat visade budskap från Sverigedemokraterna, och ville först inte göra sin målning. Hon ändrade sig dock och hon blev färdig lite sent, men då hade hon kommit på en bra hämnd. Varför inte komplettera snipporna med en snopp som pekar på skylten. 

Ollio (Jonathan Josefsson) har gjort ett fantastiskt fint mönster på en byggnad på Bergslena invid Knalleland. 

Sedan har vi den här målningen på Lilla Brännerigatan (en mycket trevlig gatumiljö även utan konst). Förra veckan hade konstnären Simple knappt börjat på sitt verk, eftersom han fick hoppa in sent som ersättare för Blek le Rat, som brutit benet. Så här fint blev det när det blev färdigt. 
 

Ett annat av Blek le Rats konstverk skulle ha utförts på en mur utmed Åsbogatan. Här fick Shai Dahans mamma, Nina Dahan, hoppa in som ersätter och resultatet blev detta.

SCB:s vägg på Arlahuset är nu färdig och visar detta vackra ansikte. 

Och på gaveln på Arlahusets andra sida kan jag en en gång beundra Natalia Raks ansikte bland näckrosorna.

På Bryggaregatan blev The London Police också färdiga med sitt konstverk. Snyggt men placerat bakom soptunnorna på en bakgård. Det var inte lätt att hitta en bra fotovinkel.

Nu har vi fått en vacker smyckad stad. Passa på att besök den. Åtminstone fram till årsskiftet lär målningarna få vara kvar - och sannolikt mycket längre. Det talas redan om en liknande festival nästa år. Det finns många väggar kvar som behöver prydas.