När jag rev Berlinmuren

Min roll i Berinmurens fall har varit okänd tills nu. Jag var nämligen en av dem som var med om att riva den. Dock var jag lite sen. Jag började inte rivningen för i dag 20 år sedan utan det var i september 1990 som jag råkade passera Berlin och rev en bit av muren. En mycket liten bit. Men stenen jag rev har jag i alla fall kvar i dag som ett minne. Den tar inte stor plats. Den är en centimeter i diameter. En liten sak för min samling. En stor sak för mänskligheten.

Det är alltså i dag 20 år sedan som nyheterna nådde oss att folk börjat ta sig från Ungern till Österrike utan att någon stoppade dem. Lite senare fick vi också höra att de tog sig från Östberlin till Västberlin utan att bli stoppade. Det var med skräckblandad förtjusning man hörde detta. Skräck därför att vi nog inte var många som trodde att detta skulle ske oblodigt. Kanske det rentav var starten till tredje världskriget vi bevittnade. Men snart stod det klart att DDR:s nye ledare Egon Krenz inte skulle vidta några åtgärder. På samma sätt höll sig Gorbatjov i Moskva lugn. Det vi bevittnade var ett av det mest fantastiska i historien - kanske rentav det mest fantastiska. Järnridån och Berlinmuren föll utan någon blodspillan. I varje fall inte från militärs eller polis sida. Den blodspillan som uppstod härrörde sig till alla Trabant-olyckor på motorvägarna.

I juni 1990 var jag med om en fantastisk upplevelse i samband med en bussresa till bland annat Burgenland i Österrike på gränsen till Ungern. Reseledaren berättade att han två veckor tidigare hade fått ta med sig gruppen in i Ungern utan att ha visum. Vi gjorde ett försök att få göra samma sak. När vi gick genom före detta ingenmansland försökte några österrikare som inte hängt med i historien genom rop och gester stoppa oss. Vi brydde oss dock inte och kom fram till ungerska gränsen, där vi möttes av några mycket vänliga gränsvakter, till synes obeväpnade. De hälsade oss välkomna men beklagade att de fått direktiv att inte släppa in turister i Ungern men önskade oss välkomna senare. Men vi fick i alla fall vara med om något som varit totalt omöjligt ett halvår tidigare.

Jag var inte i gamla DDR mer än ett par gånger och då på genomresa, men det har blivit ett 10-tal gånger sedan 1989. Det har varit fantastiskt att följa utvecklingen. Dock är ju inte allt lika bra som det ser ut av fasaderna. Fortfarande är lönerna lägre i öst. Arbetslösheten är också mycket högre till skillnad från DDR-tiden då alla bereddes arbete. Många har alltså faktiskt fått det sämre rent materiellt. Men de har fått en sak som är värd mycket mer: frihet. Ni kanske minns min blogg från i maj när jag berättade om det gamla Stasi-fängelset i Magdeburg. Vår ciceron Johannes hade suttit i sådant fängelse därför att han hade gett västerländska tidningar till grannarna och uttalat sig kritiskt om Berlinmuren. Angivare fanns överallt. Kanske din granne var angivare eller rentav din hustru eller din son.

Jag är i dag glad att detta hände och fylld av tacksamhet mot de styrande som lät det ske. I dag har Tyskland en förbundskansler som är uppvuxen i DDR. Och även om det kunde ha gått lite fortare med östs "anpassning" så går det åt rätt håll.


Stasi-fängelet i Magdeburg

Cell i Stasi-fängelset i Magdeburg

Här påbörjades 1951 återuppbyggnaden efter andra världskriget i Magdeburg. Men det skulle ta 38 år till innan det började bli som före andra världskriget.

Anmärkning: Jag har skrivit här att muren började rivas 1989. Det är inte riktigt korrekt. Den fysiska rivningen skedde först 1990. Men det är den 9 november 1989 som brukar räknas som dagen för murens fall.

Vackra ord - om mig

I går skrev jag med vemod ett mejl som jag egentligen skulle skrivit för länge sedan. Men det är ju så att man drar på beslut så länge som möjligt och fast jag egentligen redan i somras bestämt mig för att sluta skriva i tidningen Bussbranschen så kom det där mejlet inte i väg. Det kom annat i vägen. Ny redaktör till exempel och det skulle ju kunna se ut som om det var därför jag lämnade in. Så därför låg jag bara lågt, tog inga uppdrag (fick inga heller) och jag fick ett i och för sig lockande anbud när det gällde vårt fortsatta samarbete. Men gubben har blivit lat på gammaldagar och man kan inte göra allt bara för att det är roligt. Det är bundet också.

Att komma ut och träffa folk för research är den trevliga delen av journalistjobbet. Att sitta vid datorn och försöka komma i gång med artikeln kan vara rena helvetet. Ofta dessutom under tidspress. Pressläggning är något heligt som måste hållas. Kommer tidningen till tryckeriet en dag för sent på grund av en slö reporter så betyder det inte att tidningen kommer en dag för sent till prenumeranterna. Det kan i värsta fall betyda att den blir mer än en vecka sen eftersom tryckeriet har andra kontrakterade jobb. Till sist får man i alla fall till en artikel som även om den inte är tillräcklig för Stora Journalistpriset man i alla fall själv är någorlunda nöjd med. Då kommer nästa tråkiga moment: att läsa och rätta det man skrivit.

Detta slipper jag alltså nu. Både det roliga och det tråkiga. Jag hade kanske trott att min uppsägning skulle avfärdas med ett lite formellt tack. Och så läser jag på ägaren och förre chefredaktörens blogg i dag följande http://www.busstidningen.se/funderingar/2009/11/07/en-nypa-vemod%e2%80%a6-2/
Det är inte många som får läsa sådana vänliga ord om sig själv i sin livstid - om man inte skrivit dem själv. Och om det finns tidningar i himlen så man får läsa sin egen dödsruna vet jag inte. Jag diskuterade detta med en bekant en gång och han sa:
- Det kan det inte göra. Det kan inte finnas några journalister i himlen.
Fast i så fall finns det ju tidningar i avdelningen några trappor ned. Och jag säger som den gamla gumman som när prästen berättat om himlen, där änglar sjunger och spelar harpomusik, och helvetet, där den eviga elden brinner:
- I så fall föredrar jag nog helvetet. Musik har jag aldrig förstått mig på men den goa och varma elden har jag alltid gillat.

Fast osvuret är alltid bäst. Ännu har ingen lyckats få tyst på mig och det skulle förvåna mig om jag själv lyckas med det. Så det blir kanske en och annan artikel även i framtiden. Jag har redan fått ett lockande anbud. Men det blir bara gästspel. Med dessa oformliga tankar ber jag att få passa på att tacka Bjarne och Lena för den tid som varit. Samt inte minst läsarna förstås. Sammanlagt blir det faktiskt nio år. Inte mycket om man jämför med Dagens Nyheters reporter och kåsör Red Top - mannen som uppfann ordet skinnknutte - som jobbade där i 45 år. När han avtackades i samband med pensioneringen sa han:
- Kamrater, den här dagen har jag längtat efter i 45 år.
Därefter drog han sig hemåt och skrev inte en rad till. I varje fall inte i tryckt form.

Min blogg berörs förstås inte utan här kommer jag att skriva med jämna mellanrum även i fortsättningen. På måndag avgörs vilka som går vidare i tävlingen om Sveriges bästa blogg för 50-plussare. Någon vänlig själ har som sagt nominerat mig.


Lite bonus-läsning:
Eftersom jag var inne på Red Top kan jag väl ta tre citat från hans vassa men roliga penna:
"Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor"
"Det roligaste med små barn är sättet på vilket de blir till"
"Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, hade vi fortfarande levat i stenåldern"

Ullared

Du såg väl första avsnittet av Kanal5:s och Strix dokusåpa om Gekås i Ullared i går kväll. I så fall var du inte ensam. Vi var över 1 miljon som såg det. Flest tittare som Kanal5 har haft någonsin på ett program. Ullared suger, som mina yngre bekanta skulle uttryckt det.

Var programmet bra? Dåligt? God reklam? Dålig reklam? Ja, jag vet inte men jag hade i alla fall väldigt trevligt när jag såg programmet. Jag skrattade inte åt Maggan och Gittan utan med dem. Och den där killen (?) i blont hår med sin om möjligt ännu blondare mamma. Vad skall man säga om Rose-Marie som handlar för 50 000 kronor under två veckor medan de bor på campingen och hennes man heller en liter tändvätska på grillen. Han gjorde väl heller ingen hemlighet att lite tändvätska - om än av annat slag - också hamnade i munnen.

Gekås vd Boris Lennerhov gjorde ett mycket gott intryck. Eftersom jag träffat honom ett par gånger i verkligheten kan jag intyga att han gjorde samma goda intryck då. En förbaskat bra chef helt enkelt som känner igen åtminstone hälften av sina 1 050 anställda till namnet. Och hejar på de andra också när han möter dem. Hans företag omsätter nästan 4 miljarder om året. Hans vd-kontor finns inrymt i en liten skrubb längst bort på varuhusets övervåning. Ja, allt är eljest (som de säger i Norrland) i Ullared. Bara en sådan sak som att de bara lägger ned runt 2 miljoner kronor per år på marknadsföring. Då är hemsidan inräknad. Men de annonserar aldrig i tidningarna. De behöver det helt enkelt inte. Kunderna hittar dit ändå.

Boris Lennerhov, vd för Gekås i Ullared

Själv är jag imponerad av fenomenet Gekås men jag har aldrig handlat där frånsett att jag köpte en Internet-access där för - om jag minns rätt - 25 kronor. Men det är väldigt kul att se folklivet utanför affären. Man kan alltså i verkligheten se det vi nu får se på TV. I kommande avsnitt kanske jag kommer med på ett litet hörn. Det är dock inte jag som blir motsvarigheten till Färjan-Håkan. Han som blir det var inte med i gårdagens avsnitt men han kommer. Han heter Ghassan och driver glasskiosk och gatukök på området. SiaLandet heter stället och helt följdriktigt säljer han mest Sia-glass i hela landet. Ni vet den där lilla glassfabriken i Slöinge utanför Falkenberg som drivs i sann entreprenörsanda av familjen Stenström, som också driver Berte Qvarn. Deras dinkelmjöl är landets bästa. Dyrt men bra.

Gekås gör allt rätt men på ett helt annat sätt än alla andra. Det går tillbaka till grundaren Göran Karlsson, som började 1963 men 1967 fick han fart på försäljningen när han började sälja städrockar till damerna för 3,75 stycket i det gamla stationshuset. Rockarna mötte sådan efterfrågan att folk inte kom in i affären utan Göran stod och kastade ut dem till kunderna och bad dem betala till vakten. De fanns bara i en storlek men ville någon ha den lite mindre tog Göran fram saxen och klippte till den så den blev lagom. Förutom städrockar såldes bilrockar till herrarna. Bilrockar? Är det någon som någonsin använt en sådan. Jag har rattmuff men jag har aldrig haft bilrock.

Någon gång på 1970-talet hade Göran Karlsson en konflikt med facket. Han ville inte skriva på avtal. Han menade att han betalade bättre än avtalet ändå. Handels satte varuhuset i blockad. Tidningarna skrev spaltmeter om Gekås. Kunder strömmade dit. Blockadvakterna gick, när de avslutat sitt pass, in och köpte billiga jackor. Efter drygt ett år kom Göran och facket överens. Inte så att Göran skrev på avtalet men han skrev på en förbindelse att alltid ge de anställda minst samma förmåner som i detta. Därmed var konflikten över och båda kunde utropa sig till segrare. Tidningarna skrev ännu fler spaltmeter. I dag har Gekås och facket ett mycket gott förhållande till varann. Och det finns regelrätt avtal.

Göran Karlsson står staty utanför Gekås. Som vanligt med mobiltelefonen intill örat.

Grattis AIK - även om det tar emot lite

Så har då AIK just vunnit guld i Göteborg. Inte för att jag är särskilt fotbollsintresserad men jag brukar kolla in hur det går i Allsvenskan. Ett Stockholms-lag vann, ett annat åkte ur. Ett Göteborgs-lag kom tvåa, ett annat kom tvåa från slutet och åkte alltså ut. Bad luck Hammarby och Örgryte. Med risk för att låta som Bo Hansson vid OS i Montreal 1976 under hinderloppet får jag så konstatera att mitt favoritlag Elfsborg kom trea och räddade lilla silvret. Det är kul att Elfsborg nu alltid slutar i den övre delen av tabellen. Det är inte så många år sedan som man var tvungen att läsa tidningen upp och ner för att få dem bland de översta lagen.

Ja, ni kommer väl ihåg hinderloppet i Montreal när Anders Gärderud låg trea inför sista hindret, vattengraven, och östtysken Frank Baumgardt faller. Gärderud lyckas ta sig förbi både honom och polacken som ligger tvåa och vinner därmed loppet och tar Sveriges första guldmedalj i friidrott i ett OS sedan 1948. Just när dramatiken i vattengraven är som störst skriker bisittaren Bo Hansson ut "Dan Glans ligger sexa". Jag försäkrar, det fanns inte en svensk - inte ens Glans farmor - som brydde sig om hur det gick för honom i det ögonblicket. Det blev liksom bortglömt att han också gjorde en stor prestation, även om han nu slutade som sjua och utanför poängplats.

Nu skulle detta dock handla om det supportertåg som har körts från Stockhom till Göteborg i dag för AIK-supporters och som skall återvända om drygt 20 minuter. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen har fördomarna flödat med anledning av detta. Givetvis skulle tåget bli sönderslaget och vandaliserat. Man vet ju hur fotbollshuliganer är. Nåväl, jag skall väl inte ropa hej ännu. Hemresan återstår. Men på ditresan var det enligt vad jag fått fram inga problem. Problemen uppstod i går kväll då några tog sig in på bangårdsområdet i Hagalund och klottrade ned och vandaliserade åtta av vagnarna som skulle ingå i tåget. Av klottret att döma var det några Hammarby-fans som låg bakom. Barnsligt är vad det är. SJ lyckades få fram andra vagnar och tåget gick som det skulle.

På 1980-talet jobbade jag med försäljning av specialresor på SJ. Då ringde en trevlig man upp mig och presenterade sig som Olof Nånting. Bara detta att han hette Olof och inte Olle ingav förtroende. Han ville beställa ett extratåg för 800 personer till Norrköping och vi kom överens om ett pris samt att han skulle ställa en bankgaranti för detta för att vi skulle köra tåget. Några dagar senare ringde banken och sa att Olof Nånting hade varit inne och betalat det tåget kostade.

Så långt verkade allt i sin ordning. Tåget skulle gå en söndag. När jag kom till jobbet på måndagen ringde de från vagnhallarna i Hagalund: "Har du sålt ett tag till Black Army?" - "Nej jag har sålt ett tåg till någon som hette Olof Nånting." - "Ja, det står i alla fall tolv totalförstörda vagnar här ute nu från det tåget." Saken polisanmäldes och föll närmast i glömska när det en eftermiddag knackade på min kontorsdörr och två lite äldre biffar stod utanför. "Vi vill prata med dig om det där tåget du sålde till Black Army". Min första tanke var att det var SJ:s egen avrättningspatrull. Nästa att de var utsända från Black Army för att likvidera mig som inte hade visat tillräcklig respekt för deras behov av att slå sönder ett tag. De var poliser och visade sig vara mycket trevliga. Mot mig i alla fall. De lovade att du skulle ta itu med dem som slagit sönder tåget. "Vi får lätt fram vilka det var". Det var nästan så jag tyckte synd om vandalerna.

Sedan dess har inte bara jag utan även SJ lärt sig något. Numera är dessa supportertåg välorganiserade saker med massor av vakter, specialutbildade poliser och tågvärdar från arrangörerna. Dessutom förbinder sig arrangören att betala för de skador som uppstår. Så genom att köra extratåg till stora evenemang tjänar inte SJ bara pengar utan de undviker också att få bråk i de ordinarie tågen till Göteborg.

Fast visst är det själva fan att fotbollsentusiaster inte skall kunna sköta sig. Det skulle ju varit folkfest i Göteborg i dag. Inte belägring.

I morgon börjar Kanal 5 sända dokusåpan från Ullared. Kanske ni får se mig skymta någonstans. Om de inte klippt bort mig.

Nu är det höst

Det har varit några fina höstdagar här i Borås och till och med har solen visat sig. Fast visst är det dystert att det börjar skymma redan vid 16-tiden. För ni kom väl ihåg att vrida om klockorna till normaltid i söndags. Eller kanske redan i lördags kväll innan sängdags. Det var väl ingen som gick upp klockan 3 för att vrida tillbaka klockorna. Värst var klockan i den nya videon. Enligt instruktionsboken skulle den ställa om sig automatiskt. Men det gjorde den inte så efter mycket läsande hittade jag hur man gör det manuellt.

I år kom jag till och med ihåg att ändra klockan i bilen. Det hade min far glömt i sin bil så han fick en timme extra i dag. Han hade nämligen varit ute och jagat och beaglen Pajo hade bestämt sig för ett extra långt jaktpass. Inte som i december förra året när han kom hem vid 20-tiden men i alla fall till halv ett. Men eftersom klockan i bilen gick fel så trodde min far att det var halv två.

Gammelbeaglen August, som fyller 15 år i mars, hade lite problem med magen i går så han saknade helt matlust. Inte ens godisbitarna gick ned. Det är ju lite bekymmersamt när sådant händer en gammal hund med veterinärskräck men han var lika pigg som vanligt på lunchpromenaden och viftade på svansen åt mötande hundar. Alltså sådana som Pajo skäller och morrar åt.

Förra veckan lade jag på vinterdäcken. Lika bra att få det gjort i tid. Tidigare har jag bett grannen på landet hjälpa till men nu anlitade jag Vianor i stället. Jag ringde vid halvtiotiden och blev ombedd att komma meddetsamma. Vi var några stycken - alla i min ålder - som passade på att vara förutseende men det gick fort och nu bor min sommardäck på hotell - däckhotell. Så jag slipper lasta in dem i bilen igen utan nästa gång är det bara att ringa och be dem ta fram däcken, som då är rengjorda, och sätta på dem. Fast jag måste förstås köra dit bilen.

Så var det balkongstädningsdag i förra veckan också. Akelius, som jag hyr av, ordnar nämligen så att det kommer en sopbil och en miljöbil två gånger om året. I lördags var en av dem och det var bara att samla ihop alla kartonger och elapparater som man samlat på sig och gå till bilen och bli av med dem. Till och med de gamla glödlamporna tog de hand om. Och min gamla stekpanna. Frågan var om den skulle lämnas in på avdelningen för metall eller avdelningen för begagnat matfett. Men då jag inte hittade någon avdelning av det senare slaget så blev det den förstnämnda.

Alternativet är att åka till återvinningscentralen. I Borås finns den på Lusharpan. Namnet har inget med nuvarande användning att göra utan hänger samman med att området ligger nedanför gamla regementet I15. Och här bytte beväringarna halm i sina madrasser och harpade ur lössen. När jag gjorde lumpen på I15 1963 så hade dock ädelfibermadrassen gjort sitt militära intåg så vi slapp den proceduren. Nu är det inte regemente där längre utan en av kasernerna skall byggas om till bostäder. Vem som nu vill bo där. Jag ville det i alla fall inte ens 1963 och lyckades också snart utverka ständig nattpermission eftersom vi bodde knappt en kilometer från regementet.

Nu är vi 119 stycken som tävlar om att bli Sveriges roligaste, fyndigaste, nyttigaste, sakligaste, vackraste, tuffaste, tokigaste 50plusbloggare! På söndag är sista anmälningsdagen och sedan kommer de fem bästa i varje kategori att väljas ut av en jury och sedan blir det omröstning där ni alla kan delta. I min kategori - Personligt - är vi nu 34 stycken som tävlar om juryns gunst.

Helgen är planerad att bli lugn. Får hoppas den blir det också. Men i alla fall: en trevlig Allhelgonahelg ni alla. Jag vägrar att ta ordet Halloween i min mun. Avslutar med en höstlig bild på en av Borås Lokaltrafiks bussar. Dessa har nu bara fyra månader kvar att rulla. Den 28 februari tar Veolia över regiontrafiken runt Borås.

Bilderna blir jättestora om du klickar på dem.

Oulländer

Detta är märkligt. Finns det något svenskare än Henning Mankell och Kurt Wallander? Ja, ni vet Mankell som bor mer än halva året i Mocambique men i alla fall är uppväxt i Sveg och Borås. Han och jag har till och med gått i samma skola, Borås högre allmänna läroverk. Hur kan man då tänka sig helgerånet att engelsmännen får göra tre filmer om Wallander med Kenneth Branagh i titelrollen? Ja, inte vet jag hur man tänkte men resultatet blev i alla fall helt utmärkt.

De tre engelska filmerna har nu visats under lika många söndagskvällar i TV4 och det är bara att konstatera att engelsmännen lyckats med beskrivningen av poliserna i Ystad bättre än vad man lyckats med i någon svensk film. I går visades One step behind och det gick bra att jämföra eftersom den svenska versionen Steget efter med Rolf Lassgård i huvudrollen visades för ungefär en månad sedan. Lassgård är bra som Wallander - bättre än Krister Henriksson - men Branagh är lysande i den rollen. Den engelska versionen följer också boken medan den svenska i princip var en helt annan berättelse med samma personer. Och så är det ett lysande foto i de engelska filmerna.

Visst är det lite konstigt att se engelsktalande personer i Skåne och höra namn som Oulländer, Soeddbergg, Källii (Kalle) och Ännbritt. Men det stör förvånansvärt lite och inte alls lika mycket som när poliserna på Gotland för ett tag sedan i Kommissarien och havet sprang omkring och talade svenska dubbad från tyska.

Tack TV4 för att vi fick vara med om detta!

En lysande Wallander! Men visst är han lik Rolf Lassgård.

Nu är vi 105 stycken som tävlar om att bli Sveriges bästa 50+-bloggare. Snart kommer de som gått vidare att nomineras och skulle jag vara en av dem så hoppas jag att ni röstar på mig. Men precis som i Melodifestivalen är det en jury som också har avgörandet i sin hand. http://www.dax.se/index.php?id=6700

Jag har blivit nominerad

Fick just ett mejl om att min enkla lilla blogg har blivit nominerad som deltagare i en tävling om bästa bloggen för oss bloggare som är 50+.
www.daxbloggen.se

Det är bara 94 nominerade - hittills - så jag trodde att jag hade en hyfsad chans att vinna när jag nu inte i år heller fick Nobelpriset i litteratur (inte fredspriset heller för den delen) tills jag såg kraven: Vi söker Sveriges roligaste, fyndigaste, nyttigaste, sakligaste, vackraste, tuffaste, tokigaste 50plusbloggare! Nåja, det mesta av det där skall man väl klara av men vackraste??? Rör det sig om en skönhetstävling? Då torde jag vara chanslös. Jag har en gång i mitt liv vunnit andra pris i en skönhetestävling. Men det var när jag spelade Monopol. För övrigt har jag levt efter det min farmor sa:
- Det gör inget om man är ful, bara man är snäll.
Och det var hon också.

Nåväl, nu är det bara att hoppas. Jag behöver en ny dator. Eller en lyxig hotellövernattning. Och så småningom blir det ju också omröstning. Så då har ni chansen att rösta på - ja, ni vet vem.

Om det inte framgått så är jag oerhört stolt över nomineringen. Jag ber att få tacka den som har gjort den. Ja, jag försäkrar: det är inte jag själv.