lördag 29 november 2008

Lördagskväll

Ännu en vecka har snart gått från vår tid och på måndag är det december. Då kan man öppna den första luckan i adventskalendern. Min mamma brukade berätta att när jag var liten kunde jag inte sova på natten för jag var så spänd på vad det skulle vara i första luckan i adventskalendern. Själv hade jag bara en, men min kusin hade fyra. Oj vad jag var avundsjuk på honom. Dessutom tjuvtittade han. Det skulle jag aldrig göra. Nja, men bara lite då. Absolut inte öppna hela luckan. Den kunde ju lossna så att det märktes att man tjuvtittat. Ungefär samma stämning känner jag nu: jag köpte nämligen en schnaps-kalender hos Fleggaard i Burg när vi åkte ner till Harz. Två centiliter snaps varje dag. Får väl öppna den på morgonen och lägga den på kyl till kvällen... Undrar vilken sort det är första dagen: Løitens, Aalborg jubileum, O P Andersson, Bäska droppar, Renat?

Annars har den veckan varit mycket lugn. Förutom den sedvanliga hundpromenaden efter lunch varje dag tillsammans med min far och beaglarna August och Pajo har jag knappt varit utanför dörren. Jo, jag var och handlade i torsdags och så var jag på Posten och hämtade ett stort brev samma dags eftermiddag. Posten, varför skrev jag det. Det är ju länge sedan man slutade hämta brev och paket där. Jag menar förstås ICA Maxi. Vad brevet innehöll: jo, en ny jacka från Tågkompaniet med företagsloggan i så liten text att man med gott samvete kan använda den även privat. Så nu får den gula jackan vila ibland.

I går började Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg med en ny serie av På spåret. Det var ett bra premiäravsnitt med duktiga tävlande. Ibland är de tävlande så okunniga att man blir irriterad, men inte så i går. De där utländska resorna är svåra att känna igen, så de tävlande hann före mig med såväl Wellington som Valetta. Däremot såg jag ganska snabbt att den sista resan startade från Stenungsund men vilket var målet? Peter Apelgren hann före så jag kunde bara bekräfta att det var Fjällbacka. IB tydde ju på Ingrid Bergman, som står staty på torget i Fjällbacka.

I kväll var Dansbandskampen inställd. Lika bra det. Ersättare var lilla melodifestivalen men den tittade jag inte på. Såg i stället en inspelning av Höök. Det är en utmärkt kriminalserie som tilldrar sig i Luleå. Norrländskt tempo över hela handlingen och det gör att till och med jag kan hänga med. Såg också Tack gode gud i TV4 med Adam Alsing som programledare. Jag vet inte om han var på dåligt humör i kväll men han skrattade i alla fall inte lika hysteriskt som i början av serien åt precis allting. Kvällens lag hade toppar som Soran Ismail och Helge Skoog. Den senare borgmästareson från Borås. Så fanns där en nolla som hette Erik Ekstrand, tydligen med meriter som programledare i radions P3, Kanal 5 och TV6. Gissa vem som vann? Jo, Erik Ekstrand. Kul idé med ett program där den som gör den sämsta prestationen vinner. Påminner mig om något avsnitt i Sunes jul där det var en look-a-like-tävling om vem som var mest lik Christer Ulfbåge. En av de tävlande var Christer Ulfbåge. Han kom sist.

I fredags drabbades Borås av underkylt regn och halka. Det kom inte som en överraskning eftersom SMHI varnat för det hela torsdagseftermiddagen och -kvällen. Så alla var väl förberedda. Alla utom Gatukontoret som skulle varit ute och sandat. Salta får man ju inte göra i Borås annat än om det behövs, eller hur det nu formuleras. Nåväl, Gatukontoret löste dilemmat genom att spå vädret i kaffesump tycktes det och hade ingen aaaaning om att det skulle bli så halt. Och dilemmat med om man skulle salta löstes med att struntade i all halkbekämpning.

Följden blev alltså att all busstrafik i Borås stod stilla i två timmar mitt under morgonrusningen. På Borås Tidnings webbsida kom 73 kommentarer om detta tilltag. Många förstod men det fanns också några bortskämda typer som tyckte att bussarna skulle gått som vanligt. Rekordet togs väl av det exemplar av homo sapiens som hade stått i en timme vid Södra torget och väntat på en buss som kunde ta honom Resecentrum. Gångavståndet mellan dessa båda platser är drygt fem minuter och mesta delen av promenaden går på trottoarer med värmeslingor så halkan borde inte varit något besvär. Påminner lite om den gamla Norge-historien: Det var strömavbrott i Oslo i går och folk blev stående i rulltrapporna i flera timmar.

måndag 24 november 2008

Kommunalråd

Kommer ni ihåg Amos Persson? Nej, kanske inte men det var en gammal man på 96 - eller 98 år eller 102 år, han visste inte så noga själv - som bodde i byn Gamtjärn någonstans uppe i västra Jämtland. Några radiomän fick nys om honom, ringde upp honom och fick honom att berätta om sin "sibberator" och "pipeline" som gick från den till närmaste grannarna som bodde 6-7 mil därifrån. Det som rann genom pipelinen (uttalat som det stavas) kom då fram lagom kylt. Men när reportern antydde något om att sibberatorn var en hembränningsapparat så blev han sur och slängde på luren.

Så småningom avslöjades dock att Amos Persson var ett påhitt och att det var Härnösands revypappa Henning Lundström som låg bakom allting. Bannade Expressen som skulle avslöja det. Jag upplevde samma känsla när jag läste det som när min lekkamrat (som sedan för övrigt blev ordförande i IF Elfsborg) berättade att tuppen i bokstavslådan inte kunde värpa. För det första värper aldrig tuppar och för det andra så gör definitivt inte tecknade tuppar det. Så från den dagen var det slut med en chokladbit, en 25-öring, ett par nötter eller något annat trevligt i bokstavslådan på morgonen. Jag tröstade mig dock något senare när jag upptäckte att det gick att bygga tåg av bokstäverna i lådan.

Nåväl, varför kom jag att tänka på Amos. Jo, han berättade att han hade en bror som varit svajmastartist och dumpit ner i backen från 10 meters höjd. Han skadade dock inga ädlare delar, berättade Amos, utan bara huvudet. Så han blev kommunalråd sedan.

Nu har jag inte träffat så många kommunalråd i mina dagar, men dem jag har träffat har varit trevliga personer som gett intryck av att vara mycket begåvade. I dag behövde jag ringa kommunalrådet i Falkenberg för att få lite kompletterande upplysningar om skolskjutsarna där. Jag bävade lite grann och tänkte framför allt att det blir väl svårt att komma fram. Och så skulle hon säkert bli irriterad över att en sketen reporter från en liten branschtidning ringde. Två samtal först där det meddelades att "anknytningen xxxx sitter i sammanträde och återkommer klockan yy.yy" Vid tredje samtalet svarade hon efter en signal. Vi hade ett mycket trevligt samtal. Hon blev inte alls irriterad över att jag ringde utan tvärtom lät det åtminstone som om hon uppskattade det.

Så man skall inte ha fördomar. Vare sig om kommunalråd eller andra.

söndag 23 november 2008

Det har börjat köra ihop sig

Det är egentligen konstigt. I måndags hade jag en blank almanacka framför mig. Både den gångna och den kommande veckan. Skulle alltså ha blivit den där veckan då jag läste genom alla tidningar som hunnit trava sig, tittade genom alla TV-program jag spelat in på DVD-spelaren och kanske till och med hinna städa här hemma. Men nu är veckan snart slut och tidningstraven har vuxit ytterligare och det har hunnit bli ännu fler TV-program att se.

Vad har jag då gjort? Tja, säg det. Ja, jag har skrivit tre artiklar till nästa nummer av Bussbranschen. Så har jag planerat ett par banarbeten för Tågkompaniets räkning. I fredags var jag i Falkenberg och hälsade på några trevliga bussgubbar, som dock var rätt förbittrade över orättvisor och dåligt underlag i skolskjutsupphandlingen. Det var en del chockerande uppgifter jag fick höra, men det skall jag inte skriva om här utan i Bussbranschen.

Samtidigt passade jag också på att kolla in den nya stationen. Falkenberg har nu sällat sig till de städer som har stationen en bra bit utanför centrum. Fördelen med detta är förstås att det är gott om mark för parkeringsplatser. Dock, det var inte många sådana lediga när jag kom vid lunchtid. Men stationen gjorde för övrigt ett gott intryck. Lite kallt och blåsigt kanske, som det gärna blir vid stationer som byggs på en bro. Men det fanns en stor och ljus väntsal.

Sedan passade jag på att äta lunch på Skrea Motell. Detta var ett stort rastställe på 1980-talet och det var närmast obligatoriskt för bussresor på väg förbi Falkenberg att rasta där. Sedan har det gått ut för för varje gång jag besökt det, vilket varit med cirka fem års mellanrum. I fredags var vi två gäster, detta trots att jag kom mitt i det som brukar vara lunchrusning. På menyn fanns bara en rätt, revbensspjäll med purjolökskaka. Mycket vällagat och en enorm portion. Det var säkert ett halvt kilo spjäll på tallriken. Men varför har alla övergett Skrea Motell?

Det finns väl ingen bloggare som inte har kommenterat nye postchefens lön på 900 000 kronor. I månaden. Jag skall naturligtvis inte vara sämre. Fast nu har han ju bestämt sig för att avstå från lönen och således jobba gratis. Nåja, han är ju inte helt utblottat: han har 5 miljoner om året i pension från Nordea och så ett par mille till i styrelsearvoden. Men det är ändå rätt tufft att ta till sig kritiken och avstå från lönen från Posten. Fast en sak har förvånat mig i debatten och det var en rubrik i en tidning: "Postens VD tjänar lika mycket som 45 brevbärare". Jag som trodde att brevbärare var ett låglöneyrke, men det finns alltså i alla fall 45 av dem som tjänar 900 000 kronor om året. Eller har jag missförstått något där.

Tja vad mer skall jag skriva. Jo, jag skall säga som det är. Jag kan inte hitta på något mer.

söndag 16 november 2008

Bandkamp

Jag står för vad jag gör. Men jag har i det längsta inte velat komma ut med att jag följer Dansbandskampen i TV. Eller dassbandskampen har det väl mest varit hittills. Nästan enda ljuspunkten har varit Lidköpings-bandet Scotts. Fram till i går vill säga. Då hände något. Ett band från Skåne, CC & Lee, gjorde ett fantastiskt framträdande med Dolly Parton-låten "I will always love you". Det var inte bara Anna Mourou i juryn som gick gåshud av den, det gjorde jag också. Som nästa nummer fick de "Leende guldbruna ögon". Antagligen den näst besvärligaste låten av alla som fanns på listan som det lottades från. Men CC & Lee gjorde en version tio gånger bättre än Vikingarnas (nåja, det var väl inte så svårt) och fem gånger bättre än Sven Ingvars. Och hundra gånger bättre än Lennartz i TV-serien. Gåshuden kom tillbaka. Juryn lovprisade dem och själv skrek jag hurra. Dels för att det var ett bra band, men också för att vi äntligen skulle bli av med supertöntarna Larz Kristerz från Älvdalen.

Larz Kristerz gjorde ett hyfsat förstaframträdande med Magnus Ugglas "Kung för en dag" men sedan utförde de något som närmast kan betecknas som våldtäkt på Friends-låten "Lyssna till ditt hjärta". Juryn sågade dem också mer än tydligt. Äntligen är vi av med dem, tänkte jag. Så kom då röstresultatet. Scotts blev kvar (helt rättvist, de är bra). Och Larz Kristerz. Det var nära att TV-n åkte ut genom fönstret.

TV4:s "Fredag hela veckan" gjorde en lysande parodi på Dansbandskampen i fredags med en Peter Settman som om möjligt skrattade mer hysteriskt än i verkligheten. Och med en Anna Mourou som hade en om möjligt större hårbuske än i verkligheten. Samt med en Thomas Deutgen som såg nästan lika uttråkad ut som i verkligheten. Sedan trodde man ju att "Peter Settmans" (alltså Peter Magnussons) oblyga raggningsförsök och promenad ut till ett lite mer intimt rum med en av damerna i publiken var ett rent påhitt. Men verkligheten överträffar ofta dikten: Anna Mourou gjorde ett oblygt försök i direktsändningen att få Henrik i Scotts till samma sak. Låter kanske som kul TV men kameran visade alltså bara själva raggningsförsöken och inte något mer.

I TV4-programmet fanns också några kul övertexter. Till exempel "Det går inte att rösta på Scotts och Larz Kristerz för de vinner alltid ändå." Eller "Som vanligt har vi osynk på ljudet. Men vi gör inget åt det för vi har inte en aning om vad vi skall göra."

Jag skrev att CC & Lee fick den näst besvärligaste låten. Vilken är den besvärligaste. Jo, den som Nizeguys från Falkenberg fick: "Tre gringos". Att försöka göra något bra av en låt som saknar melodi gick förstås inte, och Nizeguys blev därmed chanslösa trots att de bestod av fyra tvålfagra grabbar.

SVT-tittare: hur kunde ni rösta ut CC & Lee?

lördag 15 november 2008

En konferens i Stockholm

I går meddelades att 41 procent av alla X2000-tåg kommer mer än 5 minuter för sent till slutstationen. Det är naturligtvis en katastrofal siffra och nu tar SJ tillsammans med Banverket krafttag för att få det att fungera. Underhållsinsatserna på fordonen förstärks och det är välbehövligt. Men vad gör man åt banan på kort tid. Ja, inte är det mycket man kan göra. Jag fruktar därför att X2000-tågen kommer att prioriteras så att allt annat får ställas åt sidan. Det gör att övriga tåg, som nu har en hyfsad förseningsstatistik, kommer att bli mer försenade. Och det gör att sena tåg från anslutande linjer inte kommer att inväntas. Så blir Borås-tåget 10 minuter sent till Herrljunga ser man baklyktorna på det X2000-tåg man tänkt fortsätta med just som man kommer dit.

Det är inte första gången man kraftsamlar eller tar krafttag för att få X2000 att fungera bättre. Som den gången man lade ner underhållsverkstaden i Göteborg och flyttade allt till Hagalund utanför Stockholm. Någon som tror att det blev bättre? Nähä, det blev det inte. Det bidde en katastrof och snart fick verkstaden i Göteborg öppna igen. Men då hade så gott som all kompetent personal fått nya (och bättre avlönade) jobb så det blev att bygga upp kompetensen på nytt. Vilket är lätt - att skriva alltså. Svårare att göra.

I onsdags när jag åkte till Stockholm så stod tåget inne på Borås central när jag kom dit. Det var en av de nya X12-motorvagnarna, som Västtrafik låtit bygga om så att de blivit riktigt trevliga. Klockan 06.00 skulle tåget gå. Det gjorde det inte utan det hördes i högtalarna "Ett trafikmeddelande". Då vet man att det är problem på gång. I det här fallet bestod de av att tåget skulle ställas in och bussar ersätta. Det var ett banarbete som dragit över tiden så att man inte kunde köra. Bussarna skulle komma om 5-10 minuter meddelades det. Vana resenärer gav upp ett hånskratt. Det har väl aldrig hänt att ersättningsbussarna kommit förrän tidigast om en halvtimme.

Jag gick ut för att vänta på bussarna. Under över alla under. Den ena var redan framkörd och hade börjat lastningen (varför säger man så om bussar som transporterar personer och inte gods), den andra kom just in. En skulle gå direkt till Herrljunga, en skulle gå via alla mellanstationer. Den som skulle gå direkt till Herrljunga blev fullsatt så jag och några till fick åka i den senare. Bussföraren var mycket trevlig och han uppskattade körtiden till 65 minuter. Vi skulle komma till Herrljunga 07.20 och vårt tåg skulle gå 06.48. Jag ringde därför SJ telefonbokning, blev snabbt uppkopplad och fick en ny plats på senare tåg. Lyckligtvis hade jag tagit god tid på mig så det skulle i och för sig inte vara några problem.

Nu var det dock så att medan vår buss väntade på att allt skulle bli klart för avgång kom tåget i väg. Ingen meddelade oss detta så där satt vi i onödan på bussen. Bussföraren sa att vi antagligen skulle få byta till tåget i Fristad. Men när vi väl kom dit så hade tåget redan gått och vi fick fortsätta med bussen. Nu dock närmaste vägen till Herrljunga. Väl där meddelades att ett x2000-tåg skulle göra ett extra uppehåll en dryg timme senare. Vi gick in i väntsalen, ett par resenärer tog inititiativ till att boka om dem som inte fixat detta (järnvägspersonal fanns förstås inte på plats) då det hördes i högtalarna att ett X2000-tåg till Stockholm som kom om en minut skulle göra ett extra uppehåll. Rusning ut på plattformen. Tåget rullade in och vi steg på. Fick dock veta att tåget var fullbokat och att jag antagligen skulle få stå från Skövde. Gick därför av där, väntade en timme på det tåg som jag bokat om till och det gick bra hela vägen till Stockholm.

I Stockholm bodde vi och konfererade på det nya hotellet vid Norra Bantorget, Clarion Sign. Designat av Gert Wingårdh. Om ni minns Christer Glenning från TV:s Trafikmagasinet så brukade han om nya bilmodeller ibland säga "att den har drabbats av design". Det kan man med fog säga om hotellet också. Det gäller allt från den kraftigt underdimensionerande receptionen, som bestod av ett bord mitt på golvet, via konferenslokalerna till rummen.

Rummet var bra med en kudde lika stor som ett normalt täcke. Men varför skall man ha ett fönster mellan sovrummet och badrummet. Nu hade jag eget rum men om jag delat med någon obekant på en bussresa så hade det ju inte precis varit så trevligt. Handfatet var ersatt av en gammaldags balja i grönt glas, dock med avlopp. Och för att förstå sig på vattenkranen krävdes närmast en utbildning som VSS-ingenjör. För att inte tala om duschen. Efter alldeles för mycket hotellboende i mitt liv är jag van vid att hitta en knapp eller en nipp att dra ut eller trycka in för att slå om till duschläge. Någon sådan fanns inte. Det vill säga det fanns massor av sådana man ingen hjälpte. Då kom jag att tänke på hotellet jag bodde på i Wernigerode 1993 och som stod kvar intakt sedan DDR-tiden. Där aktiverade man duschen genom att vrida kranen fullt åt ena hållet. Jag provade detta och duschen satte i gång.

I konferensrummet var det konstiga men bekväma stolar. Sedan fanns naturligtvis all teknik för dagens konferensande. Att flanellografen är bortrationaliserad sedan många år förstår jag men overheaden. Detta plågoris från 1990-talet tycks nu helt borta och ersatt av uppkoppling direkt mot datorn, där Powerpoint-spel har lagts in. Jag förstår dock inte varför så många företag i dag klagar över att de har för höga overhead-kostnader... Det bestående minnet från Clarion Sign blir dock herrtoaletten i konferensavdelningen. Bara en sådan sak som att allt gick i svart. Även toalettpappret!! När man skulle tvätta händerna efteråt så saknade man det vanliga avloppet. I stället spolade man vattnet på en bänk och så rann det ned genom att bänken lutade lagom mycket.

Nåväl, efter en och en halv dags konfererande var det dags att åka hem igen. Det märktes då att de kraftansträngningar som SJ tänker vidta för att få tågen att gå i rätt tid redan slagit igenom. X2000 avgick på sekunden i rätt tid och kom på sekunden i rätt tid till Herrljunga. Anslutningståget till Borås, den andra av Västtrafik ombyggda X12-an, gick på sekunden i rätt tid. Däremot stämde inte tidtabellen vid ankomsten till Borås. Vi var nämligen där två minuter före tiden.

Om detta blogginlägg blev lite konstigt beror det på att jag löste Melodikrysset samtidigt som jag skrev. Fick ihop det till sist med en hel del hjälp av Google. Sedan är vi några som brukar mejla våra lösningsförslag till varann strax efteråt. Visade sig att min vän i Växjö hade kommit fram till samma lösning som jag. Så den blev nog rätt. Men jag avslöjar inget. Inte ens att jag fick det till Batman på lodrätt 4.

söndag 9 november 2008

Jag har varit ute åkt tåg igen

Den här gången åkte jag till Stockholm. Det var i fredags och syftet med resan var att inviga Cityterminalen. Nja, det var ju inte jag som invigde den utan det var någon trafikdirektör från Stockholms Stad. Hon saknade saxen men två killar på tredje våningen kom så gott som bokstavligen flygande med den. Så nu har jag fått lära mig vad parkour är. Det är att ta sig från punkt A och punkt B så snabbt som möjligt. Eventuella hinder till för att utnyttjas i det syftet. Ja, jag kommer aldrig att klara att förklara detta så kolla själva här http://www.dontmissthebuzz.se/

Jag måste säga att man lyckats göra den nu 19 år gamla terminalen till ett ljust och inbjudande ställe. Bussterminaler är väl sällan något som för oss att utbrista i ett wow men banne mig var det bra nära i nya Cityterminalen. Ljust, fint och öppet. Och logiskt uppbyggt. Tidigare tycker jag att Cityterminalen var ett förfärligt ställe, bara överträffad i förfärlighet av busstationen i Ulricehamn och den i dalsländska Ed. Fast i Ed finns i alla fall en fin järnvägsstation. Det gör det i Ulricehamn också men den står i stort sett öde sedan Ostasiatiska museet flyttade ut därifrån för något år sedan. Västtrafik och Ulricehamns kommun: åk till Stockholm och låt er inspireras och bygg om stationshuset till en riktig busstation. En där man kan ha det lite mysigt medan man väntar på bussen.

Ja, det räcker att ni åker till Borås. Det är några år sedan nu som Resecentrum invigdes men det fungerar faktiskt ganska bra fortfarande. Även om all försäljning av bussbiljetter och information om regionalbussar har flyttat in hos Pressbyrån. Där det brukar jobba en kille som klarar att sälja Aftonbladet och ett paket Prince samtidigt som han bokar en biljett hos Swebus Express och en annan hos SJ. I den lediga mungipan brukar han förklara för frågande resenärer vilken buss som går till Tullen.

Om tågresan den här gången finns inte mycket att berätta. För något år sedan drogs det direkta X2000-tåget in Borås-Stockholm så nu måste man byta i ett kallt och blåsigt Herrljunga klockan 06.45 på morgonen till tåget från Uddevalla. Till råga på eländet var detta 8 minuter sent, men det fick man gissa sig till. Ingen som helst information innan man själv kunde konstatera detta genom se tåget rulla in. Men sedan var allt bra. Frukosten var som man väntat sig den och förseningen var inkörd innan Stockholm C. Inga mobilblottare i vagnen den här gången. De som pratade i mobilen insåg att man inte behövde skrika. Det var väl möjligen en företagsledare med sin påläggskalv mitt emot som förstörde lite av friden. Ord som åtgärdsprogram, konkurrensanalys och lönsamhetsproblem bubblade ur hans mun med ett intervall på högst en minut. Men till sist somnade han.

På hemresan var det uppvisning i att på snabbast möjliga tid vända ett X2000-tåg på spår 18 vid Stockholm C. Där stod tåget vid plattformen. Där stod vi på plattformen och fick inte stiga ombord för det skulle städas och furneras. Tre minuter efter ordinarie avgångstid öppnades dock paradiset: vi kunde stiga ombord och inta våra platser. Och fem minuter senare gick tåget. Förseningen höll i sig till Herrljunga, men det var gott om tid innan tåget till Borås skulle gå så det gick bra. Väldigt god smörgås förresten som vi serverades. Nästan lika god som dem som serverades i Cityterminalen till invigningsgästerna. Bland dem till mig.

I morgon åker jag till Fredrikstad i Norge. En dagskonferens så jag är hemma i morgon kväll. Får se om det finns något att berätta om den resan efteråt. På onsdag skall jag till Stockholm igen och då blir det en tvådagarskonferens.

tisdag 4 november 2008

Ett rökigt godnatt

(Klicka på bilden om du vill ha den större)

Jag köpte en flaska Laphroaig i Tyskland. Ni vet den där rökiga skotska whiskyn som kostar 409 kronor på Systemet i billigaste varianten. Och ungefär hälften i Tyskland. Den smakade utmärkt tills jag läste på Systemets hemsida hur den smakar: Påtagligt rökig smak med inslag av fat, tjärpastill och jod. Hur tusan smakar fat? Och hur smakar tjär-pastill? Eller skall det vara tjärpa-still? Men jod delas väl ut till dem som bor kring kärnkraftverken om det skulle inträffa en härdsmälta. Det är visserligen en liten bit från Borås till Ringhals, men nu är jag i alla fall skyddad. Såg just att det var allvarliga säkerhetsproblem där - igen. Jag tycker det ropas på vargen lite väl ofta när det gäller kärnkraftverken. När det sedan verkligen är fara så är det ingen som tror på varningarna. Eller som när tidningarna gjort en stor grej av att arbetarna på Forsmark var berusade. Det visade sig vara några hantverkare som var där på något jobb som hade råkat ta sig en pilsner till lunchmackan.

Jag tänkte att ni skulle få del av om inte whiskyn så i alla fall rökigheten. Så jag visar den här rökiga bilden på tåget till Brocken när det just lämnar Wernigerode. Godnatt!

Jag har läsare också i Japan


Jag såg att min gamle vän Yaichi Hochini i Tokyo kommenterat inlägget om resan till Harz. Kul att höra från dig! Yaichi skriver som synes på svenska, vilket imponerar stort på mig. Jag kan knappast ett enda ord på japanska. Jag vet inte vad nej heter, inte ja heller. Inte ens tack så jag kan tacka Yaichi på hans eget språk.

Yaichi frågar om det är ånglok i alla tåg till och från Brocken. Svaret är ja. Ångloken fortsätter också i de tåg som går från Brocken till Nordhausen och tvärtom. Alla de nämnda tågen i Drei Annen Hohne var alltså dragna av ånglok. Banan har 25 ånglok, varav 3 är mer än 100 år gamla. De som används normalt i drift är från mitten av 1950-talet.

När jag var i det här området 1992 var så gott som alla tågen ångloksdragna men numera är dieselmotorvagnar av den typ som syns ovan vanligast på Harzer Schmalspur-Bahnens båda linjer som inte berör Brocken, alltså Quedlinburg-Alexisbad-Harzgerode/Stiege-Hasselfelde/Eisfelder Talmühle och Drei Annen Hohne-Benneckenstein-Eisfelder Talmühle-Ilfeld-Nordhausen.

Mer om HSB finns här http://www.hsb-wr.de/ och där kan man också hitta tidtabeller och en linjekarta.

måndag 3 november 2008

En bussresa till Harz

I väntan på att jag tar mig samman och skriver resten om resan till Provencale sticker jag mellan med en liten reseberättelse om bussresan till Wernigerode i Harz. Den som jag gjorde med en veteranbuss från 1966 nu i helgen. I vanlig ordning gick den gamla bussen som en klocka. Jag har helt säkert skrivit det förr men i så fall än en gång: på den tiden kunde man bygga bussar. Åtminstone kunde Scania-Vabis det.

Det kunde börjat bättre. På Galtåsen mellan Ulricehamn och Jönköping började det snöa. Lyckligtvis hade jag lagt på vinterdäcken på bilen. Men nu var det ju buss jag skulle åka och när jag kom fram till dit där Magnus bor stod han klar med bussen. Han lotsade också in mig till en parkeringsplats på den mörka gården, där det är fullt med veteranfordon. Körning i kompakt mörker i trånga utrymmen är inte precis det jag behärskar bäst så jag var tacksam för lotsningen.

Så for vi då i väg. Från början sex stycken, två frusna stackare steg på i centrala Jönköping och fyra ännu mer frusna kom på i Värnamo. Med 12 stycken i bussen inklusive förare bar det alltså söderut och via färjorna Helsingborg-Helsingør och Rødby-Puttgarden kom vi till Burg strax före klockan 03.00. För handlas skulle det naturligtvis. Nu är det så smart i Tyskland att affärerna i Tyskland får ha öppet alla dagar utom i november och december. Då måste de hållas söndagsstängda. Därför kunde vi alltså inte handla på hemvägen. Dock finns det inget som säger när på dygnet affärerna får öppna. Så Fleggaard i Burg öppnade klockan 03.00.

Efter någon timme bar det söderut och vid 11.30-tiden kom vi via Lüneburg och strax utanför Braunschweig fram till Wernigerode sedan Evert kört sista biten. Vi blev väl mottagna på hotellet och fick våra rum trots att vi var så tidiga. Hotel Alt Wernigeröder Hof kan rekommenderas. Inte alltför dyrt - 80 euro för ett dubbelrum per natt - och bra rum. Vi fick hela undervåningen för oss själva. Sedan blev det fri tid, vilket de flesta använda till att gå runt i den gamla korsvirkesstaden. De flesta tog sig nog också en eller ett par timmar tupplur innan middagen.

Nästa dags program var en tågresa till berget Brocken som ligger 1125 meter över havet vilket innebär en stigning på nästan 800 meter på 34 kilometers längd. Resan går inte fort - den tar mellan 100 minuter och två timmar. Det är naturligtvis inte lätt att köra fort uppför stigningarna - inte nerför dem heller för den delen. Inte går det snabbare för att banan är smalspårig, tågen är långa och dras av ånglok. Det här är inte någon egentlig museitrafik utan en kommunikationsled, men det är klart man kan inte undvika att ryckas med i nostalgin. Samtidigt som det är förvånande att Harzer Schmalspur-Bahnen (HSB) inte övergått till modernare fordon. Lok och vagnar är kvar sedan den tid denna del av Tyskland tillhörde DDR. På bilden är tåget vid Steinerne Renne.

Vi entusiaster är dock lyckliga över att det är som att åka tåg förr i världen. Det är inget jäkt och i Drei Annen Hohne gör tåget ett längre uppehåll så att man kan gå ut och titta på medan loket kopplas loss och fylls med vatten vid en gammaldags vattenhäst.

Ju längre uppåt mot Brocken vi kommer ju mer snö blir det. Väl uppe på toppen möts vi av soligt väder och en fantastisk utsikt. Vi är inte precis de enda som beslutat sig för att besöka Brocken den här dagen. Detta trots att tåget är enda möjligheten att ta sig dit. Om man inte vill vandra upp förstås. Biltrafik är nämligen förbjuden. Det är till Brocken som häxorna åker på skärtorsdagen. Så det är alltså Brocken som vi i Sverige kallar Blåkulla.



Efter ett par timmar åker vi ner igen. Till vår stora glädje är det här tåget utrustat med "imbiss", det vill säga en kafévagn. Det är inte fel att njuta av en Hasseröder-öl medan tåget sakta med tillsatta bromsar rullar ned för berget. Mitt på linjen stannar tåget, föraren går ut och lägger om en växel och fortsätter sedan upp för en brant backe där han stannar. Vi ser ett spår gå nedanför oss och snart rullar där ett ångtåg på väg upp mot toppen förbi. Vi backar tillbaka igen och fortsätter där det andra tåget tidigare syntes. Ett i sanning unikt sätt att klara ett tågmöte.

Det här tåget går bara till Drei Annen Hohne, så där får vi byta. Här ligger dimman tät men det blir ändå en del bilder på de många tågrörelserna. På mindre än en timme hinner tåget vi kom med vända tillbaka till Brocken. Ett tåg kommer in från Nordhausen och skall fortsätta till Wernigerode. Ett annat tåg kommer från Wernigerode och skall fortsätta till Brocken. Och så kommer då ännu ett tåg från Brocken men det skall vända och gå till Nordhausen. Om man sedan betänker att stationen bara har tre spår så förstår man att det blir lugnt men genom ett smart vändande av loken på annat sätt än vagnarna så lyckas det på ett så smart sätt att två av oss som en stor del av vårt yrkesliv jobbat med planering blir imponerade. På bilden ser vi tåget mot Brocken avgå med kraftig rökutveckling.
Så är det söndag och strax före klockan 10 kör Magnus hem oss igen. En tysk resegrupp visar stort intresse för vår buss.



Den här gången kör vi genom Celle och i Puttgarden blir det uppehåll vid Bordershop, som av någon underlig anledning får ha öppet på söndagar. Tysk affärstidslag är obegriplig i allmänhet och detta är det i synnerhet. Lite kompletterande inköp och det kan konstateras att det är betydliga dyrare i den här båten som är ombyggd till köptempel än hos affärerna i Burg eller Heiligenhafen. Eller för den delen i affärer som tillhör de stora tyska livsmedelskedjorna.
Strax före klockan 02.00 natten till måndag är vi tillbaka i Jönköping och jag kan konstatera att det frusit på ordentlig på bilrutorna. Sedan är det bara att köra hemåt i dimman och temperaturer strax under noll grader. Skönt med dubbdäcken.

Konstaterade för övrigt att Elfsborg just slagit Halmstad med 3-0. För att Elfsborg skall ta guld gäller det att göra 8 mål mer än Kalmar i säsongens sista match och att Kalmar förlorar sin sista. Även om bollen är rund så tror jag nog att man kan gratulera Elfsborg. Till stora silvret alltså. Guldet hamnar säkert i Kalmar. Men det sista som skall ges upp är hoppet. Som Rolle Stoltz sade när det stod 13-0 till Sovjet i ishockeymatchen och det var 30 sekunder kvar att spela: "Nu börjar det se lite mörkt ut för di svenske".