onsdag 31 augusti 2011

Jakten på den optimala napoleonbakelsen - nu i Ulricehamn

Det är inte bara jag som gillar Günters café i Ulricehamn. Det gör nämligen också kungahuset. Det var nämligen Günter Koerffer som fick äran att leverera bröllopstårtan till Victorias och Daniels bröllop. Hade de beställt napoleonbakelser i stället hade de säkert inte blivit missnöjda. Därmed inte sagt att de var missnöjda med bröllopstårtan.

Napoleonbakelsen på Günters smakade alldeles utmärkt trots att det var lite tidigt på dagen, närmare bestämt klockan 09.00. Det var också anledningen till att jag erbjöds att köpa en från gårdagen till halva priset. Även om jag förde ett himla liv häromdagen när Västtrafik försökte lura mig på drygt 14,59 så tycker jag inte att det är värt 16 kronor att avstå från en färsk napoleonbakelse. Bakelsen var utmärkt men glasyren var lite för blek i mitt tycke. Grädden var aningen frusen och det gav associationer till glass. Inte alls dumt. Priset då? 52 kronor inklusive kaffe. 

Betyget blir fyra tårtgafflar. Avdrag för priset och för den bleka glasyren samt lite för lite mördegsbotten och därmed för mycket grädde. Den var också i minsta laget. Plus för att den serverades med tårtgaffel. Visst är Günters värt att göra en avstickare från riksväg 40 om man har vägarna förbi Ulricehamn.




De två övre bilderna blir större om man klickar på dem.

måndag 29 augusti 2011

Västtrafik - eller DSBFirst - försökte lura mig

Jag är en förhållandevis välbärgad man. Så att Västtrafik försöker lura mig på 14,59 kronor gör mig inte så mycket rent ekonomiskt. Men det gör mig förbannad. I synnerhet när det går till så här. Nämligen att jag gick på tåget i Borås klockan 13.24 och stämplade in mitt kort med kontoladdning och tryckte på plus precis enligt instruktionsboken. Tåget avgår 13.33 och lite senare kommer två tågvärdar - eller om de är kontrollanter - och läser av mitt kort i en läsare. Jag får veta att jag inte stämplat in det riktigt. Det har jag dock gjort vilket tågvärden tydligt visar att hon inte tror på och sliter till sig kortet för att gå ut i vestibulen och stämpla in det.

Nu är det ju så smart att man på nätet i efterhand kan kolla de transaktioner som gjorts på kortet och när jag nu kollar detta så visar det sig att jag stämplats in från Herrljunga station. Inte Borås Central. Det var naturligtvis det som såg konstigt ut hos tågvärden men hon hade inte kompetens nog att avgöra vad som var fel. Annat än att det säkert var kunden som gjort fel. När jag kollar på nätet visar det sig att jag gjort helt rätt och till och med kom ihåg att checka ut kortet vid Göteborg C.

Personalen hade helt enkelt ställt in biljettavläsaren fel. Jag ringde därför upp Västtrafiks kundservice rätt irriterad och efter ett par minuters väntan i telefonkön ("Tack för att du väntar - du har plats nummer ett i kön" upprepas var femtonde sekund) fick jag tala med en tjej som snabbt förstod vad jag menade och lät lika upprörd som jag. Det är psykologi det. Min upprördhet rann av mig och efter ett konstruktivt samtal fick jag i alla fall tillbaka mina pengar plus lite extra för telefonsamtalet i form av en värdecheck.

Felet ligger antagligen mer hos DSBFirst än Västtrafik men skall folk få förtroende för biljettsystemet så måste detta fungera. Det är inte alla som har tid att gå genom sin resehistorik på nätet - och det skall inte behövas heller.




fredag 26 augusti 2011

Pajo in memoriam

Detta är nog det som känts mest tungt att skriva under hela tiden jag drivit den här bloggen.

Pajo fick bara vara seniorbeagle i tre dagar. Pajo var i dag ute och drev tyskhare. Min fars gode vän, som är jaktledare och jobbar på Räddningstjänsten, ringde då och meddelade att polisen hört av sig om en påkörd hund. Lokföraren hade uppfattat det som en drever, men drever och beagle är ju ganska lika så vi anade det värsta. Jag gav mig ut för att leta men hittade först inget. Jag tog då bilen och såg att en bil från Infranord stod vid järnvägen. Antagligen eftersök av en påkörd hund. Jodå, visst var det Pajo som låg där med en krossad framtass och krossad käke. Döden torde ha varit ögonblicklig.

Här är Pajo när han bara var ett par månader gammal:
Och förra sommaren såg han ut så här:

Sävshults Pajo, född 9 juni 2006, död 26 augusti 2011:
Vi saknar dig! Vila i frid!







Sicko har kommit hem

I tisdags var vi i Gunnarsjö och hämtade Sicko, som nu har fått ett nytt hem. Ganska snabbt fann han sig till rätta men seniorbeaglen Pajo satte honom på plats. Han fick inte komma för nära honom. Annars gick det bra mellan hundarna. Sicko visade sin tacksamhet genom att tugga på sladdar och äta upp husses jakttidningar. Han är otroligt sällskapssjuk och det går inte lämna honom ens någon minut utan att han börjar tjuta och skälla. Men det är väl sådant som förhoppningsvis går över.

En glad husse och antagligen lika glad hund efter avslutat köp.

Hemtransporten på ungefär en timme var inte så rolig. Först lade sig Sicko till rätta i buren men efter bara någon kilometer började han skrika. Så det blev att flytta fram i husses knä och sedan gick det bra förutom att han blev lite bilsjuk.

Hemma i det nya hemmet. Men gamle beaglen Augusts halsband visade sig vara i största laget.

Så i dag köpte jag ett nytt halsband till honom. Lite stort det också men det blev i alla fall ett hål över. Han lär väl dock växa så mycket (och gärna) som han äter.

Detta är ju inte precis vad en hunddomare skulle kalla för en ren promenad men det är ju så mycket att titta på. I det här fallet grannens Ludde som kommer en bit bakom.

Om det blir farligt kan man ju alltid ta skydd mellan husses fötter.

- Vart tog husse vägen nu då?

För att han inte skall tugga på sladdar och jakttidningar köpte jag också en leksak till honom - en höna. Det blev snabbt en favoritleksak och den visade sig vara ganska motståndskraftig mot valptänder.

Bilderna blir större om du klickar på dem.

Detta blev mitt blogginlägg nummer 400. Men det lär bli fler...

måndag 22 augusti 2011

Sicko - en ny beagle i familjen

Pajo har nu blivit seniorbeagle på riktigt. Min fars lilla familj har nämligen utökats med ännu en beagle, en charmknutte som är 13 veckor gammal och heter Sicko. I går var vi i Gunnarsjö och tittade på dem. Vi skulle bara titta, inte köpa någon. Men det tog ju inte lång tid förrän det blev ett köp. I morgon kväll får Sicko komma hem om allt går som beräknat. Det är väl då bara att hoppas att han och Pajo kommer överens. Men det gick i alla fall bra i går.
Här har vi charmknutten Sicko i egen hög person. Han rör sig lite avvaktande. Det är mycket nytt med en ny husse och ny fosterbror och allting.

Pajos mamma Ronja och syster Pila sitter i sin bur och tittar lite avvaktande på vad som händer. Pila är mamma till Sicko, så Pajo är alltså hans morbror.

Sicko, längst till höger, och hans två bröder ställer upp sig: "Välj mig! Välj mig!"

Sicko vågar sig fram för att underdånigast hälsa på morbror Pajo, som lite nådigt lyfter på svansen.

Glada beaglebröder på språng på gräsmattan. Sicko har kommit sist.

torsdag 18 augusti 2011

I brist på Napoleon i Askersund


Jag har för mig att det fanns ett trevligt konditori i Askersund förut där man kunde få utmärkta napoleonbakelser. Det kanske finns kvar man jag hittade det inte i så fall. När jag gick Stöökagatan hittade jag i stället Lilla Caféet.
http://www.lilla.se/index.html

Napoleon fanns inte men mycket annat och det var hembakt. Jag beställde lingonkaka med grädde och det passade bra till kaffet. Miljön är gammaldags trevlig och bara den värd ett besök. Det finns också en liten butik där man kan köpa till exempel sylt och marmelad.

Inte för att jag vet om du någon gång har anledning att besöka Askersund men om så är fallet: missa inte Lilla Caféet.


Ett gammaldags motell

De gamla motellen har försvunnit ett efter ett. Men ännu finns ett par kvar, t ex Sjögestad norr om Mjölby och Fleninge mellan Helsingborg och Ängelholm. Dessutom finns Motell Filbyter i Linköping. Det ligger inte långt från motorvägen (E4 trafikplats Linköping östra) men så långt att man inte ser det därifrån.

När man väl hittat dit så får man lön för mödan. Det är alltså ett sådant motell där man får ta med sig bilen in på rummet. Åtminstone nästan.

Om det är ett tyst område, som det är här, gillar jag att bo på bottenvåningen och rummet var fullt acceptabelt om än inte med högsta standard som bredbildsteve och minibar. Men vad behöver man för en övernattning? Jo, en säng. Det fanns och den var bra. Dusch och toalett. Det fanns. Ett skrivbord. Det fanns. Och en bekväm fåtölj. Det fanns inte men det fanns en skön sittsoffa.

Inklusive frukost kostade allt detta 550 kronor. Det är billigt i en stor stad som Linköping. Jag kollade både Motala och Mjölby också och där kostade hotellrummen på respektive stadshotell över tusen kronor för en natt. Frukosten var inte precis överdådig men det fanns precis vad man behövde inklusive perfekt kokta ägg.

Det hela blev inte sämre av den synnerligen trevlige tyske källarmästaren, som själv skötte det mesta. Han driver också Värdshuset Tuppen i Herrbeta, ett rastställe halvannan mil norr om Linköping på E4-an. Där åt jag middag och även den var mycket bra.



tisdag 16 augusti 2011

Veteranbussträff i Katrineholm

Katrineholm är en viktig stad för svensk busshistoria. Här fanns nämligen Svenska Karosseriverkstäderna (SKV), som byggde busskarosser och även några helbyggda bussar. I mitten av 1960-talet köptes SKV av Scania-Vabis och några år senare försvann SKV-märket men i den gamla fabriken byggdes fortfarande Scania-bussar.

Detta samt att en stor bussentusiast vid namn Tommy kommer från Katrineholm (även om han numera bor i Västsverige) är anledning till att en bussträff med tillhörande parad och möjlighet att åka veteranbuss på en särskild linje anordnas i samband med Katrineholmsveckan. I år kom elva bussar, vilket är något mindre än vad det brukar vara. Men det torde ändå vara Sveriges största veteranbussträff och man kan bara med avundsjuka titta på Norge, där liknande träffar brukar locka upp emot hundra bussar.

Låt oss titta på bussarna i den ordning de fastnade på minneskortet. Först blir då denna Volvo B58 från 1970 med kaross från Hägglunds i Örnsköldsvik. Den tillhörde tidigare Statens Järnvägar men i dag är Svenska Omnibusföreningen ägare.

Även detta är från början en SJ-buss men från 1966: Scania-Vabis BF76 med just en SKV-kaross. I dag är bussen privatägd.

Den här bussen kom till Uppsalabuss i samband med att högertrafiken infördes 1967. Det är en Scania-Vabis CR76, en typisk stadsbuss som fanns i många svenska städer. I dag är Svenska Spårvägssällskapet ägare. Även det ett Katrineholms-bygge.

Så har vi en buss som tillhört Postverket, som i många år också bedrev busstrafik under namnet Postverkets diligenstrafik. Det är en Scania-Vabis 2B22 med kaross från Mohlins i Eskilstuna. Den är ombyggd till skvader, det vill säga att bakre delen av bussen utgörs av ett flak. Även denna ägs av Svenska Spårvägssällskapet.

En Scania CR111M som rullade i Stockholm från 1978. Också den här tillhör nu Svenska Spårvägssällskapet.

Det här är en Scania-Vabis BF76 med kaross från norska VBK i Horten. Den ägdes från början av Rystadbuss och ägs i dag av en privatperson.

Den här bussen tillhörde från början Mellansvensk Omnibustrafik, ett av företagen i "busskungen" Knut Oskar Gustavssons stora koncern. I dag återstår bara AB Omnibus i Örebro av denna även om de mest sysslar med fastigheter. De är dock ägare till den här bussen, en Scania-Vabis 2B22. Chassit är från 1949 och karossen från 1960, tillverkad av SKV. På den tiden var det vanligt av man gav bussarna ett nytt liv genom att byta till ny kaross. Chassit höll nämligen betydligt längre än karossen .

Här har vi en Volvo B10 från 1938 med SKV-kaross. Den tillhör i dag en privatperson i Eskilstuna och namnet Lista Omnibustrafik är påhittat.

Ännu en Volvo B58 med Hägglunds-kaross. Denna var från början ägd av SJ men överfördes sedan till Storstockholms Lokaltrafik, som 1969 tog över SJ:s busstrafik i Stockholmsområdet. Bussen är från 1967 och dagens ägare är Svenska Spårvägssällskapet.

Svenska Spårvägssällskapet är också i dag ägare till denna dubbeldäckare från 1967, som Stockholms Spårvägar köpte från England. Det är en Leyland Atlanthean. Dubbeldäckarna blev inte så gamla i Stockholm. De sista togs ur trafik 1976, alltså efter bara nio år. Stockholm är den enda svenska stad som haft dubbeldäckare i stadstrafik. I de yttersta av dessa dagar har dock dubbeldäckare börjat bli vanliga i regionaltrafik som mellan Borås och Göteborg eller Stockholm och Norrtälje.

Sista bussen i den här visningen blir en Scania-Vabis BF76 med SKV-kaross från 1965. Den levererades alltså som omställningsbuss, det vill säga den hade vid leveransen dörrar på båda sidor. De på vänster sida sattes sedan igen i september 1967, när vi övergick till högertrafik. Bussen tillhörde från början BSBV, Busstrafiken Stockholm-Björknäs-Värmdö och är lackerad i deras gulsvarta färger. Kom sedan 1969 till Storstockholms Lokaltrafik, blev därefter museibuss hos Swebus och ägs nu av Svenska Omnibusföreningen.

Slutar med två översiktsbilder men alla bussar är inte med. En del var ute i trafik.


Bilderna blir större om du klickar på dem.

De vackra vyernas järnväg

I förra veckan passade jag på att åka med turisttåget mellan Bengtsfors och Mellerud. Det är inte för inte som banan kallas De vackra vyernas järnväg. Banan drivs ideellt och lokföraren i det tåg jag åkte med visade sig vara en gammal bekant, som normalt kör tåg på Kinnekullebanan.


Tågen vänder numera i Bengtsfors. Tidigare fortsatte dock banan till Årjäng och Arvika. Till Årjäng kan man ta sig via järnvägen än i dag men då får man trampa själv. Dressinerna står på rad i väntan på att någon äventyrare skall ge sig ut.

Men jag valde tåget. Föreningen som driver järnvägen har nyligen köpt två Y1-or från Småland. De är byggda för cirka 30 år sedan, och en och annan rullar fortfarande i vanlig järnvägstrafik. Det var en av dem som utgjorde dagens tåg. Vill man åka ännu äldre motorvagn så får man åka en lördag, då tågen utgörs av motorvagnar från 1950-talet.

Bengtsfors station är vackert belägen högt över samhället.

Redan kort efter avfärden får vi en fin sjöutsikt över Bengtsbrohöljen.

Det finns tio stationer eller snarare hållplatser utmed banan. Friluftsgården är en av dem som används mest men i dag var det ingen här. Enklare stationsutförande kan man väl knappast tänka sig. Observera plåtstinsen till vänster, som används av resenärerna när de vill att tåget skall stanna för påstigning.

Efter Friluftsgården går jag fram och pratar med föraren och får möjlighet att fotografera framåt genom förarhytten. Som synes är banan rätt sliten och gräset trivs bra mellan spåren.

Vid Långbron korsar vi Dalslands kanal. Det står folk som ser ut som om de skulle åka med tåget men det visar sig att de är på en bussresa och bussen har just rastat här.

Efter Tisselskog går banan utmed sjön Råvarp.

I Håverud stannade tåget till på bron över den välbekanta akvedukten, landets första och länge den enda.

Vi kunde också se kanalbåten Dalslandia som just höll på att slussa. Båten är byggd så att den precis skall passa i slussen.

Landsvägsbron i Håverud är nu cirka tjugo år gammal men brukar ändå kallas "den nya". År 1992 fick denna Vackra vägars pris. Det tycker jag den var värd.

Åka tåg är inte bara trevligt, det är miljövänligt också.

Efter en timme ankommer tåget till Mellerud. Vi har då åkt 44 kilometer. 40 km/tim är tågets största hastighet mellan Bengtsfors och Åsensbruk. Den sista dryga milen får lokföraren dock köra fortare. I Mellerud tittar jag in på Centralkaféet som ligger i stationshuset. Den glade kaféägaren och hans assistent Rosita tar emot. Rosita är vacker men tystlåten. Och lite lat.

I Mellerud gör tåget en halvtimmes uppehåll innan det återvänder till Bengtsfors. De flesta av de i och för sig rätt fåtaliga resenärerna följer med tillbaka men det kommer också en del nya. Här finns också anslutning till och från SJ:s tåg Karlstad-Göteborg.

Själv tog jag bilen som jag hade parkerat i Mellerud och åkte hemåt. Ditresan Mellerud-Bengtsfors åkte jag med buss.

Klicka på bilderna om du vill ha dem större.