I går kom dock ett riktigt gammaldags tåg förbi Borås. Det var Sveriges Järnvägsmuseum som skulle köra en transport från Gävle till Värnamo och då tog man vägen förbi min stad. Tåget drogs av denna trotjänare, ett Da-lok från 1957, som jag fotograferade vid Borås övre.
Orsaken till transporten var främst att flytta en annan trotjänare, en X9 eller mer känt som "Paprikatåg" till Värnamo, där den kommer att tas väl om hand av medlemmar i Svenska Motorvagnsklubben och återställas till närmast nyskick. SJ köpte 23 sådana i slutet av 1950-talet för trafik på lite halvlånga sträckor och från början bestod varje tågsätt av fyra vagnar. De var utrustade med pentry och servering skedde med hjälp av en så kallad boyvagn som kördes runt i vagnarna. Det var unga och snygga flickor som fick det jobbet - och som skulle kallas stewardesser. Jag minns en bild på dem när konceptet var helt nytt och alla hade långt blont hår som var uppsatt i nacken och för att det skulle bli lite extra fluffigt lade de in en småfralla innanför håret i nacken.
Jag uppfyllde alltså inte på något sätt kraven att få jobba på de här tågen. Visserligen var mitt hår också långt men det var mörkt på den tiden. Men ibland uppstod det akut personalbrist och då fick jag rycka in. Det var något jag gärna gjorde. I synnerhet minns jag en tur från Stockholm till Ludvika på söndagskvällarna, som jag gärna åkte. Det var bra betalt med tanke på hur provisionssystemet var utformat. Man skulle sälja för ett visst belopp per timme. På detta tåg var det 18 kronor. På vardagarna var det rätt svettigt att komma upp i det men på söndagarna var det mycket folk och det var inte ovanligt att det gick att sälja för tio gånger mer. Det gav alltså bra provision. Som mest 30 procent på månadslönen och jag lyckades faktiskt nå upp till det ett par gånger.
År 2000 gick den sista X9-an i ordinarie tåg för SJ, närmare bestämt i ett tåg Göteborg-Vänersborg. Det var för övrigt just den på bilden och som nu kommer att bevaras för framtiden. De andra 22 har skrotats eller är i skick där bara skrotning återstår under årens lopp.
Det är bara att hoppas att de återställer serveringen också. Jag kommer gärna att ställa upp i sådant fall. Boyvagnen kan även fungera som rullator.
Sju X9-or köptes av ett aktiebolag i Kungsbacka, som skulle använda dem till att köra trafik i konkurrens med SJ. Antingen var de före sin tid eller också var ägaren bara allmänt tokig. Någon trafik kom aldrig i gång förutom att man tvingades flytta motorvagnarna lite då och då. Till slut hamnade de flesta vid Lusharpan i Borås och där stod de i flera år och blev tillhåll för uteliggare samt knarkarkvartar. De som huserade där visade ibland sin tacksamhet genom att tända eld och räddningstjänsten fick ofta åka dit.
Efter en sådan brand ringde en tryckkokare från polisen till SJ och krävde att fordonen flyttades "omedelbart". Det råkade vara jag som tog emot samtalet och jag lyssnade tålmodigt på vad han sa - skrek menar jag - innan jag frågade om jag fick avbryta med en fråga. Det fick jag.
- Varför ringer du till SJ om detta?
- Ja, det är väl era tåg.
- Alls icke. De ägs av en privatperson och de står på spår som ägs av Banverket.
En kvart senare ringde polisen och var betydligt trevligare och frågade om jag möjligen kände till boalgets namn och adress och i så fall möjligen kunde tänka mig att lämna dessa uppgifter till polisen. Det kunde jag.
Dagen efter stod det om händelsen i Borås Tidning och polisen hade varit mycket noga med att förklara för tidningens reporter att SJ var oskyldiga och att det var en privatperson (helt rätt blir det ju sällan) som ägde dem. Något år senare tvångsskrotades motorvagnarna på plats. Det som en gång var stora planer slutade med stora kostnader för ägaren. Konstigt nog finns dock bolaget kvar än i dag och omsatte senaste räkenskapsåret hela 12 000 kronor.
7 kommentarer:
Mycket underhållande historia om X9-or och deras uppställning i Borås. :-)
Det är ju nästan så att en annan hade kunnat kört dom, men bara nästan.
Jag kan inte mycket om Borås, men Lusharpan, är det på sidospåren (eller i det området) man brukar ställa upp X11-or nu för tiden? Eller är det en annan del av bangården?
Eftersom X9-bolaget tydligen finns kvar kanske det dyker upp i någon upphandling framöver och snor åt sig lite trafik... ;-)
Den uppställningsplats Lokförardagar tänker på är den som kallas Sjön. Det var nämligen en sjö (Bockasjön) där förut innan Posten byggde en jätteterminal där och det blev uppställningsplats för ett antal motorvagnar. Posten har flyttat därifrån och nu är det Netonnet som håller till i den gamla terminalen.
Lusharpan ligger lite mer åt Varbergshållet, nedanför det gamla regementet I15. Namnet har platsen fått av att soldaterna harpade sin halmmadrasser där, det vill säga bytte halm i dem. Den gamla halmen sades innehålla löss, därav namnet.
Tågbolaget som skulle köra X9 lär nog inte klara en prekvalificering så de är nog inte något hot. Du slipper alltså köra X9 även i framtiden, om du inte blir medlem i Svenska Motorvagnsklubben förstås. Inställningen till att köra X9 var bland förarna högst blandad. Jag vet en förare som inte hälsade på mig på ett halvår därför att jag hade satt ut en X9 i hans tåg. Andra körde dem gärna men det var svårt att hålla tidtabellen om den var lagd för snabbare motorvagnar som X12.
På den tiden jag serverade på dessa tåg var det Hagalunds-förare som körde och det var en eftertraktad tjänstgöring. Ofta var det instruktörer som körde och de passade på att lära mig hur man kör X9. Dock fick jag aldrig köra själv.
Så servitörerna på SJ jobbade på provission en gång i tiden? Gör de ju knappast idag.
Man lär sig nåt nytt varje dag :)
"Så servitörerna på SJ jobbade på provission en gång i tiden? Gör de ju knappast idag."
Det var en fast grundlön och en liten del som baserades på försäljningen. Normalt brukar det vara 5-7 procent på grundlönen men jag kom alltså på ett sätt att utan att fuska komma upp i uppemot 30 procent någon månad.
Systemet var felräknat så in i bänken men han som gjort det gick hastigt bort och ingen kunde lista ut har han gjort så att det gick att rätta till sådana här "buggar".
Tack för svaret om Lusharpan, det var mycket intressant och kul att veta. Jag är visserligen ingen tågnörd, för min del är det bara ett yrke att köra tåg, men det är ändå intressant att veta lite om ställena man åker till.
Hej Staffan!
Skön historia. Som född och uppvuxen och van tågresenär under 80-talet vidmakthåller jag att tågen var roligare förr. Olika färger på både vagnar och loken (RC-loken har jag aldrig accepterat som något annat än orange och vita) bidrog till mångfalden avrundat med de underbara X9-orna. På Intercity-tågen kan jag fortfarande få den gamla nostagliska känslan men det är svårt med de nyare för närtrafiken.
Ett av de sju x9:orna stod för övrigt länge (mellan 1996-1999) uppställd i Uddevalla varpå jag träffade ägaren från Kungsbacka som erbjöd en visning omkring i tåget. En sista nostalgisk rundvandring för en äkta tågnörd. Han delade för övrigt min syn på att de "nya" tågen (då pratade han om x12:orna) inte höll samma tågkänsla och menade att det var för mycket buss över de. Han berättade även om att SJ försökt förstöra för hans trafikplaner nere i Kungsbacka på olika sätt. Så antingen var han galen eller hade rätt. Har inte träffat honom sedan dess.
MvH
David
Ja, den där killen i Kungsbacka hade jag faktiskt en hel del att göra med under min SJ-tid. Det var inte jag som lade käppar i hjulen för honom dock utan tvärtom hjälpte jag honom en hel del, bland annat genom att ordna transporter av motorvagnarna när Banverket inte lät honom ha dem kvar på sin tidigare plats.
Trots det kan jag inte avgöra om han var galen eller hade rätt. Jag skulle vilja säga att han var naiv och trodde för mycket på sin sak. Han måste ha förlorat mycket pengar på denna sin livsidé. Företaget finns dock kvar i dag även om omsättningen är cirka 20 000 kronor om året och soliditeten är rent katastrofal (-158,33 procent år 2011).
Skicka en kommentar