fredag 30 oktober 2009

Nu är det höst

Det har varit några fina höstdagar här i Borås och till och med har solen visat sig. Fast visst är det dystert att det börjar skymma redan vid 16-tiden. För ni kom väl ihåg att vrida om klockorna till normaltid i söndags. Eller kanske redan i lördags kväll innan sängdags. Det var väl ingen som gick upp klockan 3 för att vrida tillbaka klockorna. Värst var klockan i den nya videon. Enligt instruktionsboken skulle den ställa om sig automatiskt. Men det gjorde den inte så efter mycket läsande hittade jag hur man gör det manuellt.

I år kom jag till och med ihåg att ändra klockan i bilen. Det hade min far glömt i sin bil så han fick en timme extra i dag. Han hade nämligen varit ute och jagat och beaglen Pajo hade bestämt sig för ett extra långt jaktpass. Inte som i december förra året när han kom hem vid 20-tiden men i alla fall till halv ett. Men eftersom klockan i bilen gick fel så trodde min far att det var halv två.

Gammelbeaglen August, som fyller 15 år i mars, hade lite problem med magen i går så han saknade helt matlust. Inte ens godisbitarna gick ned. Det är ju lite bekymmersamt när sådant händer en gammal hund med veterinärskräck men han var lika pigg som vanligt på lunchpromenaden och viftade på svansen åt mötande hundar. Alltså sådana som Pajo skäller och morrar åt.

Förra veckan lade jag på vinterdäcken. Lika bra att få det gjort i tid. Tidigare har jag bett grannen på landet hjälpa till men nu anlitade jag Vianor i stället. Jag ringde vid halvtiotiden och blev ombedd att komma meddetsamma. Vi var några stycken - alla i min ålder - som passade på att vara förutseende men det gick fort och nu bor min sommardäck på hotell - däckhotell. Så jag slipper lasta in dem i bilen igen utan nästa gång är det bara att ringa och be dem ta fram däcken, som då är rengjorda, och sätta på dem. Fast jag måste förstås köra dit bilen.

Så var det balkongstädningsdag i förra veckan också. Akelius, som jag hyr av, ordnar nämligen så att det kommer en sopbil och en miljöbil två gånger om året. I lördags var en av dem och det var bara att samla ihop alla kartonger och elapparater som man samlat på sig och gå till bilen och bli av med dem. Till och med de gamla glödlamporna tog de hand om. Och min gamla stekpanna. Frågan var om den skulle lämnas in på avdelningen för metall eller avdelningen för begagnat matfett. Men då jag inte hittade någon avdelning av det senare slaget så blev det den förstnämnda.

Alternativet är att åka till återvinningscentralen. I Borås finns den på Lusharpan. Namnet har inget med nuvarande användning att göra utan hänger samman med att området ligger nedanför gamla regementet I15. Och här bytte beväringarna halm i sina madrasser och harpade ur lössen. När jag gjorde lumpen på I15 1963 så hade dock ädelfibermadrassen gjort sitt militära intåg så vi slapp den proceduren. Nu är det inte regemente där längre utan en av kasernerna skall byggas om till bostäder. Vem som nu vill bo där. Jag ville det i alla fall inte ens 1963 och lyckades också snart utverka ständig nattpermission eftersom vi bodde knappt en kilometer från regementet.

Nu är vi 119 stycken som tävlar om att bli Sveriges roligaste, fyndigaste, nyttigaste, sakligaste, vackraste, tuffaste, tokigaste 50plusbloggare! På söndag är sista anmälningsdagen och sedan kommer de fem bästa i varje kategori att väljas ut av en jury och sedan blir det omröstning där ni alla kan delta. I min kategori - Personligt - är vi nu 34 stycken som tävlar om juryns gunst.

Helgen är planerad att bli lugn. Får hoppas den blir det också. Men i alla fall: en trevlig Allhelgonahelg ni alla. Jag vägrar att ta ordet Halloween i min mun. Avslutar med en höstlig bild på en av Borås Lokaltrafiks bussar. Dessa har nu bara fyra månader kvar att rulla. Den 28 februari tar Veolia över regiontrafiken runt Borås.

Bilderna blir jättestora om du klickar på dem.

måndag 26 oktober 2009

Oulländer

Detta är märkligt. Finns det något svenskare än Henning Mankell och Kurt Wallander? Ja, ni vet Mankell som bor mer än halva året i Mocambique men i alla fall är uppväxt i Sveg och Borås. Han och jag har till och med gått i samma skola, Borås högre allmänna läroverk. Hur kan man då tänka sig helgerånet att engelsmännen får göra tre filmer om Wallander med Kenneth Branagh i titelrollen? Ja, inte vet jag hur man tänkte men resultatet blev i alla fall helt utmärkt.

De tre engelska filmerna har nu visats under lika många söndagskvällar i TV4 och det är bara att konstatera att engelsmännen lyckats med beskrivningen av poliserna i Ystad bättre än vad man lyckats med i någon svensk film. I går visades One step behind och det gick bra att jämföra eftersom den svenska versionen Steget efter med Rolf Lassgård i huvudrollen visades för ungefär en månad sedan. Lassgård är bra som Wallander - bättre än Krister Henriksson - men Branagh är lysande i den rollen. Den engelska versionen följer också boken medan den svenska i princip var en helt annan berättelse med samma personer. Och så är det ett lysande foto i de engelska filmerna.

Visst är det lite konstigt att se engelsktalande personer i Skåne och höra namn som Oulländer, Soeddbergg, Källii (Kalle) och Ännbritt. Men det stör förvånansvärt lite och inte alls lika mycket som när poliserna på Gotland för ett tag sedan i Kommissarien och havet sprang omkring och talade svenska dubbad från tyska.

Tack TV4 för att vi fick vara med om detta!

En lysande Wallander! Men visst är han lik Rolf Lassgård.


Nu är vi 105 stycken som tävlar om att bli Sveriges bästa 50+-bloggare. Snart kommer de som gått vidare att nomineras och skulle jag vara en av dem så hoppas jag att ni röstar på mig. Men precis som i Melodifestivalen är det en jury som också har avgörandet i sin hand. http://www.dax.se/index.php?id=6700

lördag 24 oktober 2009

Jag har blivit nominerad

Fick just ett mejl om att min enkla lilla blogg har blivit nominerad som deltagare i en tävling om bästa bloggen för oss bloggare som är 50+.
www.daxbloggen.se

Det är bara 94 nominerade - hittills - så jag trodde att jag hade en hyfsad chans att vinna när jag nu inte i år heller fick Nobelpriset i litteratur (inte fredspriset heller för den delen) tills jag såg kraven: Vi söker Sveriges roligaste, fyndigaste, nyttigaste, sakligaste, vackraste, tuffaste, tokigaste 50plusbloggare! Nåja, det mesta av det där skall man väl klara av men vackraste??? Rör det sig om en skönhetstävling? Då torde jag vara chanslös. Jag har en gång i mitt liv vunnit andra pris i en skönhetestävling. Men det var när jag spelade Monopol. För övrigt har jag levt efter det min farmor sa:
- Det gör inget om man är ful, bara man är snäll.
Och det var hon också.

Nåväl, nu är det bara att hoppas. Jag behöver en ny dator. Eller en lyxig hotellövernattning. Och så småningom blir det ju också omröstning. Så då har ni chansen att rösta på - ja, ni vet vem.

Om det inte framgått så är jag oerhört stolt över nomineringen. Jag ber att få tacka den som har gjort den. Ja, jag försäkrar: det är inte jag själv.

tisdag 20 oktober 2009

Den andra fina dagen i Värmland

Som vanligt gäller att bilderna blir större om man klickar på dem.

Det var torsdag på Quality Hotell Selma Lagerlöf i Sunne och tidig frukost. Eller tidig och tidig men klockan var 7 när den öppnade. Så utcheckning och en sak som slog mig är att de var väldigt trevliga i receptionen. När det gäller hotellreceptioner kan jag minnas tre stadier efter alltför mycket boende på hotell under mitt liv:
1. Den då man nästan fick be om ursäkt för att man besvärade (fram till cirka 1990).
2. Den då personalen trodde att artighet bestod i att man tilltalade gästerna med ni (under 1990-talet).
3. Den nuvarande då man blir trevligt bemött utan konstlad artighet. Det går bra att säga du till mig, som alltid har tilltalat självaste Gud Fader med det ordet.
På Selma Lagerlöf hade man nått till 3,5: man fick känslan av att personalen verkligen tyckte det var roligt att man bodde på deras hotell.
När vi kom i väg strax före klockan 08.00 var det en vidunderligt vacker morgon och jag fick denna utsikt över Fryken. Temperaturen visade på 7 grader. Minus.

Vi började med att hitta till stationen i Sunne och så åkte vi vidare på östra sidan av Övre Fryken. Järnvägen går nämligen på den sidan.

Det var vackert nog men ännu vackarare skall det vara om man åker E45 på den vänstra sidan. Det var många små hållplatser att lokalisera men de flesta av dem ligger intill vägen och är lätta att hitta. Detta är Ivarsbjörke:
Det gör också hållplatsen i Badabruk men eftersom den bara består av en plattform var det mycket letande på allt mindre småvägar innan vi hittade den.
Vid en av hållplatserna körde vi en liten extra sväng för att se om vi kunde hitta en plats där det gick att vända med buss. Vi hittade ingen sådan men plötsligt sa Magnus:
- Titta, det är ju där Svennis bor.
Känt från TV identifierade vi Svennis herrgård. Genom porten såg vi en stor gårdsplan där bussarna kunde vända men vi motstod frestelsen att ringa på och fråga Svennis om han kunde gå med på det.

Där de gamla stationshusen finns kvar är de välbevarade och numera privatbostäder.
Så småningom kom vi fram till Fryksdalsbanans slutpunkt, Torsby, och här fanns det dubbel anledning att bli glad. Dels ligger hållplatsen Stjerneskolan alldeles intill infartsvägen med hållplats bredvid plattformen.
Och dels ligger stationen i Torsby alldeles intill busstationen och också med hållplats bredvid plattformen.
Så skall stationer vara utformade med tanke på bussersättningar. Inte ligga på någon otillgänglig väg så att bussföraren måste stanna något hundratal meter därifrån och ropa till sig resenärerna.

Efter Torsby var det en lång transportkörning eftersom vi skulle till Genvägens norra utgångsstation. Genvägen är en linje som körs av Värmlandstrafik via delar av gamla Bergslagsbanan och södra Inlandsbanan mellan Ludvika och Kristinehamn. Fyra tåg om vardagarna och ett vardera lördag och söndag. Vi for över till Ekshärad med sin vackra kyrka, via Hagfors och Fredriksberg och passerade LO:s skola i Brunnsvik (där jag för övrigt själv tillbringat ett antal veckor av mitt liv) innan vi kom fram till Ludvika och åt snabblunch på MacDonalds. Sedan började letandet. Inte efter stationen för den visste jag var den låg utan efter en Shell-mack. Efter mycket letande visade det sig att Shell-macken i Ludvika (som skulle ligga vid stationen) var riven sedan ett par år.

I Ludvika hittade vi också Sveriges äldsta motorvagn i reguljär trafik. Den är mer än 50 år gammal och är målad i färger som för tankarna till just Värmland. Det är nämligen en retro av den lackering som Nordmark Klarälvens Järnväg (NKlJ) använde på sina tåg Uddeholmaren.

På väg söderut igen med första stopp i Grängesberg. Där fanns en Shell-mack. Sedan fortsatte vi via Ställdalen och sedan förstod man varför tåglinjen kallas Genvägen. Medan den gick tvärs genom skogen till Bredsjö tvingades vi till en lång omväg via Kopparberg och lyckades till sist hitta stationen efter en del letande på småvägar. Sedan var det bara att pricka Hällefors och även Grythyttan. Vi letade oss ut ur Grythyttan förbi Carl-Jans gästgiveri (ja, det är väl inte han som driver det nu) och ut på vägen igen. När vi gjort denna långa omväg kom vi tillbaka till stationen igen och fann att det fanns en väg som var ett par kilometer närmare. Men vi fick i alla fall se Grythyttan.

Nu blev det resans värsta felkörning. Enligt min karta skulle det gå en väg från Loka (ni känner väl till mineralvattnet) över till Nykroppa men någon sådan väg gick inte att hitta i verkligheten. Nu har jag visserligen fått lära mig att om kartan och verkligheten inte överensstämmer så gäller kartan men detta blev ju nästan löjligt. Nåväl, vi fick vända och kom åter till Grythyttan och fick göra en rejäl omväg innan nästa station, Nykroppa, dök upp. På den här sträckan skulle bussen ta mer än dubbelt så lång tid som tåget.

Sedan lyckades vi pricka stationen i Storfors där också ett av Genvägens tåg dök upp.
Vi körde fel i Kristinehamn och kom visserligen till stationen men från fel håll och då var det en låg vägport som lade hinder i vägen. Så vi körde tillbaka och hittade nu stationen från rätt håll. Det blev sedan en baggis att hitta hållplatserna i Väse (ortsnamnet som inte kan uttalas av stockholmare) och Välsviken. Föredömligt väl skyltat. Slutligen nådde vi vårt mål Karlstad bakvägen så att säga eftersom vi först körde över Klarälven men det visade sig vara en bra väg och lätt att förklara. Slutligen kartlade vi direktvägen Karlstad-Grums eftersom vägen via Kil, där tåget går, är dubbelt så lång. Vi avslutade den aktiva delen av resan med att äta middag vid Rasta Nyängen. Rasta har den goda vanan att servera dagens rätt hela dagen och eftersom det torsdag blev det ärter och pannkaka.

Sedan hade vi nästan två timmar kvar innan Magnus kunde släppa av mig i Öxnered. Ett par minuter senare kom tåget in och jag kunde ta detta till Göteborg och sedan vidare till Borås med buss klockan 22.35, den buss som jag förmådde Västtrafik att sätta in. Vilket jag var tacksam för att jag gjort. Väl hemkommen återstår många timmars arbete med renskrivning av mina noteringar och göra om dem till användbara körplaner.

lördag 17 oktober 2009

Två fina dagar i Värmland

200-inläggsjubileet föranledde inte många kommentarer utan det var tydligen bara i Japan som detta världsrevolutionerande faktum uppmärksammades. Dock: jag har inte haft som syfte med den här bloggen att förändra världen utan snarare att få skriva av mig.

Den här veckan var jag på Scandinavium i tisdags och såg Frölunda spela 2-2 mot Södertälje i en tämligen medioker ishockeymatch. Frölunda var duktiga i första perioden och i förlängningen men Södertälje dominerade den andra perioden och det mesta av den tredje. Jag går inte ofta på hockeymatcher, men nu var det Interbus som var matchvärd och därför passade på att bjuda in sina kunder. Sådant tackar jag förstås inte nej till. Om jag nu anses som en särskild viktig kund vet jag inte men jag blev i alla fall utvald att sitta på en av deras sponsorsplatser med utmärkt sikt över rinken. Dessutom bjöds en maffig räkmacka med säkert ett halvt kilo räkor på innan matchen och tränaren Ulf Dahlén kom upp och berättade om laget som fått ett par förstärkningar inför dagens match. Han var övertygad om seger för Frölunda, men hade tyvärr fel.

Det här blir nog sista gången jag får en sådan inbjudan eftersom Tågkompaniet avslutar samarbetet med Interbus i december. Inte för att de på något sätt har misskött sig - tvärtom - men nu råkar det vara så att Orusttrafiken ingår i samma koncern som Tågkompaniet och ägarna vill därför förstås att vi anlitar dem i stället. I synnerhet som behovet av ersättningsbussar nu ökar när Tågkompaniet också skall börja köra för Värmlandstrafik. Jag är övertygad om att det också blir bra.

I två dagar var därför Magnus från Orusttrafiken och jag i Värmland för att rekognoscera körvägar för ersättningsbussar när tågen inte kan gå av någon anledning. Vi hade tur för solen var upphängd på himlen båda dagarna och det blev alltså också som en fin utflykt. Om än jobbig. Vi började i Åmål för även om det ligger i Dalsland så kör Värmlandstrafik dit. Sedan fortsatte vi upp mot Kil utmed det som en gång hette Bergslagsbanan. I Grums rastade vi vid Nyängen, en av Rastas anläggningar och som alltid varit ett bra ställe. Det fanns ingen anledning att bli besviken denna gång heller men ombyggnad pågick och sådant är ju ändå lite störande. Maten var dock bra.

Efter Kil började äventyret. Vi körde nu utmed Nordvästra stambanan, alltså linjen till Oslo, och här har hållplatser överlevt, som på andra håll i Götaland skulle ha varit nedlagda för länge sedan. De ligger en bit från landsvägen så det blir att köra in ett par kilometer för att nå dem. Ofta på sådana platser att de inte kan nås med buss utan det får bli taxi. Efter lite letande lyckades vi hitta alla hållplatser och stationer - eller trafikplatser som det sammanfattas nu för tiden och prickade stationen i Arvika direkt.
Högboda station mellan Kil och Arvika

Sedan blev det ännu värre. Ottebol nåddes på smala vägar och sedan Åmotfors, där det kunde konstateras att den tidigare trånga passagen under järnvägen byggts bort om man åker på riksväg 61. Däremot får man köra genom den om man skall in till stationen. Sedan skulle vi till Lerot och Ås och det var inte lätt att hitta vägen dit eftersom den inte var skyltad. Lerot är en hållplats vackert belägen vid en sjö och underligt nog fanns det en tågresenär som stod där och väntade. Det visade sig dock att han läst fel i tidtabellen och att det inte alls gick något tåg vid den tiden, i varje fall inte åt det håll han ville åka. Vi fick bort honom innan tåget i fel riktning kom, och tur var väl det för jag är rätt övertygad om att lokföraren skulle blivit chockad om någon stod och väntade här mitt i skogen utan bebyggelse runt om. När vi åkte därifrån var det en vägport som var 2,9 meter hög och 2,4 meter bred. Jag antecknade Taxi och strök under med dubbla streck. En annan liten hållplats heter Ås och just när vi kom dit stannade ett tåg och släppte av två resenärer.
Lerot, en trafikplats mitt ute i skogen.

Här går det inte att köra buss utan det får bli taxi. Vägporten vid Lerot.

Slutmål för den här etappen blev Charlottenberg, en ort som är starkt präglad av gränshandel och där affärerna vanligen skyltar med de norska priserna. Nu åkte vi tillbaka närmaste vägen till Kil. Vid tågersättning kan man ju knappast låta bussarna gå in till varje station och tappa bortemot en trekvart för dem som skall åka långt utan bussarna måste också köras närmaste vägen och bara stanna vid de stora stationerna Åmotfors och Arvika.

Efter Kil blev det Fryksdalsbanan, en mycket vacker järnväg som på första etappen upp till Sunne går utmed Nedre Fryken. Landsvägen går lite mer västerut så även här blir det att köra in till stationerna. Vi lyckades i alla fall hitta Trångstad, Tolita, Västra Ämtervik och Rottneros och vid 19-tiden var vi framme vid vårt etappmål: Hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Jag trodde först när jag såg priset på rummet att jag tryckt på fel knapp vid Internet-bokningen och råkat trycka på "Vill du köpa hotellet?" i stället för "Vill du boka ett rum?". 1 195 kronor för ett enkelrum i Sunne är i saftigaste laget - men visar väl att Sunne är en eftertraktad konferensort. Den här natten var det inte många gäster och restaurangen var därför stängd. Men vi åt en alldeles utmärkt älgentrecôte i baren i stället. Och frukosten var superb. Det fanns till och med möjlighet att grädda våfflor. Inte för att jag någonsin har gjort det men jag uppskattar när möjligheten finns. Men dessvärre tillhör jag dem som ine kan äta så mycket på morgonen så det fick bli en fralla och lite bacon och ägg. Knaperstekt bacon. Mums!
Ett Itino-tåg passerar Trångstad i full fart. Inga resande vare sig hit eller härifrån.

Stationhusen utmed Fryksdalsbanan är mycket vackra och används numera mest som privatbostäder medan det finns en liten väntkur för resenärerna. Här Västra Ämtervik.

Resan fortsätter i ett annat blogginlägg...

lördag 10 oktober 2009

Blogginlägg nr 200

Jag började blogga i juli förra året och har i och med detta inlägg kommit upp i 200 stycken. Så det är alltså ett litet jubileum i dag.

Medan jag som vanligt vid den här tiden på lördagarna sitter och lyssnar på Melodikrysset, där just nu La Paloma spelas och jag följdriktigt har skrivit in Duva på rätt plats, sammanfattar jag veckan. Som sagt förut: det blev mest hundpassning. Den här gången gav sig infektionskliniken sjutton på att hitta orsaken till min fars ständigt återkommande rosfeber så han fick ligga kvar till i torsdags för en massa prover. Under tiden blev jag riktigt god vän med hundarna och fick släpa runt dem på promenad fyra gånger om dagen. Det har nog varit mest nyttigt för mig och mitt midjemått. Har drömt mardrömmar om att Pajo försvunnit och i natt drömde jag att han hoppade ut genom brevlådan! Men det var ändå bara en dröm och det skulle behövas en rejäl brevlåda för att han skulle kunna ta sig genom den.

Dagarna har således varit inrutade:
07.00 - 08.00 hundpromenad
08.00 - 12.30 hemma för frukost vid datorn för att göra en del jobb samt lunch
12.30 - 14.00 hundpromenad och en liten tupplur tillsammans med hundarna
14.00 - 15.30 hälsa på min far på sjukhuset
15.30 - 17.00 liten stund hemma
17.00 - 17.45 ny hundpromenad
17.45 - 18.45 hemma för kvällsmat
18.45 - 07.00 sällskapa hundarna och titta på TV samt lägga sig tillsammans med dem. Jo de har egen säng men föredrar att ligga och trängas med mig i samma säng.
Det är tur att vi bor i husen bredvid varann.

I går var jag i Karlstad på en blixtvisit. Man hinner rätt mycket på en dag. Taxin hämtade 05.45, tåget gick 06.00 till Sveriges mest gudsförgätna håla - Öxnered. Där blev det 27 minuters väntan på tåget till Karlstad. Tåget var annonserat att gå från spår 1, till höger på bilden. Så det var bara att ta sig över dit via tornet. Lyckligtvis finns det hissar, som är några av Sveriges långsammaste. Men jag hade ju gott om tid. Så kommer då tåget och jag ser att det svänger in på spår 2. Det gäller alltså att så snabbt som möjligt ge sig upp i tornet och över till spår 1. Den här gången är inte hissarna att tänka på utan jag får småspringa så fort som mitt onda knä tillåter. Nu hade jag inte behövt springa. Det visar sig nämligen att ombordaren (eller konduktören som man sa förr) var en gammal klok man med förmåga att "läsa trafiken" så han väntade i cirka fem minuter innan han gav avgång så att alla säkert skall hinna över. Tåget var fortfarande skyltat att gå från spår 1 och visserligen hördes att någon sa något i högtalarna men det hördes inte vad denne någon sa. Det kan finnas en bra förklaring till spårbytet. Åtminstone hoppas jag det annars är det skandalöst uselt skött av Banverket. Undrar vad SJ gjort om vi inte hunnit över. Nästa tåg hade gått fyra timmar senare och då hade jag varit i Karlstad klockan 14.00. Just när mötet skulle ha varit slut. Fast jag förstod ju att detta byta skulle jävlas. Tåget hade nämligen nummer 666. (Tåget på bilden har inget att göra med det tåg jag åkte med. Det är en schweizisk motorvagn som varit i Norge på prov. Bilden tagen den 1 mars i år. )

Hem åkte jag bil till Öxnered med en annan av mötesdeltagarna som ändå skulle den vägen. Bilresan gick bra men strax innan Frändefors hade en trafikolycka inträffat strax innan vi kom. Det visade sig vara en bil som kört ned i en å och den stod inte i vägen för oss men många hjälpande - eller kanske de var nyfikna - hade stannat så att de blockerade ett av körfälten. Vi såg just hur ett av räddningstjänstens fordon råkade komma förbi och en civilklädd brandman hoppade ur. I GT kunde jag sedan läsa att han lyckats få ut bilföraren och att hon hade klarat sig utan skador. Vi fann ingen anledning att stanna - hjälp var redan på väg. Strax utanför Vänersborg mötte vi sedan ambulanser, dykare och räddningsledare med blåljus och sirener. De torde ha varit framme vid olycksplatsen nästan en halvtimme efter det den inträffat. Så det var nog bra att brandmannen råkade komma förbi.

Om tågresan Öxnered-Borås finns inte mycket att säga. Lokföraren vinkade glatt åt mig när han stannade i Öxnered men jag hann inte uppfatta vem det var. Det är lite frustrerande med vinkande förare eftersom man aldrig ser upp i hytten vem som sitter där och sedan får man försöka ägna resan åt att identifiera rösten i högtalarutropen. Åtminstone om det är en gammal hederlig motorvagn av typ X12, som den på bilden (just den jag åkte i för övrigt även om bilden är tagen tidigare) där lokföraren gör utropen. Är det en modernare motorvagn av typ Regina är det Plåt-Stina som står för utropen. Dessa är alltså förinspelade och säkert bra för dem som hör dåligt. Men så mycket tråkigare.

Klockan 17.57 var jag tillbaka i Borås och jag gick mot lokalbussen. En sådan var just på väg till hållplatsen när jag hade cirka 100 meter kvar. Men jag har lärt mig att man inte skall springa efter bussar eller fruntimmer. Det kommer alltid fler. Då hände något mycket underligt. Bussföraren såg att vi var flera på väg från stationen till hållplatsen och slog av blinkersen igen för att svänga ut och väntade tills alla hunnit över. Det var alltså andra gången samma dag som förnuftigt folk kunde läsa trafiken och vänta. Jag borde ha köpt en trisslott. Heder tilll denne bussförare!

Helgen förväntas bli lugn och jag lyckades just plita in det sista ordet i Melodikrysset. De här orden på två bokstäver är betydligt marigare än de på tolv: i dag blev det Törnfåglarna och Teddybjörnen. Nästa vecka planerar jag att få se Frölunda tvåla till Södertälje på Scandinavium och så två dagar ytterligare i Värmland för att utröna hur ersättningsbussarna till tågen skall köra när Tågkompaniet om två månader tar över tågtrafiken. För en gångs skull hoppas jag att det blir ett onödigt jobb, nämligen att tågen skall fungera så att inga ersättningsbussar behövs.
Värmländsk Regina i väntan på att komma in i verkstaden i Kristinehamn.

Värmländsk ersättningsbuss.

söndag 4 oktober 2009

Tappade hjul och hundvakt igen

Borås Lokaltrafik har problem med sina bussar. De nya bussarna krånglar och de gamla från 1995 får sättas in i stället. Ibland är det inte ens så att dessa räcker. Men bussar som har gått i hård stadstrafik i 14,5 år har passerat sitt bäst före-datum även om de fräschades upp för något år sedan och fick ny stolklädsel samt ett informationssystem. De flesta av dem vill säga. I fredags åkte jag med en buss utan sådant monterat och med den gamla slitna röda klädseln, som har hängt med lika länge som min soffa hemma. Nu skall dock dessa bussar bort nästa år eftersom Borås Lokaltrafik har beställt 10 nya Scania med biogasmotorer. Frågan är hur dessa skall kunna ersätta 16 bussar.

Häromdagen tappade en av dessa gamla bussar två bakhjul (hjulen satt bredvid varann) när den gick i linjetrafik. Vad det berodde på har inte riktigt klarlagts men det mesta tyder på att det var muttrarna som lossnade. Dåligt dragna eller för hårt dragna så att de trängt igenom? Bilden visar en buss av samma typ, dock inte den som tappade hjulen även om denna också åter är i trafik.

Sedan framkom att ytterligare en buss skulle ha tappat ett bakhjul förra veckan. Det var dock en boggibuss så då finns det ju ändå försvarligt antal hjul kvar i bakänden. Överhuvudtaget verkar Borås Lokaltrafiks vagnpark rätt sliten. Den här bussen är inte så gammal men så här såg det ut när den stannade vid Resecentrum i fredags. Jag såg bussen ett par timmar senare och den gick fortfarande kvar. Nu är det inte så dramatiskt som det ser ut utan det är rök från avgasröret. Men så skall det förstås inte se ut.

Swebus Express har fått en ny look. Eller en förenklad design om man så vill Den blå-röda randen har tagits bort och bussarna är nu helvita med bara Swebus Express logga. Jag tycker det ser snyggt ut. Den blå-röda randen var ett arv sedan Stagecoach ("skotten") ägde Swebus och deras färger var blått, rött och orange. När sedan Concordia tog över så hade de färgerna blått och rött och det var bara att slita bort det orange bandet. Men snyggt blev det knappast. Nu när Säfflebussen blivit GoByBus och målat om sina bussar från i stort sett helvitt till rött så är ju färgen ledig för det andra stora expressbussbolaget.

Swebus Express säger att det går bra för dem nu och de har haft en fantastisk resandeökning i sommar. Lite sämre går det för norskägda Nettbuss Sverige, där också Nettbuss Express ingår. Men de kör vidare med sina lyxbussar Bus4you och just den delen av verkamheten rapporteras gå bra. Nu kan man också få mat ombord på bussen om man beställer i förväg. Inte tournedos eller stekt fasan precis men i alla fall en förhoppningsvis smakfull sallad. Ett steg i rätt utveckling även om man kunnat äta gott på de här bussarna förut också. Om man haft egen mat med sig vill säga.
Veckan har varit lugn och innehöllslös. Jag var i Göteborg i tisdags och åt lunch samt hade "en hyggelig prat" med några av mina kollegor på NSB. Norrmän är roliga. De äter aldrig lunch i sitt hemland utan nöjer sig med "matepakke". Men när de kommer till Sverige tar de gärna tillfället i akt att få lagad mat även mitt på dagen.

Det har åter blivit för mig att vakta beaglarna August och Pajo. Tyvärr sammanföll detta med årets första regnrusk och blåst. Anledningen är att rosfebern slog till mot min far igår igen efter att ha skonat honom i något mer än en månad. Den här gången värre än tidigare med 39 graders feber, som ännu efter en dag inte har gett sig. Det blev ambulans till sjukhuset och där är han nu inlagd igen medan jag tar hand om hundarna och får lite välbehövlig motion. I samband med hundpromenaderna lyssnar jag på en talbok. För närvarande är det Viveca Stens "I den innersta kretsen". Deckarförfattarinnan som jag lånade "av misstag" förra året eftersom jag tyckte det stod Viveca Lärn på omslaget och jag tyckte det var trevligt att hon börjat skriva deckare. Men misstaget var inte så farligt. Viveca Sten skriver bra deckare och miljön är Sandhamn.
Pajo

August

Det har varit lugnt med Anna Anka senaste veckan. Hon hotar med att stämma TV3 på 100 000 dollar om de klipper ihop ytterligare ett avsnitt av Hollywoodfruar. Och så är hon missnöjd med sitt blixtbesök i Sverige med bland annat framträdande hos Skavlan. Bland annat blev hon arg på den där komikern (hon nämner inte hans namn men det är alltså Henrik Schyffert) som var så elak mot henne. Inte för att jag förstår varför Skavlan hade kallat henne. Han brukar ju bara omge sig med intressanta personer som har något vettigt att säga. I fredags var det en hjärnforskare som själv fått stroke och tillfrisknat samt en kille som köpte en lejonunge på Harrods i London och sedan placerade ut det i Kenyas vildmarker. Efter ett år var det dags för en reunion och man kunde se det 140 kilo tunga lejonet först tveka men sedan rusa fram och krama om sin välgörare. Då behövdes det en pappersnäsduk.

Det nu närmar sig mitt blogginlägg 200, när det nu kommer. Under den kommande veckan skall också tillkännages vem som blir årets nobelpristagare i litteratur. Det blir säkert inte jag. Jag tror inte det blir Anna Anka heller. Eller ens Camilla Läckberg eller Björn Ranelid.