lördag 31 januari 2009

Med nålar i knät

Känner mig lite mosig i dag. Har sovit dåligt i natt och har haft problem med magen. Är lite rädd för att det är en reaktion mot värktabletterna, så jag hoppade över dem i går kväll. Med påföljd att knät värkte en stor del av natten. Lite tråkigt för det kändes klart bättre i torsdags och fredags. I torsdags var jag hos sjukgymnasten och fick för första gången i mitt liv prova på akupunktur. Det var inte så farligt som jag hade trott. Han stack in ett 10-tal nålar runt knäskålen, men det gjorde inte särskilt ont. Sedan fick jag vila i 10 minuter innan han vände på dem. Efter ytterligare 10 minuters vila så tog han ur nålarna och faktiskt: smärtan hade nästan gått bort. Men som sagt: det var ingen bestående verkan. På torsdag skall jag dit igen, så vi får väl hoppas att det blir bättre för varje gång. På torsdag skall jag äntligen få röntgat knät också - om de nu inte lämnar återbud igen.

Var i Göteborg i går på vad jag trodde skulle vara pressvisning. Bus4you skulle nämligen visa upp den nya lyxbussen, som skall börja gå Göteborg-Oslo på måndag. Pressvisningen var utlyst till klockan 11 på Kruthusterminalen. Undrar hur många ens infödda göteborgare som vet var den ligger. Namnet används nämligen aldrig gentemot resenärerna. Klockan 11 fanns det inte någon där, men en kvart senare kom en buss. Det var en av de gamla som gått till Stockholm sedan drygt ett år. Och ingen annan var där än bussföraren. I och för sig var det en mycket trevlig förare, men jag hade ju en del frågor som jag hoppats få svar på och därav blev inget. Vi får väl hoppas att det kommer att fungera bättre när de väl kommer i gång.

Ja, så mycket mer har väl inte hänt. Det var en spännande kamp i "På spåret" i går och faktiskt duktiga tävlande. Filip & Fredrik vann över Peter Apelgren och Fredrik Lindström med en ynka poäng.

onsdag 28 januari 2009

Talböcker, tågresor och trist knärapport

Jag har på senare tid blivit alltmer förtjust i talböcker. Inte för att jag ser dåligt eller för att jag lider av dyslexi utan för att det är så mycket man kan göra medan man lyssnar på en talbok: diska, köra bil, åka buss, gå på promenad. Ja, jag har till och med hört att man kan göra det när man städar. Fast det senare har jag lite erfarenhet av. Dessutom är det faktiskt lättare att få tag i en nyutgiven bok i talboksform på biblioteket.

När det gäller uppläsare av talböcker skaffar man sig vissa favoriter. På biblioteket berättade de att det finns de som frågar om det finns någon ny talbok med Helge Skoog, Sven Wollter eller Mikael Persbrandt. Vem som har skrivit boken spelar ingen roll. En av mina favoriter som uppläsare är Katarina Ewerlöf. Hon läser lugnt och tydligt och så att det är lätt att hänga med. Men vad hjälper det när talboken är Liza Marklunds senaste "En plats i solen". Ibland när man har läst eller lyssnat färdigt till en bok tänker man: "Vad sjutton läste jag den för?". Man kan inte slita sig från den men efteråt har den inte gett någon som helst behållning. Det brukar vara likadant med Camilla Läckbergs böcker. Något slags litterärt tuggummi för själen? Eller är det helt enkelt läs-onani?

Nu har jag dock börjat på ännu en talbok, Jonas Moströms "Dödens pendel". Det är en deckare med miljö från Sundsvall. Uppläsare är Torsten Wahlund, en av de flitigare och också bättre i branschen. Nu har jag inte läst så långt att jag kan avslöja för er vem som är mördaren, utan det får anstå till en senare blogg. Vill ni lyssna till en riktigt bra talbok rekommenderar jag Håkan Nessers "Berättelse om herr Roos". Inläsningen har gjorts av författaren själv.

Sedan var det dags för en aktuell knärapport. Jodå, knät var så pass bra i dag att jag vågade mig på en tågresa till Göteborg. Jag kunde till och med ta en promenad från centralstationen till Ullevi konferenscenter och tillbaka utan större problem. Men det blev lite för mycket: i kväll har knät värkt rejält igen och jag haltar rätt betänkligt. Vi får väl hoppas att det blir bättre efter en natts vila. I morgon skall jag till sjukgymnasten igen så vi får väl se om han kan göra något.

Tågresan gick bra. Kust-till-kust-tåget mellan Borås och Göteborg satte nog nytt rekord i rättidighet - bara 6 minuter försenat. Och tåget åter var till och med före tiden i Borås. Det är också skönt att sitta i en vagn där man helt klart är den intelligentaste av alla. Det är inte ofta man är i den situationen. Hur kunde jag veta det? Jo, det var så att när jag som den förste kom till tåget stod det visserligen vid plattformen, skyltat och allt men dörrarna var låsta. Jag gick fram och ställde mig i närheten av första dörren och vilade ändalykten mot ett staket när herre efter herre kom fram och frågade mig om tåget var låst. "Men det ser du väl för helvete, jävla idiot, annars skulle vi väl inte stå här och frysa", svarade jag förstås inte. Utan jag svarade "Ja". Någon smarting frågade mig varför som om jag kunde veta det. Men alla gick fram och tryckte på öppna-knappen bara för att övertyga sig om att dörren verkligen var låst. Stupiditets-rekordet togs dock av en kraftig man med vitt skägg, så fult att jag förstod att han inte har någon spegel hemma. När tågvärden äntligen kom tio minuter före avgång för att öppna gick denne man fram till honom, stoppade honom och ville ha en noggrann beskrivning av SJ:s regler för när tåg som står vid plattform skall öppnas. När tågvärden under två minuter alltmer fånigt leende upprepade gånger förklarat att det inte finns några regler för när det skall ske, kom jag på att min käpp inte bara kan användas till att stödja mitt onda ben på utan även till... Ja, det blev inte aktuellt för då gav denne inverterade Einstein upp och tågvärden kunde äntligen öppna dörrarna.

Vad gjorde jag då i Göteborg? Jo, det var möte med Banverket angående byte av ställverk i Göteborg. Det gamla ställverket är nämligen utslitet, vilket visar sig i att det gång på gång lägger av och då stannar alla tågen. Ofta sker detta på fredag eftermiddag, alltså just vid den tid det är som mest resenärer. Så ett byte är både nödvändigt och efterlängtat. Men det är inte gjort på en kafferast precis. Det tar nästan fem år innan allt är klart. Det blir tre somrar då tåg från vardera tre olika håll inte kan tas in till Göteborgs central utan måste ersättas av bussar på den stationssträcka som är närmast Göteborg. T ex Göteborg-Kungsbacka, Göteborg-Alingsås och Göteborg-Kungsbacka. Men när det väl är klart så kommer vi nog tycka det är värt besväret. Det tyckte i alla fall de som vid mötet representerade järnvägsföretagen. Och det var en mycket bra och givande dialog med Banverket, som alltmer börjar likna en leverantör och allt mindre en myndighet.

Banverket bjöd också på lunch. Serveringen på Ullevi sköts numera av Rasta, men det behöver tyvärr inte längre var liktydigt med att det är bra. Under några år var Rasta-restaurangerna under all kritik, men så kom Dan Tervaniemi tillbaka. En del har han lyckats få bra igen. En del har han misslyckats med, t ex Vårgårda. Och Strängsered lämnar också en del övrigt att önska. Men kalvfärsen på Ullevi var superb liksom den gräddstuvade pommes-frites (potatisgratäng heter det visst) som följde med. Hade kaffet varit varmt och inte på sin höjd ljummet så hade det blivit högsta poäng. Nu blev det ett litet avdrag.

Det kanske bara är jag som i mitt depraverade kulturella tillstånd ser Semestersvenskar på TV4. Men eftersom jag vet att det närmaste Thailand jag kommer att komma är att se det på TV så följer jag programmet, som handlar om ett antal svenska reseledare där. Det brukar vara kul, inte minst för att de gamla idolerna från min ungdom Little Gerhard och Rock-Boris är med, utan också för alla dumma resenärer. Kvällens pris går solklart till det unga par som kom till reseledaren Khoffe och sa: "Vi har beställt dubbelrum men vi har bara fått ett rum". Khoffe förklarade att dubbelrum innebär ett rum med två sängar, men paret tyckte ändå att det borde framgå av katalogen i så fall att det var så. Jag antar att detta par går till ICA och köper Pommac (finns den kvar?) och sedan klagar på att de inte fick mjölk. Och när handlaren förklarar säger: "Ja, men då borde det väl stå 'inte mjölk' på flaskan."

Men det är ju skönt att det finns dumma människor. Det får i alla fall mig att känna mig lite klokare.

onsdag 21 januari 2009

Blåst på röntgen

Det blev ingen röntgen av knät i Ulricehamn i dag. I förmiddags ringde de från vårdcentralen där och meddelade att de tyvärr inte kunde ta emot mig. En sjuksköterska hade blivit sjuk och kunde inte ersättas. Jag skulle få en ny tid. Rimligen borde jag väl ha fått den med en gång. Men icke! De kommer att skriva brev till mig och meddela vilken ny tid jag får. Det blir väl om ett par veckor... Jag har betalat min skatt till sjukvården i god ordning men det hjälper tydligen inte. Sådant förakt för människor och deras lidande trodde jag inte att ens Västra Götalandsregionen kunde uppvisa.

Men nu är inte allt nattsvart. Redan i går morse var det en märkbar förbättring av knät och i dag har det fortsatt. Jag kunde till och med gå ut med hundarna i en halvtimme utan att det gjorde särskilt ont. Dock höll halkan på att ta knäcken på mig. Borås stad har tydligen glömt att sanda och salta på gångvägarna. Snorhalt är bara förnanmnet. Men det finns en pligg på min krycka så det gick bra i alla fall.

För övrigt är detta mitt etthundrade blogginlägg. Jag ber att få tacka för visat intresse så här långt och hoppas ni hänger med mig i minst hundra inlägg till. Nu får det blir Vinyl107 ett tag och så kollar jag väl in "Vem vet mest" sedan. Det där reportaget om reseledarna i Thailand var också lovande i första avsnittet, så det blir väl det också. TV4 klockan 20 i kväll.

tisdag 20 januari 2009

Eldfängda bussar - och ett märkligt debattinlägg

I går inträffade två bussbränder i Sjuhäradsbygden. På morgonen brann en buss i Horred mellan Borås och Varberg. Och på eftermiddagen brann en buss på riksväg 40 intill rastplatsen Boråstorpet. Den här gången gick det bra för de resande. Ingen blev skadad förutom lättare chock och någon som blev lindrigt rökskadad. Detta mycket tack vara alerta bussförare som snabbt fick ut resenärerna. Bidragande till detta var också att i Horred fanns det bara ett par resenärer ombord. I Borås var det cirka 20 personer i en stor turistbuss. Dessutom vältränade ynglingar eftersom resenärerna utgjordes av ett australiensiskt juniorlag i volleyboll. Man kan ju undra vad som hänt om det varit en fullsatt buss på mer än 50 resenärer och dessutom pensionärer. T ex sådana som jag med mitt knä. Som alltså inte alltför snabbt kan ta sig ur en övertänd buss. Det är visserligen mer än 30 år sedan nu, men då brann cirka 15 pensionärer inne i en buss utanför Jönköping.

Bussen i Horred var gammal - av 1999 års modell. Branden började i motorrummet. Orsaken vet jag förstås inte men en bekant i Horred berättade att man hade sett att den läckte diesel strax innan branden. I Borås-bussen verkar branden ha börjat strax bakom framaxeln i bagageutrymmet. Jag vet inte vad för explosivt som förvarades där, men det kanske utredningen kommer att visa. Den bussen var från 2005 och alltså tämligen ny. Båda bussarna ägdes av välrenommerade västsvenska bussbolag.

Man kan dock undra om bussbranschen och -tillverkarna tar detta med bränder på fullt allvar. Det brinner ungefär 100 bussar om året. De flesta av dessa går i trafik och har passagerare när det händer. Det är egentligen bara tur att det aldrig har drabbat en överfull ledbuss med över 100 passagerare. Och varför skall det vara mindre krav på brandsäkerhet för bussar än för tåg, flyg och båtar? Vi skall också komma ihåg att så sent som i höstas omkom 20 personer i en bussbrand i Tyskland. Låt vara att den orsakades av ett kräk som tjuvrökte på toaletten, men även om skall inte en buss övertändas så snabbt att folk inte hinner ta sig ut.

Det finns en person i Borås som är fd journalist och som sadlade om och blev forskare. Numera är han docent i trafikmedicin (vad nu det är för något) vid Umeå universitet. Hans namn är Jörgen Lundälv. I dagens Borås Tidning har han ett debattinlägg som fått rubriken "Kollektivtrafiken - en mörk fläck för trafiksäkerheten". Det här slår väl ändå alla rekord i lögner? Kollektivtrafik är buss, tåg, flyg och i mindre utsträckning båt. Risken för att förolyckas om man använder något av de tre första är ungefär en tiondel av om man väljer att åka bil.

Lundälv har tidigare med rätt eller orätt kritiserat ambulansförare för att vara outbildade och trafikfarliga. Sedan fortsatte han med polisen. Nu ger han sig alltså på bussförarna. Jag förstår inte riktigt vad han vill med sitt debattinlägg - förutom att inkassera ett honorar. Tydligen vill han dock att allmänheten skall få ett större inflytande i bussarnas trafiksäkerhetsarbete. Till exempel den allmänhet som i Borås Tidning kommenterade olyckan på Allégatan i Borås för ett par veckor sedan, då en buss skenade och krockade elva bilar. Inga personskador. Olycksorsaken lär vi väl inte få veta, men mycket tyder på att bussföraren tappade kontrollen sedan han blivit påkörd av en bil och råkat trampa på gasen i stället för bromsen. Något som läkarna brukar kalla chocktillstånd alltså och som inte har mycket med trafiksäkerhet att göra. Kommentarerna var i princip inte av det mer intelligenta slaget. Jag vet, jag skrev nämligen själv en av dem. Ändå tycks Lundälv vilja samla sådana som skrev dessa i ett seminarium för att öka trafiksäkerheten för kollektivtrafiken (läs bussarna) i Borås.

Visst: Bussbranschens Riksförbund skulle kunna göra mer i den här frågan. Men så usla som Lundälv hävdar är de ändå inte. Jag gratulerar honom till att antagligen ha skrämt bort ytterligare några från att åka buss och således väljer den betydligt farligare bilen i stället.


söndag 18 januari 2009

Psalmer från köket

Mitt knä fortsätter värka och det blir bara mycket, mycket långsamt bättre. Nu gör det i alla fall normalt inte ont när jag går, men jag haltar rätt illa. Några längre promenader är således inte att tänka på.

I stället blir det mycket tid framför TV-n. Men nu har jag sett igenom allt jag spelat in de senaste månaderna så nu är jag beroende av TV:s ordinarie utbud. Och det är inte så mycket så här års. I kväll blir det bara Snillen snackar. Inte för att det är ett bra program men det har blivit en vana att dricka kaffe framför TV-n och något måste man ju då se. Och nu kanske jag får tillfälle att läsa alla tidskrifter och böcker som samlats på hög.

I dag såg jag en underbar film, som jag spelade in i november. Psalmer från köket hette den. Kommer den igen eller ni ser den i videobutiken så missa den inte! Det handlar om hushållsforskningsinstitut som kartlagt hur husmödrar rör sig i köket. Utifrån detta har man så konstruerat ett kök som innebär så få steg som möjligt (något som skulle passa oss knäskadade också). Men hur rör sig ensamstående män? För att hitta svaret på detta skickas ett antal observatörer till en liten by i Norge, där det bor många ensamma män. De åker dit i en lång karavan av Volvo PV med en husvagn av ägg-typ bakpå. Utanpå husvagnen finns observationsstolen: observatören skall sitta högt över golvet nära taket så att han se bra.

Observatören Folke Nilsson - mästerligt spelad av Thomas Norström - får inte ha någon social kontakt med "värden" Isak - lika mästerligt spelad av Joachim Calmeyer. Isak är en gammal grinig man, som ångrat att han ställt upp på undersökningen, och är mycket tvär i början. Det finns således inte mycket att observera. Mannen är nästan aldrig i köket utom när telefonen ringer. Man han svarar aldrig. Det räcker med fyra signaler för att han skall förstå att det är grannen som vill komma över på kaffe. Ett samtal kostar "43 øre". Så småningom utvecklas i alla fall en vänskap mellan de båda vännen, något som alltså inte är tillåtet. Ja, jag skall inte berätta hur filmen slutar utan ni får se den själva. Det är väl använda 90 minuter.

Jag läste i Språktidningen, för övrigt en utmärkt tidning, att det startas 100 000 bloggar. Om dagen! Och det blir allt svårare att få läsare till dem. Fast, stod det, det finns olika kriterier för vilka bloggar som blir besökta. Och att rätt stavning inte är ett av dem. Men krönikören läser helst bloggar som är språkligt korrekta. Nu finns viserligen inte i den här bloggen alldrig några stavvfel ändå men det är ju bra att veta att läsarna inte bryr sig om ifall det skulle finnas det.

torsdag 15 januari 2009

Meddelande till "Fredrik"

Jag fick en kommentar från någon som kallar sig "Fredrik" och som ville använda texten jag skrev om Clarion Hotel Sign den 15 november på sin hemsida. Kommentaren halkade ner till under inlägget och kan vara lite svår att hitta.
Men svaret på din fråga är: du får använda texten på sidan men glöm inte källan!

Hos sjukgymnasten

Så var jag i dag för första gången i mitt snart 65-åriga liv hos en sjukgymnast. Med fasa mindes jag skolans gymnastiktimmar - och gymnastik ihop med sjukdom låter ju om möjligt ännu värre. Det var alltså med fasa jag åkte dit. Skulle jag plågas värre än vad jag plågas av mitt onda knä? Var det någon tyrannisk sadist som var sjukgymnast? Jag hade gått efter den telefonlista jag fick av min läkare och hade inte en aning om vilka sjukgymnaster som var bra. Så jag började ringa runt efter listan till dem som låg bäst till för att ta sig dit. På första stället blev jag närmast avsnäst: "Vi har verkligen inte tid att ta in nya patienter." Ja, hon sa kanske inte verkligen men hon sa det i en ton som om hon menae det.

Bättre lycka nästa gång. En trevlig kille vid namn Henrik svarade även om det mesta på listan visade sig vara fel. Enligt denna skulle den som svarade heta Lennart - och jag hade kollat på nätet. Lennart visade sig vara en mogen man på 60+. Lät tryggt. Dessutom stämde inte adressen. "Nej, vi finns i Brämhult". Men det var rätt så långt som att den som svarade för sjukgymnast. Visserligen är det ett par kilometer till Brämhult men knät hindrar inte att jag kör bil.

Jag hittade en parkeringsplats precis utanför. Henrik visade sig vara en ung och mycket trevlig man. Han lyssnade lugnt på mina jeremiader om mitt värkande knä, lade mig sedan på en brits och började böja knät i alla möjliga riktningar frågande om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Märkligt nog gör knät bara ont när jag har det i normal ställning. Henrik såg alltmer frågande ut, men kom fram till att det nog var en förslitningsskada. Sedan sade han något som gjorde mig lite ledsen, nämligen att det är mycket möjligt att röntgen inte visar någonting. Jag skall som sagt röntgas i Ulricehamn nästa vecka. Jag har ställt allt mitt hopp till detta: att man hittar något som är fel, knackar till på rätt ställe och så kan jag springa som vanligt igen.

Nu tar det förmodligen betydligt längre tid och det talades om hård träning och akupunktur. Men jag gör allt bara knät blir bra igen. Och banne mig: känns inte knät lite bättre i kväll. Kan det ändå ha varit Henriks böjande?

tisdag 13 januari 2009

Det går på kryckor

Mitt knä fortsätter att värka och nu har jag fått ställa in en resa till Stockholm i morgon. Men jag var i alla fall nere på vårdcentralen i går och fick en krycka, så nu gör det inte fullt så ont när jag går. Och så har jag ju något att försvara mig med om någon buse skulle anfalla. På torsdag skall jag på sjukgymnastik, så vi får väl se vad det gör för nytta.

Utöver detta har det inte hänt så mycket. Det har varit rejält trist väder ett par dagar nu. Vilket ju inte gör humöret bättre. I söndags var jag uppe hos min far, som hade besök av en systerdotterdotter och hennes familj. Det var ett par timmar av fullt liv. Malins båda söner höll i gång hela tiden och beaglen Pajo var inte sämre. Så efter några timmar var det två trötta och griniga grabbar ocn en synnerligen grinig beagle kvar.

Så mycket mer har inte hänt... Kan väl bara konstatera att jag inte såg Filmgalan i går, och så var det tydligen ett riktigt bra program. Såg sista av snittet av "Årets TV-tittare" i stället och det var inte ett dyft bättre än de tre första. Nästa år föreslår jag att titeln lottas ut. Med de detaljfrågor som nu fällde avgörandet så skulle i alla fall resultatet ha blivit detsamma. I går var det också nypremiär för "Vem vet mest" och det var lika bra som tidigare. I kväll återkommer Andra avenyen. Då sitter jag framför TV-n igen med mitt värkande knä.

söndag 11 januari 2009

Det har inte blivit bättre

Knät fortsätter att ställa till problem men i morgon har min läkare lovat att kontakta mig. Inte för att jag hoppas på att hon har någon dunderkur, men jag kanske i alla fall kan få lite starkare smärtstillande eller en krycka att stödja mig på. Eländes elände, jag som är van vid att röra på mig. Nu får jag vara glad om jag orkar gå ett par hundra meter.

I fredags hände en märklig olycka med en buss i Borås. En buss skenade nämligen på Allégatan och kvaddade en färdtjänstbuss och sju bilar. Bussföraren stannade inte utan fortsatte ett par hundra meter och parkerade bussen vid uppställningsplatsen intill Södra torget och släppte av de milt sagt omskakade passagerarna. Vad som hände är ännu inte klart, men bussföraren uppger att han först kände en smäll i sidan som han blev påkörd och att han därför knuffades in mot en parkerad bil. Sedan fungerade inte bromsarna som de skulle och när han väl kunde få stopp på bussen ansåg han det olämpligt att stanna eftersom han då skulle stå i veckan. Man får väl anta att han blev chockad eftersom han handlat både irrationellt och rationellt på samma gång.

Vad nu den verkliga orsaken än var så kan i alla fall konstateras att Allégatan är en fruktansvärd trafikmiljö för bussarna. Slarvigt parkerade bilar och folk som springer över gatan hur som helst precis som om det vore ett gångfartsområde. Dessutom var bussen av en modell från juni 1995. Sådana bussar är dessvärre vanliga hos Borås Lokaltrafik. Men man kanske kan tänka sig att bromssystemet inte är konstruerat för över 13 år i intensiv lokaltrafik och att det kan ha bidragit. Hur som helst, de här bussarna borde ju snarast tas ur trafik. Vad gör BL då? Jo, man skall rusta upp bussarna så att de kan rulla ett par år till. Alltmedan Västtrafik bara kan titta på och hosta lite tyst om att de i alla fall hade ett ålderskrav i senaste upphandlingen. Jag vill minnas att det stod 12 år men BL säger att det stod 13 år. Vem som nu har rätt spelar ingen roll. Bussarna är mer än 13 år gamla.

Det blir mycket TV nu när jag inte kan göra så mycket annat. På spåret i fredags var en ganska tråkig historia med tanke på att Johan Wester och Lisa Syrén var så överlägsna. Programmet förstörs av alla dessa okunniga tävlande. Man borde väl välja mer efter kunskaper än kändiskunskap. Eller också göra frågorna lättare. Motståndarna denna gång var Rickard Olsson och Mari Jungstedt. Den senare reporter med stor världserfarenhet. Och så kunde hon knappast någonting.

Apropå Rickard Olsson så börjar "Vem vet mest" igen på måndag. Det är ett program i min smak. Frågesport utan krusiduller och i raskt tempo. Till skillnad från "Årets TV-tittare", som bara blev värre efter det första avsnittet. Borås Tidnings TV-krönikör skrev att programledaren Christine Meltzer verkade som hon tränade för parodin som skall göras i Hey Barberiba. Även om gänget där - nu utan Christine - numera gör "Fredag hela veckan" i stället så blir det nog svårt att parodiera "Årets TV-tittare". Det är nämligen tillräckligt parodiskt redan i sitt orginalupplägg. Om man nu inte skall parodiera genom att göra programmet som det borde vara. Alltså att stort antal frågor med frågor om det gångna årets TV-program och inte frågor typ vem det var som pruttade i det och det programmet. Dessutom med långa betänketider så att tittarna skall hinna SMS-a in sina svar à 10 kronor messet. Överskottet går till något välgörande ändamål, jag ha inte ens idits ta reda på vilket. Jag har inget emot välgörenhet men räcker det inte med alla dessa välgörenhetsgalor man redan och Postkodmiljonären utan att man behöver blanda in det i andra program också.

I kväll ser jag Snillen snackar med Carina Berg som programledare för att se om det blivit bättre sedan första avsnittet. Det måste det ha blivit, allt annat torde vara omöjligt. Dessutom är idén att leta fram okända ord och be panelen förklara dem dödfödd. Det är nämligen så att samma ord kan betyda olika i olika delar av landet. Eller inom olika yrkesområden. Ta ordet "kurka" i första programmet. Här vill jag minnas att de ansåg det betydde ungefär stå i vägen för någon. Men i Borås "kurkar" vi upp en flaska gärna med ett innehåll som brukar anges i procent. Och vid järnvägen betyder "kurka" att ett tåg fastnar i en backe på grund av lövhalka. Själv slutade jag dock använda det ordet sedan jag glömde r-et när jag skrev ett störningsmeddelande om ett godståg som just kurkat.

tisdag 6 januari 2009

Mest bara tråkigt

Mitt knä krånglar fortfarande och jag måste röra mig minsta möjliga. Annars gör det ännu mer ont. Nu har jag i alla fall fått tid för röntgen. Det blir i Ulricehamn den 23 januari. Tydligen har man för långa väntetider i Borås, och även om det blir sju mil "i onödan" så är det ju bra ordnat att man kan få plats på annan ort i sådant fall.

Det här gör ju också att man blir på rätt dåligt humör rent allmänt. Värken gör mig trött men gör också att jag har svårt att sova. Man får väl ändå vara glad att det här är den första allvarliga kroppsliga skavanken jag har haft under mitt snart 65-åriga liv. Men jag skulle gott kunnat ha varit utan den upplevelsen.

Resan till Helsingborg på torsdag blir inställd. Mitt knä orkar inte en sådan resa. Och kanske lika bra det, för nu har det kalla vädret (vi har haft upp till 15 minusgrader på nätterna) bytts ut mot snö och temperaturer runt nollan och varning för svår frosthalka. Men det är ju ändå tråkigt att man inte kan lämna ifrån sig det reportage man lovat.

Så mycket mer har inte hänt i mitt liv sedan sist. Det får alltså bli TV i kväll igen. Men Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern brukar ju inte var fy skam. Krockar med tävlingen "Årets TV-tittare" i fyran. Jag såg första avsnittet i går och trodde att det skulle bli kul. Men icke: programmet gick i ett tempo som borde ge det seghetspriset i nästa TV-festival. Programledaren Christine Meltzer gjorde sitt bästa för att få upp tempot. Men hon lyckades inte. Till detta kom en obegriplig poängsättning i sista omgången: 1 poäng för rätt svar på fråga 1, 2 poäng för rätt svar på fråga 2, 3 poäng för fråga 3 o s v gjorde ju att det blev väldigt orättvist. Men nu vann i alla fall han som kunde svara rätt på flest frågor så det blev ju bra ändå.

lördag 3 januari 2009

Västtrafik har svarat

I dag på lördagen ägnade sig tydligen Västtrafiks kundtjänst med det vitsiga namnet Synpunkten (man ä la i Göötebôrrj) att svara på kundbrev. Så nu fick jag svar på mina synpunkter om kvällsbussen mellan Göteborg och Borås.

Svaret var vänligt men andas ändå lite av "kom inte här och påpeka det vi redan har begripit". Men strunt i det. Jag har ju fått som jag vill. Fast det visste jag redan sedan tio dagar tillbaka. Har man direktingång i Västtrafik så har man också informationsföreträde. Sedan kan man ju undra om bussen hade blivit insatt om jag inte påpekat det. Inget fel i att man lyssnar på kunderna - tvärtom. Men man kan ju undra varför de inte tänkte på detta innan. Förslaget att dra in tåget torde ha fattats senast i september i samråd mellan SJ och Västtrafik. Detta för att tågsättet behövs i den utökade trafiken mellan Göteborg och Stenungsund.

Så här löd svaret från Västtrafik:
Hej Staffan
Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.
Linje 100 från Göteborg 22.35 mot Borås kommer att gå även måndag-torsdag fr.o.m 20090111, vilket alltså innebär att den går måndag-lördag.
Vi tar till oss din information och vi arbetar hela tiden med att förbättra verksamheten. Därför är det viktigt att vi får vetskap om vad det är vi kan förbättra och utveckla i trafiken. Alla synpunkter sparas i vår databas för att användas i olika slags förändringsarbeten som rör kollektivtrafiken. (Hälsningsfraser).


Undrar förresten vem Marit är som undertecknat svaret. Jag kan inte minnas att jag känner henne så väl att vi är Staffan och Marit med varann. Och själv undertecknade jag med hela mitt namn. För- och efternamn för så tycker jag det skall vara.

Apropå förnamn så har jag börjat med att när det svaras i telefon t ex "Stadshotellet. Mia" börja med "Hej Mia. Jag heter..." Man blir mycket trevligare bemött när man anslår den personliga tonen har jag märkt. Lägger man sedan in ett Mia lite då och då i samtalet blir det ännu bättre och helt plötsligt blev visst det där rummet med utsikt över havet och järnvägen ledigt. Undrar om det är Carl som gett mig de här idéerna. Carl Bildt alltså. Han behärskar ju den här konsten till fulländning när han blir intervjuad.

Knäet är något bättre i dag men jag haltar lika mycket som en gubbe som bodde hemmavid när jag var barn och gick under namnet "Halte-Johan". Det viktigaste är att det inte värker. Förut förstod jag i alla fall att det inte kunde vara brutet. För det värkte nämligen oavbrutet.

PS. Det slog mig att Västtrafiks kundtjänst torde ligga i Skövde. Men jag ändrar inget jag skrev för det. DS.

fredag 2 januari 2009

Fortfarande ont i knät

Så blev det då nytt år och nyårsafton firade jag tillsammans med min far och de båda beaglarna August och Pajo. August är nästan 14 år och har på gammeldagar blivit döv, så han brydde sig inte om smällar och fyrverkerier. Pajo däremot, inte så att han blev rädd, men han blev nyfiken på vad det var som blixtrade och smällde. Och som alltid när han inte förstår eller allt inte blir som han vill började han skälla. En beagle är ingen stor hund men den har ett rejält skall. Något slags hundvärldens motsvarighet till Tito Beltran (och då tänker jag på röstresurserna - inget annat).

Nyårsafton var också sista dagen som det var tåg felannonserade mellan Göteborg och Oslo. Den buss som satts in för säkerhets skull kördes denna dag av Fredrik, en pärla (bland många) på Interbus i Göteborg. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte skulle engagera mig alltför mycket men vid 21.30-tiden ringde jag upp Fredrik. Han var lika glad som alltid och berättade att han hade tom buss på väg mot Göteborg men att det varit en resande till Oslo på uppvägen. Så Robert i Ed fick precis som på julafton ge sig ut och köra denne från Ed till Oslo. Tänk att det finns sådana killar i bussbranschen, som ställer upp på det sättet. Ja, de får naturligtvis betalt men ändå...

Året kunde börjat bättre. Knät värker inte lika mycket som tidigare (tack vare tabletterna), men jag har väldigt svårt för att gå. Den dagliga hundpromenaden är inte att tänka på. Att få en sådan åkomma mitt i helgerna är inte bra, men jag väntar intensivt nu på en tid på röntgen så att jag åtminstone får veta vad det är. Och så får vi väl hoppas att jag slipper vänta alltför länge på en operation om sådan visar sig nödvändig.

Jag har alltså mest fått vara inomhus och därför finns det inte så mycket mer att berätta om just nu. Den 8 januari skall jag till Helsingborg, om nu knät blir bättre. Får väl hoppas det. Oj, jag höll visst på att glömma att önska mina läsare Ett Gott Nytt År!