fredag 21 november 2014

En glad nyhet: Stockholmsbörsen all time high

Eftersom nyhetsmedia inte gärna uppmärksammar sådant som är positivt tar jag utrymmet här på bloggen i akt för att meddela att indexet för Stockholm OMX i förmiddags uppnådde all time high. Sedan har det ytterligare stigit under dagen och index var klockan 14.30 uppe i 464,33. Det innebär att om man köpte en aktie för 100 kronor den 31/12 1995 så är den i dag värde 464 kronor och 33 öre.  I genomsnitt alltså. Hade man i stället sytt in den där hundralappen i madrassen hade den i dag motsvarat ett värde av 122 kronor och 67 öre. Och hade man investerat i den i tomglas hade man i dag fått 200 kronor för dem.

Så det är nog inte så dumt med aktier i alla fall.


måndag 17 november 2014

När jag blev nyhetsstoff i Radio Sjuhärad

Så kom jag då med i Radio Sjuhärad i dag vid 16-tiden i enlighet med vad jag skrev i ett tidigare inlägg. Det blev också en liten artikel på deras hemsida där det finns en länk till själva radioinslaget. Det finns också en bild på mig väl gömd bland några andra bilder. Men klicka på bildspelet så får ni se.

Det blev ett trevligt inslag tycker jag trots att jag hade en viss rosslighet i halsen. Det berodde dock inte så mycket på den tidiga morgonen utan på att jag just har övervunnit ett par dagar med kraftig snuva. Sedan kan man ju undra varför de behöver upprepa att jag är 70 år. Min ålder intresserar inte mig och antagligen inte heller lyssnarna. Men det är kanske så att när man är under 20 eller över 70 så är åldern viktig att nämna.

Inslaget kom mest att handla om min hemresa från jobbet i Göteborg dagen före den svåra stormen, alltså på kvällen den 16 november 1995. Jag har en vana att alltid anteckna vilka bussar jag åker med och när mina bekanta frågar varför så har jag sagt att kommer säkert till nytta en dag. Och i dag gjorde det för nu vet jag att det var just den här bussen jag åkte med den gången. Bilden är dock tagen vid ett annat tillfälle och lite tidigare på hösten 1992.

Ja, mina 19 år gamla upplevelser ansågs så intressanta att de också kom med i 16.30-nyheterna. 


I kväll uppnådde bloggen 180 000 sidvisningar. Så nu är det inte så långt kvar till 200 000. Det brukar vara ett snitt på 150 sidvisningar om dagen så... Ja, den som vill kan ju räkna ut när det borde bli.


I eftermiddag kan ni höra på mig på Radio Sjuhärad




Det är i dag 19 år sedan Västsverige drabbades av en svår snöstorm detta datum. Jag bloggade om det för tre år sedan.
http://savenfjord.blogspot.se/2011/11/for-16-ar-sedan-den-17-november-1995.html

Erika Larsson på Radio Sjuhärad läste detta och ringde mig och frågade om hon fick komma upp och göra en intervju. Så blev det och vi hade ett trevligt samtal i ämnet som hon fångade upp på band. Nu sitter hon väl som bäst och klipper ihop det 40 minuter långa samtalet till ett lagom långt samtal. Jag avundas henne inte. Min journalistiska erfarenhet säger mig att det tråkigaste som finns är att koka ner ett snacksaligt intervjuoffers prat till en lagom omfattande artikel. Hur skall det då inte vara att göra det för ett 5-minutersinslag - eller vad det nu blir - i radio.

Nåväl, resultatet kan ni höra i Radio Sjuhärad efter klockan 15.03 i eftermiddag. Om ni inte bor i Radio Sjuhärads täckningsområde går det bra att höra på länken jag nyss lämnade. Där kan ni också höra det i efterhand. Jag återkommer om exakt tidpunkt när jag vet den.

Nu var det länge sedan jag medverkade i radio utanför studiomiljö. Men jag vill minnas att det då var ett rejält kabeldragande innan de fick till det. I dag sticker reportern fram en smartphone kompletterat med en mikrofon framför näsan och mer är det inte. Lite för enkelt kanske i min smak eftersom jag liter av mikrofonkåthet. Stick en mikrofon under näsan på mig och orden bara forsar ur munnen.

På den tiden kunde man inte heller ta bilder för radioprogram. Det vill säga att man kunde men det var ingen vits med det eftersom bilderna inte kunde visas.  Nu kan man lägga ut dem på hemsidan eller facebook. Så vem vet, det kanske kommer några bilder här också liksom på min lilla samling av modellbussar. Samma apparat som användes för inspelningen kunde också ta bilder. Jag frågade aldrig men jag tror att den kunde koka ägg också.






söndag 9 november 2014

I dag har det gått 25 år

I dag är det 25 år sedan det som man brukar beteckna som Berlinmurens fall inträffade. Denna dag 1989 släppte DDR på gränskontrollerna och massor med östberlinare tog sin in i Västberlin. Visst blev det kaotiskt men ännu mer festligt.

Vem hade kunnat tro då att Berlin åter skulle bli en sammanhållen stad och också att gränsen mellan Öst- och Västtyskland skulle bli helt öppen. Liksom att Tyskland skulle bli ett enat rike. Och detta utan en droppe blodsspillan förorsakad av militär eller polis.

I september 1990 såg Berlinmuren ut så här. Eller snarare resterna av den. Jag var själv med och rev den. Det vill säga att jag bröt loss en sten från den som jag bevarat som souvenir.




En räddningsinsats

Det har nu gått två och en halv vecka sedan olyckan hände. Min far och jaktbeaglen Sicko var ute i skogen för att få en hare eller en räv. Fast chansen att de skulle få en sådan var minimal. De hade nämligen inget vapen med sig. Tanken var att Sicko skulle öva sig i att driva.

Nu blev det inte riktigt så. SMHI hade fel i sina väderspådomar. Det skulle i stort sett bli uppehåll sa de. Men det var ett intensivt och tätt regn hela tiden. Detta gör att eventuella djurspår i naturen klarar sig från den duktigaste beaglenos.

Dessutom gjorde regnet att skogsstigarna blev hala. Så jag blev kanske inte förvånad men rejält uppskrämd när telefonen ringde. Det var min far:
- Kan du komma ner och hämta Sicko? Jag har ramlat och väntar på ambulans.
En granne på landet hade redan kommit till hjälp och tagit hand om Sicko, så det var bara för mig att hämta honom.

Det är nästan tre mil att köra ner till stugan (ja, vi säger fortfarande så även om stugan inte längre är i familjens - men väl släktens - ägo). När jag närmade mig såg jag att en ambulans och två brandfordon blockerade vägen. Jag frågade vad som hänt och fick veta "att det var en farbror som ramlat i skogen". Först nu gick vidden av händelsen upp för mig.

Medan Sicko fick vila upp sig i min bil kom insatschefen - en gammal bekant till familjen och jaktkompis till min far - och berättade att han inte verkade allvarligt skadad men han låg illa och till och man hade därför rekvirerat  en bandvagn, som snart skulle komma.

Foto från Wikipedia.

Bandvagnen gick ut och hämtade min far som låg ungefär 500 meter in i skogen. Ambulanspersonalen hade bedömt risken att bära honom på bår var lite för stor på den hala skogsvägen. 

Så kom de då med min far, som fått starka tabletter mot smärtan. Peter vid ambulansen lämnade över en del av hans personliga tillhörigheter till mig och kramade sedan om mig. Det kändes verkligen lugnande. Han bad att få mitt telefonnummer så att han kunde ringa besked sedan  de kommit till sjukhuset hur det gått. Först skulle de åka till röntgen eftersom de misstänkte en fraktur. 

Ett par timmar senare ringde Peter. De hade inte hittat någon fraktur utan kört min far vidare till akuten, där en ortoped skulle titta på honom. Inte heller denna hittade något men lade ändå in honom för observation. Nästa dag blev han utskriven och fick två kryckor med sig hem. Uppenbarligen hade det hela inskränkt sig till sträckta ledband och det är något som i så fall rättar till sig själv efter en dryg månad. 


På lördagen kunde vi åka ner och hämta hans bil, som blivit kvar vid stugan. Och jag åkte till Life och köpte en vetekudde åt honom.

Den kan värmas i microugnen och sedan lägger man den under ryggen och all smärta försvinner - eller lindras åtminstone. Jag köpte själv en likadan och har haft mycket glädje av den.

Det blev alltså på min lott att gå ut med Sicko ett par dagar. När jag skulle hämta honom på söndagsmorgonen hade min far fått feber. Att ligga ute i kylan hade väl satt sina spår. Men febern gav snart med sig och redan på måndagen var han feberfri igen och kunde också börja gå ut med Sicko på egen hand.

En händelse som kunnat sluta riktigt illa men som nu "bara" slutade med en stor samhällsinsats.  Det känns väl i alla fall tryggt att man blir ordentligt omhändertagen när en olycka inträffar.