fredag 27 september 2013

Höstmarknad

Hösten har kommit till Borås. Inte bara det att termometern kryper ner runt nollan under natten och att det inte är någon värme i solen. Det tydligaste tecknet är att det i dag och i morgon är höstmarknad i Borås. Jag var där.

Det är nämligen djupt inrotat sedan barndomen att man skall gå på höstmarknad. Och i dag gynnades den som sagt av fint väder: soligt om än lite kallt. Massor med folk hade kommit på samma idé så det blev till att trängas bland marknadsstånden. Eftersom vågen och jag inte är riktigt överens numera om att jag skall väga under 90 så blev det inte en kasse med rökt korv och rökt ål inhandlad i dag. Och såväl hjortron- som lingonsylten räcker åtminstone fram till vårmarknaden. Så det blev bara ett par marknadsremmar och fyra marknadsmunkar.

Trångt blir det på Stora Brogatan och man får inte ha bråttom om man skall fram där.


Inte mycket bättre var det på Stora torget trots att det där är stora ytor. Ballongerna hade en strykande åtgång och de tenderar bli allt större. Jag såg en liten grabb som försökte ta sig fram i trängseln med en ballong som var större än han själv. Det gick inget vidare.


Även på Västerlånggatan var kommersen livlig. Gatan är avstängd liksom Lilla Brogatan vilket gör att trafiken får en del problem. Busstrafiken kan t ex inte gå på Lilla Brogatan utan får köra via Sven Eriksonsgatan i stället. Utom den buss jag åkte med. Chauffören hade endera glömt att det var omläggning av trafiken eller också inte fått höra det så hon fick köra en lång kringgående rörelse åt andra hållet via Yxhammarsgatan.


Radio Sjuhärad var på plats och sände eftermiddagsprogrammet Cocktail från en "studio" i gatumiljö. Caroline Aronsson delar ut broschyrer medan Sara Kvist och Sebastian Gustafsson (normalt på trafikredaktionen) sänder programmet.


Klick på mushjulet ger större bild. 



onsdag 11 september 2013

Mitt livs stora resa, andra dagens eftermiddag och tredje dagen

Ja, så var det då Bryssel, EU:s och Belgiens huvudstad. Jag har varit här en gång förut, närmare bestämt 1986 på en bussresa, men då var vi lite mer i centrum än området kring Midi/Zuid-stationen. Det var ungefär en och en halv kilometer till Grand Place och den kända statyn Manneken Pis, men jag fann ingen anledning att se den en gång till. Den var en besvikelse förra gången eftersom den var så liten. Statyn alltså om nu någon trodde jag tänkte på något annat.

Därtill kom att sommaren hade fått ett återfall och jag såg på hotellet att det varit 31 grader varmt på eftermiddagen. Så det blev mest lite vandring runt stationen och det bredvidliggande hotellet. På Avenue Fonsny var trafiken tät och inte blev det bättre av att ena körbanan var avstängd på grund av vägarbeten. På det som var kvar fick bilar och bussar och spårvagnar samsas. Att köra bil i Bryssel kräver starka nerver och det var först under 1960-tal som det blev obligatoriskt med körkort i Belgien. De som då kunde dokumentera att de körde bil fick körkortet utan uppkörning eller teoriprov.



Disciplinen var god och kollektivtrafiken inklusive taxi släpptes beredvilligt fram.Spårvagnarna verkade ha företräde och man kunde ofta se bilar som kört för nära spårvagnsspåren backa någon meter i farlig närhet till den bakomvarande i kön för att släppa fram spårvagnen. Spårvagnsförarna körde med minsta möjliga marginal men vad jag såg lyckades de alltid stanna om bilen inte stod hinderfritt. Men det blev ett rejält plingande med varningsklockorna. Spårvagnarna är av i princip två typer. På de första bilderna syns två av dem som är tillverkade av PCC, inte helt olika de som fram till 1967 gick i Stockholm och inte heller de äldsta som än i dag rullar i Göteborg.



Och så har vi de lite nyare som är tillverkade av Bombardier.


Spårvägssystemet i Bryssel är omfattande. Enligt Wikipedia är det av de tio största i världen. Tunnelbana finns men den är inte särskilt utbyggd. Därtill finns också två spårvägslinjer som till största delen går i tunnel. Förutom spårvagnar passade jag på att fotografera några bussar. Busstrafiken verkade också väl utbyggd. Bussarna fick köra i de körfält som spårvagnarna använde, men i övrigt såg jag inte att de hade egna körfält.

STIB kör tätortsbussarna. Den belgiska tillverkaren Van Hool har gjort många av dem men jag såg också många som var karosserade på Volvo-chassi av likaledes belgiska Jonckheere.


TEC och de Lijn kör bussarna som går på vad vi skulle kalla regionallinjer. Någon högre standard är det dock inte på dessa bussar.

 

Så tillbringade jag någon timme med att fotografera tåg på Midi/Zuid-stationen. Att Zuid står för syd är kanske inte så svårt att räkna ut och det är det flamländska ordet. Men att det franska Midi också betyder syd är kanske lite svårare. I synnerhet som fransmännen också använder ordet "sud" för syd. Förklaringen är dock att midi är mitt på dagen och då stor solen i syd. Därför får midi också beteckna väderstrecket.

Där stiftade jag bekantskap med snabbtåget Thalys som går Amsterdam-Bryssel-Paris och Köln-Bryssel-Paris. Det går också tåg bara mellan Bryssel och Paris och då åker man de 300 kilometrarna på 1 timme och 25 minuter. Högsta hastigheten är 300 km/tim. Thalys har nästan helt slagit ut flyget mellan dessa båda metropoler.



Ett tågsätt rymmer 377 passagerare men om det behövs fler platser kan två tåg kopplas samman. 


Som synes skiljer sig tågens förarvagnar lite i utseende från varann. Det finns två typer: PBKA (översta bilden) och PBA (understa bilden).

Så blev det kväll och natt och jag sov gott i den breda sängen och gick ned för att äta frukost. Det visade sig att denna inte ingick i rumspriset utan kostade 15 euro. Det är mycket för en frukost men det fanns precis som i London mycket att äta. Jag lastade in rejält för att kunna hoppa över lunchen och det var en strategi som lyckades. Här var också äggröran mycket god - och så fanns det pannkakor.

Tog en promenad i området igen på förmiddagen, då solen sken men det var något svalare än dagen före. Men på eftermiddagen skulle det bli 34 grader. Då hade jag dock lämnat Bryssel, i varje fall de mer centrala delarna för att vistas på flygplatsen Brussels Airport. Jag tyckte det var bäst att ta gott om tid på mig och åkte därför med tåget som gick från Midi/Zuid klockan 12.00. Det var ett vanligt belgiskt tåg med dubbeldäckade vagnar, ett likadant som detta.


Avståndet till flygplatsen är 17 kilometer, vilket är nära för att vara i en så stor stad. Men tåget tog 24 minuter och det var nästan aldrig uppe i en hastighet över 40 km/tim. Detta tillsammans med att jag var helt ensam i min vagn gjorde att jag ett tag trodde att jag råkat hamna på ett tåg som var på väg till uppställningsbangården. Och på biljetten stod att den gällde till Brussel National Luchthaven. Denna flamländska! Jag var ju på väg till den internationella flygplatsen och det var också där jag hamnade.

Väl framme var det inga större problem. Tågen ankom i källaren. Första våningen nåddes med rulltrappa och där fanns ett par gigantiska hissar som förde oss till tredje etaget, där själva flygterminalen finns med sina många incheckningsdiskar. Jag såg två stycken som var märkta med Brussels Airlines, som jag skulle flyga med och det var långa köer till bägge. Jag ställde mig i den längsta (den kortaste var nämligen bara för dem med Busines Class) innan något slog mig att det måste vara fel. Felet var att här checkade bara de som skulle till Ukraina in.

Således hittade jag massor med incheckningsdiskar lite längre bort och här var det heller inga köer. Så jag hade gott om tid i terminalen innan planet lyfte 15.30. Det blev en behaglig flygresa, mycket eftersom planet bara var ungefär halvbesatt. Det var en för mig ny bekantskap bland flygplan: Avro RJ100.

Vid Landvetter mötte den förbeställda taxin och körde mig ända hem. Chauffören var från Syrien och det gav upphov till ett trevligt samtal denna dag, dagen efter när Obama besökt Sverige. Det chauffören sade fick mig att tänka efter en hel del, men det kommer eventuellt i ett annat blogginlägg.

Tidigare inlägg i den här serien:
http://savenfjord.blogspot.se/2013/09/mitt-livs-stora-resa-forsta-dagen.html
http://savenfjord.blogspot.se/2013/09/mitt-livs-stora-resa-andra-dagens.html


Jag tänker inte upprepa hur du gör för att få större bilder.

tisdag 10 september 2013

OMXS all time high?

Just nu ligger OMXS-index på lite över 400. OMX är ett index från Stockholmsbörsens handel med aktier. Så länge jag följt aktieutvecklingen så har man aldrig legat över 400. Man var uppe i 396 år 2001 men sedan började börserna backa någon gång på försommaren och sedan kom ju 11 september-attentaten och börserna störtdök (för att nu använda ett slitet kvällstidningsuttryck). Man var nere på ungefär 150 innan det började så sakteliga gå uppåt igen om än med många nedgångar. 

Index 100 avser OMXS:s läge den 31 december 1995. Om man alltså köpte aktier för 10 000 kronor då så är de i dag värda 40 000 kronor, förutsatt att man köpte aktier som följt den genomsnittliga utvecklingen. 10 000 kronor i januari 1996 motsvarar annars i dag knappt 12 300 kronor. Så det är väl ungefär vad man skulle fått om man satt in beloppet på ett vanligt bankkonto.

Kom sedan inte och säg att det inte lönar sig med aktier. Bara man ser det på lång sikt så. Och jag får knottror i huden när de på TV säger de senaste årens aktievinster är nu utraderade. Det är de inte alls. Aktierna finns ju kvar och de stiger över tid med värde. Åtminstone har det gjort så alltid hittills.

















(Bild från Wikipedia)

söndag 8 september 2013

Mitt livs stora resa, andra dagens förmiddag

Dagen för tågresan med stort T!

Efter en något orolig natt - jag sover sällan bra på hotell - vaknade jag rätt tidigt och gick ner och åt frukost vid 06.30-tiden. Det fanns mycket att äta men jag har ingen större aptit på morgonen. Så det blev lite croissant och korv och bacon med tapetklister - eller om det skulle föreställa äggröra. Jag blev i alla fall nostalgisk och kom att tänka på den äggröra som jag serverade på SJ:s restaurangvagnar på 1970-talet. Den både såg ut likadant och smakade likadant.

I god tid infann jag mig på S:t Pancras International, så tidigt att det ännu var 10 minuter kvar till incheckningen började. Den började 07.45 och tåget skulle gå 08.58 så det var inte precis någon panik. Det här med att man skall skriva ut biljett på Internet och sedan visa upp den för en läsare gör mig alltid orolig. Fungerar det verkligen? Ja, för mig gjorde det inte det först men en vänlig resenär bakom hjälpte mig och plötsligt öppnades grinden och jag kunde gå in.

Bara för att komma till nästa moment: säkerhetskontrollen precis som på en flygplats. Nåväl, jag lyckades få av mig allt med metall i och lade det i en back och skickade det för scanning tillsammans med väskorna. Inga problem. Det pep inte ens. Det gäller att komma ihåg att ta av otrosen för knät. Det gjorde jag.

Efter detta blev det att sitta och vänta i en stor lounge, eftersom dörrarna till plattformarna var stängda till cirka 20 minuter innan tåget skulle gå. Min värd från Eurostar ringde cirka 08.25 och sade att jag skulle gå till hissen så kunde vi gå upp till tåget före de andra. Nu är min engelska inte så där helt bra och inte blir det bättre av att det är ganska hög ljudnivå runt om så jag gick till rulltrappan. Inte fanns det någon där så jag slog upp numret han ringt från men innan jag hunnit ringa så kom han och frågade om det var jag som var "Steffan". Så vi kom upp till plattformen i alla fall före alla andra och jag träffade lokföraren. Hur gjorde man innan det fanns mobiltelefoner?

Tåget stod inne klart för avfärd och jag fick en bild på det innan avgång.

Tågtypen kallas Class 373 och så här presenteras den på Wikipedia. Som ni kan se så byggdes den 1992-1996 av Alstom. Ett tågsätt består av två lok - ett i varje ände - och 18 vagnar och är 394 meter långt. Vagnarna är alltså ganska korta. Det finns 750 sittplatser och maxhastigheten är 300 km/tim. Effekten på de båda samverkande loken är tillsammans 12 200 kW eller 16 592 hästkrafter. Det är mer än tre gånger så mycket som på ett svenskt X 2000.

Som synes så finns det maskinell utrustning också i första (och sista) vagnen. Passagerarna letar upp sina platser och det är lätt gjort eftersom vagnarna är numrerade från 1-18 i den ordning de går. På väg mot Bryssel går vagn 18 först och 1 sist. 

Själv installerar jag mig i förarhytten tillsammans med min värd och lokföraren förstås. Med oss åker ytterligare en man för att få linjekännedom. Så vi är fyra stycken och det är ungefär vad som får plats. Det är inte trångt men inte heller gott om plats. Exakt på sekunden startar föraren ut från S:t Pancras och i början är det en beskedlig hastighet på 40 km/tim på bangårdsområdet. Snart kommer vi in i tunnlar under London och då ökar farten till över 200 km/tim. Mitt tidigare hastighetsrekord för tåg, 238 km/tim i prototypen för X 2000, blir ganska snart slaget.

Efter drygt 20 minuter är det förhållandevis nybyggd järnväg och hastighetsmätaren närmar sig 300 km/tim. Jag får gärna fotografera den digitala hastighetsmätaren.Det är den som syns ungefär i mitten av bilden. Förutom att det visas på mätaren märker man inte mycket av farten. Såväl accelerationer som retardationer är lunga.

 


Strax efter 09.30 (engelsk tid) kommer vi till Eurotunnel - eller Kanaltunneln som den kallas på svenska. Den är 53 kilometer lång och öppnades i maj 1994. Den går alltså under Engelska kanalen och under vattnet går den i 39 kilometer. Den börjar vid Folkestone, inte långt från Dover, och slutar i närheten av Calais (om man åker från London).







 (Bild från Wikipedia)


Så mycket att se är det inte: det är en tunnel med lite ledljus och det blir i längden rätt enformigt. Hastigheten genom tunneln är högst 160 km/tim.Efter 22 minuter kommer vi upp i friska luften igen och det kan konstateras att den dimma som tidvis låg över London nu är helt borta och det artar sig till en väldigt fin dag. Vi har nu också kommit till Frankrike, vilket innebär att föraren nu måste konversera med trafikledningen på franska.

I Lille stannar vi till och snart är vi i Belgien. Nu skall trafikledningen konverseras på flamländska.Några minuter efter klockan 12 (lokal tid) är vi framme vid Brussels Midi/Zuid och resan har tagit två timmar och sex minuter inklusive uppehåll. Vi har klarat sträckan med en snittfart av 186,2 km/tim om man räknar bort tiden för de två uppehållen.


På väggen till stationen finns denna fina målning där man bland annat skymtar ett Eurostar-tåg.


Och minsann har inte de snälla brysslarna hedrat mitt besök med att kalla hållplatsen utanför stationen och därmed hotellet för Zweden. Det är flamländska för Sverige. Fast det här nog mer att göra med att "Sverigegatan" (Rue de Suède) finns i närheten.


En fantastisk tågresa är i alla fall över. Utan tvekan ett minne för resten av livet och verkligen ingen dålig avskedspresent. Något som jag naturligtvis väldigt gärna ville göra men aldrig trott att jag skulle få möjlighet till. Förutom dem som på grund av sitt jobb på Eurostar har gjort det är vi en exklusiv skara som åkt i förarhytt på deras tåg under Engelska kanalen. Nu är jag en av dessa exklusiva.

Slutar med ett tack till alla som gjorde denna resa möjlig för mig på såväl Svenska Tågkompaniet som Eurostar.

Fortsättning följer om vistelsen i Bryssel och flygresan hem.

Om första dagen kan du läsa här:
Mitt livs stora resa, första dagen



Som vanligt blir bilderna större om du klickar på dem med hjulet på musen. 






PS:
När jag kom hem upptäckte jag att jag kunde ju ha åkt med 3218 (numret på det tågsätt jag åkte med under kanalen) på hemmaplan.




Visst finns det likheter. Färgsättningen t ex. Och de är ungefär jämnåriga. Båda är tillverkade av företag som börjar på A (den på bilden av ABB Traction). Fast det skiljer sig i komfort, storlek och hastighet. Men X12-an på bilden har bara 160 km/tim som största hastighet. Och på vägen till Uddevalla, som den nu närmast är på väg till, när den inte ens upp till det eftersom banan är för dålig.


Men nog finns det slumpmässiga sammanträden.

Så mycket sämre

Lördagsunderhållning i SVT. På något sätt framkallar bara själva uttrycket rysningar hos mig.

I går var det dags för SVT:s nya satsning "Alla tider hits". Någon övervintrad sopa hade kommit på idén att göra ett program där artister sjunger gamla svensktoppslåtar i nytt arrangemang. Låter det bekant? Jo, TV4 har en liknande satsning om än inte just nu. Bara att de gör den "Så mycket bättre".

Det var ett par låtar av Per Gessle (går väl ändå att variera lite), Mauro Scoccos "Sara" och ett par till som jag redan glömt. Det var folkkära artister som Jessica Andersson och Christer Sjögren. Och några lite mer udda som Tomas Andersson Wij och Maia Hirasawa, mycket trevliga personer men lite påfrestande i att man alltid skall framställa deras duktighet. Tomas Andersson Wij skall ha credits för att han alltid klär sig snyggt - det är något som många kollegor borde ta efter - men jag har ändå svårt för hans "tolkningar". Ännu svårare har jag för programledare som höjer artisterna till skyarna. Hade man inte sett vilka de var utan bara hört presentationen hade man trott att de fått ihop Paul MacCartney, Frank Sinatra, Bruce Springsteen, Rolling Stones och Johnny Cash.

Programledare var Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld. Om en av dem har jag inte så mycket elakt att säga. Han är alltid lugn och har en sympatisk framtoning och kan ställa de rätta frågorna. Om den andra undrar jag om SVT:s programledare har tagit slut. En ståuppkomiker är inte nödvändigtvis en bra programledare. Lika lite som en hjärnkirurg nödvändigtvis är en bra psykiatriker (var fick jag den liknelsen från?).

Adelskölds uppgift var att rapportera på det som kommit in från en app som kan ladda ned och rösta löpande i programmet och hela tiden ändra vad de röstat. Så det föreföll rätt meningslöst att rapportera ett löpande resultat. Och vem tusan är intresserad av att det mest är ensamstående kvinnor i åldern 36-60 år i Västernorrland som röstat på Christer Sjögren. Det hade jag nästan kunnat räkna ut i förväg.

Nästa lördag blir det TV4 och Körslaget. Eller en god bok.

lördag 7 september 2013

Mitt livs stora resa, första dagen

Ja, rubriken kanske är något överdriven men faktum är att jag just gjort en resa som inte så värst många har gjort eller kommer att kunna göra. Nej, jag har inte varit vid Nordpolen (om man undantar Conditori Nordpolen i Vara) och inte heller vid Sydpolen. Inte ens i norra Polen eller södra Polen. Men jag har åkt tåg under Engelska kanalen i förarhytten på ett Eurostar. Det var den avskedspresent jag fick från Tågkompaniet och det känns stort att få vara med om något sådant här. Det är inte bara för vem som helst att ringa Eurostar och be att få åka med i förarhyttan. Ja, ringa kan man förstås men man lär få ett nej. För att få ja på den frågan behövs kontakter och dem hade Tågkompaniet. Tack alla som såg till att jag kunde göra denna resa.

Jag har nog åkt mer runt i världen än de flesta svenskar och har besökt över 25 länder. Men jag har gjort mycket få resor ensam. I regel har jag åkt med kompisar eller på en charterresa, oftast med buss eller båt. Så det var mycket nytt med flyg och så och mycket googlande innan jag vågade ge mig i väg. Ja, jag är lite rädd av mig och lider lite av känslan att det som kan gå fel också kommer att gå fel. Enligt Murphys lag alltså men jag träffade avtal med Murphy innan avresan och fick följande intyg på detta: 
(Murphy ägnar sig också åt byggnadsverksamhet i London.)

Resan började i tisdags den 3 september med att en taxi hämtade mig utanför bostaden och körde mig till Landvetter flygplats. Sverigetaxi, fd Taxi Borås, har en bra service för detta och det kostar "bara" 530 kronor. Där checkade jag in genom att visa passet, klarade säkerhetskontrollen utan problem och så visade det sig att jag var ute i alldeles för god tid och fick vänta en dryg timme innan embarkering. Men jag hade en intressant bok om "Obducenten och Allmänläkaren" som färdlektyr.

Dock blev jag utkörd av en vakt från väntutrymmet till gaten och sedan öppnades den inte igen fast jag såg att många hade lyckats ta sig in där. Då slog det mig att jag måste gå genom passkontrollen för att komma in. Jag som trodde att passkontrollen var avskaffad inom EU, men Storbritannien har tydligen drabbats av panik för de ville se passet flera gånger där också. Det är väl inte så farligt att visa passet tycker ni, men då har ni inte sett mitt passfoto.

Flyget till Heathrow gick utan problem och väskan låg på bandet redan när jag kom till bagageutlämningen. Nu gällde det att hitta till tunnelbanan eftersom jag kollat upp att Piccadilly Line skulle föra mig direkt till den tunnelbanestation som låg närmast hotellet, King's Cross/S:t Pancras. Det tog en timme ganska behaglig resa innan jag var framme och jag chansade på hur jag skulle gå till hotellet, som låg på York Way, och minsann gick jag inte direkt på denna.

Sedan blev det några timmars promenad i London. Jag gav mig inte ut på några större äventyr utan gick runt i området kring hotellet. Men det var ändå en känsla av London med dubbeldäckade bussar och de typiska taxibilarna tillverkade av Austin. Numera är de ofta reklamdekalerade så de behöver inte vara svarta längre. 

Eftermiddagen ägnades också åt att jag bekantade mig med stationen som jag skulle åka ifrån dagen efter, S:t Pancras International.En riktigt gammal fin byggnad som ser ut som ett slott eller varför inte en kyrka med sitt klocktorn.

Även interiören ger ett mäktigt intryck.

Där finns också Paul Days skulptur "The meeting place". Jag har visst använt ordet mäktig förut i det här inlägget men jag måste använda det igen.

Detaljerna under statyn går heller inte av för hackor.

Härifrån avgår också Eurostar-tågen.De är inte tillgängliga så man kan titta närmare på dem men det går bra att se dem genom ett slags skyltfönster. Det är alltså ett sådant tåg jag skall åka med nästa dag.
 

Sedan åter till hotellet och middag i dess restaurang. Men vädret var fortfarande skönt så jag tog en kvällspromenad och lyckades hitta en betydligt närmare väg till stationen. Det var bara fem minuter att gå från hotellet.

Fortsättning följer när jag får tid (och lust). Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.


torsdag 5 september 2013

En kort rapport om en fantastisk tågresa


Ni kanske kommer ihåg min avskedspresent från Tågkompaniet:
http://savenfjord.blogspot.se/2013/02/avtackad.html

Presenten var förutom en oljemålning på ett Eurostar-tåg under Engelska kanalen också en resa med ett dylikt tåg - i förarhytten. Jag har nu just kommit hem från denna resa och det har varit en fantastisk upplevelse som få har haft möjlighet att uppleva.

Kommer om någon eller några dagar ett reportage om detta i en blogg nära dig.