Nordea och ärligheten

Jag fick pengar tillbaka på skatten i år. Inget större belopp men 737 kronor är ju också pengar. Det kom på ett vanligt utbetalningskort och jag meddelade för länge sedan Skatteverket vilket konto de skulle sätta in mina pengar på. Men eftersom de inte satt in några pengar på det de senaste femton åren utan skickat en saftig räkning på restskatt så hade väl den lappen kommit bort.

Skall man få ut beloppet på ett utbetalningskort i dag får man gå till t ex Nordeas kontor som handhar kontanter. Där är det alltid lång kö. Som förmånskund har jag visserligen rätt att gå före i den kön, men då måste jag ha en särskild legitimation och när jag frågade efter en sådan blev de såväl irriterade som besvärade:
- Det är ingen som har bett om en sådan förut.
Man vill ju inte vara avvikande så jag har alltså köat snällt som alla andra.

Därför blev också utbetalningskortet liggande ett tag men den 30 september var sista inlösendag och den 22 september gick jag till Nordea för att få ut pengarna och lämnade samtidigt in en förnyad ansökan om att pengar från Skatteverket i framtiden sätts in på mitt konto. Kassörskan förklarade att jag visserligen kunde få pengarna kontant men jag skulle då få betala en avgift, vars belopp jag förträngt men jag minns att jag undrade om bankrån i dag går till så att det är personalen som rånar kunderna.

Nåväl, hon tröstade mig med att om jag inte behövde pengarna genast kunde hon sätta in dem på mitt konto fast då skulle det dröja några dagar. Det blev så eftersom det då inte skulle kosta något. Sådan gillar vi boråsare. Den 28 september bokfördes pengarna på mitt konto. Två dagar innan det var för sent.

Trodde jag alltså! I går fick jag brev från Nordea att pengarna skall dras från kontot igen den 18 oktober, för banken hade redan skickat tillbaka utbetalningskortet till avsändaren!

I vanliga fall när man blir misshandlad av ett företag och/eller en myndighet vet man inte vart man skall vända sig. Man kan naturligtvis ringa kundtjänsten och ställa sig i lång kö där  och till slut få tala med någon okunnig anställd som har ett begränsat ordförråd. Det består mest av "beklagar" och "tyvärr".

Hos Nordea är jag dock förmånskund. Då har jag en personlig bankman. Jag ringde henne. Hon engagerade sig direkt och tyckte att så här får det ju inte gå till. Hon skulle ta tag i saken och jag litar på henne. Så det kanske ordnar sig. Jag återkommer.