måndag 29 september 2008

Böcker att ta med på resa

Som ni väl redan har sett har jag varit på bussresa. Då krävs det böcker. Under själva resan är en talbok perfekt. Man kan sitta och lyssna och ändå titta ut. På kvällarna om man har lite tid över på hotellrummet är en vanlig bok perfekt. Eller att läsa på stranden i Nice.
På min resa till Provence hade jag med mig två böcker som livligt kan rekommenderas: talboken var Håkan Nessers nya "Berättelse om herr Roos" och läsboken var Viveca Lärns "Aprilväder" - den sista i serien om Saltön. Ja, det har sagts att det skall vara den sista men vi får väl hoppas att det är den senaste. Jag skall inte berätta för mycket om hur bokens slutar men så mycket kan jag väl säga som att Saltön inte sprängs i luften. Så det finns möjlighet till fortsättning på serien.
Vveca Lärn skriver lite småputtrigt och man läser någonstans mellan småleende och skratt. Håkan Nesser vet hur man bygger upp en berättelse. Berättelsen om den gamle (nåja, han är tre år yngre än jag) Valdermar Roos och hans vänskap med den 21-årig "problemflickan" Anna är fantastiskt välskriven. Och det handlar inte om något sexuellt mellan dem om nu någon hoppats det.
Två bra böcker som jag varmt kan rekommendera alltså.

Jag är tillbaka

Om någon till äventyrs har saknat mig så vill jag bara meddela att jag varit på bussresa till Alsace och Provence i Frankrike samt Toscana i Italien. Med andra ord i en del av det område som brukar kallas Rivieran. Har alltså upplevt glamouren i Cannes och Nice. Buss ner och flyg hem med Sterling Airways. Sedan mötte Taxi Borås på Landvetter och jag fick en förare som jobbade sin första dag. Tyvärr kunde man dock inte säga detsamma om bilen. Men föraren kommer säkert att bli en duktig taxiförare. Ja, han var det redan.
Mer om den här resan kommer i min blogg i en dator nära dig. Men hav tålamod om det dröjer någon eller några dagar.

söndag 21 september 2008

Ny icke-spännande TV-serie

I morgon börjar SVT1 att veva "Livet i Fagervik". Det verkar bli en lite småputtrig TV-serie av det där slaget som vi brukar se några gångar varje år. Enligt Sydsvenskan utlovas att det inte blir terrordåd, våldtäkter och lemlästade lik. Fast det senare undrar jag över. På den bifogade bilden till artikeln kan man nämligen se huvudrollsparet stå mellan spåren på en järnväg. Och ett tåg som skulle kunna vara på väg emot dem.
http://sydsvenskan.se/nojen/article368363/Inga-lik-i-Fagervik.html

Det är märkligt att folk aldrig kan ta till sig att det är förbjudet att beträda järnvägens område. Ofta är det helt omotiverat att ställa upp skådespelare eller som jag också har sett ministrar eller författare på spåret för att få en bild. Det är som sagt dessutom olagligt. Ett tåg kommer snabbt och man hinner inte undan. Även om man nu är på en nedlagd järnväg eller försäkrat sig om att inget tåg är i antagande så sänder bilden lik förbannat fel signaler.

Jag känner många lokförare och jag har visserligen inte kört lok själv men i tjänsten vid ett flertal tillfällen åkt på loket. Och den som inte varit med om det vet inte hur maktlös lokföraren känner sig när han ser att någon står på spåret och inte vet om denne kan flytta sig. Det enda han kan göra är att signalera. Bromsa hjälper inte - ett tåg har lång bromssträcka - och det kan inte väja. Tänk på det innan du ställer dig på spåret nästa gång!

En närmare granskning av bilden ger vid handen att det är ett fotomontage. Man har tydligen satt dit skådespelarna i efterhand. Hur har man tänkt? "Nu när det inte blir några terrordåd i TV-serien så får vi väl fixa ett sådan i reklammaterialet." Okej, bilden har inte tillkommit under kriminella former. Men den visar ändå ett kriminellt förfarande och den sänder ut helt felaktiga signaler. Och så förbannat onödigt!!

Fast nu skall man inte skylla för mycket på Sydsvenskan. Bilden är tydligen med i det pressmaterial som SVT sänt ut inför serien. Som ett visserligen torftigt men ändå ett bevis på detta kan nämligen anföras att samma bild finns i... Ja, vad tror ni. Jo, SJ:s kundtidning Kupé. Det är förbanne mig inte annat än ren skandal och det enda vettiga SJ kan göra nu är att dra in upplagan och säga upp kontraktet med de klåpare som i dag ger ut tidningen. Så kanske man kan få en läsvärd tidning på köpet...

lördag 20 september 2008

Vi fortsätter till Rügen

På HanseDom i Hotel Dorint i Stralsund kan man också få massage.
Rasende Roland i Binz.

Restaurangen på piren i Sellin.

Att äta i en ubåt går bra i Neukamp utanför Putbus.

Knappt fem procent av kolossen i Prora

Får väl även i dag börja med att länka till vännen Kenneths blogg, där ni kan se hans version av resan till Rügen. För dem som glömt det sedan i går så var det Kenneth som körde bussen. http://www.kennethsvardag.blogspot.com/ Får också passa på att tacka Kenneth för ett trevligt mejl med anledning av gårdagens blogg.

Ett tag trodde jag inte jag skulle kunna skriva någon blogg i kväll. För två timmar sedan såg jag nämligen att det började blinka något fruktansvärt utanför mitt köksfönster. Där var fullt av brandbilar. Jag ut på balkongen och mycket riktigt luktade det brandrök. För ett par år sedan brann grannlägenheten, sedan deras TV exploderat och jag tänkte "Inte nu igen". Brandmännen sprang in i nummer 41 - jag bor i nummer 45 - så det var ju i alla fall två uppgångar ifrån. Sedan gick jag ut men inget anmärkningsvärt syntes. In igen och kollade på polisradion på nätet och fick beskedet att det var falskt alarm. Eller i varje fall ett larm utan grund: någon hade känt röklukt och larmat.

Sist lämnade jag er i Stralsund och det finns värre städer att bli lämnad på. Stralsund är en vacker stad. Eftersom det var mitt premiärbesök här (förutom en genomresa på väg till Berlin 1986) så får jag lita till andra när de säger att staden har snyggats upp på senare år. I Stralsund fick vi alltså träffa vår lokalguide Rickard Lösche och det blev en omtumlande bekantskap. På övertydlig engelska höll han låda hela tiden under vår rundtur på onsdagen. Sedan följde han med oss tre tappra som valde en stadsvandring i Stralsund också, fast han ideligen sa att han måste hem till sina tomatodlingar. Vi fick naturligtvis lära oss en hel del, men det hade kanske så att säga räckt med lite mindre. Men det vår svårt att inte smittas av Rickards entusiasm.

Vårt första besök blev den vackra staden Sellin. Nästan alla städer på Rügen är badorter, så även Sellin. Således tog Rickard med oss ner på piren och vi kunde se den fantastiskt vackra restaurangen. Vi var också vid Cliff Hotel, numera lyxigt turisthotell men en gång i tiden reserverat för partipampar i DDR. Därefter tog Rickard med oss till Putbus och Neukamp strax utanför. Här finns i ett hiskeligt fult hus en helt fantastisk restaurang och hotell. Restaurangen är inredd som en ubåt och det känns helt osannolikt att hitta en sådan mitt ute på den rügska landsbygden. Men det har funnits där sedan 1996 och ägaren - själv gammal u-båtskapten, vad annars - berättade hur han och en vän som var arkitekt fått idén. Vad ni gör, missa det inte om ni kommer till Rügen. http://www.ruegen-nautilus.de/

Så åter till Stralsund där vi gick en stadsvandring och lyckades hitta ett svenskt kafé. Där fanns kanelbullar, knäckebröd och dammsugare. Men den i och för sig trevliga flickan bakom disken kunde ingen svenska. Vi tittade på de gamla fina byggnaderna i Stralsund och i rådhuset kunde vi se en staty av vår egen kung Gustav II Adolf. Stralsund var nämligen en gång i tiden en svensk stad. Rådhuset ja, det är nu en modern byggnad men den gamla fasaden finns kvar. Kvällen ägnades sedan åt middag i baren på Ozeaneum och det bjöds en mängd smårätter. Förbaskat goda kycklingspett hade de i alla fall - jag åt fem stycken.

Torsdagen var sista dagen i Rügen och efter den väl tilltagna frukostbuffén - synd att jag inte kan äta så mycket på morgnarna - fick vi gå husesyn i gymet och badet och även fotografera innan lokalerna hade tagits i bruk av nakna tyskar i olika viktklasser, de flesta i min och däröver. Vår stackars reseledare Anders fick agera fotomodell - och jodå: han hade badrock på sig. Så var det då dags för dagens utflykter på väg till färjan i Sassnitz-Mukran. Denna dag hade vi två mål på vägen: Binz och Prora. I Binz fick vi tillfälle att se när Rasende Roland möttes. Rasende Roland är smalspårståg som går på Rügen och de dras normalt av ånglok. Så även i dag. Det är alltså inte museitrafik i egentlig mening utan tågen har även mer normala trafikuppgifter. När vi skulle göra en stadsvandring överraskades vi dock av en förfärlig regnskur, så det blev inte så mycket vi kunde se av de vackra husen.

Så kom då det mest otroliga av allt, nämligen kolossen i Prora. Det är en fem kilometer lång (!)byggnad, som uppfördes av Hitler som semesterhem för hans soldater i slutet av 1930-talet. Det fanns 20 000 bäddar. Andra världskriget kom dock emellan så hemmet kom egentligen aldrig att tas i bruk. Under DDR-tiden användes byggnaderna delvis som militärförläggning, men i dag står de i stort sett tomma. Där finns dock ett par museer. Den fantastiska sandstranden blev alltså aldrig använd som tänkt, men den är tillgänglig än i dag. Varning dock för den pryde om man följer skylten "Zu Strand" intill parkeringen. Då kommer man nämligen direkt ut på nakenstranden. Missa inte Prora heller! Under uppehållet i Prora dök för övrigt en gammal bekant upp, nämligen vår guide från dagen innan Rickard. Denna dag hade han en amerikansk grupp med sig och när han såg oss förklarade han för amerikanerna att vi var en svensk grupp på ett sådant sätt att vi föreföll vara viktigare än Prora. Amerikanerna måste ha undrat varför de åkt så långt bara för att se en grupp schweizare framför ett stort grått hus.

Vidare till färjan, ett snabbt besök på Border shop och jag köpte 11 flaskor. Dock tio små. Jag gillar nämligen sådana där kartonger med svenska snapsar. Så blev det en flaska whisky, The Snow Grouse. Den skall jag njuta av mörka höstkvällar. Ombord på M/S Trelleborg blev det lunch, en buffé som inte var särskilt bra. Men servicen i restaurangen var fantastisk. Tack, Marcella. Och så fick vi se kommandobryggan. Jag som såg alla avsnitt av Rederiet visste ju redan hur det går till på en kommandobrygga men det visade sig inte gå till riktigt så i verkligheten som i TV-serien. Så var det bara Trelleborg, där det gamla bibelordet "de sista skola bliva de första" besannades. Vi hade nämligen kört ombord som ett av de allra sista fordonen men fick köra i land bland de första. Så blir det när man har portarna inte i för och akter utan på mitten och i aktern. I Trelleborg fick jag återse Kenneths fru Anne-Marie. Hon hade nämligen mött upp där för att skjutsa den som skulle till Sturup för att vi som skulle med tåget från Malmö skulle hinna dit säkert. Det finns fantastiska människor. Tågresan blev ett särskilt äventyr som jag kanske skriver om vid ett senare tillfälle.

Ett utförligare reportage om resan med en massa tråkiga årtal och sådant kommer lite senare i Bussbranschen, som jag hoppas alla läser. http://www.busstidningen.se/

fredag 19 september 2008

Studieresan till Rügen


Jag har alltså varit på studieresa till Rügen. Det har varit tre intensiva men mycket trevliga dagar. Vi var åtta personer i en liten Mercedes Sprinter, sex journalister (om jag nu får räkna mig som sådan, jag brukar föredra skribent) samt Anders från Ehrenberg Kommunikation och vår bussförare Kenneth, som inte bara körde bussen utan också kunde berätta mycket och intressant om de trakter vi åkte genom. Det märks att Kenneth, som är tidigare bussägare men nu egentligen försökt dra sig tillbaka, också jobbar som reseledare. Jag har träffat Kenneth tidigare och blev mycket, mycket glad när jag såg att det var han som satt bakom ratten. Hade jag läst på hans blogg http://www.kennethsvardag.blogspot.com/ så hade jag redan vetat det, men tyvärr missade jag det innan avresan.

Resan startade i Malmö och gick via Öresundsbron och färjeleden Geder-Rostock. Scandlines-färjornas restaurang Steak & Seafood håller hög standard och vi bjöds en god lunch på kronprins Frederik. Efter vi kommit till Rostock så hade vi en dryg timme innan vi var framme i Stralsund och Hotel Dorint, som är integrerat med Hansedom, en sådan där förfärlig inrättning med spa, gym och äventyrsbad. Fast här var det synnerligen hög kvalitet på alltsammans.

Jag hade beställt en behandling som beskrivs så här: Sanddorn-Heilkreide Packung Helkroppsinpackning med regionala produkterna havtorn och krita från Rügen. Återställer skadade hudceller, ökar hudens upptagningsförmåga av nyttiga näringsämnen. Den vitaminrika havtornsoljan verkar uppfriskande och ger huden stark lyster.
Det var inte riktigt så förfärligt som jag trodde. Först skulle man klä av sig - allt - och jag letade efter en handduk att lägga över en viss del av kroppen. Men insmörjerskan hade gömt undan handdukarna och sa att jag inte behövde någon. Så bad hon mig lägga mig på rygg men efter en snabb titt bad hon mig vända på mig. Så fick jag vända mig en gång till och nu lade hon dit handduken. Jag vet inte om jag skall känna mig förolämpad eller glad.

Sedan geggan smorts in på mig, se bilden som Anders har tagit, knöts bädden ihop och jag fick ligga som i en sovsäck med trasig dragkedja. Under mig började det strömma vatten och det påminde alltså om en vattensäng (finns sådana fortfarande?). Där fick jag ligga i nästan en halvtimme innan jag blev utsläppt och kunde duscha av mig geggan. Och så kände jag mig mycket fräschare. Faktiskt! Och kunde gå till baren som fanns mitt i spaet och ta mig en rejäl öl. Allt medan man kunde studera den tyska frigjordheten. Det var inget ovanligt att spritt nakna personer av båda könen kom gående genom baren helt ogenerade. Nej, det var inget som helst upphetsande i det.

Sedan visade hotellchefen oss hotellet och vi fick stifta bekantskap med en av lyxsviterna på åttonde våningen. Samt den fantastiska utsikten från hotellets tak. Det blev en bra middag i hotellets restaurang och ganska hyfsat med nattvila innan vi nästa dag åkte in till Stralsund för att stifta bekantskap med det nyöppnade Ozeaneum.

Det är ett museum om livet i och vid havet. Marknadschefen visade oss runt. Mest intressant var de jättelika akvarierna. Det största rymde över 2 miljoner liter vatten. Det var verkligen sevärt, men det var ju skönt att slippa stå i den långa kön. Den ringlade sig runt en stor del av hamnet och inte blev det bättre av att det börjat räkna. Ändå betraktades den som ovanligt kort den här dagen.

Så fick vi träffa vår lokalguide Rickard, som skulle guida oss på Rügen. Men det får vi ta i nästa avsnitt.


Hemma från Rügen

Jag har just kommit hem från en tredagars studieresa till Rügen och har fått en kritinpackning. Den gjorde mig vackrare, åtminstone till jag duschat av mig inpackningen. Men nu är jag alldeles för trött för att skriva mer om detta. Får bli en annan gång .

söndag 14 september 2008

Hurra, en av mina idoler har skrivit en kommentar

Jag vet inte om ni kommer ihåg mitt allra första blogginlägg från juli. Där skrev jag i alla fall om Kim Kärnfalks bok "Mamma, mormor och jag". Jag skrev också: Antagligen är Kim bättre som sångerska och småspringande prisutdelare än författare men boken är intressant att läsa.

Kim har nu kommenterat det jag skrev i en vänlig ton där hon håller med om det jag skrev. Kul att en så känd person, som jag faktiskt verkligen beundrar (inte minst sedan jag läste boken), också läser bloggen. Kanske det är Google som hjälpt henne att hitta den men då är det i alla fall kul att hon vill göra en kommentar.

Och Kim: jag menar inte att du skulle vara en dålig författare. Jag menar snarare att du är fantastik som sångerska och prisutdelare. Det är ibland svårt att leva upp till sig själv. Och jag rekommenderade ju boken till läsning.

Kul i alla fall. Vill du läsa Kims kommentar så står den under det understa inlägget om du klickar på juli 2008.

Trevlig kväll, Kim, och alla andra som läser. Jag kanske skall skaffa en ny slogan: "Bloggen som även kändisarna läser".

En dag då man är nöjd med sig själv

Sedan jag egentligen slutade jobba har söndagen ofta blivit veckans mest intensiva arbetsdag. I dag har det varit en sådan söndag, men jag tycker att jag fått mycket gjort. Först och främst har jag avslutat min Grönlands-följetong här på bloggen. Så har jag gjort en sammanställning av nästa års banarbeten mellan Göteborg och Trollhättan. Det är viktigt att den informationen kommer ut redan nu så att det blir rätt i de tidtabeller som skall tryckas. Samtrafikens chef har sagt att tryckta tidtabeller snart hör historien till, men jag tror att han får ge sig på den punkten. Alla har ju inte Internet, i synnerhet inte i fickan eller handväskan. Det blir sex trafikavbrott på grund av banarbeten på sträckan under nästa års tidtabell, som börjar i mitten av december i år. Det är mycket, men nästan bara hälften av vad som förvarnades om. Banverket har lyckats samordna arbetena och det skall de ha all heder av.

Slutligen har jag avslutat tre artiklar till nästa nummer av Bussbranschen, bränt in dem med bilder på en CD och lagt denna i ett kuvert så att jag kan posta det i morgon trots att det är 10 dagar kvar till manusstopp. Så tidigt har jag aldrig varit färdig förut. Det brukar bli dagen innan manusstopp som det där kuvertet går i väg. Men varför i all världen mejlar jag inte materialet? Jo, det är så att bilder som är i storleken 1-2 Mb tar förfärligt lång tid att mejla. Och Posten behöver ju de 11 kronor som portot kostar.

Kollade in Svensson Svensson på TV i går. Jo, det är väl lite småroligt att skratta åt Gustav Svensson, som tycks vara i total avsaknad av självkännedom, men börjar det inte bli lite enformigt nu. Det går väl ändå inte att tänja den idén hur långt som helst. Och Susanne Reuter verkade vara mer trött på sin roll som hustrun Lena än på sin make i serien. Dock gjorde samma Susanne Reuter en fantastisk insats i farsen Lånta fjädrar. Mycket bra skådespelarinsatser helt igenom och det var faktiskt roligt hela tiden. Roligast var de där två bimbosen från Kalmar som spelade ut på kalmaritiska. Sämst var snacket före, i pausen och efter om pjäsens förträfflighet. Att Kalmar fått äran av att visa friluftsteater med Robert Gustafsson, Peter Dalle och Susanne Reuter i huvudrollerna verkade vara det största som hänt staden sedan Kalmarunionen på 1300-talet.

Nu höll jag på att glömma Ewa Roos. Hon är inte bara en bra sångerska utan också en god skådespelerska. Men så är hon också från Borås och vi har faktiskt en gång stått på samma scen. Hon var då 10 år och jag borde väl ha varit 15. Det var på Kyrkans ungdoms julfest och Ewa sjöng "Varför är solen så röd mor". Vad jag gjorde kommer jag inte ihåg, men antagligen spelade jag med i någon sketch. Insatsen var nog inte särskilt lysande och jag insåg tidigt att jag aldrig skulle bli skådespelare.

Aldrig får man vara riktigt glad. I fredags trodde jag att jag räddat världen genom "min" upptäckt av olja. Nu har en kommentar kommit att oljefyndet bara räcker till 14 timmars förbrukning. Nåväl, ett stort steg för dem på oljeplattformen men ett litet steg för mänskligheten. Apropå kommentarer till min blogg så har jag nu gjort det lättare så att man inte behöver logga på sig för att kommentera. Å andra sidan förbehåller jag mig rätten att kolla innan jag publicerar dem. Jag vill ju inte att kommentarerna skall innehålla förtal, rasism eller porrlänkar.

I morgon åker jag på studieresa till Rügen. För första gången i mitt liv skall jag få en spa-behandling. Jag har valt en helinpackning med krita. Efteråt blir man som en ny människa står och all gammal överbliven hud försvinner. Jag tror dock inte jag har någon sådan. All hud jag har går att till att spänna om magen.

På kryss till Grönland del 8: Kangerlussuaq

Kangerlussuaq är en gammal amerikansk militärbas. Det är inte utan att det märks.

Annelise har fått upp en grönlandshundvalp i famnen. Båda verkar trivas.

Rejält fordon som skall ta oss till inlandsisen.

Möte på en grusväg på väg mot inlandsisen.

En liten reporter på en stor inlandsis. Foto: Nina von Staffeldt.

En jättestor schwarzwaldtårta? Nej, det är inlandsisen.

Kaffe vid bussen efter det vi har varit ute på inlandsisen.

Vi har kommit till Kangerlussuaq och detta är det sista får se av Clipper Adventurer.

Kapten Idar Pedersen kan med berättigad stolthet konstatera att han lyckats navigera oss säkert under hela resan.

Rodel var vår servitör i restaurangen under hela resan.

Måltiderna har hela tiden smakat gott och varit läckert upplagda. Min medresenär Mariane har tagit bilden.


Kangerlussuaq
Kryssningens sista dag har kommit. Under natten har vi gått in i Søndre Strømfjord och efter morgenmaden – frokost på danska är vår lunch – är det dags att ta farväl av besättningen och gå ned i gummibåtarna för att ta oss i land efter att ha åkt cirka 530 landmil.

Vi har kommit till Kangerlussuaq, Grönlands kommunikationscentrum eftersom här finns den enda flygplatsen som klarar stora plan som Airbus 330 och Boeing 757.

Från början var här en amerikansk flygbas, men den avvecklades 1992 dels för att det kalla kriget var över men också för att man fått fram ännu mer infernaliska vapen som skulle kunna skickas direkt från USA till Ryssland.

Att det varit en militärbas kan man lätt se. De cirka 600 invånarna bor i containerliknande hus och Kangerlussuaq är en trist plats. Men kommer man bara ut på de sandtäckta bergen strax utanför öppnar sig en fantastisk utsikt.

Här besökte vi också en hundgård med uppfödning av grönlandshundar. De små valparna charmade oss alla och det var nära att jag smugglade med mig en hem i väskan.

Äventyren är inte slut med detta. Sedan vi checkat in våra väskor på flygplatsen ger vi oss ut på en utflykt till inlandsisen. Större delen av Grönland är täckt av ett par kilometer tjock inlandsis, och 35 kilometer utanför Kangerlussuaq är den lätt åtkomlig med buss.

Ja, buss och buss. Det är en gigantisk skapelse med dubbla såväl fram- som bakaxlar som körs fram. Ser mer ut som en lastbil med en arbetsbod på än en buss. Och lågentré är det definitivt inte tal om.

Efter en skakig resa på dålig vägar ser vi inlandsisen framför oss och snart är vi så nära att vi kan gå ut på den. Ännu en fantastisk upplevelse att lägga till de övriga.

Åter i Kangerlussuaq blev det avskedsmiddag på flygplatsrestaurangen och vi serveras myskoxe. Jakt på sådana är en av de aktiviteter man kan ägna sig åt här. Jo, det smakade gott.
Sedan går vi på flygplanet till Köpenhamn och gör en nattlig flygning. Själva flygresan tar drygt fyra timmar men eftersom Grönland ligger fyra timmar efter oss i tid så måste vi vrida fram klockan lika många timmar.

Så det är morgon när vi landar på Kastrup och kan summera en trevlig resa, av vilken jag naturligtvis bara kunnat ge smakprov och förhoppningsvis också någon aptitretare här.

Bekanta har ställt frågor till mig och kanske svaren också intresserar läsekretsen. Vad kostade resan och hur många bilder tog jag? Svaret på den första frågan är att jag betalade cirka 75 000 svenska kronor inklusive anslutningsresor, drycker och drickspengar och tvätt ombord. Antalet bilder då? Det blev drygt 2 200 på minneskorten. Varav runt 1 600 befunnits värdiga att bevaras för framtiden.

Just när jag skriver detta kommer ett mejl från Albatros Travel om kommande resor: en kryssning till Antarktis och en tågresa genom större delen av Afrika till exempel. Hjälp! Vilken skall jag välja?

Därmed avslutas den här lilla reportage-följetongen.

fredag 12 september 2008

Födelsedagskalas, konkurrenttidning och oljefynd

Min far fyllde år i går och har namnsdag i morgon. Alltså lämpligt att fira honom i dag mitt emellan de båda dagarna. Och är man född den 11 september kanske man inte så gärna vill fira just på den dagen. Nåväl, det var smörgåstårta från City Sparköp och det var Ristoriatårta från Konditori Gullkragen. Dyrt? Javisst, 540 kronor för smörgåstårtan och 240 kronor för Ristorian. Men det var det faktiskt värt. Godare var det länge sedan jag åt. Vi var inte så många, det skulle komma fler i kväll, men mina kusiner från Göteborg var i alla fall där. Det var jättelänge sedan jag träffade dem, och vi kom överens om at träffas oftare men vi visste ju också att det inte blir så.
Och godare var det länge sedan jag drack än det rödvin, som jag fick av Ljungskilebuss i onsdags. Eftersom de kom direkt från Tyskland hade de passat på att köpa två presenter på flaska till mig. Normalt dricker jag alrig rödvin, men jag får nog tänka om. Vad det heter? Lemberger Trocken 2006 från Weingut Heinrich. Springer ni på sådana flaskor så köp! Jag har också en flaska vitt vin från samma vingård i kylskåpet. Det får väl stå till sig så länge. Till en regnig dag, som de säger i England.
Apropå mina dryckesvanor så är jag med i Laphroaigs vänner. De bjuder in till whiskyprovning med mera i Sälen i november. Det är så man känner lust att åka dit, men Sälen i november? Nej, det går nog använda pengarna på bättre sätt. Att jag blev förtjust i Laphroaig, som är en så rökig whisky att man får akta sig för att gå med glaset förbi brandvarnaren, är Svantes fel. Svante var en terrier i Borås Tidning som brukade samtala med sin husse på sina promenader och hans favoritwhisky var just Laphroaig. Så var jag och handlade på en supermarket i Halle-an-der-Saale och såg just att de hade denna whisky. Dyr var den, cirka 25 euro, men vad sjutton. Man lever bara en gång och god whisky dricker man alltför sällan under den tiden. Så sedan dess har jag köpt en sådan flaska under mina besök i Halle. Sista gången blev för övrigt lämpligt nog betjänad i kassan av Frau Fülla.
I dag kom konkurrenttidningen i brevlådan. Vår tidning kom i går redan (hurra! det är viktigt att vara först). Det var i stort sett en positiv överraskning. Res- och Trafikforum har nämligen fått en ny chefredaktör. Den duktige men något påfrestande Ulo Maasing (jo, ni som lyssnar på Radio Stockholm känner säkert igen namnet; det är samma person men de får inte förväxlas) har nämligen lämnat över till Anders Karlsson, som jag träffade för nio år sedan på en Scania-träff. En kille som då gav ett mycket sympatiskt intryck, men han skrev om lastbilar. Skulle han klara att skriva om bussar också? Jodå, hans första nummer var en intressant blandning och kanske lite okonventionell. Bland annat med en intervju med artisten Totte Wallin som anser att kollektivtrafiken mest är ett tvång, att klimathotet bara är nys och att det är skönt att röka. Jag gillar inte folk som röker, i synnerhet inte om de blåser ut röken i ansiktet på mig, men det är ändå skönt att höra folk som vågar uttrycka en sådan uppfattning så fjärran från allt vad rumsrenhet heter.
När det gäller klimathotet är jag beredd att hålla med Totte, fast jag det senaste året tjänat flera tusen kronor på att skriva om det och alternativa bränslen som skall rädda vår miljö. Fast det där med alternativa bränslen är kanske ändå nödvändigt, eftersom oljan kanske snart tar slut. Fast kanske är det nys det också? En av mina ovannämnda kusiner har en man som jobbar på en norsk oljeplattform. Och hon berättade att de just hittat en hel massa ny olja i Nordsjön. Min kusin var inte glad för det eftersom hon nu får träffa sin man ännu mindre, men jag tyckte det lät lovande. Jag läste just i en artikel att man inte hittat någon ny olja sedan 1977. Eller när det nu var. Längesedan var det i alla fall. Men varför har det inte stått något om dessa oljefynd i Nordsjön i tidningarna. Kom ihåg var ni läste det först!
Åter till konkurrenten. Man har gått ned i grad på texten. Så att den är nu lika liten som i min psalmbok. Och eftersom min syn blir allt svagare, eller om det är glasögonen som blir det, så blir det svårt att läsa. Jag får väl säga som tanten som gick in i missionsbokhandeln och sa: "Jag vill ha en psalmbok med grova ord i". Och så var det lite irriterande slarvfel: Totte kallas Vallin på omslaget. Bussägarparet Lilja i Lund kallas Tommy och Eva när det skall vara Tommy och Ingrid. I ledaren berättas om en man som har gått över till Keolis/Arriva. Keolis har inget med Arriva att göra. Det är Busslink som har det. Det finns fyra riktigt stora bussbolag i Sverige, så man tycker att "den ledande branschtidningen" borde kunna hålla reda på dem: det är Swebus, Veolia Transport, Arriva och Busslink.
Men som sagt: Anders premiärnummer lovar i stort sett gott. Och kommer kanske att göra det lite tuffare för oss som jobbar för tidningen Bussbranschen.

torsdag 11 september 2008

På kryss till Grönland, del 7: Nuuk

Bybussarna i Nuuk rullar tätt och den här bussföraren vinkar glatt varje gång han ser mig.

Nuuk grundades på 1600-talet av den norske missionären Hans Egede, står staty lite till vänster om den röda kyrkan.

Höghus och små trähus blandas djärvt i den snabbt växande grönländska huvudstaden Nuuk.
Evighedsfjorden med glaciärer och snötäckta fjälltoppar.

Bilden visar en av Grönlands största glaciärer och den bildas vid Sukkertoppen.

Grönlands huvudstad
Morgonen därpå kommer vi till Grönlands huvudstad Nuuk. Den har cirka 16 000 invånare och är således Grönlands största stad. Det är en säregen blandning av gamla hus och icke existerande gator och stora hyreshus i stadsplanelagt område.

En bit utanför själva staden byggs en förstad, Qinngorput, upp med hyreslängor.

Reseledare Bjørn guidar oss och kan berätta att det finns så många bilar i Nuuk att skulle alla vara ute samtidigt skulle väg- och gatunätet inte räcka till. Kanske de många bilarna beror på att bensinen inte är skattebelagd och således kostar ungefär fyra kronor litern.

Han kan också berätta att över 30 procent av flygningarna till Nuuk måste ställas in på grund av dåligt väder. Inte bra i en stad som är beroende av flyget för att kunna nå omvärlden.

Själv tillbringar jag eftermiddagen med att gå runt i staden och bland annat fotografera de gula bybussarna, som är tillverkade av Volvo. De nyaste har dessutom kaross från Säffle. En av förarna blir som en bekant, och han vinkar allt gladare varje gång han ser mig.

Det är relativt billigt i Nuuk så det blir lite shopping innan det är dags att segla vidare.

Nästa morgon vaknar jag av att det är berg på båda sidor om båten. Vi är inne i Evighedsfjorden, som har fått sitt namn av att den är så lång. Vid lunchtid har vi en stor ”isbree” (glaciär) framför oss.

Här ankrar vi upp och lunchen blir i form av barbeque på akterdäck. Det vill säga att de stackars servitörerna får bära upp hela lunchen och vi kan sitta ute i solen och njuta av den. Fast killarna från Filippinerna fryser och har såväl luva som jacka på sig.

Allt emellanåt kalvar glaciären och större eller mindre isblock ramlar under ett ljudligt brak i vattnet.

På återvägen stannar kapten till vid ett berg, där det finns tusentals fåglar.

Frågesport på TV

I dag hände det. Jag var och handlade på Coop Forum och det var en kassa öppen med tio välfyllda kundvagnar i kö. Och precis som jag ilsket småsvärjande närmade mig denna kom en tjej och öppnade kassan precis där jag var. Först i kön i denna och... Ja, jag borde väl ha köpt en lott också.
Är det bara jag som gillar frågesport på TV? I kväll var det extra fest för först var det Rickard Olssons "Vem vet mest?" på SVT2 och så direkt näste frågvise Rickard, denna gång efternamnad Sjöberg på TV4 med "Postkodmiljonären". Som vanligt kunde jag en del av frågorna, medan jag inte alls kunde andra. Men man blir lite frustrerad när man fixar två frågor på 100 000 kronor och den tävlande bränner tre livlinor men ändå inte vågar svara.
Annars gillar jag nog "Ring så spelar vi" mest. Jag har själv varit med i det programmet en gång. Det var 1996 när jag ringde Lisa Syrén och vann en skiva på svaret Alfons Åberg. Ja, jag har faktiskt varit med flera gånger i programmet men inte som ringare utan jag satt nere hos Kjäll Fröderberg i grammofonarkivet och fick också prata med självaste Hasse Tellemar. Jag träffade nämligen Kjäll i Haparanda år 1983 och vi hade mycket att prata om. Han jobbade på radion och var intresserad av järnvägar. Och jag jobbade vid järnvägen och var intresserad av radio. Sedan höll vi kontakten i många år, men nu var det rätt länge sedan jag hörde från honom.
Minns dock att jag låg på hotellrummet och halvslumrade till just "Ring så spelar vi". Då ringer telefonen och det är Kjäll Fröderberg som ringer mig. Det tog ett tag innan jag förstod att det var på riktigt och att Kjäll ringde från rummet bredvid.
Annars tycker jag de där som ringer in och inte kan någonting är roligast. Som den som fick frågan: "Vad heter den religionsstiftare som levde i Palestina för cirka 2000 år sedan?" Den svarande säger något om att sådant kan hon inte varefter programledaren till sist ger det rätta svaret: Jesus. Då säger den tävlande: "Honom har jag aldrig hört talas om." Och så det värsta av allt "Men det var skojigt att komma fram".
Även i Norge hade man åtminstone förr också en version av Ring så spelar vi. Jag lyssnade en lördag i Oslo och det var 385 skivor i potten. I Norge har man tredelade frågor och följande dialog utspann sig:
- Vad hette den förste mannen på jorden?
- Ja, det må bli en ren gjettning (gissning). Må det ha varit Harald Hårfager?
- Nu forsåvitt gäller det icke bara norrmän utan hela världens män.
- Då må det ha varit Adam.
- Det är riktig. Och vad hette den första kvinnan?
- Må det være Gro Harlem Brundtland?
- Nu gällde det allikevel icke bara norske piker.
- Då må jag gjette på ... Eva.
- Det är alldeles riktig. Och vad sa den första kvinnan till den förste mannen när hon såg honom naken?
- Den klarar jag slett ikke av.
- Ja, det är alldeles riktig. Dere har vunnit 385 platter.

onsdag 10 september 2008

En sådan där lyckad dag

När man summerar vissa dagar känns de mer lyckade än andra. Jag tycker nog att den här dagen har varit en sådan. Ja, det var en bra dag i går också. Mötet med Banverket blev kanske lite långrandigt - diskussioner om ombyggd av Skandiahamnens bangård på hamnbanan i Göteborg berör ju bara godstrafiken och inte mig som jobbar med persontrafik. Men det är naturligtvis nog så viktigt. Godstrafiken och därmed utlastningen via Skandiahamnen i Göteborg är större än vad man i allmänhet tror - och jag behöver väl inte säga att den är viktig för svensk industri.
Det kunde konstateras att antalet banavstängningar mellan Göteborg och Trollhättan minskat med ungefär hälften gentemot tidigare planer och om jag räknade rätt i en hast blir det nästa år fem sådana avstängningar förutom den stora sommaravstängningen på fem veckor. Bussbolagen börjar visst redan gnida händerna av förtjusning. Men det kunde alltså ha blivit betydligt värre. Det känns som om Banverket börjar lyssna mer på oss i järnvägsföretagen och inte alltför lättvändigt stänger av banan. Å andra sidan kräver moderna maskiner långa och sammanhängande pass.
Men till dagens äventyr. Jag har varit i Vetlanda och tittat på Ljungskilebuss nya konferensbuss. Den var fantastiskt fin. Fina stolar i läder och ett konferensbord med 9 (i nödfall 11) platser längst bak i bussen. Och så ett stort pentry, där man kan koka korv eller brygga kaffe. Eller grädda våfflor om man så vill. Det borde inte bli några svårigheter för ägaren Daniel Olsson och hans pappa Erland att hitta kunder till den här bussen. Och Setra har än en gång visat att de kan göra snygga jobb.
Setra i Vetlanda, ja. Man känner sig alltid välkommen dit. Nu var jag ju bara där för att titta på konferensbussen. Den kom nämligen upp från fabriken i Tyskland i dag på förmiddagen och en timme senare var Bussbranschen som första busstidning på plats och kunde se den (ja, så skulle vår konkurrent ha uttryckt det, åtminstone på gamle redaktörens tid). Men säljarna tog väl emot mig och bjöd på lunch. Ja, det hade kanske inte behövts. Jag tänker skriva snällt om den här bussen i alla fall. Fann inte så mycket att klaga på nämligen. Med var också en bussägare från Skåne, som var där för att låna en buss medan hans är på repartion. Han hade nämligen haft oturen att bli påkörd bakifrån av en annan buss i färjekön. Och det så illa att bussen flög in i den buss som stod framför. Men lyckligtvis blev det bara materiella skador. Resenärer och bussförare klarade sig utan skador.
På vägen till Vetlanda stannade jag till i Jönköping för att kolla in busstrafiken där. Arriva tog över förortstrafiken från Swebus i somras och fast deras platschef uppmanade förarna att "vad som än händer måste ni säga att det gått bra" så verkade det inte vara så bra. Danskregistrerade boggibussar med anskrämligt utseende hade tagit över efter de ledbussar som Swebus körde. Det har också klagats på platsbrist, på bussar som inte kommer och på bussar som är felskyltade. En kompis åt middag i Jönköping på en plats där han kunde se bussarna och kunde under den tiden summera fem bussar som var felskyltade. Och en som körde med varningsblinkers på. Det kanske de borde göra allihop. Tänk att det skall vara så svårt att ta över busstrafik, som dittills fungerat närmast oklanderligt.
Men det fanns också det som fungerade i Jönköping. Jag tänkte nämligen komplettera mitt Söne-reportage med en bild på en av de gula bussar de kör för Kalmar Läns trafik. En tur om dagen av dessa går nämligen till Jönköping. Jodå, bussen kom som den skulle och när föraren såg min kamera stannade han så att jag skulle få en bra bild. Lite senare fick jag tillfälle att prata med honom och han var mycket nöjd med de nya bussarna av märket Scania OmniExpress. Han körde visserligen Scania förut också, då med norsk Vest-kaross, men han tyckte dessa var betydligt skramligare. Följaktligen har vi nu fått dessa bussar på linjen Borås-Göteborg.
Sedan tog jag vägen via Lindshammars glasbruk och hittade en födelsedagspresent till min far, som fyller år i morgon men som vi skall fira på fredag. Jag har beställt Ristoria-tårta på Borås, nej Västsveriges, bästa konditori: Konditori Gullkragen. Smakar det så kostar det, heter det, och deras priser på tårta är lika höga som huset det ligger i, men det är det faktiskt värt. Missa inte Gullkragen om du har vägen förbi Borås. Ligger en liten bit från "riktiga centrum" men den lilla omvägen är det värt.
Efter Lindshammar fortsatte jag till Åseda och tog mitt eftermiddagsfika på Centralkonditoriet. Ett riktigt smarrigt wienerbröd med massor av god vaniljkräm, men kaffet kunde väl ha varit bryggt något mer innan mitt besök. Det smakade som om det stått i kannan sedan frukost. Men jag blev i alla fall mycket trevligt mottagen av den unga tjejen i kassan.

söndag 7 september 2008

Några händelselösa dagar

Det har varit ett par händelselösa dagar i mitt liv. Men jag har i alla fall skrivit artikeln om Söne Buss och jag har också skrivit artikeln till Svenska Järnvägsklubbens jubileumsbok med anledning av uppfyllda 50 år.
I fredags fick jag ett glädjande telefonsamtal. Glädjande trots att det innebar jobb. Men det gäller ett jobb som jag gärna vill göra och inte blir det sämre av att jag skall göra det tillsammans med två andra SJ-pensionärer, som jag hyser stor aktning för när det gäller deras kunskaper. Fantastiskt roligt att få spela i den divisionen. Av lättförståeliga skäl kanske jag inte bör tala om vad det gäller. Men det är inte frågan om ett heltidsjobb. Ett sådant vill jag inte ha igen. Men det kanske nu bara blir fyra lediga dagar i veckan ett tag framöver.
I dag var jag och hälsade på min far och hans båda beaglar i sommarstugan. August var trött men kärvänlig som vanligt. Han är i alla fall 13,5 år nu och det är mycket för en hund. Men häromdagen var han trots sin ålder ute och jagade hare. Även Pajo har jagat hare - i flera timmar. Dock har han skadat ena tassen. Han kan på alla fyra men när han springer använder han bara tre tassar. Det ser rätt kul ut, fast man lider naturligtvis med honom för han har säkert ont. Får väl hoppas det självläker, annars blir det veterinären. Senast han var där visade han sin glädje genom att slicka veterinären i huvudet och kissa in revir på hans bord.
Om det nu varit lugnt ett par dagar så blir det genast mer nästa vecka. På tisdag är det möte med Banverket då banarbetsavstängningarna för 2009 skall planeras. Det lär bli en hel del sådana på "min" linje mellan Göteborg och Trollhättan. På onsdag skall jag till Vetlanda och titta på Ljungskilebuss nya konferensbuss. Skall man tro ägaren Daniel Olsson skall det vara något alldeles extra.
Veckan därpå åker jag på studieresa till Rügen och som jag redan skrivit så blir det spa-behandling och massage. Eller ettdera. Men det var också mycket intressant vi skall få se där under tre dagar så det blir nog trevligt. Så hinner jag i stort sett bara hem igen och packa om väskan innan jag skall åka på en 8-dagars resa till Provence. Buss dit och flyg hem. Gläder mig mycket åt den resan också.
Var det någon som såg filmen Buss till Italien på TV i går? Ja, det var ingen större förlust om ni missade den. Ett antal hysteriska körmedlemmar i en buss till Italien, där kören skulle göra ett framträdande. Och gamla käringar som närmar sig medelåldern - om de inte redan hunnit dit - som blir som tonåringar på nytt därför att det råkar vara två unga killar med på resan. Behållningen var de fina bussbilderna. Bussbranschens största PR-geni, Johan Ekman, hade inte bara lyckats få med sin finaste buss i filmen utan han spelade också själv rollen som bussföraren. Skickligt gjort, även om den inledande filmsnutten med reklam för Ekmanbuss som finns på DVD-n var bortklippt av Sveriges Television.
Spelade in Jonas Gardells Väckelsemöte i onsdags och började titta på den i kväll. Men det var stört omöjligt att höra vad han sa. Jag som annars brukar gilla Jonas Gardell. Nåväl, han får en kvart till på sig att försöka börja prata så jag hör - annars blir det fimpning. Jag har några trevliga böcker att läsa.

torsdag 4 september 2008

På kryssning till Grönland, del 6: Fiskenæsset

Nedstigning i zodiaker – gummibåtar – för att komma till Fiskenæsset.

Barbeque på akterdäck. Det är soligt men besättningen fryser.

Grönland! Kap Farväl skymtar i bakgrunden. Inte alltför ofta det är så klart väder här.

Valar blir synliga några gånger på vår resa. Ibland hoppar de upp men mest ser man dem så här, det vill säga bara ryggen.

Isberg – en vanlig syn på Grönlands västkust.

Qeqertarsuatsiaat – eller Fiskenæsset – är en liten by med cirka 160 invånare.

Kommers i Fiskenæsset. Här säljs hemgjorda suvenirer till ett pris som man själv får bestämma.



Valar och Kap Farväl
Framemot kvällen tar vi farväl av Reykjavik och fortsätter mot Grönland.

Vi har just satt oss till rätta i loungen för att se kvällens film när någon kommer in och skriker ”väler”. Alla rusar ut, så även jag. Men inget märkligt syns. Jag går ned och hämtar kameran och sedan upp igen då jag åter hör glada rop.

Det visar sig vara valar det är frågan om, valar som hoppar i vattnet framför och vid sidan om oss. Det blir några mer eller mindre lyckade bilder.

Nu väntar två dagar till havs i Danmarksstrædet. Reseledarna lovar en flaska champagne till den som först lyckas fotografera ett isberg. Priset tas hem av Hasse, som förut glatt oss med att gå upp och fotografera soluppgången då vi andra låg och sov i våra hytter.

Lite enformigt blir det väl ute till havs, men vår belöning får vi då vi kan sikta Grönlands sydspets, Kap Farväl, i soldiset. Ole Jacobi, som åker båt till Grönland för 21:a gången, kan berätta att det är andra gången som han kunnat se Kap Farväl .

– Vi er heldige, som Annelise kommenterar vid middagsbordet.

Egentligen skulle vi ha gått in vid Qaqortoc, men tyvärr blir det inte så. Storisen lägger hinder i vägen och även om Clipper Adventurer har högsta isbrytningsklass så vill inte kapten ge sig på ett försök.

– In kommer vi nog, säger han, men vi skall ju helst komma ut också.

Så det blir ännu en dag till havs där isbergen blir en allt vanligare syn. På något av dem skymtar sälar snabbt förbi, men några isbjörnar får vi aldrig se.

Efter nästan fyra dygn på sjön längtar jag till land och det blir vid Fiskenæsset. Eller som det heter på grönländska: Qeqertarsuatsiaat.

Nu får vi gå i land med hjälp av gummibåtar eftersom det inte finns någon kaj att lägga till vid. Det hela är välorganiserat och gummibåtsfärden blir inte så obehaglig som jag trodde.

Väl framme tas vi emot av de 160 byborna, som gått man ur huse för att ta emot oss och sälja lite av sin hemslöjd.

Att köpa egentillverkat från byborna är inte som vi är vana vid. Man skall inte fråga vad det kostar utan erbjuda vad man vill betala. Om sedan säljaren ser ut som om han skulle smälla till en så är det för lågt. Om han hjular runt av glädje har man bjudit för högt.

Men gästfriheten är inte att ta fel på. När vi går där på stigarna i byn händer det ett par gånger att folk bjuder oss att komma in i deras hus.

På kvällen när vi lämnar redden ordnas bar på akterdäck, och vi sitter där i den behagliga kvällssolen och kan se hur byborna vinkar till oss från fönstren när vi lämnar dem.

Ett par trevliga dagar

Det har varit en trevlig vecka - så här långt åtminstone. I morgon skall jag skriva två artiklar så då blir det lite tråkigare. Ja, inte artiklarna alltså (hoppas jag) utan tillvaron.

I går var jag i Lidköping och hälsade på hos Söne Buss. Det är ett gammalt familjeföretag som nu drivs av andra och tredje generationen som ägare. För några år sedan var de rätt illa ute, då de förlorade så gott som all linjetrafik runt hemstaden till Swebus. Men de lyckades ta sig ur detta problem och i dag finns Söne Buss i Lindesberg/Kopparberg, i Stenkullen utanför Göteborg och i Västervik i Småland. Man har i dag dubbelt så många bussar som innan "krisen" år 2004.

Och i dag har jag varit i Göteborg och delat ut fyra tårtor som tack för sommarens insatser i samband med tågavstängningen Göteborg-Trollhättan. Två till SJ med anledning av att deras informatörer skötte informationen på Göteborgs central alldeles utmärkt, även för de tåg som kördes av konkurrenten Tågkompaniet. Och två till Interbus som körde ersättningsbussarna. Också det med den äran.

Det blev en stunds trevligt samtal i Interbus lokaler i Grimbo på Hisingen. Några av förarna som kört tittade in och lät sig väl smakas av tårtan och vi kunde alltså utbyta minnen från den gångna sommaren. Men det blir fler: ytterligare fem somrar kommer det att bli avstängning innan den nya banan (och motorvägen) är klar.

Tja, vad mera? Inte så mycket. En trevlig kille i Malmö ringde och frågade om jag hade några önskemål inför den studieresa till Rügen som jag har anmält mig till och som skall gå den 16 - 18 september. Om det var något särskilt jag ville se och så. Eftersom jag inte känner till så mycket om Rügen - har bara passerat där på genomresa - så hade jag inga förslag men det var ju trevligt att fråga. Och så frågade han om jag föredrar spa-behandling eller massage. Jag svarade artigt att jag ville fundera på det, men naturligtvis bestämde jag mig i samma ögonblick som jag fick frågan. Det kommer inte att bli spa-behandling för min del.

tisdag 2 september 2008

Vingåker tur och retur

Som jag skrev i söndags har jag varit i Vingåker - eller rättare sagt i Läppe 12 kilometer utanför Vingåker - och hade en trevlig kväll med Bussbranschens chefredaktör Bjarne Wilmarsgård. Det var en fin sommarkväll och med hjälp av lite konstlad värme kunde vi sitta ute på verandan till en bit efter midnatt innan vi kände att vi diskuterat färdigt. Med konstlad värme menar jag infraröd värme, men OK då - det kom också lite värme från en fin gammal 15-årig och rökig whisky.

När jag satt på tåget hem från Vingåker ringde Cristian Hillbom från Svenska Järnvägsklubben (SJK) och ville att jag skulle skriva en liten artikel till deras jubiluemsbok. SJK fyller nämligen 50 år i år. Jag fick samma erbjudande till 25-årsboken men avböjde då. Något som grämt mig sedan dess. Men jag blev ändå omnämnd i boken med anledning av att jag serverat vid en SJK-resa 1978. Så här skriver signaturen Gruf-Maja. Om mig alltså:

"Herr Hovmästaren, Staffan vid namn, ... visade mig gesvint och chevalereskt till Restaurangtvaggonen. Har jag för övrigt sällan skådat ståtligare Mansperson. Hans charmanta Unjeform satt som gjuten, skinande vit Rock med svarta Akselklaffar (fast egentligen var de i guld, min anm) och Gyllene Knappar. Desslikes med svarta Böxer."

Texten handlar alltså om mig. Och till detta är bifogat ett foto, för övrigt taget av tidigare nämnde Hillbom, där en mager (!) och långhårig (nåja, de förusättningarna finns fortfarande) hovmästare Sävenfjord ses i restaurangvagnen.

När jag åkte hem från Vingåker i dag så hade jag letat förbindelse på SJ:s hemsida. Den snabbaste på förmiddagen visade sig börja med att man först skulle åka i fel riktning, till Katrineholm, och sedan byta till X2000 där och så åka buss från Alingsås till Borås. På det sättet sparade jag 8 minuter jämfört med den mer naturliga resvägen direkt till Hallsberg och sedan byte till tåg i Herrljunga.

Men det var ju kul att se Katrineholm. Där var det fullt liv på planen framför stationshuset med ersättningsbussar. Ett par tunnlar mellan Katrineholm och Åby hotar nämligen att rasa in och därför är tågtrafiken avstängd på sträckan i fyra veckor och ersatt av bussar. Jag hade inte mer än kommit med min kamera förrän en av stationsvärdarna kom fram. Han såg bekant ut och mycket riktigt: det var en ung man som jag kände från busshobbyn och som nu funnit sin rätta plats. Det känns tryggt att det finns sådana som kan ta över från oss gamla frilansande stationsvärdar.

Tågmäst..., tågvärd..., ombordpersonalen heter det visst nu, på X2000-tåget tog emot mig med ett glatt hej och det gjorde att man kände sig välkommen. Men minsann: såg han inte vilken ädel och fin person jag innerst inne är och klassade upp mig till plus-resenär. Alltså fick jag varm mat till lunch, och det smakade mycket bra. Mycket bättre än "den matiga smörgås" som ingår i första klass på X2000 brukar göra. Heder åt denne unge man!

Apropå tågmästare så har jag äntligen blivit utsedd till en sådan. Det är Hallands Nyheter som står för utmärkelsen. Läs vad de skriver om mig http://www.hn.se/m_ka1.php?avdelning_1=178&avdelning_2=289 Extra roligt är det att krönikan skrivits av Torsten Andersson, en journalist jag gillat sedan jag för ett par år sedan läste hans historik om Gekås i Ullared. Dock har den gode Torsten missförstått en del. Jag är platsansvarig på frilansbasis för Tågkompaniets verksamhet i västra Sverige (sex tåg om dagen Göteborg-Kornsjö och åter). Tågmästare har jag aldrig varit och det är för sent att bli det nu också. Sedan var det inte det belgiska paret som fick en biljett Bergen-Falkenberg utan det är lokförare Mennerholm som har blivit lovad biljett för två för en resa till valfri plats i Norge. Dessutom har kanske inte SJ ansvar för att förbindelsen håller men däremot Tågkompaniet. Givetvis skulle någon form av alternativ ha ordnats - om de bara fått veta något. Men tack vare Anders Mennerholm ordnade det ju sig ändå. Heder åt sådan SJ-personal.

Donkeyman i Tromsø har kommenterat det jag skrev i går om att dra sig tillbaka från yrkeslivet: Du skriver att du har lust att lämna yrkeslivet. Det tror jag är dumt. Det tror jag med. Jag skrev ju faktiskt inte heller det utan: Men jag vill nog trots allt gärna ha en fot kvar där även fortsättningsvis. Jag känner mig ju piggare nu än jag gjorde för fem år sedan. Och i går kom vi överens om att jag skall fortsätta skriva för Bussbranschen även nästa år. Visserligen skrev vi inget kontrakt men ett handslag har fungerat i över åtta år nu. Det fungerar säkert i ett år till.

I morgon skall jag hälsa på hos Söne Buss i Lidköping. Och på torsdag har jag ett av de angenämaste uppdragen jag vet som platsansvarig enligt ovan. Men jag återkommer till det. Det har med tårta att göra. Som min gamle chef, Sven Malmberg, brukade uttrycka det: "När man pratar med samarbetspartners skall man ha en tårta i ena handen och ett bollträ i den andra." Fast den här gången behövs inte bollträt.