Den som för stora byxor har får gå med rumpan bar

Eftersom jag gått ner i vikt och nu håller mig runt 90 kilo har mina kläder blivit för stora. Främst gäller det byxorna och redan när jag skrev förra gången i min blogg om min viktminskningen hörde skräddaren av sig och frågade om jag inte behöver nya byxor nu. Sedan livremmen fått allt svårare att hålla upp byxorna trots nya hål - och häromdagen kollapsade den helt - så bestämde jag mig för att beställa nya, en storlek mindre: D104 i stället för D108.

I går eftermiddag kom de med Schenker men jag fick inte tillfälle att hämta dem förrän i dag. Och det visade sig att de passade perfekt.

Tack, Ensio, för att du än en gång hjälpt mig att få byxor som inte bara passar över höften utan också till mina korta ben! Ensio är skräddaren som vet hur mina byxor skall se ut fast han sitter i Sundbyberg och jag i Borås.

Länstrafikbolagets nya biljetter

Det var en gång tre länstrafikbolag som låg i ett land som hette Svitjod. Med sina vikingaskepp bedrev de trafik där folk som bodde i respektive län kunde åka om de skulle till staden Lödöse för att handla eller hälsa på sin faster i Husaby. Vikingaskeppen var nämligen utrustade med hjul så att de gick lika bra på land.

Nu bestämde dock de som styrde landet i Birka att de tre länen skulle slås samman till ett enda: Westra Gothlands län. Därmed slogs också de tre länstrafikbolagen samman och bildade Westsegling AB. Man måste betala för att få åka med vikingaskeppen men nu var det bara det att ett av länen hade haft ett system och de två andra hade haft ett annat system. Detta gjorde att det blev väldigt krångligt att åka med vikingaskeppen fast det var samma län. För att åka mellan t ex Skara och Lödöse behövde man ha två olika stenbitar som man fick stoppa ned i en stenläsare.

Detta tyckte förstås de styrande hövdingarna att de måste ändra på så att man bara behövde ha en stenbit med sig. De funderade och efter tio år hade de kommit fram till ett bra system. När man steg på skeppet skulle man innan man stoppat in sin sten i läsaren trycka på en knapp märkt med ett plus. Då flög en brevduva ut ur läsaren och denna flög sedan parallellt med skeppet. När man skulle stiga av så visade man upp stenen för läsaren och då landade brevduvan och visste hur långt man åkt och hackade ur en bit från stenen proportionellt till detta.

Detta var enkelt och lättfattligt för medborgarna, utom de som bodde i Lödöse som måste ha ett eget system och tyckte detta var väldigt krångligt och ville ha tillbaka sitt gamla system. Stenhuggaren som hade tagit fram detta fanns dock inte längre kvar bland dem. Så nu kom de styrande på att de skulle införa ett nytt system. Detta i stället för att rätta till bristerna i det som redan fanns alltså. Så det visade sig att man fick ett annat biljettsystem som ingen begrep sig på.

Detta hände alltså på vikingatiden. Men konstigt nog upprepar sig historien så en liknande sak i samma trakter håller på att utspela sig i våra dagar. Jag återkommer om detta.

Lokförarens sista färd

Thomas Börjeson hette han. Men de flesta kände nog honom som Stora Borås. Smeknamnet hade han fått på grund av sin ansenliga kroppshydda men också därför att han var en storsint man. För ett par veckor sedan meddelades att han hastigt ryckts bort från oss på grund av en hjärtinfarkt - 64 år gammal.

Stora Borås var lokförare. Egentligen var han pensionerad (han tillhörde de lyckliga som hade rätt att gå vid 60 år) men det hindrade honom inte från att fortsätta att köra som timanställd. Först hos DSBFirst och sedan hos SJ Götalandståg. Han körde alltså från Borås till Varberg, Göteborg och Herrljunga. Men inte nog med det: en stor del av den tid han skulle varit ledig ägnade han också åt tåg, då hos Bergslagernas Järnvägssällskap i Göteborg (BJs). Där körde han äldre lok, inte minst ånglok och han var också instruktör för nya yngre medlemmar som ville lära sig köra dessa tåg. Karriären kröntes i våras när han fick köra kungaparet under deras eriksgata i Halland.

Förutom tåg var Thomas också intresserad av veteranbilar och han hade en icke föraktlig samling sådana. Vid sommarens torgträffar i Borås deltog han gärna med någon av sina två fungerande gengasbilar. Han berättade då också för de många intresserade om bilarna och om hur de fungerade. Vi som är födda på 1940-talet eller tidigare har ju hört många historier om gengas, som gjorde att många bilar kunde köras under andra världskriget trots brist på bensin. Vi fick lära oss en hel del nytt och intressant om dem. 

Men nu har alltså Thomas spakat sitt lok samt eldat kol för att få gengas för sista gången. I dag begravdes han i Fristads kyrka och kamraterna i BJs hedrade sin medlem sedan cirka 35 år med att anordna ett extratåg. På de första bilderna ser vi tåget komma till Fristad. Naturligtvis drogs det av ett ånglok - BJ B3 130 - som här ankommer till Fristad från Borås.

Tåget dyker upp på infarten.

Det är inte ett särskilt långt tåg: fyra vagnar varav en restaurangvagn och en personalvagn. Men det räcker för det 70-talet medlemmar som åkte med.

Längst bak gick ett ellok, Da 896. Det hjälpte till med att skjuta på men gav också ström till restaurangvagnen. Loket har fått de färger som elloken på Bergslagernas Järnväg hade på sin tid. 

Sett från andra sidan så vi också kan se det vackra stationshuset i Fristad. Lokföraren som går under namnet "Femtielva" tittar ut genom förardörren.
(Smeknamnet kommer sig av att han är född i november 1950 = 50-11.)

Ångloket får vila sig innan det skall fortsätta hem till Göteborg igen, nu vägen via Herrljunga.

Och slutligen en bild på vagnarna.

Det är en dryg kilometer mellan stationen och kyrkan i Fristad - där kyrkan inte står mitt i byn precis. För dem som hade svårt att gå ställde därför Klubb Gamla 45an upp med sin Volvo-buss från 1945.    

Bussen väntar vid kyrkan. Kyrkan syns dock inte på bilden. 

Slutligen en bild på bussen och tåget. 

 

 Tack, Thomas, för den tid som varit. Vi är många som saknar dig.

Edit:
Borås Tidning uppmärksammade också detta och har bland annat en snygg film på tåget. Även vår gamla buss skymtar mot slutet.

Jakten på Napoleon - nu på hemmaplan

Jag dricker ofta kaffe på Café Orion i Borås. Och visst brukar det bli en bakelse eller en tårtbit till också. Men jag har aldrig sett förut att de haft napoleonbakelser. Så därför blev jag extra glad när jag smet in där i går kväll för att få lite kvällskaffe. Minsann stod det inte en napoleonbakelse på hyllan!

55 kronor för kaffe och bakelse hade kanske inte varit mycket att säga om om nu bakelsen varit bra. Det var den tyvärr inte. Smaken var det i och för sig inget fel på men på något sätt var den seg. Det är ju inte för inte som fyllningen kallas mördeg - och då skall den förstås vara mör också. Inte som den här.

Så tyvärr: det blir bara två tårtgafflar.

Detta var för övrigt mitt inlägg nummer 600 på bloggen. Men det rullar vidare...

Jakthundsträff på Tånga hed 2013

I går var det dags för den årliga jakthundsträffen på Tånga hed utanför Vårgårda. Meteorologerna hade talat om regn den här dagen och Aftonbladet skrev till och med under torsdagen om "regnchock" (enligt deras definition innebär det en nederbörd på mer än 10 mm under ett dygn) men ju närmare dagen det kom ju mer optimistiska blev meteorologerna. Vädret blev alldeles perfekt: inte för varmt och framför allt inget regn.

Hundar av många raser samlades och hördes glatt skällande. Eftersom beaglen Sicko var med så blev det dock hos beaglarna som vi kom att tillbringa förmiddagen. Först blir Sicko uppmätt av domaren Morgan Wacht. Han var 37 cm över ryggen, helt inom det tillåtna för en beagle.

Så småningom blev det dags för uppvisning och bedömning. Det gäller att visa domaren att man kan gå runt banan ordentligt. Sicko lyckades si så där när Malin ledde runt honom. Domaren var dock nöjd och Sicko fick ett "Good". "Excellent" hade varit bättre men man kan ju inte få allt. "Good" är i alla fall tillräckligt för att han skall få delta i jaktprov.

Innan tävlingen börjar tar beaglarna det lugnt. Här några typstudier.

Innan de går runt banan samlas hundarna i respektive klass.

Gångstilarna runt banan är lite skiftande. Några exempel:

Efter promenaden bedömer domaren hunden: om huvudet är lagom stort och välformat, hållningen, svansföringen, muskulatur och en massa annat.

Sicko tävlade i öppen klass och det var tre hundar i denna. Klassegern togs hem av den här krabaten.

Den tredje tävlande i klassen var Salo, Sickos bror. Han hade dock ingen bra dag och lade sig när han skulle gå runt banan. Han blev således diskvalificerad.

Men Sicko kramade om honom lika mycket för det. En hund bryr sig inte om vem som vinner i klassen eller vem som diskvalificeras. Jag tror inte Sicko brydde sig om sitt omdöme heller särskilt mycket och hundmaten hann fick som tack för att han ställt upp ratade han.

Hundarna blir större om du klickar på bilden med hjulet på musen.

Veteranbilsfest vid Årås kvarn

Har man en gammal buss från 1945, som vi som är medlemmar i Klubb Gamla 45an i Borås har, så skall den ju också användas för utfärder. En söndag i augusti t ex till något trevligt evenemang.

Vad kunde då vara lämpligare än att åka till Årås kvarn, där det var veteranbilsträff i söndags. Kvarnen ligger inte långt från Kölingared i Mullsjö kommun någonstans mellan Jönköping, Ulricehamn och Falköping. Skall man dit får man inte banga för smala och kurviga vägar och sista biten är det till och med grusväg. Men väl framme får man sin belöning.

Det stora dragplåstret bland veteranbilarna var Änglagårdsbilen. Det är en fransktillverkad Mathis Baby x 65 Torpedo från 1911. Den hörde hemma på Lönnarp, där patron Fahlgren köpte den strax före första världskriget. Den fick registreringsnumret P231 (från 1973 GRA178).

År 1990 dog patronens dotter Kerstin och man hittade bilen i ett hönshus på Lönnarp. Bilen tillföll då Allmänna arvsfonden men genom ett regeringsbeslut om arvsavståelse tillföll bilen den förening som i dag heter Föreningen Änglagårdsbilen. Bilen skall vara världens äldsta bevarade och fullt körklara Mathis.Den är omsorgsfullt renoverad av föreningen.

Varför kallas den då Änglagårdsbilen? Den som ser de tre Änglagårdsfilmerna lär inte hitta den. Däremot hittar de Lönnarp, som i Colin Nutleys filmer "spelar" just Änglagård. Colin Nutley har medgivit att man använder detta namn på bilen.

Kanske inte en bil som man ger sig ut på längre utfärder med men en tur runt området på Årås kvarn kan man ju alltid göra. 

Instrumenteringen är föredömligt enkel. Den enda mätaren är för motortemperaturen och den skymtar bakom rattstången. Gaspedalen sitter i mitten.

När vi kom med vår buss blev vi mycket vänligt mottagna av arrangörerna. Det var inget tvivel om att de uppskattade att vi kom. Vi fick därför bästa platsen på hela utställningen alldeles bredvid Änglagårdsbilen och kaféet.

Busshållplats medför vi själva i bussen. Praktiskt: bara att sätta upp där vi behöver den.

Utställningen av personbilar var grupperad efter tillverkningsland.

Bland de tyska bilarna märktes denna Heinkel Kabine från 1956. Vem har sagt att man måste ha en stor bil. Det räcker ju med en sådan här, som dessutom är registrerad som motorcykel.

 

En brun Volkswagen-bubbla från 1951 med delad bakruta tillhörig Rune Karlsson i Habo, annars mest känd som ägare till veteranlastbilar. 

Vill man köra lite större kan man ju köra Mercedes-Benz 220. Denna är från 1959.

Så var det engelska bilar.Vill man åka stort kan man välja Rolls Royce Silver Cloud från 1965. Någon sa att ägaren till denna bil har ett par Rolls till hemma. Jag vet inte om det är sant.

En Austin Nippy från 1937. Denna bil vann publikens omröstning om finaste fordon. 

En köttbulle - eller Austin A35 som den egentligen heter. Den är från 1957. 

Morris Minor från 1969 i skåpversion. 

Så tar vi några svenska bilar.En svart Volvo PV444 från 1953, dä ä nostalgi dä.

En Volvo Amazon från 1970 är ju också något som är väl värt att drömma om. 

Det andra tunga fordonet var denna, en Scania LS71 från 1958. Den kommer från Mullsjö och namnet Förluståkeriet har inget med åkeriets lönsamhet att göra  utan skall utläsas "För lust".

De amerikanska bilarna var flest och de fick ett eget utrymme. 

En Ford Fairlane från 1955. 

Pontiac Bonneville 1959. 

 Buick Super 1958.

Som alternativ till bil kan man ju också välja en moped. Detta är en Husqvarna Novolette från 1953. Blev man trött på ljudet kunde man stänga av motorn och trampa den som en vanlig cykel.

Och vill man inte ha ett fordon med motor kan man investera i en sådan här: en jigg. Fast då behöver man häst också. Den är tillverkad någon gång mellan 1900 och 1910 av Oscar Ljungberghs Åkdonsfabrik i Skillingaryd.

Ja, det var bara ett axplock bland alla fina fordon som visades upp. Urvalet är helt subjektivt och  rätt slumpartat. Undrar hur många arbetstimmar som sammanlagt lagts ned på allt det som visades. Lite pengar har det säkert också gått åt.


För större bilder: klicka på bilden med hjulet på musen.