söndag 27 mars 2011

Med värkande ben (TUR 2011)

Som jag skrev i fredags i all hast så var jag på TUR 2011, årets turistmässa i Göteborg i fredags. Jag har blivit klokare med åren. Första året jag var där en hel dag så drabbades jag i tre dagar efteråt av
1. värkande fötter och ben av allt gående omkring
2. valkar i nävarna av att bära omkring på alla broschyrer man samlat på sig
3. ömma handleder efter att ha hälsat på alla bekanta jag såg.

Numera har jag inte ambitionen att gå omkring överallt och ser jag en bekant på långt håll är det inte säkert att jag går fram till honom eller henne. Skulle jag göra det missar jag bara tre andra bekanta som är på närmare håll. Och broschyrer får ligga kvar i sina ställ hur färggranna och lockande de än ter sig. Jag vet att det ändå inte är någon idé att släpa hem dem för jag hinner aldrig läsa dem. Någon bot mot värkande ben och fötter har jag dock inte. Mitt knä är som det är men det har i alla fall den goda egenskapen att det värker mest när det är i stillhet. Tråkigt men sant är att det mår bäst av att röra sig.

Nu gjorde jag misstaget att ta på mig nya promenadskor. Jag borde ju veta att de skall gås in ordentligt först. Men jag har varit med om värre. Som det året då gikten slog till som allra värst där jag gick i mina obekväma lågskor. Och jag fick stötta mig mot väggarna för att överhuvudtaget ta mig fram. Kollegor och andra bekanta som jag mötte måste ha trott att jag varit alltför framfusig i de montrar där det bjöds öl eller ännu starkare saker.

I år blev det fem timmar på mässan. Det kändes rätt lagom. Och jag hann i alla fall gå runt hela området men naturligtvis inte stanna överallt. Hade jag gjort det så hade jag behövt alla de fyra dagar det är öppet.

Jag började på Busstorget, där det var "same procedure as last year". Alltså en rund bardisk där nästan ingen hälsade på sedan man för några år sedan drog in de alkoholhaltiga alternativen. Den pratsamme Ottsjö-kocken som har en enastående förmåga att hålla låda samtidigt som han skär grönsaker i en rasande fart. Och så fem nya turistbussar av de vanliga märkena. Nja, inte riktigt för i år visades en buss som har mycket kinesiskt i sig. Visst: det står Scania på den med den byggs i samarbete med den kinesiska bussfabriken Higer. Sennans Buss i Halmstad har köpt den första som säljs i Sverige och om inte annat så måste man säga att lackeringen är häftig.

Bussbolagen, både de som kör buss och de som arrangerar resor, var annars inte särskilt väl representerade på mässan. Ett undantag var dock Ljungskilebuss, som satsat på en egen monter och dessutom en väldigt snygg sådan.
- Mässans snyggaste, sa pappa Ljungskilebuss (Erland Olsson) redan när jag mötte honom i entrén.
Där träffade jag sonen Ljungskilebuss (Daniel Olsson), som i dag äger företaget och är dess vd, som var där tillsammans med en verklig veteran bland landets turistbussförare, Stig Forsberg. Så här tomt var det dock i deras monter dock bara just när jag tog bilden. Annars var det många som var samlade där, åtminstone när jag gick förbi.

På Busstorget visade de dessutom upp sin nyaste buss.
Vill man göra en lite äventyrligare bussresa kan man åka med Rosa bussarna. Numera riktar de sig även till lite äldre resenärer och visst vore ett Afrika-äventyr med dem något man gärna skulle vilja uppleva. Men med ålderns rätt avstår jag nog.

Hellre då - men inte så gärna det heller - en kryssningsresa med Cinderella. Med Erlings Resor kan man åka från Göteborg med buss till Stockholm samt kryssa med "Färjan" för 595 kronor. Då ingår enklaste form av hytt samt middag och frukost ombord. Samt hem igen med bussen. Har man tur får man också träffa Per, kryssningsvärden Per Nyberg, som underhöll med Taube, Cornelis och annat populärt på mässan. Tycker ni att ni känner igen honom fast ni aldrig åkt Cinderella så är det säkert från TV-serien Färjan.

Seniorerna fullkomligt älskar honom, antingen det är ombord eller på mässan. Fast bjudkaffet lockar ju också.

På andra våningen presenterade sig de svenska landskapen och städerna. Min egen hemstad Borås hade en i mitt tycke torftig monter, men de visade i alla fall William Sweetloves “Cloned Frogs on Galadress”. Men hallå där: den gav ni ju i bröllopspresent till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Visste de om att ni lånat klänningen?

Vill man åka på egen hand kan man ha husvagn. Och räcker inte pengarna till en bil sedan man köpt husvagnen kan man klara sig med en trehjulig motorcykel som dragare. Men husvagnen får de inte vara stor. Jag tror att min ytterrock är större. Fast läckert lackerad var den ju.

Detta är inte Fredde i Solsidan utan ett alternativ när man skall välja färdmedel för semestern. Nämligen en Segway. Den går 3-4 mil på en batteriladdning och kostar ungefär 25 öre milen att köra. Men den är inte direkt billig i inköp: basmodellen kostar 77 500 kronor och vill man ha en lite lyxigare varianter med plats för två resväskor får man punga ut 84 000. Men frisk luft och motion får man på köpet.

Sedan gäller det att hålla balansen annars kan det gå så här. Ingen mässbesökare kom dock till skada i samband med fotograferingen.

Och för den som inte gillar att åka berg- och dalbana bjöds ett alternativ. Man kan själv sitta stilla och lugnt och på en TV-monitor se hur banan går.

Ja, det var lite från årets TUR-mässa. Någon gång i kväll får jag nog ett mejl om hur många besökare det varit i jämförelse med föregående år. Men jag törs nog redan nu säga att det var färre i år. Utställarna var också färre. Stundtals var det riktigt lugnt på mässan och man kunde få smakprov till och med av sådant med alkohol i utan att använda vassa armbågar. Det kan jag inte minnas att man kunde tidigare år.

Jag avslutar med en liten fräckis. Nu har jag varnat. Några bekanta till mig fick ett flygande tefat som landade i trädgården. Det visade sig att det var en man och kvinna som bemannade tefatet och mina bekanta bjöd in dem. Det blev en trevlig kväll och de bestämde sig för att avsluta med partnerbyte. Väl i sängen visade det sig dock att rymdmannen hade väldigt liten... ja, ni förstår. Kvinnan som är min bekant kunde dölja sin besvikenhet men då drog rymdmannen bara i öronen och den blev enormt mycket större.

På morgonen lämnade rymdfolket sina nyvunna bekanta och de senare började diskutera hur det varit med partnerbytet. Hon var förstås mycket nöjd men han tyckte inte det varit något vidare:
- Hon låg bara och drog mig i öronen hela tiden.

Med denna fräckis vill jag ha sagt att om du tycker att mina bilder är för små blir de inte större om du drar dig i öronen men väl om du klickar på dem.

fredag 25 mars 2011

TUR-mässan

Tiden går och det var länge sedan jag skrev något i bloggen. Det är en dödssynd om man vill ha många läsare att skriva alltför sällan har jag läst. Det blir inte så mycket i dag heller, men jag kan i alla fall slå en puff för att jag var på turistmässan i Göteborg i dag och någon av de närmaste dagarna kommer det ett litet reportage därifrån.

Jag lyckades med konststycket att stå och prata med en trevlig värmlänning i 10 minuter och han presenterade sig som Per Nyberg och representerade ett västsvenskt bussreseförtag. Visst var det något bekant över honom men jag tog för givet att det var någon jag träffat under de år jag skrev för tidningen Bussbranschen. Han berättade att om jag kom tillbaka en timme senare skulle det bjudas på underhållning.

Jag gick runt och tittade lite i andra montrar och hälsade på bekanta då det plötsligt slog mig att det var ju självaste Per i Kanal 5:s succéserie Färjan jag hade träffat. Ni minns väl den trevlige kryssningsvärden.

När jag återkommer blir det bilder på Per och annat på mässan.

tisdag 15 mars 2011

Besök från Japan på bloggen

Jag såg att jag i dag haft besök från Japan bland mina bloggläsare. Kanske det är min gamle vän Hiachi i Tokyo (han förstår svenska) som varit inne och hälsat på. Hoppas att allt är väl efter omständigheterna och naturligtvis känner vi alla med det japanska folket och den naturkatastrof som drabbat dem. Man känner sig bara så maktlös. Inte ens ord kan jag hitta.

Invigning av ny busslinje i Tranemo

I går var jag på invigningsfest i Tranemo. Ja, någon större fest var det väl inte men i alla fall en liten ceremoni. Anledningen var att efter många om och men så kunde den nya busslinjen mellan Borås och Värnamo starta i går. Det är en satsning mellan regionen och berörda kommuner. Det viktiga lär inte bli ändpunktsförbindelserna eftersom där går det tåg betydligt snabbare (och ibland på samma avgångstider) utan mer för kommunerna på vägen: Tranemo och Gislaved.

Bussförbindelse mellan Tranemo och Gislaved försvann för ett par år sedan och långt dessförinnan försvann busslinjen som gick från Värnamo via Gislaved och Tranemo till Göteborg. Det var en glest trafikerad busslinje och alla turer kunde köras av en enda förare. Han körde den i mer än 25 år och jag pratar med honom i telefon ibland än i dag. Någon gång borde jag ta mig samman och skriva ned hans minnen från den här trafiken.

Men nu var det alltså trafik på nytt. Några av de gamla bussarna som gick mellan Borås och Göteborg fram till i december, när norska Nettbuss tog över från franska Veolia, hade dammats av och nu satts in här. Någon minut före utsatt tid kom bussen till Tranemo och mycket folk hade samlats. De flesta skulle dock inte åka med på bussen utan var där för att hälsa den välkommen.


Efter att folk sprungit omkring och fotograferat och tittat och pratat med de båda bussförarna, varav en åkte för att lära sig linjen, kunde färden mot Värnamo fortsätta några minuter försenad. Det var länge sedan man kunde se en buss skyltad Värnamo i Tranemo.

Det såg också lovande ut med väntande inför avgången till Borås 11.10, men tyvärr: det var också invigningsgäster.

Så blev det musik. Två herrar blåste i horn. Inte några låtar jag kände igen men det hade väl varit lämpligt att spela Accelanders Ragtime Band.

Så kom då bussen från Värnamo och som skulle fortsätta till Borås. Denna körs av förare som är stationerade i Tranemo och var också i rätt tid.

Fotograferna djärvade till sig och Borås Tidnings Magnus Josefsson har hittat en lämplig pose för att fotografera en buss.

Här har han också fått sällskap av fotografen från Svenljunga Tranemo Tidning.

Sju minuter sen kunde dock bussen fortsätta mot Borås och vänder baken till invigningsgästerna, som gick för att äta lunch. Strax innan hade "orkestern" spelat "Må han leva". Det är bara att instämma i den förhoppningen. Linjen drivs som ett projekt på tre år men den skall utvärderas efter halva tiden.

Tycker du att bilderna är för små
så välan ta och klicka på dem då.

(Fritt efter Bellman)

måndag 7 mars 2011

Ha en trevlig dag

Först gick jag till apoteket. Ja, inte något av dem som fanns förut och vars personal ofta har kvar sitt servicebeteende från den tiden de var statsanställda utan till ett nytt. Som medlem i KF och innehavare av Med Mera-kort valde jag Kronans Droghandel. Nej, de sålde inte det jag trodde när jag såg skylten men hade ett bra apotekssortiment. Så fick jag poäng på kortet också. Killen i kassan var jättetrevlig och avslutade med:
- Ha en trevlig dag.

På väg därifrån kände jag mig lite småsugen. Förr brukade jag då gå och fika eller köpa en påse lösgodis. Numera äter jag lite nyttigare, nämligen korv med bröd. Billigare också. Om några år kanske jag köper en påse morötter eller så. Nåväl, killen i kiosken gjorde i ordning min korv och avslutade med:
- Ha en trevlig dag.

Så var jag inne i ett par affärer till och expediterna avslutade med:
- Ha en trevlig dag.

När började man med detta. När jag var och handlade förra veckan märkte jag ingenting av detta. Men sådana här saker har en förmåga att sprida sig. Och även om det blir lite tjatigt och man får intrycket av att de inte alltid menar det så är det ju ändå rätt trevligt.

Ett tag började alla unga expediter att säga ni i stället för du. De trodde förstås att vi gamla stötar som föddes på 1940-talet skulle tycka att det var artigt. Men icke. Själv var jag med på tiden när det lät som om folk valde att säga ni i stället för att ge en snyting. Jag är säker på att snytingen skulle känts mindre än detta framvästa ni. Därför hälsade vi med glädje när du-reformen kom. Den började väl på arbetsplatserna och sedan spred den sig till kunderna på bensinstationer. Det var på den tiden man inte tankade själv utan man stannade och saknade man uppfostran tutade man. Vilket som kom det ut två servicekillar. Den ene tankade bilen och den andre putsade rutorna. Det var trevlig och trevligast var att de alltid tilltalade kunderna med du.

Det fanns också sätt att kringgå detta dilemma. Man kunde t ex säga "Är det till att vara från Öxabäck (eller annan lämplig ort)?" eller "Has det möjligen...". Inom vården sade man vi som tilltal. Jag minns när jag som tonåring för första gången gick till läkare utan målsmans sällskap och den unga, snygga sköterskan kom in och sa:
- Då börjar vi med att ta av oss kläderna.
Det lät ju hoppfullt och jag dröjde lite. Hon undrade varför "vi inte börjar klä av oss" och eftersom jag inte visste hur jag skulle tilltala henne kunde jag ju inte säga att jag väntade på att hon skulle börja.

Någon gång på 1970-talet spred sig duandet från bransch till bransch och vi som aldrig kunnat förlika oss med niandet drog en lättnadens suck. Från det jag var grabb på 1950-talet minns jag att man inte vågade prata med främmande personer, inte ens om man blev tilltalad. Anledningen var att man inte visste hur man skulle tilltala dem. Man visste bara att vad man sa så blev det fel. En del tyckte man skulle säga du och blev förolämpade om man sa något annat. Andra tyckte att man skulle säga ni eller tant/farbror och blev förolämpade om man sa något annat.

Någon gång på 1980-talet skulle jag ringa upp en greve för en affär. Jag blev varnad för att säga du till honom och när han svarade i telefon "Gveve von Cvonenhausen" (fingerat namn) förstod jag att det nog var bäst att tilltala honom med "Greven". När jag grevat honom åtta gånger under en minut sa utbrast han:
- Men varför böfvelen säger du inte du till mig?
Sedan hade vi ett mycket trevlig samtal och det blev affär också.

Men jag gav igen. En gång när jag blivit tillrättavisad för mitt val av tilltalsord massor med gånger gick jag fram till en stackars intet ont anande dam på gatan och tog min hämnd:
- Jo, du tanten, kan ni säga mig vad klockan är.
- Klockan är halv fyra, svarade hon vänligt och tyckte att jag var en duktig pojke som vågade gå fram och fråga henne.

söndag 6 mars 2011

Med huvudet i en tratt

Beaglen Pajo genomgick förra veckan en operation. Inget allvarligt mer än möjligen för honom själv och hans efterkommande. Han kastrerades nämligen. Nu spelar det ju inte så stor roll eftersom han ändå inte använts eller skall användas i avel. En lite lugnare hund är värd rätt mycket också och tikarna vi möter får nu gå i fred. Jag har tidigare jämfört Pajo med Tito Biltran, men det var då röstresurserna jag tänkte på (ett rejält skall i den lilla kroppen). Innan kastreringen kunde man kanske också göra en annan jämförelse dem emellan.

För att han inte skulle slicka sig i såret satte veterinären på honom en stor strut. Nu kunde han bara ha den inomhus eftersom en beagle har för vana att på sina promenader gå med nosen högst två centimeter ovanför marken och då fastnade han ideligen med struten. Däremot utvecklade han en förmåga att äta och dricka vatten med struten på. Och att få dit den igen efter promenaden var heller inga problem. Han satt beredvilligt och lät sig plågas. Först när han fått på struten morrade han lite pliktskyldigast.

I fredags slapp han dock från struten för nu skulle såret vara läkt. Han firade detta med att ägna hela kvällen åt att slicka sig överallt. Han hade ju inte kunnat tvätta sig på över en vecka.



Ett klick på bilden = större bild.