torsdag 31 december 2009

Ett dåligt år för media

Det snart gångna året har media inte alltid visat sig från sin bästa sida. Jag kommer att tänka på följande tre händelser.

1. Wanja Lundby-Wedin
När Expressen intervjuade Wanja Lundy-Wedin utanför hennes hem i maj. Bara detta att jaga henne utanför bostaden. Men nu var det ännu värre: Den kvinna de intervjuade var inte alls Wanja. Det togs bilder men ändå upptäckte ingen på Expressen att det var fel person. Så Wanjas uttalanden - som milt sagt inte var hedrande för henne - kom ut i en artikel. När Expressen uppmärksammades på sin dundertabbe kom en lam ursäkt. Till Wanja. Men inte till läsarna.

2. Svininfluensan
Katastrofrubrikerna kom fram och det skulle vara rena turen om det inte skulle bli den värsta pandemin genom tiderna. Värre än spanska sjukan åren 1918-1920. Att informera om sådana triviala saker som att det då var ett Europa försvagat av första världskriget och med en undermålig läkarorganisation, där läkare i stod sett bara fanns för de rika medan de fattiga (det vill säga nästan alla) fick gå till bysmeden eller någon klok gumma, var inte nödvändigt. Då hade man ju inte sålt lika många lösnummer.

När det inte blev något av den första influensa-epidemin blev tidningarna väldigt besvikna och skrev "vänta bara, det blir en ännu värre våg i höst". Jo, där hade de ju rätt. Tidningarna rapporterade om hur många som låg inlagda på sjukhus för svininfluensan. I Borås var det som mest 10 stycken. Men blev det fler då skulle hela sjukvården drabbas. Turligt nog blev det aldrig 11. Mindre än 20 omkom i svininfluensan, nästan alla svårt sjuka redan innan. Det är naturligtvis inget att raljera över, men det omkommer betydligt flera i den vanliga säsongsinfluensan.

Nu blev det ju inte så mycket av den här höst-pandemi-vågen heller. Men bortemot 3 procent av befolkningen insjuknade i alla fall. Om man räknar bort all normal förkylning, all bakfylla och annat som skylldes som svininfluensa blir det kanske 1 procent kvar. Men så körde Tiger Woods in i ett träd och då gick influensan över. I varje fall slutade tidningarna att skriva om den. Bar någon enstaka försökte hålla upp lösnummerförsäljningen genom att skriva "Vänta bara till i vår, då kommer den".

Men häromdagen meddelade Smittskydsinstitutet först att det var ingen risk att den skulle komma i vår, sedan modifierade de sig till att det var liten risk. Tänkte de på lösnummerförsäljningen? Så nu har de flesta tydligen vaccinerat sig i onödan fast då försöker de ansvariga understödda av media rädda ansiktet: det är tack vare vaccineringarna som vi inte fått någon pandemi. Märkligt med vaccinering som skyddar retroaktivt. De flesta har vaccinerat sig sedan influensan avtagit.

3. Flyktingpojkarna i Sävsjö
Fem killar från 14 år och uppåt fick för sig att de skulle tjuvåka med tåget från Alvesta på julafton. Eftersom de inte hade några biljetter och inga pengar att betala dem med blev de avvisade från tåget i Sävsjö. SJ meddelade polisen som naturligtvis inte hade något folk och de unga började vandra utmed järnvägen på en skogsväg, där de hittades.

Nu hade de här killarna fördelen att de var av afghanskt ursprung. Därför berättade de en otrolig historia om att de blivit insmugglade och åkt i 18 dagar - eller om det var 12 eller 7 - i en container i en lastbil och blivit avsläppta på en skogsväg utanför Sävsjö. Grabbarna blev omhändertagna av en frikyrka, där pastorn gick på hela historien. Kanske inte så märkligt, en pastor skall naturligtvis tänka gott om alla. Det står ju i instruktionsboken - Bibeln, menar jag.
Polisen trodde säkert inte på dem men de sa inget. Så fick då en journalist tag i historien, svalde de med hull och hår och kontrollerade inget. Alla andra nyhetsmedia hängde på, det var ju julledigheter så det fanns ingen som kunde kolla. Inte tänka heller tydligen.

Så kom då, när det blev vardag igen, den sanna historien om hur grabbarna kommit till Sävsjö fram. Vad gör då tidningarna? Ber läsekretsen om ursäkt? Icke! Skriver att vi gick på en rövarhistoria? Icke! Anklagar SJ för hela händelseförlopet? Just det!

Ännu har inte hela sanningen kommit fram. Den lär heller inte göra det. Det ser tidningarna till. Min version är inte heller nödvändigtvis den riktiga. Men det är den jag kommit fram till genom att lägga ihop de fakta som trots allt kommit fram i media. Och så göra något som inte alls är skadligt. Tänka.


I Borås håller vi nu på att frysa in. Termometern visar i detta nu -15,5 grader. Och det är snart klockan 12 och hundarna skall ut. Jag funderar på att hugga av dem svansen för då kommer de i alla fall in snabbare så att inte huset hinner bli lika utkylt.

Med denna blogg ber jag att få önska ett Gott Nytt År och ett 2010 som blir bättre än 2009. Fast 2009 har ju haft sina ljuspunkter. Börsen har t ex aldrig gått upp så mycket. Och själv har jag aldrig haft så mycket pengar som jag hade när jag kollade i söndags.

onsdag 23 december 2009

God Jul och Gott Nytt År


Skickar denna julhälsning till alla mina vänner som jag inte når på annat sätt. Bilden är tagen under min resa till Grönland sommaren 2008 och visar glaciären längst in i Evighedsfjorden. Kommer klimatet att klara sig så att vi kan se detta naturfenomen även i framtiden.
(Klicka på bilden så blir hälsningen ännu större!)

onsdag 16 december 2009

En järnvägsprofil har gått bort

I Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen meddelades i kväll att Sonny Hultberg har gått bort. Jag skrev därför följande minnesord om honom där, men jag vill hedra minnet av honom genom att även återge dessa på bloggen.

Sonny sålde tidningar och godis på tågen i 50 år. Först som ett av över 300 tågbud anställda av Pressbyrån men de sista åren som egen företagare i vad som mot slutet var ett enmansföretag. Alltid lika glad och lika vänlig. Hjälpte man honom ombord med tidningsvagnen, som han själv konstruerat, fick man alltid några tidningar som tack för hjälpen. Han var också på sin tid den som sålde flest lösnummer av tidningen järnvägar!, som jag var inbland i som redaktionssekreterare.

Sonny var med om ett par svåra tågolyckor men klarade sig oskadd från dem alla. Han hindrade också en olycka genom sin uppmärksamhet. Han tyckte inte det lät som vanligt i restaurangvagnen och drog därför i nödbromsen. Personalen där hade inte märkt något men det visade sig vara varmgång i ett lager och vagnen hade kanske klarat sig ett par kilometer till innan den spårat ur om inte Sonny stoppat tåget.

Sonny var också modellbyggare och han byggde bland annat en modell av en tågolycka vid Rörvik, där fler vagnar spårade ur. Han hade också planer på att bygga en modell av Getå-olyckan 1918 men jag vet inte om den kom till stånd.

Mest känd för allmänheten var nog Sonny för sin skåpmoped där fronten såg ut precis som ett Rc-lok. Ofta när han körde på plattformarna med den kunde man höra resande säga: - Nu kommer visst tåget. Nä, det var ju bara en moped.

Jag hade ingen kontakt med Sonny de senaste 20 åren. Det är sådant man ångrar nu. Det är ju rätt lätt att lyfta telefonen och ringa. Ändå känns det som en riktigt god vän har gått bort. Järnvägssverige borde sörja sin mest trofaste medarbetare. Sådana profiler kommer aldrig mer att jobba vid järnvägen.

Frid över Ditt minne, Sonny. Och tack för allt roligt och vänligt du sagt.

fredag 11 december 2009

Svininfluensavaccinerad

Så har jag då gjort vad som myndigheterna har fått att låta som en samhällelig plikt. Nämligen vaccinerat mig mot svininfluensan - eller nya influensan som vårdcentralens skyltar envisades med att kalla den. Så nu sitter jag här med en lite öm och värkande arm, men värken kanske beror på att jag passade på att besöka julbodarna vid Stora torget och köpte årets ranson av rökta korvar (fyra för 120 kronor: älg, ren, vildsvin x 2) och hjortronsylt. Om den senare stod det att det var hög bärhalt och det märktes när jag skulle bära hem alltsammans.

Jag skulle ha vaccinerat mig långt tidigare för nu hände ju just det som jag var rädd för, nämligen att influensaepidiemin skulle hinna gå över innan jag hann vaccinera mig. Men nu tröstar mig media i alla fall med att det kan komma en ny våg till våren och då är Ragnarök och Harmageddon nära. Om man inte vaccinerat sig vill säga. Jag har dock inte tillhört någon av de grupper som fått vaccinera sig förrän nu. Denna vecka öppnade sig paradiset även för oss som inte tillhör någon riskgrupp. Väntrummet var fullt av folk, de flesta verkade mycket skröpliga. Men tillhörde tydligen inte någon riskgrupp. Så det blev att vänta 40 minuter innan den yngsta, sötaste och trevligaste av sköterskorna tog hand om mig och gav mig sprutan.

Det var nära att det gick fel. Jag hade nummer 16 och när nummer 15 kallades in var det spännande att se vem som skulle hämta in mig. Först kom den äldsta sjuksköterskan men hon gick tydligen på rast. Sedan kom den manliga sjuksköterskan (jo, det heter så) och gick tydligen också på rast. Så kom hon då och log som en ängel. Lite absurt kanske med denna försmak av himmelen. Emma hette hon. Men den manliga sjuksköterskan hette Gabriel.

Om det gjorde ont? Ja, det är klart att det gjorde. Men inte så farligt. Så nu får vi se vad som händer: jag läste om alla de biverkningar jag kan drabbas av. Tydligen kan jag få feber och något som liknar influensa av själva sprutan. Hittills har jag alltid blivit sjuk av alla vaccinsprutor jag tagit. När jag tog Calmette-vaccinationen (mot TBC) blev jag riktigt sjuk och fick inflammation i såret och ett fult ärr som först på senare år försvunnit. Det beror dock på att det täcks av fett.

13 dagar kvar till jul. På söndag är det tidtabellsskifte för både tågen och lokalbussar. I år var det helt rätt i tidtabellen Göteborg-Oslo så det blir inga nödinsatser på julaftons kväll.

Förresten är det inte konstigt att när Tiger Woods hade bråkat med sin svenska fru om att han tagit fel på hål och var påtänd och körde in bilen i ett träd så upphörde plötsligt svininfluensan. I varje fall slutade tidningarna att skriva om den då. Anna Anka har visst skilt sig från Paul också men hon skall vara med i TV på julafton i alla fall. Så om ni tycker att årets avsnitt av Kalle Anka är det fånigaste hittills så beror det nog på att ni råkat få in TV3 i stället för SVT1. Anna Anka lär för övrigt vara syster till Kalle Anka. Fast mer känd under namnet Dumbella. Tja, det ligger något i det.

torsdag 10 december 2009

Nostalgikväll

Jag brukar ligga lite efter i mitt radiolyssnande. Förr tog jag ikapp det med att spela in de radioprogram jag ville höra på kassettband med timer. Men nu har vi ju webben där Sveriges Radios program kan lyssnas på i 30 dagar efter det de sänts. Därför kom det sig att jag först i går kväll kom att lyssna på Anders Eldemans utmärkta nostalgiprogram Da capo, som sändes i söndags. Det var bra som vanligt och minsann, spelade han inte "Han hette Elmer" med Alice Babs. Ni kan också höra den här.

http://www.youtube.com/watch?v=EbePQI-L714

Jag hade en kollega som hette Elmer och han påstod att låten handlade om honom. Varde hur det vill med den saken men det skulle i alla fall ha varit så att min kollega Elmer i sin ungdom var tyngdlyftare. Charmör var han dessutom långt in på gammeldagar. Så omöjligt är det ju inte. Men att Roland Eiworth skulle ha haft en ung man i norra Skåne i tankarna när han skrev texten är nog rätt otroligt. Men möjligen att han lät sig inspireras av en rubrik i Torra Skåne (Norra Skåne skall det visst vara): "Elmer - starkast i byn". Artikeln var för övrigt skriven av Bengt Nilsson. Men frågan är ju vem som kom först: hönan eller ägget?

Denne Nilsson kom för övrigt sedan till Svenska Dagbladet där han träffade en kollega som hette Karl Anders Adrup. Han tyckte det lät kul och bytte därför efternamn till Bedrup. Där fanns också en kollega som hette Lennart Karlsson. Han bytte namn till Cedrup. Så vid något tillfälle lär alla tre varit på plats och presenterade sig i den ordning de stod:
- Adrup
- Bedrup
- Cedrup
Han som de presenterade sig för lär ha blivit rejält förbannad. Bengt Bedrup känner väl åtminstone de något till åren komna till som sportkommentator i TV. Bland annat gjorde Bosse Parnevik en rolig imitation på honom där han intresserade sig mer för vad hockeyspelarnas skridskor vägde och när deras mostrar fyllde år än för spelet.

Men nu var det "Han hette Elmer". Jag har nämligen ett alldeles speciellt minne kopplat till den låten. Det var i Ystad sommaren 1983. Jag hade just börjat jobba med konferensvagnar på SJ. Ett helt jungfruligt område där jag i stort sett fick göra det jag ville. Så när de ringde från Riksradion och ville ha en turné från Ystad till Haparanda med en konferensvagn inredd som radiostudio och en bit av grammofonarkivet sa jag dumt nog ja. Hade jag anat hur mycket jobb det skulle bli och vilket rykte detta skulle ge mig på SJ så hade jag nog sagt nej och/eller slängt på luren. Femton år senare när jag presenterade mig inom företaget så hände det att den jag träffade inledde med "Jaha, det var du med det där jippot med radion".

I dag är jag dock glad att jag inte sa nej, för det visade sig att det var väldigt trevligt att jobba med radions folk. Det var den sommaren jag mötte Kjäll Fröderberg första gången och det blev början till en lång vänskap, tyvärr dock något försummad de senaste åren. Genom Kjäll fick jag träffa självaste Hasse Tellemar, som var precis lika trevlig som han lät i "Ring så spelar vi". Jag hade ett förbehåll för att inte stoppa turnén: att jag fick önska en låt i första programmet. Jovisst, det fick jag och det blev - ja, ni har redan gissat det förstås - "Han hette Elmer

Nu var det lite sur stämning i Ystad. Det var nämligen så att P4:s förmiddagsprogram skulle sändas från vagnen. En och en halv timme med skivor. Det var meningen att Simrishamns populäre lokalreporter Walde Bengtsson skulle leda programmet, men det var något problem med att han hade semester och inte fick jobba under denna. Så i stället fick en annan hoppa in, och det var självaste Kersti Adams-Ray. Där satt jag alltså i Ystad och pratade radioprogram med min tonårsidol i egen hög person. Hon skulle ha ett skånskt tema och hur skulle då "Han hette Elmer" komma in där.
- Jo, jag kommer nog på något, sa hon, för den måste vi bara ha med eftersom den har tåganknytning.
Programmet gick - direktsändning - och Elmer kom och Kersti sa att den här melodin har skånsk anknytning för arrangemanget är gjort av Harry Arnold och han är från Malmö.

Efter programmet stod några tanter utanför vagnen och tackade Kersti för det utmärkta skivvalet. Hon tackade förstås och undrade om det var någon särskild skiva de gillat.
- Ja, vi gillade "Han hette Elmer". Annars var det väl inte så mycket vi gillade.
Radiofolket hade väldigt roligt åt detta.

Finns ännu en epilog: en morgon när jag var ledig ringde Elmer. Ja, inte Elmer i låten utan kollegan (om det nu inte var samma person):
- Jo, Staffan, du som är så duktig på att spela över...
Jag kände hur hjärtat liksom stannade. Hade jag sagt eller gjort något som retat honom. Jag hade en viss förmåga att göra sådant på den tiden, nämligen.
- ... kan du inte spela över "Han hette Elmer" på ett band åt mig för jag skall hålla föredrag för grannarna och tänkte inleda med den låten.
Jag drog en lättnadens suck och nu vet ni att det var jag som uppfann fildelningen redan 1983. Men det är ju preskriberat nu.

Hittade några blekta bilder på vagnen och loket som drog bort den. Min nya scanner har väl inte helt lyckats återställa dem i ursprungligt skick men håll till godo i alla fall. Och klickar ni på dem så blir de större.


onsdag 9 december 2009

Ett livstecken

Jag ville bara passa på att tala om att jag lever men det har varit så mycket annat så det har inte blivit tid till bloggande. En ny scanner så att jag kan med hyfsat resultat scanna mina diabilder t ex. Så är det snart tidtabellsskifte och på söndag börjar Tågkompaniet köra i Värmland. Innan dess skall jag ha klart planeringen för ersättningsbussar om nu tågen av någon anledning inte skulle gå. Tror ni att jag hinner?

Ett exempel på vad den nya scannern förmår. Klicka så blir bilden större:

Vi hörs när jag fått lite bättre tid. I morgon kväll eller så.

onsdag 25 november 2009

Har solen ramlat ned?

I går skulle det bli sol. Väl tajmat tyckte jag, som skulle ta hand om hundarna eftersom min far skulle opereras för bråck och få tillbringa natten på sjukhus. Inte fan blev det någon sol, om man undantar två minuter när jag satt i bilen och hade solen mitt i ögonen och inte önskade något hellre än att den skulle förvsinna. Sedan började det regna igen eller åtminstone dugga. Men det höll upp några timmar mitt på dagen. Dock har boråsarna nu blivit så vana vid regnet att de använder paraply även när det inte regnar. De har tröttnat på att kolla. Beaglen Pajo och jag har en likhet: vi irriterar oss på folk som har paraplyt uppfällt även om det inte regnar. Jag har med ålderns rätt lärt mig att tiga och lida men Pajo, som bara är tre och ett halvt år skäller på dem. Bokstavligt alltså.

Undrar för övrigt om Pajo inte tror att han är polishund. Han skäller nämligen på bilar som inte håller hastighetsbegränsningen och EU-mopeder som kör på gångbana och cykelväg. För övrigt kan man undra om barn i dag inte får lära sig normal respekt för en hund. Det är ju klart att om de springer förbi en hund 2 decimeter från nosen så blir hunden rädd och morrar. Hoppar de sedan till så blir det ju inte precis bättre. Men det är väl så att många av dagens unga är så lata att de inte orkar ta en meter omväg. Inte orkar de lämna tillbaka returglasen heller eller ens lägga dem i papperskorgen utan krossar flaskorna mot marken så det blir miljoner glasskivor. Sådana är inte bra för hundtassar. Dessutom riskerar vi att av den anledningen bli utan julmust.

Det blir värre och värre med jularna. Först tog de bort Arne Weise och nu står tydligen såväl julmusten som julskinkan på tur. Det har visats några filmer om vanskötta grisar i TV och genast är tidningarna och frågar: Skall du äta julskinka nu? Det är förfärligt detta med de vanskötta grisarna men det finns ju också grisar som har det bra under sin livstid. Så bra man nu kan ha det när det är på förhand bestämt att man skall bli julmat. Fast jag tror att Lisbeth Åkerman kan bli en bra julvärd. Bara hon inte bränner sig på fingrarna när hon tänder ljuset.

Påminner mig om en historia från Västgöta-Bengtsson. Det var en stockholmsfamilj som hyrde en stuga av en bonde på västgötaslätten. Nu tyckte de att det skulle vara trevligt med ett djur i stugan varför de köpte en gris. Den grisen fick det verkligen bra och blev klart övergödd. Men så blev det höst och stockholmsfamiljen kunde ju inte gärna ta grisen med hem. Den lilla gulliga kultingen hade nämligen blivit en stor sugga. Så de frågade bonden om han ville köpa tilllbaka den. Klart att han ville: en så välgödd gris skulle ge stora pengar vid slakt. Så han frågade vad de ville ha för den:
- Ja, vi köpte den ju för 50 kronor men nu har vi slitit på den hela sommaren så får vi 25 kronor för den blir det bra.
Efter detta brukade bonden alltid säga:
- Ja' unnrar om stockholmare är sôm normala männischer.

Koenigsegg har backat ur Saab-affären. Någon som är förvånad? Inte jag i alla fall. Möjligen då för att illussionen uppehölls så länge. Hoppet står nu till kineserna som köper Volvo att de även köper Saab. Vad blir då det nya namnet. Salvo eller Vaab? Vab är kanske ännu bättre. Då kan man ju ringa arbetsgivaren och säga "jag vabbar i dag". Då betyder att det antingen är barnen som är sjuka eller också att bilen är på verkstad. Fast är inte vårt land för litet för bilindustri? Jag tror inte Trollhättan går under för att Saab läggs ned. Borås blev av med så gott som all teko-industri. Inte gick Borås under för det. Göteborg blev av med all varvsindustri. Inte gick Göteborg under för det.

I Borås Tidning i dag fick jag en deja vù när jag såg en bild. Den visade en kö på 400 personer. Sådana köer på den platsen såg man också på 1950-talet, men då berodde det på att Systembolaget låg i huset. Nu ligger där en vårdcentral och kön visade alltså folk som väntade på att vaccineras mot svininfluensa. Nu är det de som är upp till 50 år som vaccineras. Vi som är över 50 år och inte tillhör någon riskgrupp får vänta ytterligare några veckor. Om inte vaccinet hinner ta slut. Ändå är de flesta som dött i svininfluensan över 50 år.

Det var också på den här platsen det låg en inrättning som kallades "underjorden". Dit gick herrar ned för att lätta på trycket. Det kostade 10 öre - och det var det i regel värt. Även självaste kyrkoherden i en församling utanför stan var tvungen att smyga ned dit och blev igenkänd av gumman i kassan:
- Är det inte kykoherde Johansson i Öxahult?
- Jo, svarade kyrkoherden som inte alls ville bli igenkänd.
- Då ska ja be å få bju på detta lella.
Väl utkommen skulle kyrkoherden besöka Systembolaget. Strax innan dörren mötte han dock en församlingsbo:
- Se Karlsson, vad gör han i de här krokarna?
- Jo, ja tänkte ja s'ulle fråga kyrkoherden däsamma men så kôm ja att tänka på att de har ju inte ja mä å gôra.

I måndags hände det igen. Ett X2000-tåg blev stående mellan Hallsberg och Katrineholm på grund av att en kontaktledning hängde ned. En uppmärksam lokförare märkte att något var på tok och stannade innan han rivit hela ledningen. Det borde han inte gjort för Banverket trodde inte på honom. De vägrade skicka ut en reparatör nämligen och lokföraren kunde inte köra vidare eftersom han förstod att det skulle ställa till en ännu värre situation. Tåget stod där det stod. I nästan fem timmar! Först då kördes ett annat tåg upp på spåret bredvid och resenärerna kunde flyttas över till detta, som hade varit klart i Hallsberg länge men inte fick köras ut för Banverket eftersom det fanns en massa godståg som skulle prioriteras. Tydligen viktigare än att undsätta 150 resenärer i ett mörkt och utkylt tåg. Resenärerna kom till Stockholm sex timmar försenade.


Ett X2000-tåg som stannat i Alvesta och inte på linjen.

tisdag 17 november 2009

Min första dag som TV-kändis

Så kom då dagen jag skulle vara med i TV. Närmare bestämt i Kanal 5:s Ullared-serie. Finns på nätet så ni kan kolla själva.
http://www.kanal5play.se/program/play/ullared-s01e03
Genomlid först reklamen och dra sedan fram till minut 36 så börjar korvätartävlingen och någon minut senare så dyker jag upp som tämligen misslyckad cheerleader iklädd grön väst och med kamera på magen. Jag är inte sminkad utan jag var solbränd när inspelningen gjordes i slutet av juni.

Det var inte mitt första TV-framträdande men det längsta. Sammanlagt syns jag nämligen i bild cirka 10 sekunder och dessutom är det första gången min röst hörs. Så jag avstod kvällswhiskyn i går eftersom jag visste att jag skulle åka och handla i dag på förmiddagen. Jag ville ju inte åka fast för rattfylleri och figurera på löpsedlarna också "TV-stjärna körde rattfull". Innan jag åkte letade jag noga i min samling av peruker och mörka glasögon. Hittade dock inget som passade så jag tog tjuren vid hornen och åkte omaskerad. Fick vända för att hämta min favoritpenna att skriva autografer med. Men det konstiga var att ingen kände igen mig. Ingen sade något i alla fall. Kassörskan gav mig ingen extra kändisrabatt och inte ens en fri papperskasse. Annars har jag hört att det skall finnas något som heter kändisfrikasse. Eller kändisfrikassé kanske det skall vara.

Det blev inte så mycket den här gången men det kommer mera. Ullareds-serien har tre avsnitt kvar och under ett av dem visas bilder från bussresan mellan Vittskövle och Ullared. Kanske jag skymtar då också. Fast säkert är det inte. Visserligen försökte jag springa när jag såg fotograferna men det var inte alltid jag hann i kapp dem.

Men jag måste säga att jag tycker kändisarna är lite överkänsliga när de klagar över att de inte lämnas i fred. Jag tycker livet i dag har varit precis som vanligt. Som det var innan jag blev TV-kändis alltså. De har inte ens ringt från På spåret och frågat om jag vill vara med. Jag läste också att Rose-Marie och Kjell i Ullareds-serien har blivit trakasserad av grannarna. Även detta måste vara betydligt överdrivet. Grannarna har varit lika vänliga som vanligt.

söndag 15 november 2009

Inte alla tåg är försenade

Jag har skrivit en del om tågförseningar här, senast i går. Det kan därför vara anledning att någon gång skriva om för tidiga tåg också. Godstågen brukar ibland kunna vara ett par timmar tidigare men av naturliga skäl är det inte så ofta det händer resandetåg eftersom dessa har annonserade tider att ta hänsyn till.

Dock har det hänt nu i kväll. Tåg 90399 låg 143 minuter före tiden när det nu passerade Älvängen på linjen mellan Trollhättan och Göteborg. Det gick dock i annonserad tid från Trollhättan och kommer om allt gå väl att komma till Göteborg 25 minuter före annonserad tid, men det är ju inte så farligt. Det är sällan resenärerna blir ledsna för att de kommer fram för tidigt.

Hur blev det nu så? Är Tågkompaniet landets bästa tågoperatör och det är därför? Ja, Tågkompaniet är enligt min mening landets bästa tågoperatör på persontrafiksidan och Tågåkeriet i Bergslagen (Tågab) på godssidan. Men det är inte därför. Utan det var så att banarbetet mellan Trollhättan och Göteborg blev klart ett par timmar tidigare än beräknat och därför fick Oslo-tåget fortsätta till Göteborg och resenärerna slapp byta till buss. Men ett indraget tåg kan inte återanordnas med samma nummer utan man tog det nummer som tomtåget, som skulle gått vid midnatt, hade. Och då blev det så här. Jag - ja, det är lika bra ett erkänna att det är jag som ligger bakom - har i flera år försökt få till något sådant här men det här alltid spruckit av olika anledningar. Men skam den som ger sig!

Det som gick


Det som inte gick

lördag 14 november 2009

Rätt trist just nu

Den här tiden på året är väl den allra tristaste. Vissa dagar som i dag ser man ju knappt något ljus alls. Trösten är att det är ganska varmt ute, termometern visade i dag på eftermiddagen på 10 grader plus här i Borås.

Tur då att det finns banarbeten som livar upp. Fredag-söndag denna vecka är det avstängt mellan Göteborg och Trollhättan. Sedan kör tågen normalt i en vecka och så blir det en hel veckas avbrott. Trots att det borde finnas god erfarenhet av sådana avbrott vid det här laget är det alltid en del som inte går efter planerna. Den här gången såg det mesta OK ut innan. Tidtabellerna var rätt, Internet såg rätt ut, Västtrafik hade informerat korrekt om än lite småtaffligt, NSB har gjort allt rätt.

Då ringer en kollega i måndags och säger att han hittat att det står på Resrobot på nätet att tågen går som vanligt mellan Göteborg och Trollhättan. Det visade sig dock bara gälla ett enda tåg måndag-lördag men dessutom på sträckan mellan Göteborg och Ed. Nu var inte felupplysningen farlig. Det snälla SJ kör nämligen buss Göteborg-Trollhättan när våra tåg skulle gått. Våra bussar går nämligen 35 minuter tidigare än tågen för att tågen skall gå i rätt tid från Trollhättan och förbindelserna i Oslo fungera. Men det kunde dyka upp resande till Ed och dit kör inte SJ. Så det blev en gardering med buss Trollhättan-Ed i anslutning till SJ:s bussar. I och med det stod fel här blev det också möjligt att köpa biljett med fel tider. Lyckligtvis var det ingen som hade gjort det när felet blev tillrättat i onsdags.

I går drabbades SJ av det otroliga att två tåg fick ställas upp i Kalmar därför att de hade alltför många slitna bromsblock. Innan man fått ut reparatör (från Nässjö) som kunde fixa detta hade tre tåg blivit tvungna att ställas in och ersättas av buss. Ett av dessa skulle gått från Göteborg 12.12, två minuter efter våra bussar till Trollhättan. Det blev alltså en salig röra av resande i riktning Oslo och i riktning Kalmar. Naturligtvis satte sig en del på fel buss och fann att de kom till Trollhättan i stället för till Kalmar. Där blev det att åka tillbaka och åka med tåget 4 timmar senare, som dock hade den fördelen att det gick.

Ännu mer försenade blev resenärerna i flera X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm i går - det var ju fredag den trettonde. Ett tåg rev nämligen kontaktledningen mellan Finnerödja och Laxå och lyckades göra det så att båda spåren blev ofarbara. Ersättningsbussar för minst 3 000 resenärer kunde man möjligen drömma om men inte tänka på. 60 bussar i Närke en fredagskväll klarar inte ens den bransch som brukar klara allt. Underverk också även om det tar lite längre tid. Och att komma med de fem bussar , som gick att ragga upp, skulle antagligen ha framkallat folkupplopp bland dem som inte kom med. Det blev alltså att sitta kvar i tågen och vänta. Tågen stod på station så det gick förhoppningsvis att gå ut och få frisk luft. Värst dock för det tåg som rev ledningen. Det blev kvar där i sex timmar innan resande kunde flyttas över till ett annat tåg.

I måndags skulle det bli klart vilka som gick vidare till tävlingen som bäst 50+-bloggare. Nu drog det ut ända till onsdagen innan det blev klart och först trodde jag att Staffans tankar om lite av varje gått vidare. Men när jag läste närmare så var det Skatans tankar. Eftersom jag vet att Skatan varit inne på min blogg så kanske en gratulation går fram. Det var 54 bloggar som tävlade i min klass så det är inte precis någon skam att inte ha gått vidare. Jag är tillräckligt glad åt att någon överhuvudtaget nominerade min blogg.

I kväll kollar jag Dansbandskampen och håller på Schytts. Bandet är från Herrljunga och sångaren jobbar som tågklarerare där. Så de får säkert min röst. Men jag skall väl höra de andra banden innan jag bestämmer mig definitivt. Konkurrensen är stenhård i kväll: Date, Torgny Melins, Highlights och Titanix. Lär vara första gången som inte ett enda band har haft ett zäta i namnet.

måndag 9 november 2009

När jag rev Berlinmuren

Min roll i Berinmurens fall har varit okänd tills nu. Jag var nämligen en av dem som var med om att riva den. Dock var jag lite sen. Jag började inte rivningen för i dag 20 år sedan utan det var i september 1990 som jag råkade passera Berlin och rev en bit av muren. En mycket liten bit. Men stenen jag rev har jag i alla fall kvar i dag som ett minne. Den tar inte stor plats. Den är en centimeter i diameter. En liten sak för min samling. En stor sak för mänskligheten.

Det är alltså i dag 20 år sedan som nyheterna nådde oss att folk börjat ta sig från Ungern till Österrike utan att någon stoppade dem. Lite senare fick vi också höra att de tog sig från Östberlin till Västberlin utan att bli stoppade. Det var med skräckblandad förtjusning man hörde detta. Skräck därför att vi nog inte var många som trodde att detta skulle ske oblodigt. Kanske det rentav var starten till tredje världskriget vi bevittnade. Men snart stod det klart att DDR:s nye ledare Egon Krenz inte skulle vidta några åtgärder. På samma sätt höll sig Gorbatjov i Moskva lugn. Det vi bevittnade var ett av det mest fantastiska i historien - kanske rentav det mest fantastiska. Järnridån och Berlinmuren föll utan någon blodspillan. I varje fall inte från militärs eller polis sida. Den blodspillan som uppstod härrörde sig till alla Trabant-olyckor på motorvägarna.

I juni 1990 var jag med om en fantastisk upplevelse i samband med en bussresa till bland annat Burgenland i Österrike på gränsen till Ungern. Reseledaren berättade att han två veckor tidigare hade fått ta med sig gruppen in i Ungern utan att ha visum. Vi gjorde ett försök att få göra samma sak. När vi gick genom före detta ingenmansland försökte några österrikare som inte hängt med i historien genom rop och gester stoppa oss. Vi brydde oss dock inte och kom fram till ungerska gränsen, där vi möttes av några mycket vänliga gränsvakter, till synes obeväpnade. De hälsade oss välkomna men beklagade att de fått direktiv att inte släppa in turister i Ungern men önskade oss välkomna senare. Men vi fick i alla fall vara med om något som varit totalt omöjligt ett halvår tidigare.

Jag var inte i gamla DDR mer än ett par gånger och då på genomresa, men det har blivit ett 10-tal gånger sedan 1989. Det har varit fantastiskt att följa utvecklingen. Dock är ju inte allt lika bra som det ser ut av fasaderna. Fortfarande är lönerna lägre i öst. Arbetslösheten är också mycket högre till skillnad från DDR-tiden då alla bereddes arbete. Många har alltså faktiskt fått det sämre rent materiellt. Men de har fått en sak som är värd mycket mer: frihet. Ni kanske minns min blogg från i maj när jag berättade om det gamla Stasi-fängelset i Magdeburg. Vår ciceron Johannes hade suttit i sådant fängelse därför att han hade gett västerländska tidningar till grannarna och uttalat sig kritiskt om Berlinmuren. Angivare fanns överallt. Kanske din granne var angivare eller rentav din hustru eller din son.

Jag är i dag glad att detta hände och fylld av tacksamhet mot de styrande som lät det ske. I dag har Tyskland en förbundskansler som är uppvuxen i DDR. Och även om det kunde ha gått lite fortare med östs "anpassning" så går det åt rätt håll.


Stasi-fängelet i Magdeburg

Cell i Stasi-fängelset i Magdeburg

Här påbörjades 1951 återuppbyggnaden efter andra världskriget i Magdeburg. Men det skulle ta 38 år till innan det började bli som före andra världskriget.

Anmärkning: Jag har skrivit här att muren började rivas 1989. Det är inte riktigt korrekt. Den fysiska rivningen skedde först 1990. Men det är den 9 november 1989 som brukar räknas som dagen för murens fall.

lördag 7 november 2009

Vackra ord - om mig

I går skrev jag med vemod ett mejl som jag egentligen skulle skrivit för länge sedan. Men det är ju så att man drar på beslut så länge som möjligt och fast jag egentligen redan i somras bestämt mig för att sluta skriva i tidningen Bussbranschen så kom det där mejlet inte i väg. Det kom annat i vägen. Ny redaktör till exempel och det skulle ju kunna se ut som om det var därför jag lämnade in. Så därför låg jag bara lågt, tog inga uppdrag (fick inga heller) och jag fick ett i och för sig lockande anbud när det gällde vårt fortsatta samarbete. Men gubben har blivit lat på gammaldagar och man kan inte göra allt bara för att det är roligt. Det är bundet också.

Att komma ut och träffa folk för research är den trevliga delen av journalistjobbet. Att sitta vid datorn och försöka komma i gång med artikeln kan vara rena helvetet. Ofta dessutom under tidspress. Pressläggning är något heligt som måste hållas. Kommer tidningen till tryckeriet en dag för sent på grund av en slö reporter så betyder det inte att tidningen kommer en dag för sent till prenumeranterna. Det kan i värsta fall betyda att den blir mer än en vecka sen eftersom tryckeriet har andra kontrakterade jobb. Till sist får man i alla fall till en artikel som även om den inte är tillräcklig för Stora Journalistpriset man i alla fall själv är någorlunda nöjd med. Då kommer nästa tråkiga moment: att läsa och rätta det man skrivit.

Detta slipper jag alltså nu. Både det roliga och det tråkiga. Jag hade kanske trott att min uppsägning skulle avfärdas med ett lite formellt tack. Och så läser jag på ägaren och förre chefredaktörens blogg i dag följande http://www.busstidningen.se/funderingar/2009/11/07/en-nypa-vemod%e2%80%a6-2/
Det är inte många som får läsa sådana vänliga ord om sig själv i sin livstid - om man inte skrivit dem själv. Och om det finns tidningar i himlen så man får läsa sin egen dödsruna vet jag inte. Jag diskuterade detta med en bekant en gång och han sa:
- Det kan det inte göra. Det kan inte finnas några journalister i himlen.
Fast i så fall finns det ju tidningar i avdelningen några trappor ned. Och jag säger som den gamla gumman som när prästen berättat om himlen, där änglar sjunger och spelar harpomusik, och helvetet, där den eviga elden brinner:
- I så fall föredrar jag nog helvetet. Musik har jag aldrig förstått mig på men den goa och varma elden har jag alltid gillat.

Fast osvuret är alltid bäst. Ännu har ingen lyckats få tyst på mig och det skulle förvåna mig om jag själv lyckas med det. Så det blir kanske en och annan artikel även i framtiden. Jag har redan fått ett lockande anbud. Men det blir bara gästspel. Med dessa oformliga tankar ber jag att få passa på att tacka Bjarne och Lena för den tid som varit. Samt inte minst läsarna förstås. Sammanlagt blir det faktiskt nio år. Inte mycket om man jämför med Dagens Nyheters reporter och kåsör Red Top - mannen som uppfann ordet skinnknutte - som jobbade där i 45 år. När han avtackades i samband med pensioneringen sa han:
- Kamrater, den här dagen har jag längtat efter i 45 år.
Därefter drog han sig hemåt och skrev inte en rad till. I varje fall inte i tryckt form.

Min blogg berörs förstås inte utan här kommer jag att skriva med jämna mellanrum även i fortsättningen. På måndag avgörs vilka som går vidare i tävlingen om Sveriges bästa blogg för 50-plussare. Någon vänlig själ har som sagt nominerat mig.


Lite bonus-läsning:
Eftersom jag var inne på Red Top kan jag väl ta tre citat från hans vassa men roliga penna:
"Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor"
"Det roligaste med små barn är sättet på vilket de blir till"
"Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, hade vi fortfarande levat i stenåldern"

tisdag 3 november 2009

Ullared

Du såg väl första avsnittet av Kanal5:s och Strix dokusåpa om Gekås i Ullared i går kväll. I så fall var du inte ensam. Vi var över 1 miljon som såg det. Flest tittare som Kanal5 har haft någonsin på ett program. Ullared suger, som mina yngre bekanta skulle uttryckt det.

Var programmet bra? Dåligt? God reklam? Dålig reklam? Ja, jag vet inte men jag hade i alla fall väldigt trevligt när jag såg programmet. Jag skrattade inte åt Maggan och Gittan utan med dem. Och den där killen (?) i blont hår med sin om möjligt ännu blondare mamma. Vad skall man säga om Rose-Marie som handlar för 50 000 kronor under två veckor medan de bor på campingen och hennes man heller en liter tändvätska på grillen. Han gjorde väl heller ingen hemlighet att lite tändvätska - om än av annat slag - också hamnade i munnen.

Gekås vd Boris Lennerhov gjorde ett mycket gott intryck. Eftersom jag träffat honom ett par gånger i verkligheten kan jag intyga att han gjorde samma goda intryck då. En förbaskat bra chef helt enkelt som känner igen åtminstone hälften av sina 1 050 anställda till namnet. Och hejar på de andra också när han möter dem. Hans företag omsätter nästan 4 miljarder om året. Hans vd-kontor finns inrymt i en liten skrubb längst bort på varuhusets övervåning. Ja, allt är eljest (som de säger i Norrland) i Ullared. Bara en sådan sak som att de bara lägger ned runt 2 miljoner kronor per år på marknadsföring. Då är hemsidan inräknad. Men de annonserar aldrig i tidningarna. De behöver det helt enkelt inte. Kunderna hittar dit ändå.
Boris Lennerhov, vd för Gekås i Ullared

Själv är jag imponerad av fenomenet Gekås men jag har aldrig handlat där frånsett att jag köpte en Internet-access där för - om jag minns rätt - 25 kronor. Men det är väldigt kul att se folklivet utanför affären. Man kan alltså i verkligheten se det vi nu får se på TV. I kommande avsnitt kanske jag kommer med på ett litet hörn. Det är dock inte jag som blir motsvarigheten till Färjan-Håkan. Han som blir det var inte med i gårdagens avsnitt men han kommer. Han heter Ghassan och driver glasskiosk och gatukök på området. SiaLandet heter stället och helt följdriktigt säljer han mest Sia-glass i hela landet. Ni vet den där lilla glassfabriken i Slöinge utanför Falkenberg som drivs i sann entreprenörsanda av familjen Stenström, som också driver Berte Qvarn. Deras dinkelmjöl är landets bästa. Dyrt men bra.

Gekås gör allt rätt men på ett helt annat sätt än alla andra. Det går tillbaka till grundaren Göran Karlsson, som började 1963 men 1967 fick han fart på försäljningen när han började sälja städrockar till damerna för 3,75 stycket i det gamla stationshuset. Rockarna mötte sådan efterfrågan att folk inte kom in i affären utan Göran stod och kastade ut dem till kunderna och bad dem betala till vakten. De fanns bara i en storlek men ville någon ha den lite mindre tog Göran fram saxen och klippte till den så den blev lagom. Förutom städrockar såldes bilrockar till herrarna. Bilrockar? Är det någon som någonsin använt en sådan. Jag har rattmuff men jag har aldrig haft bilrock.

Någon gång på 1970-talet hade Göran Karlsson en konflikt med facket. Han ville inte skriva på avtal. Han menade att han betalade bättre än avtalet ändå. Handels satte varuhuset i blockad. Tidningarna skrev spaltmeter om Gekås. Kunder strömmade dit. Blockadvakterna gick, när de avslutat sitt pass, in och köpte billiga jackor. Efter drygt ett år kom Göran och facket överens. Inte så att Göran skrev på avtalet men han skrev på en förbindelse att alltid ge de anställda minst samma förmåner som i detta. Därmed var konflikten över och båda kunde utropa sig till segrare. Tidningarna skrev ännu fler spaltmeter. I dag har Gekås och facket ett mycket gott förhållande till varann. Och det finns regelrätt avtal.

Göran Karlsson står staty utanför Gekås. Som vanligt med mobiltelefonen intill örat.

söndag 1 november 2009

Grattis AIK - även om det tar emot lite

Så har då AIK just vunnit guld i Göteborg. Inte för att jag är särskilt fotbollsintresserad men jag brukar kolla in hur det går i Allsvenskan. Ett Stockholms-lag vann, ett annat åkte ur. Ett Göteborgs-lag kom tvåa, ett annat kom tvåa från slutet och åkte alltså ut. Bad luck Hammarby och Örgryte. Med risk för att låta som Bo Hansson vid OS i Montreal 1976 under hinderloppet får jag så konstatera att mitt favoritlag Elfsborg kom trea och räddade lilla silvret. Det är kul att Elfsborg nu alltid slutar i den övre delen av tabellen. Det är inte så många år sedan som man var tvungen att läsa tidningen upp och ner för att få dem bland de översta lagen.

Ja, ni kommer väl ihåg hinderloppet i Montreal när Anders Gärderud låg trea inför sista hindret, vattengraven, och östtysken Frank Baumgardt faller. Gärderud lyckas ta sig förbi både honom och polacken som ligger tvåa och vinner därmed loppet och tar Sveriges första guldmedalj i friidrott i ett OS sedan 1948. Just när dramatiken i vattengraven är som störst skriker bisittaren Bo Hansson ut "Dan Glans ligger sexa". Jag försäkrar, det fanns inte en svensk - inte ens Glans farmor - som brydde sig om hur det gick för honom i det ögonblicket. Det blev liksom bortglömt att han också gjorde en stor prestation, även om han nu slutade som sjua och utanför poängplats.

Nu skulle detta dock handla om det supportertåg som har körts från Stockhom till Göteborg i dag för AIK-supporters och som skall återvända om drygt 20 minuter. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen har fördomarna flödat med anledning av detta. Givetvis skulle tåget bli sönderslaget och vandaliserat. Man vet ju hur fotbollshuliganer är. Nåväl, jag skall väl inte ropa hej ännu. Hemresan återstår. Men på ditresan var det enligt vad jag fått fram inga problem. Problemen uppstod i går kväll då några tog sig in på bangårdsområdet i Hagalund och klottrade ned och vandaliserade åtta av vagnarna som skulle ingå i tåget. Av klottret att döma var det några Hammarby-fans som låg bakom. Barnsligt är vad det är. SJ lyckades få fram andra vagnar och tåget gick som det skulle.

På 1980-talet jobbade jag med försäljning av specialresor på SJ. Då ringde en trevlig man upp mig och presenterade sig som Olof Nånting. Bara detta att han hette Olof och inte Olle ingav förtroende. Han ville beställa ett extratåg för 800 personer till Norrköping och vi kom överens om ett pris samt att han skulle ställa en bankgaranti för detta för att vi skulle köra tåget. Några dagar senare ringde banken och sa att Olof Nånting hade varit inne och betalat det tåget kostade.

Så långt verkade allt i sin ordning. Tåget skulle gå en söndag. När jag kom till jobbet på måndagen ringde de från vagnhallarna i Hagalund: "Har du sålt ett tag till Black Army?" - "Nej jag har sålt ett tåg till någon som hette Olof Nånting." - "Ja, det står i alla fall tolv totalförstörda vagnar här ute nu från det tåget." Saken polisanmäldes och föll närmast i glömska när det en eftermiddag knackade på min kontorsdörr och två lite äldre biffar stod utanför. "Vi vill prata med dig om det där tåget du sålde till Black Army". Min första tanke var att det var SJ:s egen avrättningspatrull. Nästa att de var utsända från Black Army för att likvidera mig som inte hade visat tillräcklig respekt för deras behov av att slå sönder ett tag. De var poliser och visade sig vara mycket trevliga. Mot mig i alla fall. De lovade att du skulle ta itu med dem som slagit sönder tåget. "Vi får lätt fram vilka det var". Det var nästan så jag tyckte synd om vandalerna.

Sedan dess har inte bara jag utan även SJ lärt sig något. Numera är dessa supportertåg välorganiserade saker med massor av vakter, specialutbildade poliser och tågvärdar från arrangörerna. Dessutom förbinder sig arrangören att betala för de skador som uppstår. Så genom att köra extratåg till stora evenemang tjänar inte SJ bara pengar utan de undviker också att få bråk i de ordinarie tågen till Göteborg.

Fast visst är det själva fan att fotbollsentusiaster inte skall kunna sköta sig. Det skulle ju varit folkfest i Göteborg i dag. Inte belägring.

I morgon börjar Kanal 5 sända dokusåpan från Ullared. Kanske ni får se mig skymta någonstans. Om de inte klippt bort mig.

fredag 30 oktober 2009

Nu är det höst

Det har varit några fina höstdagar här i Borås och till och med har solen visat sig. Fast visst är det dystert att det börjar skymma redan vid 16-tiden. För ni kom väl ihåg att vrida om klockorna till normaltid i söndags. Eller kanske redan i lördags kväll innan sängdags. Det var väl ingen som gick upp klockan 3 för att vrida tillbaka klockorna. Värst var klockan i den nya videon. Enligt instruktionsboken skulle den ställa om sig automatiskt. Men det gjorde den inte så efter mycket läsande hittade jag hur man gör det manuellt.

I år kom jag till och med ihåg att ändra klockan i bilen. Det hade min far glömt i sin bil så han fick en timme extra i dag. Han hade nämligen varit ute och jagat och beaglen Pajo hade bestämt sig för ett extra långt jaktpass. Inte som i december förra året när han kom hem vid 20-tiden men i alla fall till halv ett. Men eftersom klockan i bilen gick fel så trodde min far att det var halv två.

Gammelbeaglen August, som fyller 15 år i mars, hade lite problem med magen i går så han saknade helt matlust. Inte ens godisbitarna gick ned. Det är ju lite bekymmersamt när sådant händer en gammal hund med veterinärskräck men han var lika pigg som vanligt på lunchpromenaden och viftade på svansen åt mötande hundar. Alltså sådana som Pajo skäller och morrar åt.

Förra veckan lade jag på vinterdäcken. Lika bra att få det gjort i tid. Tidigare har jag bett grannen på landet hjälpa till men nu anlitade jag Vianor i stället. Jag ringde vid halvtiotiden och blev ombedd att komma meddetsamma. Vi var några stycken - alla i min ålder - som passade på att vara förutseende men det gick fort och nu bor min sommardäck på hotell - däckhotell. Så jag slipper lasta in dem i bilen igen utan nästa gång är det bara att ringa och be dem ta fram däcken, som då är rengjorda, och sätta på dem. Fast jag måste förstås köra dit bilen.

Så var det balkongstädningsdag i förra veckan också. Akelius, som jag hyr av, ordnar nämligen så att det kommer en sopbil och en miljöbil två gånger om året. I lördags var en av dem och det var bara att samla ihop alla kartonger och elapparater som man samlat på sig och gå till bilen och bli av med dem. Till och med de gamla glödlamporna tog de hand om. Och min gamla stekpanna. Frågan var om den skulle lämnas in på avdelningen för metall eller avdelningen för begagnat matfett. Men då jag inte hittade någon avdelning av det senare slaget så blev det den förstnämnda.

Alternativet är att åka till återvinningscentralen. I Borås finns den på Lusharpan. Namnet har inget med nuvarande användning att göra utan hänger samman med att området ligger nedanför gamla regementet I15. Och här bytte beväringarna halm i sina madrasser och harpade ur lössen. När jag gjorde lumpen på I15 1963 så hade dock ädelfibermadrassen gjort sitt militära intåg så vi slapp den proceduren. Nu är det inte regemente där längre utan en av kasernerna skall byggas om till bostäder. Vem som nu vill bo där. Jag ville det i alla fall inte ens 1963 och lyckades också snart utverka ständig nattpermission eftersom vi bodde knappt en kilometer från regementet.

Nu är vi 119 stycken som tävlar om att bli Sveriges roligaste, fyndigaste, nyttigaste, sakligaste, vackraste, tuffaste, tokigaste 50plusbloggare! På söndag är sista anmälningsdagen och sedan kommer de fem bästa i varje kategori att väljas ut av en jury och sedan blir det omröstning där ni alla kan delta. I min kategori - Personligt - är vi nu 34 stycken som tävlar om juryns gunst.

Helgen är planerad att bli lugn. Får hoppas den blir det också. Men i alla fall: en trevlig Allhelgonahelg ni alla. Jag vägrar att ta ordet Halloween i min mun. Avslutar med en höstlig bild på en av Borås Lokaltrafiks bussar. Dessa har nu bara fyra månader kvar att rulla. Den 28 februari tar Veolia över regiontrafiken runt Borås.

Bilderna blir jättestora om du klickar på dem.

måndag 26 oktober 2009

Oulländer

Detta är märkligt. Finns det något svenskare än Henning Mankell och Kurt Wallander? Ja, ni vet Mankell som bor mer än halva året i Mocambique men i alla fall är uppväxt i Sveg och Borås. Han och jag har till och med gått i samma skola, Borås högre allmänna läroverk. Hur kan man då tänka sig helgerånet att engelsmännen får göra tre filmer om Wallander med Kenneth Branagh i titelrollen? Ja, inte vet jag hur man tänkte men resultatet blev i alla fall helt utmärkt.

De tre engelska filmerna har nu visats under lika många söndagskvällar i TV4 och det är bara att konstatera att engelsmännen lyckats med beskrivningen av poliserna i Ystad bättre än vad man lyckats med i någon svensk film. I går visades One step behind och det gick bra att jämföra eftersom den svenska versionen Steget efter med Rolf Lassgård i huvudrollen visades för ungefär en månad sedan. Lassgård är bra som Wallander - bättre än Krister Henriksson - men Branagh är lysande i den rollen. Den engelska versionen följer också boken medan den svenska i princip var en helt annan berättelse med samma personer. Och så är det ett lysande foto i de engelska filmerna.

Visst är det lite konstigt att se engelsktalande personer i Skåne och höra namn som Oulländer, Soeddbergg, Källii (Kalle) och Ännbritt. Men det stör förvånansvärt lite och inte alls lika mycket som när poliserna på Gotland för ett tag sedan i Kommissarien och havet sprang omkring och talade svenska dubbad från tyska.

Tack TV4 för att vi fick vara med om detta!

En lysande Wallander! Men visst är han lik Rolf Lassgård.


Nu är vi 105 stycken som tävlar om att bli Sveriges bästa 50+-bloggare. Snart kommer de som gått vidare att nomineras och skulle jag vara en av dem så hoppas jag att ni röstar på mig. Men precis som i Melodifestivalen är det en jury som också har avgörandet i sin hand. http://www.dax.se/index.php?id=6700

lördag 24 oktober 2009

Jag har blivit nominerad

Fick just ett mejl om att min enkla lilla blogg har blivit nominerad som deltagare i en tävling om bästa bloggen för oss bloggare som är 50+.
www.daxbloggen.se

Det är bara 94 nominerade - hittills - så jag trodde att jag hade en hyfsad chans att vinna när jag nu inte i år heller fick Nobelpriset i litteratur (inte fredspriset heller för den delen) tills jag såg kraven: Vi söker Sveriges roligaste, fyndigaste, nyttigaste, sakligaste, vackraste, tuffaste, tokigaste 50plusbloggare! Nåja, det mesta av det där skall man väl klara av men vackraste??? Rör det sig om en skönhetstävling? Då torde jag vara chanslös. Jag har en gång i mitt liv vunnit andra pris i en skönhetestävling. Men det var när jag spelade Monopol. För övrigt har jag levt efter det min farmor sa:
- Det gör inget om man är ful, bara man är snäll.
Och det var hon också.

Nåväl, nu är det bara att hoppas. Jag behöver en ny dator. Eller en lyxig hotellövernattning. Och så småningom blir det ju också omröstning. Så då har ni chansen att rösta på - ja, ni vet vem.

Om det inte framgått så är jag oerhört stolt över nomineringen. Jag ber att få tacka den som har gjort den. Ja, jag försäkrar: det är inte jag själv.

tisdag 20 oktober 2009

Den andra fina dagen i Värmland

Som vanligt gäller att bilderna blir större om man klickar på dem.

Det var torsdag på Quality Hotell Selma Lagerlöf i Sunne och tidig frukost. Eller tidig och tidig men klockan var 7 när den öppnade. Så utcheckning och en sak som slog mig är att de var väldigt trevliga i receptionen. När det gäller hotellreceptioner kan jag minnas tre stadier efter alltför mycket boende på hotell under mitt liv:
1. Den då man nästan fick be om ursäkt för att man besvärade (fram till cirka 1990).
2. Den då personalen trodde att artighet bestod i att man tilltalade gästerna med ni (under 1990-talet).
3. Den nuvarande då man blir trevligt bemött utan konstlad artighet. Det går bra att säga du till mig, som alltid har tilltalat självaste Gud Fader med det ordet.
På Selma Lagerlöf hade man nått till 3,5: man fick känslan av att personalen verkligen tyckte det var roligt att man bodde på deras hotell.
När vi kom i väg strax före klockan 08.00 var det en vidunderligt vacker morgon och jag fick denna utsikt över Fryken. Temperaturen visade på 7 grader. Minus.

Vi började med att hitta till stationen i Sunne och så åkte vi vidare på östra sidan av Övre Fryken. Järnvägen går nämligen på den sidan.

Det var vackert nog men ännu vackarare skall det vara om man åker E45 på den vänstra sidan. Det var många små hållplatser att lokalisera men de flesta av dem ligger intill vägen och är lätta att hitta. Detta är Ivarsbjörke:
Det gör också hållplatsen i Badabruk men eftersom den bara består av en plattform var det mycket letande på allt mindre småvägar innan vi hittade den.
Vid en av hållplatserna körde vi en liten extra sväng för att se om vi kunde hitta en plats där det gick att vända med buss. Vi hittade ingen sådan men plötsligt sa Magnus:
- Titta, det är ju där Svennis bor.
Känt från TV identifierade vi Svennis herrgård. Genom porten såg vi en stor gårdsplan där bussarna kunde vända men vi motstod frestelsen att ringa på och fråga Svennis om han kunde gå med på det.

Där de gamla stationshusen finns kvar är de välbevarade och numera privatbostäder.
Så småningom kom vi fram till Fryksdalsbanans slutpunkt, Torsby, och här fanns det dubbel anledning att bli glad. Dels ligger hållplatsen Stjerneskolan alldeles intill infartsvägen med hållplats bredvid plattformen.
Och dels ligger stationen i Torsby alldeles intill busstationen och också med hållplats bredvid plattformen.
Så skall stationer vara utformade med tanke på bussersättningar. Inte ligga på någon otillgänglig väg så att bussföraren måste stanna något hundratal meter därifrån och ropa till sig resenärerna.

Efter Torsby var det en lång transportkörning eftersom vi skulle till Genvägens norra utgångsstation. Genvägen är en linje som körs av Värmlandstrafik via delar av gamla Bergslagsbanan och södra Inlandsbanan mellan Ludvika och Kristinehamn. Fyra tåg om vardagarna och ett vardera lördag och söndag. Vi for över till Ekshärad med sin vackra kyrka, via Hagfors och Fredriksberg och passerade LO:s skola i Brunnsvik (där jag för övrigt själv tillbringat ett antal veckor av mitt liv) innan vi kom fram till Ludvika och åt snabblunch på MacDonalds. Sedan började letandet. Inte efter stationen för den visste jag var den låg utan efter en Shell-mack. Efter mycket letande visade det sig att Shell-macken i Ludvika (som skulle ligga vid stationen) var riven sedan ett par år.

I Ludvika hittade vi också Sveriges äldsta motorvagn i reguljär trafik. Den är mer än 50 år gammal och är målad i färger som för tankarna till just Värmland. Det är nämligen en retro av den lackering som Nordmark Klarälvens Järnväg (NKlJ) använde på sina tåg Uddeholmaren.

På väg söderut igen med första stopp i Grängesberg. Där fanns en Shell-mack. Sedan fortsatte vi via Ställdalen och sedan förstod man varför tåglinjen kallas Genvägen. Medan den gick tvärs genom skogen till Bredsjö tvingades vi till en lång omväg via Kopparberg och lyckades till sist hitta stationen efter en del letande på småvägar. Sedan var det bara att pricka Hällefors och även Grythyttan. Vi letade oss ut ur Grythyttan förbi Carl-Jans gästgiveri (ja, det är väl inte han som driver det nu) och ut på vägen igen. När vi gjort denna långa omväg kom vi tillbaka till stationen igen och fann att det fanns en väg som var ett par kilometer närmare. Men vi fick i alla fall se Grythyttan.

Nu blev det resans värsta felkörning. Enligt min karta skulle det gå en väg från Loka (ni känner väl till mineralvattnet) över till Nykroppa men någon sådan väg gick inte att hitta i verkligheten. Nu har jag visserligen fått lära mig att om kartan och verkligheten inte överensstämmer så gäller kartan men detta blev ju nästan löjligt. Nåväl, vi fick vända och kom åter till Grythyttan och fick göra en rejäl omväg innan nästa station, Nykroppa, dök upp. På den här sträckan skulle bussen ta mer än dubbelt så lång tid som tåget.

Sedan lyckades vi pricka stationen i Storfors där också ett av Genvägens tåg dök upp.
Vi körde fel i Kristinehamn och kom visserligen till stationen men från fel håll och då var det en låg vägport som lade hinder i vägen. Så vi körde tillbaka och hittade nu stationen från rätt håll. Det blev sedan en baggis att hitta hållplatserna i Väse (ortsnamnet som inte kan uttalas av stockholmare) och Välsviken. Föredömligt väl skyltat. Slutligen nådde vi vårt mål Karlstad bakvägen så att säga eftersom vi först körde över Klarälven men det visade sig vara en bra väg och lätt att förklara. Slutligen kartlade vi direktvägen Karlstad-Grums eftersom vägen via Kil, där tåget går, är dubbelt så lång. Vi avslutade den aktiva delen av resan med att äta middag vid Rasta Nyängen. Rasta har den goda vanan att servera dagens rätt hela dagen och eftersom det torsdag blev det ärter och pannkaka.

Sedan hade vi nästan två timmar kvar innan Magnus kunde släppa av mig i Öxnered. Ett par minuter senare kom tåget in och jag kunde ta detta till Göteborg och sedan vidare till Borås med buss klockan 22.35, den buss som jag förmådde Västtrafik att sätta in. Vilket jag var tacksam för att jag gjort. Väl hemkommen återstår många timmars arbete med renskrivning av mina noteringar och göra om dem till användbara körplaner.

lördag 17 oktober 2009

Två fina dagar i Värmland

200-inläggsjubileet föranledde inte många kommentarer utan det var tydligen bara i Japan som detta världsrevolutionerande faktum uppmärksammades. Dock: jag har inte haft som syfte med den här bloggen att förändra världen utan snarare att få skriva av mig.

Den här veckan var jag på Scandinavium i tisdags och såg Frölunda spela 2-2 mot Södertälje i en tämligen medioker ishockeymatch. Frölunda var duktiga i första perioden och i förlängningen men Södertälje dominerade den andra perioden och det mesta av den tredje. Jag går inte ofta på hockeymatcher, men nu var det Interbus som var matchvärd och därför passade på att bjuda in sina kunder. Sådant tackar jag förstås inte nej till. Om jag nu anses som en särskild viktig kund vet jag inte men jag blev i alla fall utvald att sitta på en av deras sponsorsplatser med utmärkt sikt över rinken. Dessutom bjöds en maffig räkmacka med säkert ett halvt kilo räkor på innan matchen och tränaren Ulf Dahlén kom upp och berättade om laget som fått ett par förstärkningar inför dagens match. Han var övertygad om seger för Frölunda, men hade tyvärr fel.

Det här blir nog sista gången jag får en sådan inbjudan eftersom Tågkompaniet avslutar samarbetet med Interbus i december. Inte för att de på något sätt har misskött sig - tvärtom - men nu råkar det vara så att Orusttrafiken ingår i samma koncern som Tågkompaniet och ägarna vill därför förstås att vi anlitar dem i stället. I synnerhet som behovet av ersättningsbussar nu ökar när Tågkompaniet också skall börja köra för Värmlandstrafik. Jag är övertygad om att det också blir bra.

I två dagar var därför Magnus från Orusttrafiken och jag i Värmland för att rekognoscera körvägar för ersättningsbussar när tågen inte kan gå av någon anledning. Vi hade tur för solen var upphängd på himlen båda dagarna och det blev alltså också som en fin utflykt. Om än jobbig. Vi började i Åmål för även om det ligger i Dalsland så kör Värmlandstrafik dit. Sedan fortsatte vi upp mot Kil utmed det som en gång hette Bergslagsbanan. I Grums rastade vi vid Nyängen, en av Rastas anläggningar och som alltid varit ett bra ställe. Det fanns ingen anledning att bli besviken denna gång heller men ombyggnad pågick och sådant är ju ändå lite störande. Maten var dock bra.

Efter Kil började äventyret. Vi körde nu utmed Nordvästra stambanan, alltså linjen till Oslo, och här har hållplatser överlevt, som på andra håll i Götaland skulle ha varit nedlagda för länge sedan. De ligger en bit från landsvägen så det blir att köra in ett par kilometer för att nå dem. Ofta på sådana platser att de inte kan nås med buss utan det får bli taxi. Efter lite letande lyckades vi hitta alla hållplatser och stationer - eller trafikplatser som det sammanfattas nu för tiden och prickade stationen i Arvika direkt.
Högboda station mellan Kil och Arvika

Sedan blev det ännu värre. Ottebol nåddes på smala vägar och sedan Åmotfors, där det kunde konstateras att den tidigare trånga passagen under järnvägen byggts bort om man åker på riksväg 61. Däremot får man köra genom den om man skall in till stationen. Sedan skulle vi till Lerot och Ås och det var inte lätt att hitta vägen dit eftersom den inte var skyltad. Lerot är en hållplats vackert belägen vid en sjö och underligt nog fanns det en tågresenär som stod där och väntade. Det visade sig dock att han läst fel i tidtabellen och att det inte alls gick något tåg vid den tiden, i varje fall inte åt det håll han ville åka. Vi fick bort honom innan tåget i fel riktning kom, och tur var väl det för jag är rätt övertygad om att lokföraren skulle blivit chockad om någon stod och väntade här mitt i skogen utan bebyggelse runt om. När vi åkte därifrån var det en vägport som var 2,9 meter hög och 2,4 meter bred. Jag antecknade Taxi och strök under med dubbla streck. En annan liten hållplats heter Ås och just när vi kom dit stannade ett tåg och släppte av två resenärer.
Lerot, en trafikplats mitt ute i skogen.

Här går det inte att köra buss utan det får bli taxi. Vägporten vid Lerot.

Slutmål för den här etappen blev Charlottenberg, en ort som är starkt präglad av gränshandel och där affärerna vanligen skyltar med de norska priserna. Nu åkte vi tillbaka närmaste vägen till Kil. Vid tågersättning kan man ju knappast låta bussarna gå in till varje station och tappa bortemot en trekvart för dem som skall åka långt utan bussarna måste också köras närmaste vägen och bara stanna vid de stora stationerna Åmotfors och Arvika.

Efter Kil blev det Fryksdalsbanan, en mycket vacker järnväg som på första etappen upp till Sunne går utmed Nedre Fryken. Landsvägen går lite mer västerut så även här blir det att köra in till stationerna. Vi lyckades i alla fall hitta Trångstad, Tolita, Västra Ämtervik och Rottneros och vid 19-tiden var vi framme vid vårt etappmål: Hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Jag trodde först när jag såg priset på rummet att jag tryckt på fel knapp vid Internet-bokningen och råkat trycka på "Vill du köpa hotellet?" i stället för "Vill du boka ett rum?". 1 195 kronor för ett enkelrum i Sunne är i saftigaste laget - men visar väl att Sunne är en eftertraktad konferensort. Den här natten var det inte många gäster och restaurangen var därför stängd. Men vi åt en alldeles utmärkt älgentrecôte i baren i stället. Och frukosten var superb. Det fanns till och med möjlighet att grädda våfflor. Inte för att jag någonsin har gjort det men jag uppskattar när möjligheten finns. Men dessvärre tillhör jag dem som ine kan äta så mycket på morgonen så det fick bli en fralla och lite bacon och ägg. Knaperstekt bacon. Mums!
Ett Itino-tåg passerar Trångstad i full fart. Inga resande vare sig hit eller härifrån.

Stationhusen utmed Fryksdalsbanan är mycket vackra och används numera mest som privatbostäder medan det finns en liten väntkur för resenärerna. Här Västra Ämtervik.

Resan fortsätter i ett annat blogginlägg...

lördag 10 oktober 2009

Blogginlägg nr 200

Jag började blogga i juli förra året och har i och med detta inlägg kommit upp i 200 stycken. Så det är alltså ett litet jubileum i dag.

Medan jag som vanligt vid den här tiden på lördagarna sitter och lyssnar på Melodikrysset, där just nu La Paloma spelas och jag följdriktigt har skrivit in Duva på rätt plats, sammanfattar jag veckan. Som sagt förut: det blev mest hundpassning. Den här gången gav sig infektionskliniken sjutton på att hitta orsaken till min fars ständigt återkommande rosfeber så han fick ligga kvar till i torsdags för en massa prover. Under tiden blev jag riktigt god vän med hundarna och fick släpa runt dem på promenad fyra gånger om dagen. Det har nog varit mest nyttigt för mig och mitt midjemått. Har drömt mardrömmar om att Pajo försvunnit och i natt drömde jag att han hoppade ut genom brevlådan! Men det var ändå bara en dröm och det skulle behövas en rejäl brevlåda för att han skulle kunna ta sig genom den.

Dagarna har således varit inrutade:
07.00 - 08.00 hundpromenad
08.00 - 12.30 hemma för frukost vid datorn för att göra en del jobb samt lunch
12.30 - 14.00 hundpromenad och en liten tupplur tillsammans med hundarna
14.00 - 15.30 hälsa på min far på sjukhuset
15.30 - 17.00 liten stund hemma
17.00 - 17.45 ny hundpromenad
17.45 - 18.45 hemma för kvällsmat
18.45 - 07.00 sällskapa hundarna och titta på TV samt lägga sig tillsammans med dem. Jo de har egen säng men föredrar att ligga och trängas med mig i samma säng.
Det är tur att vi bor i husen bredvid varann.

I går var jag i Karlstad på en blixtvisit. Man hinner rätt mycket på en dag. Taxin hämtade 05.45, tåget gick 06.00 till Sveriges mest gudsförgätna håla - Öxnered. Där blev det 27 minuters väntan på tåget till Karlstad. Tåget var annonserat att gå från spår 1, till höger på bilden. Så det var bara att ta sig över dit via tornet. Lyckligtvis finns det hissar, som är några av Sveriges långsammaste. Men jag hade ju gott om tid. Så kommer då tåget och jag ser att det svänger in på spår 2. Det gäller alltså att så snabbt som möjligt ge sig upp i tornet och över till spår 1. Den här gången är inte hissarna att tänka på utan jag får småspringa så fort som mitt onda knä tillåter. Nu hade jag inte behövt springa. Det visar sig nämligen att ombordaren (eller konduktören som man sa förr) var en gammal klok man med förmåga att "läsa trafiken" så han väntade i cirka fem minuter innan han gav avgång så att alla säkert skall hinna över. Tåget var fortfarande skyltat att gå från spår 1 och visserligen hördes att någon sa något i högtalarna men det hördes inte vad denne någon sa. Det kan finnas en bra förklaring till spårbytet. Åtminstone hoppas jag det annars är det skandalöst uselt skött av Banverket. Undrar vad SJ gjort om vi inte hunnit över. Nästa tåg hade gått fyra timmar senare och då hade jag varit i Karlstad klockan 14.00. Just när mötet skulle ha varit slut. Fast jag förstod ju att detta byta skulle jävlas. Tåget hade nämligen nummer 666. (Tåget på bilden har inget att göra med det tåg jag åkte med. Det är en schweizisk motorvagn som varit i Norge på prov. Bilden tagen den 1 mars i år. )

Hem åkte jag bil till Öxnered med en annan av mötesdeltagarna som ändå skulle den vägen. Bilresan gick bra men strax innan Frändefors hade en trafikolycka inträffat strax innan vi kom. Det visade sig vara en bil som kört ned i en å och den stod inte i vägen för oss men många hjälpande - eller kanske de var nyfikna - hade stannat så att de blockerade ett av körfälten. Vi såg just hur ett av räddningstjänstens fordon råkade komma förbi och en civilklädd brandman hoppade ur. I GT kunde jag sedan läsa att han lyckats få ut bilföraren och att hon hade klarat sig utan skador. Vi fann ingen anledning att stanna - hjälp var redan på väg. Strax utanför Vänersborg mötte vi sedan ambulanser, dykare och räddningsledare med blåljus och sirener. De torde ha varit framme vid olycksplatsen nästan en halvtimme efter det den inträffat. Så det var nog bra att brandmannen råkade komma förbi.

Om tågresan Öxnered-Borås finns inte mycket att säga. Lokföraren vinkade glatt åt mig när han stannade i Öxnered men jag hann inte uppfatta vem det var. Det är lite frustrerande med vinkande förare eftersom man aldrig ser upp i hytten vem som sitter där och sedan får man försöka ägna resan åt att identifiera rösten i högtalarutropen. Åtminstone om det är en gammal hederlig motorvagn av typ X12, som den på bilden (just den jag åkte i för övrigt även om bilden är tagen tidigare) där lokföraren gör utropen. Är det en modernare motorvagn av typ Regina är det Plåt-Stina som står för utropen. Dessa är alltså förinspelade och säkert bra för dem som hör dåligt. Men så mycket tråkigare.

Klockan 17.57 var jag tillbaka i Borås och jag gick mot lokalbussen. En sådan var just på väg till hållplatsen när jag hade cirka 100 meter kvar. Men jag har lärt mig att man inte skall springa efter bussar eller fruntimmer. Det kommer alltid fler. Då hände något mycket underligt. Bussföraren såg att vi var flera på väg från stationen till hållplatsen och slog av blinkersen igen för att svänga ut och väntade tills alla hunnit över. Det var alltså andra gången samma dag som förnuftigt folk kunde läsa trafiken och vänta. Jag borde ha köpt en trisslott. Heder tilll denne bussförare!

Helgen förväntas bli lugn och jag lyckades just plita in det sista ordet i Melodikrysset. De här orden på två bokstäver är betydligt marigare än de på tolv: i dag blev det Törnfåglarna och Teddybjörnen. Nästa vecka planerar jag att få se Frölunda tvåla till Södertälje på Scandinavium och så två dagar ytterligare i Värmland för att utröna hur ersättningsbussarna till tågen skall köra när Tågkompaniet om två månader tar över tågtrafiken. För en gångs skull hoppas jag att det blir ett onödigt jobb, nämligen att tågen skall fungera så att inga ersättningsbussar behövs.
Värmländsk Regina i väntan på att komma in i verkstaden i Kristinehamn.

Värmländsk ersättningsbuss.

söndag 4 oktober 2009

Tappade hjul och hundvakt igen

Borås Lokaltrafik har problem med sina bussar. De nya bussarna krånglar och de gamla från 1995 får sättas in i stället. Ibland är det inte ens så att dessa räcker. Men bussar som har gått i hård stadstrafik i 14,5 år har passerat sitt bäst före-datum även om de fräschades upp för något år sedan och fick ny stolklädsel samt ett informationssystem. De flesta av dem vill säga. I fredags åkte jag med en buss utan sådant monterat och med den gamla slitna röda klädseln, som har hängt med lika länge som min soffa hemma. Nu skall dock dessa bussar bort nästa år eftersom Borås Lokaltrafik har beställt 10 nya Scania med biogasmotorer. Frågan är hur dessa skall kunna ersätta 16 bussar.

Häromdagen tappade en av dessa gamla bussar två bakhjul (hjulen satt bredvid varann) när den gick i linjetrafik. Vad det berodde på har inte riktigt klarlagts men det mesta tyder på att det var muttrarna som lossnade. Dåligt dragna eller för hårt dragna så att de trängt igenom? Bilden visar en buss av samma typ, dock inte den som tappade hjulen även om denna också åter är i trafik.

Sedan framkom att ytterligare en buss skulle ha tappat ett bakhjul förra veckan. Det var dock en boggibuss så då finns det ju ändå försvarligt antal hjul kvar i bakänden. Överhuvudtaget verkar Borås Lokaltrafiks vagnpark rätt sliten. Den här bussen är inte så gammal men så här såg det ut när den stannade vid Resecentrum i fredags. Jag såg bussen ett par timmar senare och den gick fortfarande kvar. Nu är det inte så dramatiskt som det ser ut utan det är rök från avgasröret. Men så skall det förstås inte se ut.

Swebus Express har fått en ny look. Eller en förenklad design om man så vill Den blå-röda randen har tagits bort och bussarna är nu helvita med bara Swebus Express logga. Jag tycker det ser snyggt ut. Den blå-röda randen var ett arv sedan Stagecoach ("skotten") ägde Swebus och deras färger var blått, rött och orange. När sedan Concordia tog över så hade de färgerna blått och rött och det var bara att slita bort det orange bandet. Men snyggt blev det knappast. Nu när Säfflebussen blivit GoByBus och målat om sina bussar från i stort sett helvitt till rött så är ju färgen ledig för det andra stora expressbussbolaget.

Swebus Express säger att det går bra för dem nu och de har haft en fantastisk resandeökning i sommar. Lite sämre går det för norskägda Nettbuss Sverige, där också Nettbuss Express ingår. Men de kör vidare med sina lyxbussar Bus4you och just den delen av verkamheten rapporteras gå bra. Nu kan man också få mat ombord på bussen om man beställer i förväg. Inte tournedos eller stekt fasan precis men i alla fall en förhoppningsvis smakfull sallad. Ett steg i rätt utveckling även om man kunnat äta gott på de här bussarna förut också. Om man haft egen mat med sig vill säga.
Veckan har varit lugn och innehöllslös. Jag var i Göteborg i tisdags och åt lunch samt hade "en hyggelig prat" med några av mina kollegor på NSB. Norrmän är roliga. De äter aldrig lunch i sitt hemland utan nöjer sig med "matepakke". Men när de kommer till Sverige tar de gärna tillfället i akt att få lagad mat även mitt på dagen.

Det har åter blivit för mig att vakta beaglarna August och Pajo. Tyvärr sammanföll detta med årets första regnrusk och blåst. Anledningen är att rosfebern slog till mot min far igår igen efter att ha skonat honom i något mer än en månad. Den här gången värre än tidigare med 39 graders feber, som ännu efter en dag inte har gett sig. Det blev ambulans till sjukhuset och där är han nu inlagd igen medan jag tar hand om hundarna och får lite välbehövlig motion. I samband med hundpromenaderna lyssnar jag på en talbok. För närvarande är det Viveca Stens "I den innersta kretsen". Deckarförfattarinnan som jag lånade "av misstag" förra året eftersom jag tyckte det stod Viveca Lärn på omslaget och jag tyckte det var trevligt att hon börjat skriva deckare. Men misstaget var inte så farligt. Viveca Sten skriver bra deckare och miljön är Sandhamn.
Pajo

August

Det har varit lugnt med Anna Anka senaste veckan. Hon hotar med att stämma TV3 på 100 000 dollar om de klipper ihop ytterligare ett avsnitt av Hollywoodfruar. Och så är hon missnöjd med sitt blixtbesök i Sverige med bland annat framträdande hos Skavlan. Bland annat blev hon arg på den där komikern (hon nämner inte hans namn men det är alltså Henrik Schyffert) som var så elak mot henne. Inte för att jag förstår varför Skavlan hade kallat henne. Han brukar ju bara omge sig med intressanta personer som har något vettigt att säga. I fredags var det en hjärnforskare som själv fått stroke och tillfrisknat samt en kille som köpte en lejonunge på Harrods i London och sedan placerade ut det i Kenyas vildmarker. Efter ett år var det dags för en reunion och man kunde se det 140 kilo tunga lejonet först tveka men sedan rusa fram och krama om sin välgörare. Då behövdes det en pappersnäsduk.

Det nu närmar sig mitt blogginlägg 200, när det nu kommer. Under den kommande veckan skall också tillkännages vem som blir årets nobelpristagare i litteratur. Det blir säkert inte jag. Jag tror inte det blir Anna Anka heller. Eller ens Camilla Läckberg eller Björn Ranelid.