söndag 14 december 2014

Ett vårdfall


I dag för tre veckor sedan ringde telefonen på morgonen. Det var min far:
- Du måste komma hit. Jag har ramlat.
Jag slängde på mig kläderna och gick upp till honom. Han bor i huset bredvid så det är inte så farligt. Han hade lyckats ta sig upp på en stol men han kunde inte stödja på benen.

Han hade just varit ute på morgonpromenaden med beaglen Sicko och kommit in när benet vara vek sig. Antingen det nu var ett blodtrycksfall som gjorde att han svimmade till eller en skada från då han ramlade i skogen.

Jag ringde 112 och berättade vad som hänt. De skickade en ambulans som kom väldigt snabbt trots att det inte var någon akut fara. Den trevliga ambulanspersonalen tog hand om honom och hade lite problem med att få ner honom för trappan. De hade visserligen en bår som gick att köra i trappor men de var rädda för att att det skulle göra för ont på grund av skakningarna.

Jag fick alltså ta hand om Sicko och vi gick hem till mig. Han fann sig snart till rätta i min säng och ännu bättre blev det när jag hittade ett ben åt honom.

Vid tvåtiden ringde min far. De hade röntgat och hittat en fraktur på lårbenet. Han hade blivit inlagd på R66, samma avdelning som förra gången och skulle opereras samma kväll. Sedan kunde han inte gå på ett par dagar så de fick sätta in kateter. Så småningom tränades han dock så att han kunde gå med gåstol och efter en vecka gick han kortare sträckor själv med hjälp av rullator.

Efter nio dagar blev han hemskickad från sjukhuset. Jag var lite orolig för han skulle ju knappt kunna klara sig själv. Men de hade kallat mig till en vårdplanering där vi tillsammans gick igenom vårdbehovet i hemmet. Nu visade det sig att Borås stad har ett vårdteam på sju undersköterskor som besöker patienten - eller "brukaren" - i hemmet ett antal gånger per dag. Min far fick alltså besök av dem klockan 08.00, 11.30, 15.00, 17.00 och 21.00. Besöket 15.00 visade sig snart överflödigt och togs därför bort. Likaså ett besök klockan 03.00 på natten.

Förutom att kolla läkningen och hjälpa honom med en del saker som påklädning och annat som han har svårt att klara själv, eftersom han inte får böja sig för långt, städar de också, diskar (om han inte gjort det själv) och hjälper till med städning och klädtvätt. Skulle han behöva hjälp på andra tider har han ett larm och använder han det kommer någon förstås nästan direkt.

En utmärkt lösning tycker jag. De flesta vill ju ändå vara i sin hemmiljö. Dessutom spar det pengar för patienter som inte är tillräckligt bra för att klara sig själva men inte behöver sjukhusvård eller vård på ett korttidsboende.

Det som de inte hjälper till med är att gå ut med Sicko. Det vill säga de tar med min far och Sicko på en promenad varje dag så att den förstnämnde skall få öva sig att gå med rullator. Men det räcker ju inte för Sicko så det har fallit på min lott att gå ut med honom fyra gånger om dagen: klockan 06.00, 12.30, 15.45 och 18.30. Det sista dock bara en kort promenad.

Detta har gjort att jag gått ner fyra kilo i vikt. Och det behöver jag. För första gången på många år är jag nu inte längre fet utan "bara" överviktig.

Att gå ut med Sicko är rätt roligt. Min far och han är ju ett känt ekipage bland invånarna här på Kristineberg. Men konstigt nog är det aldrig någon svensk (förutom de som vi känner personligen) som frågar vad som hänt med honom när de ser att det numera alltid är jag som går ut med hunden. Men det gör invandrarna. De kommer fram, klappar Sicko och frågar vad som hänt hans husse. Eller om de redan fått veta det hur det går med honom.

I går kväll var jag av en tillfällighet uppe hos honom när jag hörde knackningar. Jag har läst någonstans att barnen numera får lära sig att de skall knacka och inte använda dörrklockan för att inte väcka den som eventuellt ligger och sover. Men man reagerar ju inte precis på en knackning, så det tog ett tag innan jag gick fram till dörren för att kolla.

Genom tittögat såg jag att det stod en liten flicka utanför. Hon stod där med ett fat med nybakta lussekatter:
- Mamma skickade de här och hoppas att han blir bättre.
Det var flickan i en invandrarfamilj som bor i ingången bredvid. Man måste säga att man blir rörd av sådan omtanke. Lussekatterna var dessutom väldigt goda.





fredag 21 november 2014

En glad nyhet: Stockholmsbörsen all time high

Eftersom nyhetsmedia inte gärna uppmärksammar sådant som är positivt tar jag utrymmet här på bloggen i akt för att meddela att indexet för Stockholm OMX i förmiddags uppnådde all time high. Sedan har det ytterligare stigit under dagen och index var klockan 14.30 uppe i 464,33. Det innebär att om man köpte en aktie för 100 kronor den 31/12 1995 så är den i dag värde 464 kronor och 33 öre.  I genomsnitt alltså. Hade man i stället sytt in den där hundralappen i madrassen hade den i dag motsvarat ett värde av 122 kronor och 67 öre. Och hade man investerat i den i tomglas hade man i dag fått 200 kronor för dem.

Så det är nog inte så dumt med aktier i alla fall.


måndag 17 november 2014

När jag blev nyhetsstoff i Radio Sjuhärad

Så kom jag då med i Radio Sjuhärad i dag vid 16-tiden i enlighet med vad jag skrev i ett tidigare inlägg. Det blev också en liten artikel på deras hemsida där det finns en länk till själva radioinslaget. Det finns också en bild på mig väl gömd bland några andra bilder. Men klicka på bildspelet så får ni se.

Det blev ett trevligt inslag tycker jag trots att jag hade en viss rosslighet i halsen. Det berodde dock inte så mycket på den tidiga morgonen utan på att jag just har övervunnit ett par dagar med kraftig snuva. Sedan kan man ju undra varför de behöver upprepa att jag är 70 år. Min ålder intresserar inte mig och antagligen inte heller lyssnarna. Men det är kanske så att när man är under 20 eller över 70 så är åldern viktig att nämna.

Inslaget kom mest att handla om min hemresa från jobbet i Göteborg dagen före den svåra stormen, alltså på kvällen den 16 november 1995. Jag har en vana att alltid anteckna vilka bussar jag åker med och när mina bekanta frågar varför så har jag sagt att kommer säkert till nytta en dag. Och i dag gjorde det för nu vet jag att det var just den här bussen jag åkte med den gången. Bilden är dock tagen vid ett annat tillfälle och lite tidigare på hösten 1992.

Ja, mina 19 år gamla upplevelser ansågs så intressanta att de också kom med i 16.30-nyheterna. 


I kväll uppnådde bloggen 180 000 sidvisningar. Så nu är det inte så långt kvar till 200 000. Det brukar vara ett snitt på 150 sidvisningar om dagen så... Ja, den som vill kan ju räkna ut när det borde bli.


I eftermiddag kan ni höra på mig på Radio Sjuhärad




Det är i dag 19 år sedan Västsverige drabbades av en svår snöstorm detta datum. Jag bloggade om det för tre år sedan.
http://savenfjord.blogspot.se/2011/11/for-16-ar-sedan-den-17-november-1995.html

Erika Larsson på Radio Sjuhärad läste detta och ringde mig och frågade om hon fick komma upp och göra en intervju. Så blev det och vi hade ett trevligt samtal i ämnet som hon fångade upp på band. Nu sitter hon väl som bäst och klipper ihop det 40 minuter långa samtalet till ett lagom långt samtal. Jag avundas henne inte. Min journalistiska erfarenhet säger mig att det tråkigaste som finns är att koka ner ett snacksaligt intervjuoffers prat till en lagom omfattande artikel. Hur skall det då inte vara att göra det för ett 5-minutersinslag - eller vad det nu blir - i radio.

Nåväl, resultatet kan ni höra i Radio Sjuhärad efter klockan 15.03 i eftermiddag. Om ni inte bor i Radio Sjuhärads täckningsområde går det bra att höra på länken jag nyss lämnade. Där kan ni också höra det i efterhand. Jag återkommer om exakt tidpunkt när jag vet den.

Nu var det länge sedan jag medverkade i radio utanför studiomiljö. Men jag vill minnas att det då var ett rejält kabeldragande innan de fick till det. I dag sticker reportern fram en smartphone kompletterat med en mikrofon framför näsan och mer är det inte. Lite för enkelt kanske i min smak eftersom jag liter av mikrofonkåthet. Stick en mikrofon under näsan på mig och orden bara forsar ur munnen.

På den tiden kunde man inte heller ta bilder för radioprogram. Det vill säga att man kunde men det var ingen vits med det eftersom bilderna inte kunde visas.  Nu kan man lägga ut dem på hemsidan eller facebook. Så vem vet, det kanske kommer några bilder här också liksom på min lilla samling av modellbussar. Samma apparat som användes för inspelningen kunde också ta bilder. Jag frågade aldrig men jag tror att den kunde koka ägg också.






söndag 9 november 2014

I dag har det gått 25 år

I dag är det 25 år sedan det som man brukar beteckna som Berlinmurens fall inträffade. Denna dag 1989 släppte DDR på gränskontrollerna och massor med östberlinare tog sin in i Västberlin. Visst blev det kaotiskt men ännu mer festligt.

Vem hade kunnat tro då att Berlin åter skulle bli en sammanhållen stad och också att gränsen mellan Öst- och Västtyskland skulle bli helt öppen. Liksom att Tyskland skulle bli ett enat rike. Och detta utan en droppe blodsspillan förorsakad av militär eller polis.

I september 1990 såg Berlinmuren ut så här. Eller snarare resterna av den. Jag var själv med och rev den. Det vill säga att jag bröt loss en sten från den som jag bevarat som souvenir.




En räddningsinsats

Det har nu gått två och en halv vecka sedan olyckan hände. Min far och jaktbeaglen Sicko var ute i skogen för att få en hare eller en räv. Fast chansen att de skulle få en sådan var minimal. De hade nämligen inget vapen med sig. Tanken var att Sicko skulle öva sig i att driva.

Nu blev det inte riktigt så. SMHI hade fel i sina väderspådomar. Det skulle i stort sett bli uppehåll sa de. Men det var ett intensivt och tätt regn hela tiden. Detta gör att eventuella djurspår i naturen klarar sig från den duktigaste beaglenos.

Dessutom gjorde regnet att skogsstigarna blev hala. Så jag blev kanske inte förvånad men rejält uppskrämd när telefonen ringde. Det var min far:
- Kan du komma ner och hämta Sicko? Jag har ramlat och väntar på ambulans.
En granne på landet hade redan kommit till hjälp och tagit hand om Sicko, så det var bara för mig att hämta honom.

Det är nästan tre mil att köra ner till stugan (ja, vi säger fortfarande så även om stugan inte längre är i familjens - men väl släktens - ägo). När jag närmade mig såg jag att en ambulans och två brandfordon blockerade vägen. Jag frågade vad som hänt och fick veta "att det var en farbror som ramlat i skogen". Först nu gick vidden av händelsen upp för mig.

Medan Sicko fick vila upp sig i min bil kom insatschefen - en gammal bekant till familjen och jaktkompis till min far - och berättade att han inte verkade allvarligt skadad men han låg illa och till och man hade därför rekvirerat  en bandvagn, som snart skulle komma.

Foto från Wikipedia.

Bandvagnen gick ut och hämtade min far som låg ungefär 500 meter in i skogen. Ambulanspersonalen hade bedömt risken att bära honom på bår var lite för stor på den hala skogsvägen. 

Så kom de då med min far, som fått starka tabletter mot smärtan. Peter vid ambulansen lämnade över en del av hans personliga tillhörigheter till mig och kramade sedan om mig. Det kändes verkligen lugnande. Han bad att få mitt telefonnummer så att han kunde ringa besked sedan  de kommit till sjukhuset hur det gått. Först skulle de åka till röntgen eftersom de misstänkte en fraktur. 

Ett par timmar senare ringde Peter. De hade inte hittat någon fraktur utan kört min far vidare till akuten, där en ortoped skulle titta på honom. Inte heller denna hittade något men lade ändå in honom för observation. Nästa dag blev han utskriven och fick två kryckor med sig hem. Uppenbarligen hade det hela inskränkt sig till sträckta ledband och det är något som i så fall rättar till sig själv efter en dryg månad. 


På lördagen kunde vi åka ner och hämta hans bil, som blivit kvar vid stugan. Och jag åkte till Life och köpte en vetekudde åt honom.

Den kan värmas i microugnen och sedan lägger man den under ryggen och all smärta försvinner - eller lindras åtminstone. Jag köpte själv en likadan och har haft mycket glädje av den.

Det blev alltså på min lott att gå ut med Sicko ett par dagar. När jag skulle hämta honom på söndagsmorgonen hade min far fått feber. Att ligga ute i kylan hade väl satt sina spår. Men febern gav snart med sig och redan på måndagen var han feberfri igen och kunde också börja gå ut med Sicko på egen hand.

En händelse som kunnat sluta riktigt illa men som nu "bara" slutade med en stor samhällsinsats.  Det känns väl i alla fall tryggt att man blir ordentligt omhändertagen när en olycka inträffar.


onsdag 29 oktober 2014

Ingen som Ingesson

Det fotbollsintresserade Sverige har i dag sorg. I förmiddags meddelades nämligen att fotbollsspelaren, tränaren och managern Klas Ingesson har gått ur tiden, bara 46 år gammal.

Jag är själv inte särskilt fotbollsintresserad men när jag hörde den ledsamma nyheten om Klas Ingesson kände jag ändå tårar i ögonen. Jag minns hans insatser i fotbolls-VM 1994, då Sverige tog brons. Han blev då så populär att han fick ett TV-program uppkallat sig - Ingesson. Det var ett rent underhållningsprogram men de som hittade på namnet tyckte att de ville hedra honom.

För oss boråsare och vårt fotbollslag Elfsborg hann Klas under sina sista levnadsår betyda väldigt mycket. Han drabbades av blodcancer 2009 men blev så pass frisk att han kunde börja jobba igen och då som juniortränare i IF Elfsborg. När A-lagets tränare fick sparken sedan spelarna börjat tappa sugen fick Klas det jobbet. Direkt vändes stämningen i laget. Nu spelade de för Klabbe - och för laget förstås.

Tyvärr gjorde Klas sjukdom och dess behandling att hans benstomme blev allt skörare. Han fick svårt att fortsätta sitt tränaruppdrag och blev därför Elfsborgs manager i stället. Han gjorde lika stor nytta i den rollen. Några gånger ramlade Klas och bröt lårbenshalsen, men några dagar efteråt kom han till matcherna i rullstol eller med rullator.

Tappert körde Ingesson med sin bil mellan bostaden i Ödeshög och jobbet i Borås, en resa på cirka två timmar. Radio Sjuhärads sportchef Staffan Kulneff berättade i radio att när Elfsborg nyligen spelade i Lissabon kom strax före matchen en ambulans in på arenan. Ut bars Klas Ingesson på en bår. För matchen skulle han vara med på. Hur han klarade den långa flygresan kan man bara spekulera över. Men på matchen ville han vara med. 

För ett par veckor sedan meddelade Klas att han inte ville fortsätta som manager, då hans immunförsvar blivit kraftigt nedsatt och han därför inte orkade ge 100 procent. IF Elfsborg höll just på att göra ett nytt jobb åt honom där hans goda erfarenheter och hans förmåga att entusiasmera kunde tas till vara.  Att låta honom gå var det inte tal om.

En stor man har gått ur tiden. Ett föredöme för många. Och det föredömet kan inte dö.

Läs hyllningarna till Klas Ingesson i Borås Tidning:
http://www.bt.se/sport/elfsborg_i_allsvenskan/folj-minnesstunden-och-lamna-din-hyllning-har%284511116%29.gm

måndag 20 oktober 2014

Tidig kvällspromenad till La Mata

Det var sista kvällen för mig i Torrevieja, åtminstone för den här gången. Så vad hitta på i den ljumma kvällningen? Grannen Jenny föreslog att vi skulle promenera till La Mata. Ett lagom mandomsprov för mitt knä så här den sista dagen, så jag tillstyrkte.

Vi valde att gå genom Vattenkvarnparken, en uppskattad oas mellan Torrevieja och La Mata. Uppskattad inte minst av traktens herrelösa katter. Sex stycken njuter av värmen på muren.

Vegetationen i parken är intressant.
 
 

Så framme i La Mata, där bland detta hus där arkitekten verkar ha fått härja fritt finns på Avenida de Suiza ("Schweizarnas aveny").

Avenida de Los Europeos ("Europeernas aveny") leder ner mot havet. 

På Avenida de Francia ("Fransmännens aveny") finns detta stora hus. Hyreshus höll jag på att skriva men i Spanien brukar man få köpa sin lägenhet.
 

Där avenyn tar slut finns en park och där spelades det boule som så ofta i Spanien. Eller pétanque som de säger här. 

Roger, som själv är duktig på pétanque, följer intresserat spelet. 

 Och även Isa är intresserad.

Vi fortsatte in mot centrum och jag övervägde om jag skulle ta bussen tillbaka, men attans: där kom den och jag som befann mig mellan två hållplatser. 

Så det fick bli en öl med gänget på en uteservering i stället. 

Så var det då hemvägen och nu hade jag fått nya krafter så det blev promenad hem också. Den här gången via stranden Playa de la Mata. 

Vi lämnar La Mata bakom oss. 

En uteservering på stranden som för tankarna till Afrika. 

Nästa dag blev det uppstigning mitt i natten - klockan ringde 03.30. Flyget skulle gå från Alicante klockan 07.10 och jag vill gärna vara i god tid. Roger och Tanja skjutsade mig till flygplatsen och där fungerade allt mycket bra.

På utsatt klockslag lyfte Ryanairs plan och flög över Mallorca innan det svängde norrut och landade på Säve en kvart före utsatt tid. Noterade att vi hade en svensk styrman.

Vid Säve väntade Taxi Borås och det visade sig att det var en gammal kompis som hade fått uppdraget att hämta mig. Han var glad eftersom han på ditvägen haft en körning Borås-Landvetter och med min åkning var dagskassan därmed räddad.

Hemma igen strax före klockan 12.00 och kunde konstatera att allt stod rätt till.


Tidigare inlägg från mitt besök i och runt Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.



söndag 19 oktober 2014

Måndagsförmiddag i Torrevieja

På måndagen skulle Roger köra grannen Jenny till centrala Torrevieja för att hon hade några ärenden att utföra. Medan hon gjorde dessa passade vi på att göra en extra sightseeing. Först såg vi båten som går till Tabarca, en ö cirka två mil och 40 minuters väg ut i havet. Båten har också undervattensfönster så man kan studera Medelhavets flora och fauna. 

Man kan också göra en halvtimmes rundtur längs Torreviejas kust och väljer då den här båten.


Det blev också tillfälle att närmare studera skulpturgruppen "Musicos de Torrevieja", som jag skrev om häromdagen.






Calle Azorin som har fått namn efter en spansk författares pseudonym. Azorin levde 1873-1967.

Återigen en trevligt bemålad tomglasigloo. Denna finns på Calle Sancho Panza.

Där ligger också detta blå hus, ett exempel på kreativ spansk arkitektur.

I korsningen mellan Avenida de la Mancha och Avenida de Cortés Valencianas finns denna rondellutsmyckning.

Två bilder på Avenida de Cortés Valenciana. 


Så kom vi hem igen och Isa smyger ut från garaget...

... och springer hem.



Fortsättning följer. Tidigare inlägg från mitt besök i och runt Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.

lördag 18 oktober 2014

På en spansk marknad

Marknader är något som är väldigt populärt i Spanien. Så gott som varje dag hålls det marknad inom några mils avstånd från där man befinner sig men det är olika platser varje veckodag.

En populär marknad på söndagar är Citronmarknaden vid Guardamar. Det säljs inte bara citroner där utan allt möjligt. Namnet har den fått eftersom den hålls i en gammal citronlund. Det brukar vara cirka tusen marknadsstånd och allt möjligt säljs: från citroner och andra grönsaker via kläder och CD-skivor (ofta piratkopierade) till möbler.

Det brukar vara mycket folk och det är därmed också ett tillhåll för ficktjuvar. Så det gäller att hålla i plånboken. Blir man bestulen så lär man inte få tillbaka den även om man ser tillgreppet och tjuven. Plånboken har denne redan langat över till en kompis som är långt därifrån. Så att tillkalla polis hjälper inte heller.

Sedan finns det marknadsskojare men också ärliga säljare. Och visst kan man göra fynd på marknaden till priser som ligger under hälften mot hemma.

På söndagen åkte vi därför just till Guardamar. Den spanska vädertjänsten hade förvarnat för "87 procents risk för regn". Så det var inte så många där när vi kom till marknaden vid 10-tiden.  Men just då sprack molnen och en lite yrvaken sol tittade fram. Idealväder med andra ord - inte för varmt och inget regn.

Den spanska vädertjänsten verkar inte vara mer pålitlig än den svenska med den skillnaden att när SMHI pratar om sol så kan det mycket väl bli regn medan om spanska Instituto Nacional de Meteorología pratar om regn så kan det mycket väl bli sol.

Först några bilder från marknaden.







Det finns flera parkeringsplatser intill marknaden men ändå är det ganska fullt med dem.

Massor med parkeringsvakter visar besökarna och deras bilar till en ledig parkeringsplats. En del av dessa vakter är utrustade med visselpipor, vilka de mer än gärna använder.

Bilköerna sträcker sig utmed vägen i ett par kilometer. Så kommer det lika många bilar från andra hållet också.




På hemvägen från marknaden besökte vi det stora köptemplet Carrefour. Jag behövde ju proviantera till hemresan så jag köpte lite nyttigt att ha hemma. Då två belgiska Leffe-ölen köpte jag till middagen och bjöd Roger på den ena. Leffe är ett förbaskat gott öl och det finns att köpa på Systembolaget också. Fast där kostar den nästan dubbelt så mycket.

Priserna är förvisso i euro och inte kronor men knappt 100 kronor för en liter Famous Grouse whisky är ju ett överkomligt pris. Visserligen får man den då i plastflaska men det underlättar ju i packningen. Som så ofta i Spanien var det olika besked om priset. Där whiskyn fanns stod det 10,50 styck på prislappen. Vid entrén stod det att en flaska kostade 16,50 och köpte man två kostade den andra 4,47. I kassan kostade de 10,47, vilket stämmer bra överens med  de priser som angavs vid ingången men då fick jag det priset fast jag bara köpte tre och inte fyra.


Därefter blev det en slappareftermiddag.

Fortsättning följer. Tidigare inlägg från mitt besök i och runt Torrevieja liksom från förra årets besök i staden hittar du om du klickar på "Torrevieja" i raden "Etiketter" längst ned.  Eller också här. 

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.